Jag gör lantliga helgpromenader med Issa i det välsignade sensommarväder som råder. I grus och gräs och i någon mån på asfalt går vi. Solen gassar utan att steka, vindarna som drar över fälten ger dagarna en behaglig mildhet under klarblå himmel.
Längs vägen nedanför den gamla vackra skolbyggnaden i rött med vita knutar, numera församlingshem, står en apel som dignar av frukt, äpplen som ingen skördar trots att de bjuder på den allra läckraste sötman i äppelväg. Önskar innerligt att jag kunde namnge sorten, men kan för lite om äpplen. De är ljust gulgröna med en rodnande strimma på ena sidan. Jag plockar ett och äter varje gång jag passerar.
Åt andra hållet står i stället ett päronträd i vägrenen, ensamt utan förbindelse med någon bebyggelse. Deras små gröna, droppformade frukter är också mycket välsmakande. Medan Issa nosar och krafsar i gräset kliver jag över diket och plockar några från de lägsta grenarna. Jag pallar inte frukt, förser mig bara av ett överflöd innan det faller till marken.
Att gå i solen med en liten lycklig hund som sällskap är smittsamt lyckobringande. Hon som i luften och på marken vittrar allt från möss och andra hundar till hare och rådjur, och som när de inte visar sig låter sig triggas till jakt av en mc som rör sig som en råtta långt borta över stubbåkrarna längs den huvudväg som bildar vår synrand. Och jag som ler åt hennes illusioner tuggar lugnt i mig den solvarma frukten.
Så får jag syn på något som gör att jag själv rycker till och tvärstannar. En sopp, fast och fin i bästa storleken, står sannerligen där i kanten av den skogklädda bergknallen och väntar på mig. Jag som nästan gett upp hoppet om svampskogen i år får nytt hopp och gör mig strax en tur för att undersöka saken.
Men på samma sätt som en enstaka svala inte gör någon sommar, gör en ensam bukig stensopp ingen svamphöst. Mossan frasar torrt under mina fötter. Inte ens i de mörka sänkorna anas någon fukt som kunde gynna svamptillväxt. Några få torra kremlor är allt jag ser på ett enda ställe.
Denna underbart solrika sommar får nog åtminstone vi upplänningar betala med en usel svamphöst.
3 kommentarer:
Väderlekstypen lämpar sig också väl för att äntligen få något sådant som ett nybyggt garage målat. Samtidigt är slutet på sommaren för min del sammanvävd med ett par traditionella tävlingar som jag kan ta del av i tv, dels cykelloppet La Vuelta och dels tennistävlingen US Open. Den senare tävlingen är färdigspelad, den förra pågår ännu några dagar, bidrar till en indiansommareffekt, liksom det härliga vädret också häruppe i Österbotten. Reflekterar apropå tennisen över hur svensk tennis numera intar en mindre synlig position vad gäller spelarna men inte alls en oviktigare position på tennisfirmamentet. Den ”gyllene generationen” (ursäkta klichén) svenska tennisspelare fungerar ju i flera fall numera som tränare och kommentatorer. Skolexemplet på den första kategorin är väl Magnus Norman (adepten heter Stanislas Wawrinka), på den andra Mats Wilander (med sin tennisshow Game, Set & Mats). Dessutom finns det ju en rad framstående svenska tennisdomare, namn som Lars Graff, Louise Engzell, Mohammed Layani ...
Oj, här kommer du ut som både hantverkare och sportintresserad!
Cyklist har jag varit i hela mitt liv och är så fortfarande. Dock utan att ha deltagit i någon som helst tävling. Cykelloppen på tv kan vara intressanta, men jag har alltid hyst en viss misstro mot dem, eftersom det verkar vara så underliga regler kring vem som ska matchas fram i de olika "stallen".
Tennis däremot, är en fantastisk sport med världens listigaste och mest spänningsalstrande regelsystem. Där gäller det ju att vinna de viktigaste bollarna. Och jag minns som du med glädje de "gyllene årens" svenska mästare.
Numera gläds jag mest åt Zlatans fotbollskonster på tv. Det som den mannen kan göra med en vrickning med vristen i rätt ögonblick gör mig mer lyrisk än något annat i sportväg.
Jo, muserna måste sättas i spel, annars blir det inte bra ...
Skicka en kommentar