Sjöfarten i Amalfi

Foto: EJ

Neapelbukten är en stark lockelse för den medelhavsresenär som kräver något mer av resmålet än vidsträckta sandstränder. Allt utom just detta får man där i överrikt mått. Få ställen i Sydeuropa kan erbjuda så många både natursköna och historiskt intressanta platser som regionen Kampanien med dess kuster och öar. Capri, Ischia och Procida är, liksom Ponza längre ut till havs, var och en värda en sjöresa. Sannolikheten att man förr eller senare återvänder till dessa öar är stor.

Till de gamla klassiska turistmålen hör också den södra kusten av den utskjutande halvö som formar bukten och som bär huvudorten Amalfis namn. Nyss hemkommen därifrån är det först och främst havet jag saknar när jag på morgonen går fram till fönstret för att som vanligt försöka spå dagens väder. Det vidöppna havet finns inte längre. Och båtarna, fiskets enkla små och kryssningarnas storslagna, är likaså försvunna. När man under några dagar suttit på en terrass i höjd med tornseglarna och kunnat betrakta sjötrafiken och måsarnas segelflygningar från ovan, ja då vill man helst behålla den för sitt inre öga och öra.

Ovanligt vackra kryssningsfartyg låg ankrade på redden som för att påminna om den en gång så mäktiga sjörepublikens svunna storhet. Redan i Neapels hamn såg vi Wind Spirit från Nassau, som sedan också dök upp i Amalfi. Den femmastade fullriggaren Royal Clipper (märkligt nog hemmahörande i den åtminstone för mig okända sjönationen Luxemburg) låg också en morgon och glänste i solen. Tillsammans med passagerarbåtarna för kustens orter, sightseeing-båtarna, gästhamnens besökare och lokala fiskebåtar utgjorde de en varierad samling flytetyg vars stillsamma gång över det blågröna vattnet aldrig störde friden.

I Amalfis lilla Museo Civico, i en sal där kommunfullmäktige fortfarande sammanträder, förvaras originalet till de maritima lagar - Tavole Amalfitane - som har sitt ursprung i 1200-talets Amalfi och som reglerade allt från båthyror till hanteringen av skeppsvrak. Men i Positano något tiotal kilometer västerut finns på kyrkans klockstapel också ett vittnesbörd om den andra, mötande verkligheten, de skogklädda bergen, vars branter så dramatiskt stupar i havet. En relief återger såväl fiskarna som räven, och framför allt den monstruösa kombinationen: ett havs(?)vidunder, på en gång både räv och fisk. (Se bilderna ovan).

Amalfi

Det blir nu ett kort uppehåll i skrivandet för ännu en resa till Italien - det enda resmål jag vet att jag inte kan undvara, ett nödvändigt meditteranskt komplement till min primära, skandinaviska hemort. Allt sedan jag på 70-talet första gången landade på Sicilien, och därefter valde Rom som resmål, har jag känt mig särskilt hemma i den mångfacetterade italienska kulturen. Där bjuds det mesta av det bästa, och de mindre tilltalande sidor som också finns och som alltför ofta dominerar dagsrapporteringen från detta land har aldrig kunnat rucka min uppfattning. Italien minst en gång per år har varit min devis sedan 1976.

Det blir den här gången en resa med G. till den gamla sjörepubliken Amalfi och kusten där omkring. Jag har varit där förr och ser fram emot en vecka med stilla vandringar i citronlundarna, strövtåg i gränderna, en riktigt tunn, vedugnsbakad pizza margherita, läsning på en balkong nära havet intill ett glas prosecco och givetvis återbesök i de vackra trädgårdarna i villorna i Ravello och, inte minst, klostergången (Chiostro del Paradiso!) i katedralen i Amalfi.

Att vi bland annat kommer att bo i ett före detta kloster som den helige Franciskus själv grundlade är sådant som italienare kan hävda utan att förlora i trovärdighet. Det kan ju mycket väl vara sant, även om den gode gråbrodern knappast skulle ha känt sig hemma i den modernt påkostade inredningen och bland det välbeställda klientel som numera befolkar platsen.

Jovisst, Wagner, Ibsen, Greta Garbo med flera visste vad de gjorde när de valde dessa klassiska syditalienska regioner för både inspiration och avkoppling.

Nu gäller det bara att broder Sol står oss bi och vindarna vänder så att inte vulkanaskan sprider sig i de luftrum som vi så väl behöver.

Kampen mot hundarna

Jag visste inte att Lars Vilks skulle vara i stan, men med tanke på händelseutvecklingen i samband med hans framträdande på filosofiska institutionen här i Uppsala så missade jag ju ingenting annat än ännu ett bedrövligt våldsangrepp från den här sortens fundamentalistiska huliganer som fått för sig att de har rätt att bestämma dagordningen för den offentliga debatten. Blir man kränkt som rabiat muslim innebär det tydligen att alla andra ska ha "förståelse" för att man med våld eller hot om våld hindrar den kränkande motståndaren - den otrogna hunden? - att yttra sig.

Nu är det ju inte bara troende muslimer som å ena sidan "tar avstånd ifrån" våld och å andra sidan uttalar sin "förståelse" för att man tillgriper våld (se t ex dagens UNT, där flera intervjuer och debattinlägg finns). Även en del intellektuella villar bort sig i en "förståelse" som relativiserar yttrandefriheten och i stället blandar rädsla för antimuslimska stämningar med irrelevanta synpunkter på vad som utgör "god konst" och leverar det som argument mot en sådan som Vilks.

Att Mattias Gardell - som aldrig förmått att höja sig över den islamofobiska synvinkeln - med religionshistorisk auktoritet försöker "förstå" och försvara yttringarna av kränktheten med paralleller till vad vi (inte) tillåter oss att säga om svarta och judar, är bara förväntat. Där utgår analysen alltid ifrån att det är västerländsk kulturimperialism som är skyldig till allt ont här i världen, och att allt som andas "motståndsrörelser" i minoritetsgrupper ska respekteras. Men det är naturligtvis inte rasism att kräva att muslimer respekterar gemensamma demokratiska villkor i västerländska samhällen (vilket de flesta muslimer också gör). Det finns heller inget förintelsehot som muslimer som kollektiv har drabbats av, eller kommer att drabbas av, när de söker sig till västerländska demokratier. Däremot finns det fascistiska islamistiska stater som driver sina egna medborgare ur landet på grund av avfällighet från den rätta läran. Och det finns, tyvärr, islamister i våra demokratier som kämpar för införandet av sharialagar i fascistiska enklaver vid sidan om det öppna samhället och dess grundläggande principer.

Att Magnus Ringgren ger sig in på den fega linjen att i stället för att ta yttrandefrihetsfrågan allvar (ingen konstnär eller samhällsdebattör ska genom våld eller hot om våld behöva skrämmas till tystnad) börja undra över värdet av Vilks konst, är däremot förvånande. Han tycks anse att teckningarna av rondellhundarna inte har tillräckligt av mångtydighet och djup i sig för att kunna klassas som god konst. Än sen då? Det är en helt annan diskussion än den som frågan gäller och som föranledde islamisterna att gå till angrepp i Ihresalen i onsdags.

Det enda raka är att följa en del kloka, sekulariserade muslimers råd. Nämligen att betrakta muslimer, oavsett graden av rättrogenhet i färhållande till islam, som individer precis som alla andra i vårt samhälle. Gör man sig skyldig till brott ska polis och åklagare tillkallas och individen dömas utan hänsyn till "kränkthet" å kollektivets vägnar.

PS. Vid närmare eftertanke vill jag revidera mig en aning angående min polemik mot Ringgren. Det är otvivelaktigt så att Vilks har en dubbel agenda där den ena - och för honom själv viktigaste? - avser diskussionen om konsten och konstens gränser. På så vis är det givetvis relevant att också diskutera värdet av hans konstnärliga insats och konstnärliga produkter. Ändå verkar debattörer som ifrågasätter Vilks "taffliga" rondellhundteckningar mest ta detta som en välkommen anledning att sväva på målet i yttrandefrihetsfrågan och i stället ifrågasätta hans rätt att häda och yttra förgripliga saker om islam. Så - visst kan man försöka hävda att Vilks hundar varken konstnärligt eller polemiskt på ett bra sätt gestaltar den dubbla problematik som han själv avser att gestalta. Själv är jag dock övertygad om att detta i sak är felaktigt, helt enkelt av det skälet att hans insats uppenbarligen lett till en flerdimensionell debatt om både konsten och livet. DS.

Försenad passionsmusik

Först efter påsk fick jag försändelsen med ett av de allra största verken av den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974). Jag syftar på den nya inspelningen av hans oratorium Golgotha för solister, blandad kör, orgel och orkester (Capella Amsterdam, Estonian Philharmonic Chamber Choir och Estonian National Symphony Orchestra, samt solister, under ledning av Daniel Reuss, Harmonia Mundi).

