Plockepinn

 

Finns det någon i elektronikens tidevarv som fortfarande spelar de klassiska sällskapsspelen, så som jag gjorde som barn? Rävspel? Fia med knuff? Kinaschack? Couronne? Plockepinn?

Av de nämnda minns jag allra helst plockepinn, ett spel som handlade om både tålamod, finmotorik och logik snarare än tur med tärningen eller i förväg uttänkta strategier. Fast ett mått av tur måste man förstås ha även i plockepinn. Knippet av tunna olikfärgade pinnar spreds i en oförutsägbar hög på bordet efter det att man fattat dem med sin högra hand, ställt dem upprätt och sedan hastigt öppnat och dragit undan handen. Sedan gällde det att plocka så många pinnar som möjligt ur högen utan att någon av de övriga rubbades. Beroende på pinnens färg gavs olika poäng och man fick använda redan tagna pinnar (eller om det var en pinne av en viss färg) för att peta loss eller lyfta andra.

Jag har än idag kommentarerna runt bordet ringande i öronen, framför allt det ivriga och spetsigt triumferande: "Det rördes!" från nästa spelare som stod på tur. Ibland uppstod oenighet, eftersom rubbningen kunde vara minimal och därmed diskutabel.

Kring den mer eller mindre tilltrasslade stacken av pinnar föll alltid några "lösa" vid sidan om som ganska enkelt kunde plockas. Var man generös gav man råd till motspelarna om vilka pinnar som borde bärgas först, om inte höll man tyst om det som spelaren förbisåg. Trots allt var det ju den finmotoriska skickligheten som värderades högst. Spänningen stod på topp när någon satsade på ett lyft av en pinne med en annan pinne, eller med pekfingertoppen tänkte vicka upp en pinne vars ena spets vilade mot bordet

Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande finner just det här spelet så fascinerande. Delvis kanske för att det är ett spel om möjligheterna till förutsebarhet, för att det erinrar om det som nuförtiden kallas konsekvensanalys. Rör du den där byggstenen rasar ju hela bygget! Rör du i stället den där kan du i bästa fall klara dig utan oönskade konsekvenser!

I plockepinn ges omedelbar återkoppling. Den pinnen låg alltså mot en annan på ett sådant sätt att den utgjorde ett stöd för den senare. Aj då, det förbisåg jag! Eller också var man helt enkelt tvungen att ta risken att det inte var så. Ty förr eller senare, när alla relativt okomplicerade pinnar varsamt bärgats, tvingas man ge sig på de svårare, de som ligger illa till och innebär hög risk för att någonting rubbas. Ja, till sist måste man med berått mod ge sig på en pinne även när det mesta talar för att hela högen faller samman.

Jag har svårt att minnas tillfällen då samtliga pinnar kunde bärgas. Skedde det över huvud taget någon gång?

Haiku

Jag såg fullmånen
genom råkalla dimmor
förlora sin glans

Lena Andersson och den intellektuella redbarheten

Jag måste säga en sak innan veckan tar slut. Efter att ha läst Lena Anderssons senaste kolumn i DN idag vill jag säga att jag känner en smula hopp om intellektuell redlighet också i den diskussion som tar plats i de annars så likriktade och räddhågade medierna. Ett hopp - åtminstone så länge Lena Andersson får hållas på någon liten bekostnad av dem som bara är ute efter att rätta in sig de gängse post-någonting-radikala leden. Behöver jag nämna några namn, nej det behöver jag inte.

Hon, Lena Andersson, fortsätter att ihärdigt argumentera, inte bara slappt inta den attitydmässigt enda giltiga positionen för dagen bland förment radikala samhällsvetare och idédebattörer. Den tryggaste av alla akademiska famnar inom samhällsvetenskap och stora delar av humaniora tycks fortfarande vara någon form av så kallat socialkonstruktivistiskt och postkolonialistiskt tänkande. Där ingår bland annat tanken att ingenting går att fastställa utöver den diskursiva tolkningen av det studerade fenomenet. De emancipatoriska mål man satt för sin "diskurs" utesluter en strävan efter en essentiell sanning om individer och samhälle, vilket ur ett aktivistiskt perspektiv syftar till att stimulera dem som vill åstadkomma förändringar, inte minst radikala sådana.

Gott och väl. Det är lätt att sympatisera med en ambition att se den egna (västerländska) kulturen och historien också utifrån kritiska utgångspunkter. Samtidigt måste man tillstå det paradoxala i den anti-essentiella tanken att det inte finns någon "kärna" att tala om, t ex beträffande islam eller folkhemmet eller andra idéburna samhällsfenomen, kan leda till så beslutsamma uppfattningar om vad som bör göras, till exempel nödvändigheten av att bekämpa andra diskursers ideologiska övertygelser.

I två meningar punkterar Lena Andersson en sådan hållning, åtminstone när den i grunden omöjliggör diskussion för dem som i likhet med henne vill diskutera det hon betraktar som "idésystem med identifierbart innehåll". Att människan är mångtydig, att hon inte enkelt går att reducera till en teoretisk fomel, är inte liktydigt med att idéerna om henne inte går att identifiera och diskutera. Jag citerar:

"Essentialism är uppfattningen att individer utgör ett äkta, entydigt och "okränkbart" jag (vilket paradoxalt nog får till följd att man vaktar på sin heder och kränks lätt). Essentialism är också idén att könen, hudfärger och fysionomier motsvaras av särskilda essenser som hällts ner i dem av en skapare, en essens för varje kategori, som bestämmer deras gruppvisa beteende och behov och gör identiteten fast och oföränderlig. Äkthet och autenticitet är nära kopplat till essentiella förställningar.
Motsatsen är uppfattningen att en och samma person rymmer skiftande identiteter, inte är låst vid sitt ursprung, kan förändras och forma om sig efter nya omständigheter. Men från denna uppenbart emancipatoriska hålllning följer inte att också teorier, religiösa läror eller berättelser saknar essens." (Min fetstil).

