En tidig dikt av Rilke

Än en gång har jag fastnat för en dikt av Rainer Maria Rilke. För en tid sedan hittade jag den på familjesidan i Dagens Nyheter, i det som var cancerforskaren och författaren Georg Kleins dödsannons. 

Så här lyder dikten på svenska i Ebba Langenskiöld-Hoffmanns tolkning:

Vet du vad längtan är? Att bo i bruset

av tidens vågsvall utan hem och strand.

Och lyss till evighetens röst i suset

från fjärran världar bortom havets rand.

Så är vårt liv. Tills stum ur det förflutna

den tystaste av alla timmar går,

som med ett sällsamt leende på slutna 

och bleka läppar upp till ljuset trår.

Jag sökte upp originalet, som visade sig vara den allra första dikten i den gamla utgåva som jag lyckligtvis hade i min poesibokhylla - "Die frühen Gedichte", Leipzig, Im Insel-Verlag, MCMXIX.  

Das ist die Sehnsucht: wohnen im Gewoge

und keine Heimat haben in der Zeit.

Und das sind Wünsche: leise Dialoge

täglicher Stunden mit der Ewigkeit.

Und das ist Leben. Bis aus einem Gestern

die einsamste von allen Stunden steigt,

die, anders lächelnd als die andern Schwestern,

dem Ewigen entgegenschweigt.

Det är som synes en vacker, men mycket fri tolkning till svenska som Langenskiöld-Hoffmann gjort, säkert betingad av strävan att bibehålla dikten rimmad och framför allt att komma till rätta med den sista strofens båda sista rader som onekligen bjuder på vissa svårigheter. 

Jag utmanade mig själv att försöka komma närmare originalet i en egen tolkning, också för att tränga djupare in i ordalydelserna. Jag är långt ifrån säker på de sista radernas kryptiska innebörd. Rilke låter oss fritt spekulera om den där stunden ur det förgångna vars gåtfulla leende avviker från "systrarnas" mera välbekanta. Leendet är givetvis centralt för dikten och med all sannolikhet av det sällsamma slag som Langenskiöld-Hoffman tänker sig. 

Så här blev min version, som jag betraktar som oavslutad. Framför allt sista raden tvingar fram en egen tolkning som kan diskuteras. Och kanske kan någon tyskspråkig läsare komma med alternativa förslag, i detaljer eller som helhet.

Längtan är att bo i vågen

och sakna varje hemort här i tiden.

Önskan är att föra dialogen

stilla dagligen med evigheten.

Sådant är livet. Ur gårdagen uppstiger

sist den ensammaste av alla stunder

som med ett leende olikt andra tiger

inför evighetens under.

Foto: EJ

PS. Jag ser att denna dikt finns textad på en husvägg i Leiden, Nederländerna. Bilden är hämtad från Wikipedia: