Stefan Zweig och tystnaden

Jag såg en film på bio om den österrikiske författaren Stefan Zweigs exiltillvaro i Nord- och Sydamerika: "Farväl till Europa", regi: Maria Schrader. En film som i tempo och uppbyggnad speglade den melankoli som man på goda grunder antar var Zweigs och som Josef Hader i rollen som honom gestaltade på ett övertygande sätt. 

Författaren förs runt som en celebritet på olika platser och hyllas på författarkongresser under det att hans främlingskap bara växer inför all välvilja och - inte minst - alla krav på uttalanden om tillståndet i nazismens Europa.

Han är en landsflyktig jude som saknar sitt hemland och givetvis avskyr nazismen. Hans böcker hör till dem som förbjudits och ändå vägrar han tillmötesgå sina radikala kollegers förväntningar på uppslutning i kollektiva politiska protester. Han är dessutom ansatt av vädjanden från mindre kända kolleger om hjälp så att också de ska kunna ta sig över Atlanten. Hur ska han, trots sin privilegierade situation, kunna hjälpa alla? När ska han få ro att skriva?

Bortsett från några ceremoniella banketter beskriver filmen inga märkvärdiga händelser, mest bara det nya vardagsliv som han tillsammans med närstående försöker anpassa sig till i ett kyligt New York och ett tropiskt hett Brasilien. Desto mer drabbande blir det när det nedtonade dramat plötsligt kulminerar i det nederlag som självmordet tillsammans med hustrun utgör. Även filmiskt är det mycket vackert och värdigt skildrat via spegeln på en svängande garderobsdörr som dock inte når in till sängen och rummets innersta, lika lite som filmen når in till Zweigs innersta.

Filmen fascinerade mig trots avsaknaden av sammanhängande intrig. Jag fastnade för den firade författarens motstånd mot att uppfylla förväntningarna på aktivism och ställningstagande, det där kontroversiella försöket att värja sig mot kravet att offentligt stämma in i kören av oförvitliga uppfattningar.

I en replik till de samlade journalisterna fräser han ifrån på ett sätt som antyder att han tycker att det är för enkelt, alltför billigt, att i trygg säkerhet bland likasinnade på en fjärran kontinent i ord fördöma det som händer i Berlin. "En motståndshandling utan kraft är bara ett rop på uppmärksamhet". 

Förutom att detta i sig är en tänkvärd reaktion finns säkert andra bottnar också. Kanske ville han hävda sin integritet, sin rätt att vara en skönande vars uppgift i första hand är en annan än den som politisk intellektuell. Kanske bidrog skuldkänslan över ha klarat sig undan. Eller kanske främst det djupa främlingskapet inför samtiden, det som särskilt starkt kan drabba den som upplever sig redan ha gjort sitt, den vars epok redan ligger i det förflutna.

Av Zweigs biografi vet vi att han ändå åstadkom ett sista verk i sin exil. "Världen av igår" heter boken, med ett vittnesbörd som på sitt sätt bröt tystnaden. Den kom i svensk nyutgåva för några år sedan och har ju betecknats som en legendarisk skildring av det gamla Europas undergång. Jag har ännu inte läst den, men filmen gav mig den avgörande knuffen som gör att det nu ska bli av.