Lena Andersson kan med andra ord fortsätta att kritisera idéinnehåll även när hennes kritik irriterar och inte stämmer överens med det diskursiva intresse som hennes motståndare för tillfället hyser.

Kvällsmusik

"Rêverie" ur Cinq Morceaux, op.10 - ett pianostycke av Georgy Catoire - blev min bästa kvällsmusik denna februarionsdag. Drömmeri från förra sekelskiftets Ryssland, likt aningar ur de skiraste slöjor som fanns, efterhand framträdande med full och oemotsäglig kraft men bara för att slutligen upplösas i ett harmoniskt intet.

Jag försökte själv ta mig igenom stycket på flygeln, men stupade förstås på svårigheterna mot slutet. Men det gör inte Marc-André Hamelin. Med hans delikata anslag får allt sitt rätta flöde och sin exakta tonvikt.

Här spelar Hamelin.
Jag har tidigare skrivit om Catoire här.

Vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg fick årets August-pris i romanklassen för sin rekonstruktion och dokumentation av hans fars väg från ghettot i Lodz via Auschwitz och tyska slavarbetsläger till Sverige och Södertälje, den plats där Göran själv blir till och skapar sin hemmastaddhet i världen.

Bortsett från att detta inte är någon roman är den naturligtvis mycket prisvärd. Den har breddat och fördjupat min kunskap, levandegjort det jag redan visste, det som utan en sådan här personcentrerad berättelse hotar att förvandlas till allmän och ytlig historiekunskap. Även Rosenberg snuddar vid den ständiga frågan om den glömska som kan befaras när vittnena dör och när ingen personligen längre är direkt eller åtminstone indirekt berörd av de ofattbara handlingar som brukar sammanfattas i ortsnamnet Auschwitz, men som har många andra namn och även kan benämnas Wöbbelin.

Just Wöbbelin var en för mig obekant ort som i krigsslutet blir skådeplats för grymheter som på ett annat sätt än gaskamrarnas och krematorieugnarnas likafullt trotsar all fattbarhet. Nazisterna föser där ihop tusentals fångar från andra läger undan de allierades framryckning. Under groteska förhållanden hinner tusen människor under några få veckor dö på grund av svält, sjukdomar och andra umbäranden innan amerikanska trupper hinner befria stället.

Boken har titeln "Kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonniers, 2012) och är alltså en bok om överlevandet. Det korta uppehållet syftar på att målet för flertalet som kom till Sverige inte var att stanna, varken i uppsamlingslägret i Öreryd eller i de arbeten som erbjuds exempelvis i Alingsås eller Södertälje, att tanken också hos svenska myndigheter var att vistelsen var tillfällig, en fråga om "repatriering" eller vidare transportering till Palestina eller kanske Amerika.

Nu blev det inte så i fallet Dawid Rozenberg som sedan kommer att stavas David Rosenberg. Han blir kvar, och det blir också ett skäl för sonen Göran att skildra sin barndom i efterkrigstidens Södertälje, en tid av folkhemsutbyggnad och optimistiska planer för framtiden. Den som i likhet med mig tillhör samma generation som Göran möter här många igenkännbara företeelser från svenskt femtiotal, här dock mot den speciella bakgrunden av ett försök till inlevelse i en polskjudisk fars inträde i folkhemmet, arbete i lastbilsfabriken och strävan att komma vidare i livet. Via brev och andra dokument försöker den vuxne Göran tränga in bakom faderns yttre fasad och hans tigande om skuggorna bakåt. Hans slutsats är att hemmastaddhet aldrig förunnades fadern, att dessa mörka skuggor som jagar den överlevande och så småningom hinner ifatt honom utgör förklaring nog.

Boken är illustrerad med svartvita foton på ett sätt som indikerar inspiration från W G Sebald, denne minnesarbetets store författare som Rosenberg säkerligen på mer än ett sätt känner sig befryndad med:

"Den oblyga lögnen löser upp marken under det som inte kan glömmas och gör ett gungfly av det. Till försvar mot ett sådant vapen måste minnet därför gång efter annan mobilisera sin samlade arsenal av vittnen, dokument och lämningar och om och om igen påla marken under sig."
("Kort uppehåll på vägen från Auschwitz", sid. 103).

In memoriam: Eric Ericson

 

Den store körledaren Eric Ericson har gått ur tiden, 94 år gammal. Han tillhör de legender som hann bli så gammal att han själv fick uppleva sin legendstatus. Vad han betytt för svensk körsång och för dess goodwill världen över är omätbart, svårt även att i ord beskriva.

Jag har sett hans kompakta gestalt och distinkta armrörelser ett oräknat antal gånger genom åren, både i hans egenskap av OD:s dirigent under många år och vid andra konserttillfällen då körsången stod i centrum. Kammarkören som bar hans namn, Radiokören, OD, m fl körer som han arbetade med, satte ribban för klang och utförande av både den tidiga barockmusiken och den nutida moderna, ja i princip allt däremellan också.

Sista gången jag såg honom var vid firandet av hans 90-årsdag när han till min förvåning annonserades som dirigent för Bachs mäktiga h-mollmässa i Konserthuset i Stockholm. Jag skrev ett inlägg om detta i min förra blogg. Det hela andades samtidigt en slags tack-och-farväl-föreställning med den musik han älskade allra mest. Svag av ålderdom leddes han in på podiet och dirigerade första satsen, men avlöstes sedan och sällade sig till oss i publiken under de återstående satserna. Han hyllades vederbörligen med stående ovationer, och eftersom jag anade att det måste vara sista gången kände jag mig glad och tacksam över att vara där och få klappa mina händer varma för denne körmusikens nestor.

