Mozart - the one and only!

Mitt i allt Wagner-firande sätter jag på en nyinköpt dvd med Mozarts "Don Giovanni" och blir på nytt helt omtumlad och närmast gråtfärdig. Hur är det möjligt med en sådan musik! Ges det verkligen sådana mirakel!

Detsamma kan ju hända med Wagner, att man bärs av musiken in i ett saligt rus och samtidigt någonstans i bakhuvudet hör en röst som förgäves försöker håller en nykter, men bara med resultatet att man till sist kapitulerar: Ja, det är sant!

Jag menar ju att Wagners "Tristan och Isolde" hör till en av världens ska vi säga fem bästa operor. Så jag firar gärna Wagner, trots att jag aldrig orkat att ordentligt sätta mig in i "Ringens" mytologi. Och jag älskar Verdi, som givetvis också måste in på fembästalistan, fråga mig bara inte med vilket eller vilka verk. Det är Mozart jag har aktuell för mig just nu, och han har också gjort mer än en opera som måste med.

Den listan är förstås ogörlig och kommer förmodligen att till sist bli en fem-lista för respektive operageni. De riktigt överlägsna operagenierna är inte många. Men jag vet - nästa gång jag drabbas av en bra uppsättning av en Puccini-opera kommer jag att lista även den som en bland de ofrånkomliga.

Men det blir troligen en Mozart-opera jag tar med mig till den öde ön. Och trots att jag i hans fall också skulle kunna välja "Trollflöjten" eller "Cosi fan tutte" måste det bli "Don Giovanni" om jag tvingas välja endast en. Vilken musik! Kast mellan lasciv förförelse, lättsamma serenader och svindlande sorgesamma djup; snabba växlingar mellan kättjefull masochism och hämndlystet ursinne, mellan oskuldsfull svaghet och beräknande lössläppthet. Har någon någonsin förmått att i musik gestalta så komplexa emotionella tillstånd som Mozart när han är som bäst?

I den här filmatiseringen av operan, där Joseph Losey står för regin, har man dessutom lyckosamt placerat handlingen i lika intagande som relevanta miljöer, dels i den venetianska lagunen och dels i ett par av Andrea Palladios arkitektoniska mästerverk. Miljön kring Villa Rotonda, strax utanför Vicenza, är precis så vacker som den framstår i filmen, det vet jag sedan ett besök där för några år sedan. Och att Losey haft en budget som inte begränsat honom verkar klart.

Även musikaliskt är det ypperligt genomfört, med Lorin Maazel som dirigent för operaorkestern i Paris. Sångarlaget är genomgående mycket bra, och där har jag endast en liten invändning. Det är alls inget fel på Teresa Berganzas sång, men är hon inte lite för gammal här för att trovärdigt kunna kreera den lättflirtade flicksnärtan Zerlinas roll?

Den jag särskilt fäste mig vid denna gång var donna Anna, och nu inte bara för den magnifika hämndarians skull. Mozart har gett henne andra strålande uppgifter också. Och med den fysiska skönhet, det artisteri och den ljuvliga sopran som Edda Moser uppvisar här blir hon något av en uppenbarelse för både öga och öra. Jag hade tidigare inte riktigt uppmärksammat denna sångerska, som tyvärr nu lämnat scenen sedan många år.

Om ni tittar på Youtube-utsnittet här (och glöm för all del inte att lyssna till vad Mozart gör i orkestern!) så förstår ni vad jag menar. Förlåt min entusiasm, men närmare upplevelsen av fulländning kommer man kanske aldrig.

Foto (de båda nedersta): EJ. Villa Rotonda.