Baletten Julia och Romeo

Balett är en konstart som jag under årens lopp ägnat ett jämförelsevis litet antal sittningar. Men varje gång jag går på en dansföreställning lovar jag mig att det ska bli oftare, eftersom jag nästan alltid har stor behållning av det jag ser. Och hör.

Att komponera rörelser till musik ter sig ju egentligen hur självklart som helst. Både dans och musik förutsätter ett förlopp i tid och rum och uttrycksfullheten kan ömsesidigt förstärkas i gemensam förmedling av en känsloladdad intrig. Inte minst om vi tänker oss så laddade händelser som i det klassiska dramat Julia och Romeo. Ja, jag syftar på det kärlekspar som Mats Ek, koreografen i det här fallet, föredrar att nämna i omkastad ordning. På Operan i Stockholm visas nu en balett om dem. Den hade premiär redan i våras, går för utsålda hus även i höst och den kan säkert bli en klassiker.

Blandningen av medeltida och nutida referenser har sin poäng då ju släktstyrda äktenskap och klanfejder lätt kan översättas till samtidens hederskulturer och gängvåld. Förortskidsens utstyrslar, blåljuslarm och föräldrar på stan på inrullande segways växlar med färggranna slöjor och mantlar av en mer forntida prakt.

Givetvis är det ett modernt dansdrama utan tåspetspiruetter. På scenen finns förutom dansarna bara några hjulförsedda murar som lätt kan förflyttas för att skapa förändrad rumslighet. Ljussättningen och kostymeringen bidrar med så mycket mer. Och givetvis musiken, som Mats Ek anmodat Anders Högstedt att sammanställa från några väl valda verk av Pjotr Tjajkovskij, bland annat pianokonserten i b-moll och långsamma satsen i femte symfonin. Tjajkovskij är ju en av de mest kända balettkompositörerna genom tiderna även om han aldrig skrev någon musik med anknytning till just temat Romeo och Julia.

Vad finns att säga om dansarna? Bara berömmande ord! Inte minst Mariko Kido som Julia kommer jag att minnas, till exempel hennes trotsiga kamp för sin självständighet uppvisad som en lång serie förtvivlade luftsparkar. Slutet är tragiskt, som vi vet, även om det här skildras smått försonande med en förening efter döden och en slutscen som jag fann tillräckligt egendomlig för att den också skulle stanna kvar.

Vad gäller musiken kan jag tillägga att det fanns delar jag inte kände igen, och som visar sig vara från Tjajkovskijs Manfredssymfoni. Jag har lyssnat till den symfonin idag igen, och kan konstatera att den inte kommer att höra till de ofta återkommande hos mig. Men som balettmusik fungerade den alldeles utmärkt.

Foto: Gert Weigelt