Så här skrev jag för fyra år sen:

"Bach rules, som väl ungdomarna skulle uttrycka saken! Eric Ericson har under hela sitt långa liv varit hans trogne profet och sett till att vi för säkerhets skull redan här på jorden fått smaka något av den himmelska härligheten. Vi är honom stort tack skyldig!"

Foto: Sveriges Radio.

Biverkningarna i Fyrisån

Ibland hajar man till inför massmedias rapportering av nya forskningsresultat. Som nu när det meddelas att svenska forskare konstaterat att abborrarna i Fyrisån är påverkade av den Sobril som vi Uppsalabor pissar ut i avloppen. Abborrarna blir mer "aktiva, riskbenägna och asociala", både "modigare och glupskare", vilket i abborrsammanhang betyder att fisken löper större risk att bli uppäten av gäddor när den ökar sin aktivitet utanför stimmet.

Bortsett från det oblyga antropomorfiserandet av abborrarnas liv väcker onekligen forskningsresultatet en mängd frågor hos dem som i likhet med mig inte haft en aning om denna omfattning av konsumtionen av lugnande medel i Uppsala, och ännu mindre om de här läkemedlens ibland mycket speciella biverkningar via avloppen.

Att inte bara människor utan även djur påverkas av farmakologiska substanser är naturligtvis ingen nyhet, även om de neurologiska skillnaderna mellan människa och abborre knappast torde vara försumbara. Det som förvånar är givetvis att mängden aktiva substanser i Fyrisåns vatten efter det att de redan har gjort sin verkan hos de bensodiazepinknaprande Uppsalaborna är så stor, att den kan jämföras med det som i laboratorier åstadkommer nämnda effekter på abborrars beteende. Jag lämnar frågan om gäddornas eventuella närvaro i laboratoriet därhän.

Sobril och andra liknande medel lindrar människors oro och ångest, och gör dem därmed i bästa fall också mer sociala, mindre benägna att isolera sig och hamna i inaktivitet. Eftersom den ökade aktivitet som förhoppningsvis blir följden inte är förknippad med risker av typen att falla offer för gäddor eller andra rovdjur som lurar i vassen, så bedömer vi effekten som önskvärd och mycket positiv.

Följaktligen kan vi konstatera att dessa forskare indirekt drar den hypotetiska slutsatsen att asocialitet betyder helt olika saker beroende på om man är fågel, fisk eller mitt emellan.

Foto: EJ. (Fyrisån i Uppsala centrum)

Fängelset, ensamheten, havet och kullarna

För många år sen läste jag "Månen och eldarna" av Cesare Pavese, den italienske författaren som föddes 1908 och dog 1950 för egen hand. Den gjorde starkt intryck på mig, och jag skaffade mig då även ett urval från hans dagböcker med titeln "This business of living", en dagbok som den engelske förläggaren ville se som lika betydande som Andre Gides´. Kanske ett tips till det modiga förlaget Modernista som i höstas gav ut Paveses "Innan tuppen gal" i sin Moderna klassiker-serie.

När jag på nytt slår upp "Månen och eldarna" faller ett visitkort ut som jag uppenbarligen använde som bokmärke, då 1983 när jag läste boken i samband med en vistelse i Venedig. Visitkortet är hotellets, det gamla vackert slitna och möjligen nedlagda Hotel Carpaccio, som namngetts efter den informative venetianske målaren från skiftet 1400-1500-tal (Vittore Carpaccio). Jag har trots både verkliga och virtuella försök aldrig återfunnit hotellet, som låg vid Grand Canal i änden av den förmodligen trängsta gränden i hela stan; gick man med händerna på höfterna skrapade man armbågarna, väskor i båda händerna var en omöjlighet. Minnena från den gången strömmar till, men nu var det inte det jag skulle skriva om.

"Innan tuppen gal" (Modernista, 2012; i översättning av Ervin Rosenberg) är min senast lästa bok och anledningen till att jag på nytt öppnat mina andra böcker av Pavese. Boken består av två berättelser, "Fängelset" och "Huset på kullen", kortromaner kan man utan vidare kalla dem. Modern prosa är ju inte sällan mindre omfattande än dessa är var för sig.

Båda handlar i grunden om ensamhet, och båda har en man i yngre medelåldern som centralgestalt. I "Fängelset" är han förvisad till ensliga trakter i syd (gissningsvis Kalabrien) och för en tid tvingad att leva där under viss uppsikt av en fanjunkare. Han bor i ett enkelt hus vid havet och deltar sporadiskt i byns liv, dricker ett glas vin och spelar kort på värdshuset, simmar vid stranden, deltar i jaktutflykter uppe bland kullarna. Av ren kättja drivs han till umgänge med värdinnans dotter som kommer och ordnar med vardagsbestyren. Det är emellertid en annan av byns kvinnor som upptar hans tankar, dock utan att dagdrömmarna förverkligas i det fallet.

Han är en man som söker ensamheten vid fyrfatet, värjer sig mot närgångenhet, distanserar sig och stöter bort den som vill fånga in honom. Och han finner sig märkvärdigt väl i den ödslighet som uppstår; den tycks på en gång befriande och enerverande. De murar, cellväggar och barriärer som texten talar om har en nog så påtaglig bakgrund i mannens liv, det förstår vi. Men i nuet framstår de som främst mentala hinder, erfarenheter transponerade till existentiell belägenhet.

Det finns en oroande fråga om resignation och svek som också gör sig påmind i texten och som redan bokens titel anspelar på med referens till Matteusevangeliet 26:34. Den analfabetiske bydåren överlämnar en dag ett brev som vädjar om ett hemligt möte uppe bland kullarna. Ännu en fånge har placerats där, en anarkist som på detta sätt vill erinra om solidaritet och gemensamma mål. Brevskrivaren anmodar mottagaren att bränna brevet efter att han läst det, vilket han också gör. Något möte blir däremot aldrig av. Och även om mannen slutligen blir fri att lämna byn och den miljö vi som läsare genom honom så ingående betraktat, förstår vi att frihetskampen inte är ett avslutat kapitel när berättelsen stannar upp där på perrongen och tåget rullar in på station.

Den andra historien utspelar sig i krigsslutet i den nordliga provinsen Piemonte i Paveses egna hemtrakter. I bergen ovanför Turin finns en by där huvudpersonen, en lärare, är inackorderad, återigen hos en kvinna med en dotter som svartsjukt vakar över hans liv. Byn, som består av några gårdar och ett värdshus, fungerar som en tillflyktsort undan bombkrevaderna för några män och kvinnor som bor och arbetar i stan men som lyckligtvis har en anknytning till dessa skogstrakter.

Mannen återser här en ungdomsförälskelse, en kvinna med en son som kommer att bli som en son för honom, vilket rent biologiskt möjligen också är fallet. En viktig del av berättelsen gäller denna pojke, Dino, hans anknytning till mannen och hans oskuldsfulla fascination för både naturen och motståndskampen. Denne Dino är, jämte en hund, det enda sällskap som mannen genuint känner en samhörighet med.

Radions bulletiner möts med misstro. Rapporterna om de allierades landstigningar söderut sägs innebära att kriget snart är över, men hoten från nazister och svartskjortor kvarstår och därmed också striderna. En dag har mycket riktigt samtliga personer i och omkring värdshuset, inklusive mannens ungdomsförälskelse, bortförts mot okända öden. Dino och mannen gömmer sig en tid på ett internatskolkloster, men skiljs sedan åt när de var för sig fortsätter flykten, pojken troligen för att ansluta sig till en partisangrupp, mannen till sin hemby för att försöka rädda sig för egen del. På vägen till hembyn stöter han på både partisaner och fascistiska soldatgrupper och tvingas för första gången till närkontakt med vedergällningsaktioner och grymheter begångna från bägge sidor. Tvivel, desillusion och avsky är det som präglar slutet på denna berättelse. Förödmjukelsen i att tvingas se de okända döda, också "fienden", som blodiga kadaver på marken är betvingande: "... varje stupad är lik den som har överlevt och avkräver honom en förklaring".

Pavese skildrar livssituationer som obönhörligt ställer existentiella frågor på sin spets. Han var uppenbarligen själv en politiskt engagerad person som valde bort aktivismen för konstnärsskapet, men som likafullt satt fängslad en tid på grund av att han rört sig i antifascistiska kretsar. De dilemman som hans fiktiva gestalter ställs inför speglade med all säkerhet hans egna, såväl de som gällde den antifascistiska kampen som de som angick de privata kärleksbekymren.

Den självvalda ensamhetens lockelse, oförmågan till förbehållslös kärlek och förtrolighet, rädslan inför hoten om meningslös blodspillan, skulden för att själv ha klarat livhanken - allt detta, men även det enkla livets glädjeämnen och den tillfälliga befrielsen inför anblicken av de dimhöljda kullarna bortom fälten, det solglittrande havet och månljuset om natten, är skildrat med en konsekvens som nog kan liknas vid en livshållning eller i varje fall det mycket mänskliga famlandet efter en sådan.

Anna Larsson om Isoldes kärleksdöd

 

Jag beordrar er härmed att läsa ett inlägg av altsångerskan Anna Larsson i hennes egen blogg, den 13 januari i år. Hon beskriver där sitt "risktagande" att sjunga ett stycke hon aldrig sjungit förr, och som visar sig motspänstigt och svårt att få till, nämligen Richard Wagners "Isoldes kärleksdöd", ett stycke som ju ofta framförs konsertant. Hon ger en inblick inte bara i vilket arbete som ligger bakom en världsberömd sångares prestationer, utan även den lycka som infinner sig när allt äntligen i sista stund faller på plats:

"Jag bestämde mig för att satsa, inte spela safe, inte tänka teknik. Och jag drog ur alla proppar och sjöng denna fantastiska musik som jag inte kunnat sjunga den förut, jag släppte allt, hade ett kärleksmöte med musikens inre väsen, kände att det finns inget annat än just nu, just här."

Ack, att man hade fått sitta i publiken i Hamburg den kvällen!

Mathildes poesi till Richards toner plus en dos ryskt vemod

Orkestergästspelen i Stockholm har varit glädjande många under senare år. Igår kväll inträffade det senaste, då Italiens främsta symfoniorkester - "Orchestre dell´Accademia Nazionale di Santa Cecilia" från Rom - spelade Puccini, Wagner och Rachmaninov i Konserthuset. En italienskättad - och numera adlad - britt på pulten, nämligen en av samtidens största operadirigenter, Sir Antonio Pappano. Och så sist men inte minst vår egen underbara altsångerska i världen, Anna Larsson, solist i Wagners "Wesendonck-Lieder".

Wagner orkestrerade själv endast den sista av de fem Wesendonck-sångerna, som dock oftast utförs i det arrangemang som Felix Mottl försåg dem med. I det här fallet gavs de intressant nog i en annan orkestrering, nämligen den av nyligen avlidne Hans Werner Henze. Hans orkestersats, en Wagner doppad i Schönberg (före tolvtonerna) skulle man kunna säga, skimrar av utsökta instrumentkombinationer som ibland nästan hotar att ta över lyssnarens öra. Dock inte så när Anna Larsson står där och utgjuter de mildaste toner som finns, omväxlande med de dynamiska stegringar som också krävs i enlighet med romantikens stadgar.

Så visst är detta ljuvlig musik i vilken tappning man än får höra den. Vill man lyssna till en klassisk inspelning kan man alltid återvända till Christa Ludwig med Otto Klemperer och Philharmonia Orchestra. Den finns på Spotify, och den som vill ägna firandet av Wagner detta år med endast några få minuter i stället för med någon fyratimmarsopera så finns inget bättre val än den sista sången "Träume". I lyrisk intensitet överträffas den väl bara av Isoldes kärleksdöd ur "Tristan och Isolde".

Träume

 

Sag', welch' wunderbare Träume

Halten meinen Sinn umfangen,

Daß sie nicht wie leere Schäume

Sind in ödes Nichts vergangen?

 

Träume, die in jeder Stunde,

Jedem Tage schöner blühn,

Und mit ihrer Himmelskunde

Selig durchs Gemüte ziehn?

 

Träume, die wie hehre Strahlen

In die Seele sich versenken,

Dort ein ewig Bild zu malen:

Allvergessen, Eingedenken!

 

Träume, wie wenn Frühlingssonne

Aus dem Schnee die Blüten küßt,

Daß zu nie geahnter Wonne

Sie der neue Tag begrüßt,

 

Daß sie wachsen, daß sie blühen,

Träumed spenden ihren Duft,

Sanft an deiner Brust verglühen,

Und dann sinken in die Gruft.

Poesin står Mathilde Wesendonck för, en av Wagners älskarinnor vars drömmar han åtminstone i denna sångcykel visar sin allra sensiblaste inlevelse i.

Efter paus fylldes podiet till maximum för Sergei Rachmaninovs andra symfoni, det vill säga för femtiofem minuters järngrepp om våra själars ryskt romantiska sidor av pendling mellan vemod och yrande festivitas. Rachmaninov är för de flesta förknippad med pianomusik, med eller utan orkester. Han var ju själv också en av de största pianisterna någonsin. Pianokonserterna har alltid hållit sin ställning som några av de mest populära som finns, men värderingen av hans verk har skiftat och lång tid varit förhållandevis låg. Som i alla sådana fall sker dock av och till omvärderingar, och med ökad uppskattning av romantikens musik så kan man nog säga att Rachmaninovs aktier som kompositör stigit avsevärt under de senaste decennierna. Han anses faktiskt av en del som den nationalromantiska epokens störste ryske symfoniker efter Tjajkovskij, trots att det ju finns ett antal andra som skulle kunna tävla om den ställningen.

Just den andra symfonin finns inspelad med många stora dirigenter och orkestrar numera. Ingen torde förneka att Rachmaninov var i besittning av hela den arsenal av kunnande som kännetecknar en stor symfoniker, och den här kvällen övertygade mig helt och fullt om att hans anhängare har rätt. Det var formidabelt storspel som Rom-orkestern bjöd på. De långspunna melodiska sjoken hölls ihop, och den minutiösa bearbetningen av temana blev aldrig trötta omtuggningar. Tvärtom höll mig de dynamiska förloppen och tempoväxlingarna hela tiden på helspänn, och orkesterns följsamhet och precision lämnade inget övrigt att önska. Särskilt tredje satsens lyriska vemod rörde mig stundvis till tårar, men så öppnar också Rachmaninov här strängt taget alla den sortens musikaliska kranar så mycket som går. Hör till exempel här.

Till sist en standing ovation från publiken och ett par glänsande extranummer - vad annars?


Bilderna:
Mathilde Wesendonck (överst)
Sergei Rachmaninov

Vinterdag som ovan

Som att vintern skulle ha slagit till reträtt! Hur inbilsk kan man inte bli i början av februari månad vid minsta vårtecken! Februari är en vintermånad, det är bara att inse, ibland till och med den strängaste av dem alla.

Gårdagens oupphörliga snöfall klädde återigen träd och marker i snövitt, och det är givetvis så mycket vackrare än det moddiga töandet, särskilt i den blå timmen. Så länge det håller sig till ett par kallgrader får man vara nöjd. Efter rastandet av Issa läser jag vidare i boken om ensamheten, lyssnar sedan till Mozart och serverar mig till teet en honungsbulle från Güntherska Hovkonditoriet. Inte så mycket mer än så. Behövs det mer än så?

Med posten kommer dessutom ett nytt nummer av Lyrikvännen och en beställning från Bokbörsen. Lyrikvännen är min varaktigaste vän bland tidskrifterna, en relation jag hoppas kunna behålla livet ut utan avgörande besvikelser. Det nya numret har grekisk poesi som tema, men där finns även en ny dikt av dansken Henrik Nordbrandt, en gammal favorit, och en presentation av en spansk författare, Ramón, som jag inte kände till men vars humoristiska aforismer gjorde mig på mycket gott humör. Hör här: "Efterhand töms vi som tändsticksaskar". "Drömmen är tyvärr ett dåligt plagiat av livet".

Mozarts femte och sista violinkonsert har följt mig genom livet. Det var ett tag sen jag lyssnade till den sist, men varje gång uppenbaras Mozarts extraordinära geni i en av de bästa violinkonserter som skrivits. Omedelbarhet och djup i samma tonsprång, just det som är det kännetecknande för Mozarts musik, finns även här, även om violinkonserterna kanske inte brukar framhållas som hans verkliga mästerverk. Och ja, jag vet, konkurrensen är knivskarp på tiobästalistan över violinkonserter. Jag struntar i rangordningen, vet bara att Mozarts femte måste med.


Den spelas här av Arthur Grumieaux, med London Symphony Orchestra och Colin Davis som dirigent.

Foto: EJ

Vårtecken trots allt

Det töade rejält i det vintriga duggregnet för några dagar sen. Vintern tydligt på reträtt, även om kylan tycks återkomma så snart man triumferande sett de sista smutsiga isknölarna på trottoaren på väg att förintas under den utströdda sanden.

För första gången i år har det porlat ur stuprören. Småfåglarna gladare, mer aktiva och synliga. Och den hopkörda snödrivan på gården har snabbt sjunkit ihop, nästan hörbart kvidande. I parken bestyrks det gamla ordstävet om det som gömts i snö.

Även när det en dag som denna återigen bjuds snöglopp kring nollstrecket kan trots allt ett obekvämt lager ylle avvaras inför hundpromenaden. Det är inte smällkallt längre, och Issa slipper lyfta tassarna och med vädjande blick be mig vända hemåt så fort hon gjort det hon ska.

Och det bästa av allt - dag för dag förlängs den ljusa delen.

Jag läser italienaren Cesare Pavese omväxlande med den ryska poeten Olga Sedakova. Återkommer inom kort till dem. Och jag lyssnar till Arthur Honegger, en återupptäckt som alltmer känns som en kär vän, en bland de riktigt hörvärda bland 1900-talskompositörerna. Han visar mästerskap såväl i det lilla kammarformatet som i det stora, det symfoniska.

Ett kortare symfoniskt stycke som "Pastoral d´Été" kan exemplifiera hans idérikedom, den som gör att han ur ett ett relativt begränsat melodiskt tema kan utvinna så mycket, och inte minst låta olika blåsinstrument bidra till variationerna. Valthorn, flöjter, klarinett och fagott reser sig ur stråksuset - men främst bland dem det sinnliga valthornets dova klang. Vilket till skillnad från trumpetens mer stridslystna ton passar särskilt väl för ett stycke som anspelar på det pastorala, det som ska öppna sinnena för böljande landskap, träddungar, fågelsång, betande boskap, cyklister och utflyktskorgar i det gröna. Så fjärran från isvintern!

Han kan till och med låta det räcka med en get, det vill säga en ensam flöjt,  för att förnimmelserna av en annan bättre årstid ska infinna sig. Som i "Danse de la Chèvre".


Foto: EJ. Från Jamtli, sommaren 2010.

Ett konsertprogram som heter duga

Att komponera konsertprogram vore en syssla jag gärna skulle ta mig an om jag mot all förmodan tillfrågades. Finge jag göra det utan hänsyn till annat än egna preferenser vore det förstås allra roligast. Men jag förstår ju att utmaningen för dem som gör programmen ligger i att sammanjämka olika intressen: till exempel dirigentens, gästande solisters, konserthuschefens, och givetvis den betalande publikens. Det blir med nödvändighet något annat än de Spotify-listor man som privatperson kan göra upp.

Ibland klagas det över att konserthusens programsättning blir för trendigt stereotypa, att de i alltför hög grad litar till populära klassiker från 1700- och 1800-tal med alltför litet utrymme för den moderna klassiska musiken. Och märk väl att med "modern" menas här musik från cirka hundra år tillbaka och framåt.

I Uppsala konserthus (Musik i Uppland) gavs igår kväll ett i mitt tycke ovanligt välkomponerat program:
 

Grazyna Bacewicz (1909-1969)
Konsert för stråkorkester

Franz Liszt (1811-1886)
Ballade No.2 (solopiano)

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Konsert för piano, trumpet och stråkorkester op 35

Arthur Honegger (1892-1955)
Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet

Uppsala Kammarorkester
Dirigent: Eva Ollikainen

Solister: Roland Pöntinen, piano
Bengt Fagerström, trumpet
 

Här finns endast ett verk från romantiken, ett inte så ofta spelat pianostycke av Franz Liszt, och i övrigt verk från 1900-talet. Dessutom genomgående endast stråkorkester, om än i ett par fall med solister. Möjligen inte den mest publikdragande musiken, men det var abonnemangskonsert och stora salen var glädjande nog välfylld.

 

Sjostakovitj-konserten torde vara det mest kända stycket, förmodligen också ett av hans mest populära verk. Det är en för Sjostakovitj ovanligt sprudlande, för att inte säga sprallig, musik tillkommen före den stalinistiska mobbningen och allsköns påtvingade anpassningsmanövrer. Lento-satsen innerliga lyrik bryter givetvis av, men i långa stycken är det fråga om spjuveraktiga och stundom upphetsande virtuosa tongångar som når sin kulmen i sista satsens trumpetstötar och blixtrande dans i flygelns övre diskantregister.

Grazyna Bacewicz´ musik tycks för närvarande vinna alltfler lyssnare. Flera nya skivinspelningar som fått fina betyg talar för det. Själv en skicklig violinist domineras hennes opuslista av musik för olika stråkinstrument. Konserten för stråkorkester är ett tidigt verk och visar prov på ett mycket konstfärdigt, klassicistiskt influerat komponerande med stor idérikedom i både rytmik och sonor harmonik. Definitivt ett verk som jag vill höra fler gånger i konsertsammanhang.

Honeggers stråksymfoni ligger rätt nära Bacewicz´ i tonspråket. Det är fråga om likartade dissonanser som växlar i intensitet vad gäller både tempo och rytmiska figurer. Bacewicz är dock mer växlingsrik, medan Honegger i denna symfoni laborerar med ett mer begränsat material. I första satsen mal ett par toner nästan som en bordun hela tiden i bakgrunden. Mellansatsen är ett depressionstyngt adagio, medan sista satsen slutligen förlöses av att trumpeten lägger en jublande Bach-koral ovanpå stråkmattan. I programbladet står att Honegger var en allvarlig herre med en alltmer pessimistisk syn på världen och musikkonsten, präglad som han var av andra världskrigets fasor. Det hindrar i varje fall inte mig från att vilja fördjupa mig i hans övriga verk, som jag alltför sällan lyssnat till. Både Bacewicz och Honegger kommer till följd av denna konsert att prioriteras i mitt musiklyssnande.

