En ung musikskribent i DN tipsade nyligen om musik i media. Han hade bland annat upptäckt ett videoklipp på Youtube från en konsert med Nina Simone i Montreux, 1976: "I wish I knew".
Hans entusiasm är lätt att förstå, och jag länkar mer än gärna vidare och drömmer mig samtidigt tillbaka till mitt sextio-sjuttiotal. En hel del av den tidens musik har jag i LP-form förvarad i tunga flyttkartonger på vinden. Där finns även en bunt Simone, dock ingen utgåva från det här tillfället i Montreux.
Nej, den här underbara inspelningen hade gått mig förbi. Och efter att om och om igen ha lyssnat till den gick jag vidare och fann ytterligare ett inslag från samma konsert: "Stars/Feelings" här.
De här båda klippen kan vara något av det mest drabbande som finns på Youtube, åtminstone vad gäller uttrycksfullhet i musik. Och jag syftar på helheten: rösten, pianospelet, blicken, gestiken och mimiken. Nina Simone kunde vara vrång och vresig i sin publikkontakt, men här bjuds vi in att dela hennes musikaliskt gestaltade frihetslängtan, kärlekssorg och smärtande vemod.
Här vittnar, i en och samma person, den klassiskt skolade pianisten och den saxofoniskt sonora jazzvokalisten om sin djupgående sårbarhet i sällsam kombination med en power som söker sin like.
Feelings... Yes, we always have a story to tell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar