Existentialisterna

Låt mig på en gång säga att Sara Bakewells "Existentialisterna", med undertiteln "En historia om frihet, varat och aprikoscocktails" (Bonniers, 2017), är den bästa kulturhistoria jag läst på år och dag, kanske rent av den bästa sedan 70-talet och Allan Janik & Stephen Toulmins "Wittgensteins Vienna". De lovord som citeras på omslagets flikar har sällan varit mer befogade för en fackbok av det här slaget. 

Bakewell lyckas göra filosofiska spetsfundigheter tillgängliga i en essäistik som skickligt blandar dem med historia, personkarakteristik, biografiska notiser och personliga kommentarer. Allt bottnar i personligt engagemang och gedigna studier, vilket inte minst den omfattande not- och litteraturförteckningen på över 100 sidor visar.   

Det parisiska kafélivet kring Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir är den givna utgångspunkten, men det betyder inte att detta bara är ännu en bok om existentialismens främsta kändisar. Det handlar ju om ett filosofiskt tänkande som i hög grad också blev en livsstil, en åskådning med konsekvenser för både tanke och liv. Just därför är Bakewells i bästa mening breda och populära stilart helt adekvat för sitt ämne.

En styrka är att hon inte begränsar sig till livet i St Germain, utan sätter efterkrigsstämningarna där i sammanhang med deras filosofiska bakgrund i tysk filosofi, i synnerhet fenomenologin. Förutom paret Sartre/de Beauvoir och Albert Camus ges även Karl Jaspers, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Emmanuel Levinas ordentligt utrymme. Andra gestalter som passerar revy är Gabriel Marcel, Simone Weil och Hanna Arendt. Man mättas i sin nyfikenhet på personerna, deras möten, relationer och konflikter, samtidigt som man lär sig en del om de djuplodande tankegångarna om varat och tiden, friheten och intet.

Mest imponerad är jag av att Bakewell så initierat förbinder existentialisterna med den moderna fenomenologins fixstjärnor, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Deras betydelse klargörs på ett föredömligt sätt, med beaktande av att de som lät sig inspireras samtidigt utvecklade egna tankegångar, ibland också i kritisk motsättning till upphovsmännen, som för övrigt själva förändrade sitt tänkande. Helheten beskriver en uppsättning infallsvinklar på den mänskliga livsvärlden, författare och filosofer som tog fasta på olika sidor av sin levda erfarenhet och därför ibland gick skilda vägar. 

Kontroverserna kring Heideggers nazistiska sympatier och turerna kring hans återkomst som filosofisk guru efter kriget skildras utan omsvep och utan att förringa hans betydelse. Detsamma gäller Sartres och Merleau-Pontys kommunistiska böjelser. 

Jag väljer här tre citat som belyser Sara Bakewells eminenta förmåga att med lätt hand förmedla ett sammansatt stoff. Det första gäller en analytisk presentation av Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och hennes polemik mot den traditionella uppfattningen om skillnaderna mellan könen som naturliga uttryck för manligt/kvinnligt:

Men enligt Beauvoir var de i stället myter om kvinnlighet - ett begrepp som hon hade lånat från antropologen Claude Lévi-Strauss och sedan anpassat, men ytterst går det tillbaka på Nietzsches "genealogiska" sätt att gräva fram felaktiga framställningar om kultur och moral. I Beauvoirs språkbruk är en myt något i stil med Husserls idé om stelnade föreställningar som ansamlas kring fenomenen och som måste skrapas bort för att komma "till sakerna själva". (s. 235; översättning av Joachim Retzlaff). 

Det andra citatet gäller Sartres tankegång om medvetenheten hos mig själv om den andres blick på mig, det som utgör grunden för hans berömda yttrande (i pjäsen "Inför lyckta dörrar") om att "Helvetet det är de andra", en för övrigt ofta missuppfattad utsaga:

Sartre förklarade senare att han inte ville säga att andra människor är helvetiska i allmänhet. Han menade att vi efter döden fryses i deras blick och blir oförmögna att avvärja deras tolkningar. Medan vi ännu är i livet kan vi göra något för att hantera det intryck vi gör, men efter döden försvinner denna frihet och vi blir gravlagda i andra människors minnen och uppfattningar. (s. 238-39; översättning av Joachim Retzlaff).

Det tredje citatet handlar om den dansante, oneurotiske Merleau-Ponty:

Merleau-Ponty var faktiskt ganska unik bland existentialisterna i att inte vara benägen att gripas av kuslighet eller ångest. Detta utgjorde en viktig skillnad mellan honom och den neurotiske Sartre. Merleau-Ponty förföljdes inte av humrar på gatorna, var inte rädd för kastanjeträd och plågades inte av att andra människor stirrade på honom och fixerade honom med sina dömande blickar. Att titta och bli tittad på är enligt honom snarare det som väver in oss i världen och ger oss vår fullödiga mänsklighet. Sartre förstod både denna invävning och kroppens betydelse, men allt detta verkade göra honom ängslig. I Sartres verk pågår alltid någon form av kamp - mot fakticitet, mot att bli uppslukad av varats kvicksand och mot den Andres makt över en. (S. 265-66; översättning av Joachim Retzlaff).

Åtminstone för den som i likhet med mig alltid känt sig attraherad av existentialistisk filosofi kommer den här boken att vara en mycket stimulerande, ja rolig, läsning.