Ja, så var det då den gode Liszt, som jag alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Utan tvekan var han inte bara en suverän pianist utan ofta även en intressant kompositör. De lisztska pianoverken utgör som bekant en omfattande litteratur, och i den finns en hel del som för all framtid kommer att attrahera både pianister och publik. Men som Roland Pöntinen visade krävs det mer än bara virtuositet för att kvaliteterna ska framgå. Ett stycke som denna Ballade nr 2 kunde i sämsta fall bli endast buller och bång, larmande basgångar och yviga löpningar över klaviaturen. Men i Pöntinens nyanserade och väl avvägda spel bibehölls den melodiska kärnan, och de stilla stunderna av romantisk lyrik vittnade om det sinne för högromantiken som är nödvändigt i det här fallet. Att Pöntinen är en utomordentligt skicklig musiker visste jag redan, och denna afton bekräftade han det på nytt.

Det var med andra ord ett konsertprogram som heter duga, och det återstår bara att säga att Uppsala kammarorkester, liksom trumpetsolisten, har all heder av sin insats under ledning av den mycket energiskt dirigerande Eva Ollikainen.
---------------------------------------------------------------------------

Här finns en möjlighet att lyssna till Sjostakovitj Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Och här finns en fin inspelning av Honeggers 2:a symfoni. Tyvärr har jag inte funnit någon inspelning på nätet av Gracewicz´ Konsert för stråkorkester, men det finns annat av henne att lyssna till, t ex Pianokvartetten, nr 1, här med Krystian Zimerman vid pianot.

Bilden: Uppsala Kammarorkester







Årets tonsättarjubilarer: Benjamin Britten

 

Praktiskt taget varje år aktualiseras en eller flera tonsättare med anledning av deras födelse- eller dödsår. I år är det ovanligt många jubilarer. Att både Giuseppe Verdi och Richard Wagner föddes för 200 år sedan har redan uppmärksammats stort. Martin Nyström (DN den 13/1, tyvärr inte på nätet)fann till exempel anledning att ställa dessa båda operakonstens giganter sida vid sida för intressanta jämförelser. I övrigt firas både Benjamin Britten och Witold Lutoslawski som båda skulle ha fyllt 100, och det är på sätt och vis än mer glädjande med dem eftersom deras musik inte är lika känd och väl representerad i konserthusens programkalendrar ett vanligt år.

Redan nu i januari har Britten spelats i Berwaldhallen och Lutoslawski i Konserthuset. I Berwaldhallen var jag själv närvarande när SRSO under ledning av den engelske dirigenten Edward Gardner spelade "Sinfonia da requiem" och sångcykeln "Les Illuminations" med den svenska sopranen Elin Rombo som solist.

Britten är en modernist med goda chanser att vinna lyssnare också bland dem som har lite svårt för modernt tonspråk. Detta tack vare hans mycket skickliga utnyttjande av variationer i klang och rytmik, och att det nästan alltid finns en sångbarhet som borgar för tillgängligheten. Britten var i hög grad en sångens kompositör, och det är signifikativt att till hans mest kända verk räknas några populära operor (framför allt "Peter Grimes" och "Death in Venice"), sånger och sångcykler samt verk för kör, solister och orkester (se t ex mitt inlägg om "War Requiem" här).

Hittills har jag värderat en annan sångcykel av Britten ett snäpp högre, nämligen "Serenade for tenor, horn och strings". Men när jag hörde det här fina framförandet av "Les Illuminations" började jag vackla. Det perfekta samspelet mellan orkester och sångsolist, och främst den oansträngda briljansen hos  Elin Rombo i dessa långt ifrån lättsjungna sånger, gjorde att de återkommande raderna i dessa Rimbaud-dikter aldrig tidigare låtit så övertygande: "Jag ensam äger nyckeln till detta vilda gyckelspel".

"Les Illuminations" består av elva sånger som återger närmast hallucinatoriska visioner av miljöer och mytologiska figurer i parader av de mest sällsamma slag. Nummer IIIa och IIIb - "Phrase" respektive ""Antique" - är de vackraste. I Helmer Långs tolkning lyder de så här (och kan avlyssnas här):

Jag har spänt linor från klocktorn till
klocktorn; blomsterslingor från fönster
till fönster; kedjor av guld från stjärna
till stjärna, och jag dansar.

Pans behagfulle son! Kring din panna som
bekransas av bär och små blommor,
rör sig dina ögon, dyrbara klot.
Fläckade av rödbruna dräggstänk sjunker
dina kinder in. Dina rovtänder glimmar.
Ditt bröst liknar en cittra,
klocktoner svänger i dina mjälla armar.
Ditt hjärta slår i denna bål, där tvenne kön
slumrar. Vandra genom natten,
rör mjukt ditt lår, det andra låret
och vänsterbenet.

Symfonin är tresatsig med referenser till den katolska dödsmässan, utan att därför vara liturgiskt syftande. Det är snarare Brittens pacifism som är den melankoliska grunden för första satsens sorgmarsch och sista satsens resignerade meditation, liksom för mellansatsens vilt grimaserande dödsdans. Brittens alltid nära förhållande till poesin ger lyssnaren rikliga tillfällen till vilsamma lyrismer också när text saknas och musiken står som enda förmedlare av skönheten-trots-allt.


"Sinfonia da Requiem" finns att lyssna till på Spotify, t ex med Sir Simon Rattle och City of Birmingham Symphony Orchestra.

En krigsroman, poetisk

 

Jag läser alltmer poesi, och den prosa jag väljer uppvisar också som regel poeters känsla för språkets valörer och den sensibilitet för tillvarons mångtydiga och svåråtkomliga sidor som jag förknippar med en diktkonst värd namnet."Böcker" som bara transporterar en början fram till ett slut, som utan egentlig språklig medvetenhet och koncentration endast berättar något som jag förmodas känna igen eller enkelt kan förutse, ja, de tråkar ut mig. Varför ödsla tid på sådant? Då läser jag mycket hellre en fackbok, som emellertid även den bör vittna om stilistisk förmåga och kunskapsbredd utöver den rent fackidiotiska. Eller så löser jag hellre ett korsord som kräver lite tankeverksamhet.

Därmed inte sagt att all poesi som går under den beteckningen är "bra böcker". Omvänt kan man säga att bra poesi kan gå under vilken beteckning som helst; gränsen mellan lyrisk prosa och prosalyrik är som bekant höljd i dunkel. Och kvaliteterna har inte med en enda specifik form att göra; allt från rimmad och metrisk dikt till den som har ojämn högermarginal som enda yttre kännetecken, kan vara bärare av den poesi utan vilken tillvaron falnar och läggs i aska. Om detta låter som en lite väl högstämd inledning ska jag nu raskt komma till ämnet.

Det finns några nu levande svenska poeter som jag alltid öppnar en ny bok av med de största förväntningar. Jesper Svenbro är en av dem. Hans nya diktsamling kallas "Krigsroman" (Bonniers, 2012), vilket man noterar utan förvåning eftersom Svenbro i sina senare diktsamlingar visat sig vara en gudabenådad berättare i poesins form. Inspirationen har han ofta hämtat ur sin familjebakgrund, bland annat minnena av uppväxten i en prästfamilj. Övningar i inlevelse kan kanske sägas vara ett genomgående drag, den må sedan gälla pappa pastorn eller någon annan.

Nu har han tagit sig an svärfaderns liv, så som det kom att gestalta sig under några ungdomsår under andra världskriget. Denne förde ett äventyrligt liv i många länder och sökte sig tidigt till Skottland för att utbilda sig till fallskärmssoldat. Där träffar han den "skotska krigsfästmö" som efter kriget ska bli hans hustru och som ägnas en mycket vacker dikt utifrån ett inramat foto av paret med hennes egen enkla påskrift: "You and me".

Att försöka återskapa och på så vis rädda något av detta liv till eftervärlden utgör "romanen" i detta projekt, som även rymmer en metanivå av reflektioner om det enskilda ödet i ett större historiskt sammanhang, frågetecken kring vissa uppgifters tillförlitlighet och undran inför dolda drivkrafter bakom nedtecknandet av denna historia. Skulle svärfaderns fysiska mod ha kunnat vara poetens eget i en liknande situation? Nej, han betvivlar det och konstaterar att han aldrig ska få reda på det heller.

Svenbro parallellställer alltså händelserna kring svärfadern med sitt skrivande om dem. Han gör både diktandet och händelseförloppet till ett projekt med obestämd utgång, där han själv är närvarande med ett tilltal som förutom till läsaren riktar sig än till ett vi, inkluderande hustrun och barnen, än till det diktande själv som föresatt sig att på nytt iscensätta det mer än halvsekelgamla skeende som för barnens morfar var så livsavgörande.

Därtill har han också intervjuat en kamrat till svärfadern som ingick i samma förband. Han blir då varse att uppgifter om vad som hänt och inte delvis går isär eller inte går att få bekräftade. Och givetvis finns det tystnader, luckor och tvetydigheter som måste lämnas som sådana. Minnet framstår för Svenbro liksom för så många andra av samtida berättare som osäkert, felbart, rekonstruktivt. Det ska dock visa sig att tillräckligt mycket av det som först tedde sig som tvivelaktiga fabler äger sin rimliga förklaring.

Tillbaka i Frankrike efter utbildningen enrolleras svärfadern i ett franskt fallskärmsförband som bland annat deltar i sabotageaktioner, befrielsen av Lyon och slutligen också i den riskabla operation Amherst som de allierade genomför i Holland under krigets slutskede. Den djärva operationen går ut på att ett stort antal fallskärmsjägare ska flygas in bakom fiendelinjen för att där spränga broar och tillfarter, ställa till oreda och förleda fiendens uppmärksamhet bort från den massiva attacken vid fronten. Bokens längsta och mest dramatiska dikt ägnas dessa fallskärmshoppares dalande från hög höjd i mörker ned i fiendeland för att där försöka återfinna varandra, sticka ned vaktposter och genomföra uppdraget. För många blir det ett sista hopp mot döden, för dem som överlever så småningom holländska Krigskorset för "mod och klokhet".

Om det där fotot av "You and me", svärfadern och hans krigsfästmö, taget strax efter kriget och operation Amherst och bara någon vecka innan förlovningen, meddelas att det stått på familjen Svenbros piano i åratal - och låt mig citera:

"På bilden bär hon sin snygga khakifärgade WRAF-uniform
eftersom hon deltar i krigsansträngningen
som kokerska i Women´s Royal Auxiliary Force.
Hur mycket kokt torsk måste hon inte som nittonåring ha lagat!
Bredvid henne går menige Llavador: samlad, beslutsam,
i battle dress med den vinröda baskern,
också han nitton år. Omöjligt att föreställa sig
vad han gått igenom bara tre veckor dessförinnan!
Strålande aprilsol på strandpromenaden
ut mot piren i skotska hamnstaden Largs.
Allt ljus i fyrtiotalet tycks i det ögonblick som här förevigas
klinga samman i ett enda D-durackord,
medan pronominet du under samma gränslösa tidrymd
får en utsträckt innebörd och blir namnet på honom
som mirakulöst har överlevt in i efterkrigsvärlden. "Du"!
Din mors lakoniska kärleksdikt."

Två gånger har jag sträckläst denna bok, som naturligtvis är en "mycket bra bok" värd flera omläsningar. Varför är den så bra då? Det finns krångliga sätt att svara på den frågan, men också ett enkelt: Den talar till oss om väsentliga ting, förmedlar tankar som lever kvar sedan vi lagt den ifrån oss. Och den lockar oss att återvända för ett fruktbart tankeutbyte.

Det är med poesin som med konstmusiken - det finns mer att hämta vid omlyssningen.