Jag håller på att gå igenom denne märklige tonsättares verk, vilket lyckligtvis i rätt stor utsträckning låter sig göras eftersom han är ganska väl representerad på skiva. Det nu aktuella oratoriet finns även i andra inspelningar, men jag har inte tidigare kommit i kontakt med det och kan alltså inte göra några jämförelser. Nog sagt att detta är en ypperlig inspelning som vad jag förstår gör verket full rättvisa.

Ingen som följt mina musikskriverier kan ha undgått min förtjusning i Martins musik. Jag håller honom för en av 1900-talets allra främsta kompositörer, och jag är övertygad om att han kommer att stå sig som sådan. Autodidakt, modernist, till dels även tolvtonsseriell kompositör, men utan att någonsin släppa det melodiska flödet visar han att självständighet och trohet mot egna musikaliska ideal mycket väl kan ingå en lycklig förening med impulser från både samtid och stora föregångare.

Detta verk skrev Martin för sin egen del, inte på beställning och inte som någonting han tänkte för kyrkligt bruk i mässan. Hans respekt för Bach var stor; han var ju son till en hugenottpastor och sedan barndomen välbekant med Bachs passioner. Och även här är det passionsdramat från bibelns evangelier, tillsammans med citat från Augustinus bekännelser, som är den textmässiga grunden för en musik som närmast kan betecknas som lyriska meditationer, även om dramatiska inslag också finns, som till exempel i samband med Pilatus famösa fråga till folket om vem som bör gå fri, Barabbas eller Jesus.

Frank hade ytterligare en inspirationskälla till detta verk, nämligen den etsning av Rembrandt som återges ovan, kallad "De tre korsen". Det var den bilden som på ett särskilt sätt förlöste den kreativa energin.

Och spelet mellan ljus och mörker i den undersköna klangvärld som Martin skapade är sannerligen en värdig pendang till Rembrands mästerverk. Jag tror mig kunna konstatera att ingen kan göra Martin rangen stridig som 1900-talets största passionstonsättare i Bachs efterföljd.

Susanna i badrummet

För en tid sedan snubblade jag över ovanstående bild när jag surfade på nätet, jag minns inte längre i vilket syfte. Den slog mig som ett av de vackraste sentida exemplen på det motiv som konstnärer i alla tider betraktat som ett av de allra mest attraktiva, nämligen den mänskliga kroppen, i synnerhet kvinnokroppen. Det behövs i vår tid naturligvis ingen förevändning i form av antikens eller GT:s mytologiska gestalter för att reta våra erotiska impulser, men visst kommer man att tänka på Susanna i badet, ett klassiskt motiv som finns i en mängd varianter i all världens konstmuséer.

Här saknas dock det dramatiska element som närvaron av de lystna och påstridiga gubbarna utgör. Begäret är utan mellanled förflyttat till betraktarens eget öga, till en position som är identisk med kameramannen och hans fotografiska lins.

Och charmen med denna voyeuristiska smygposition är givetvis att den fångar situationen innan klicket från slutaren kommer och betraktaren blir upptäckt. Bilden laddas oerhört, men här ruvar dock inga hot, endast löften. Rummets intima karaktär förutsätter en relation, ett möte mellan två älskande, även om man inte säkert vet om bilden är tagen före eller efter kärleksakten. Betraktaren ser sin älskade som nu antingen sätter upp sitt hår eller låter det falla. Gesten och den avslappnade hållningen andas en sinnlig bejakelse av stora mått.

Älskaren heter Nelson Algren och den vackra kvinnan endast iklädd klackskor är - Simone de Beauvoir!

Fado primavera

Foto: José Goulão

I veckan som gick lyssnade jag för första gången live på fadosångerskan Mariza som denna gång gjorde sitt enda framträdande i Sverige inför ett fullsatt auditorium i Uppsala konserthus. Fadon har ju fått ökad spridning och popularitet genom ett antal unga företrädare som slagit internationellt långt bortom Lisboas och Portugals gränser. Mariza är kanske den mest framgångsrika av dem alla, och jag kan förstå varför.

Inte bara det att hon har röstresurser utöver det vanliga, hon är dessutom en skicklig scenartist som håller publiken i ett stadigt grepp i kommunikation och gäckande samspel. Lägg därtill att hon försett sig med en ensemble av musiker som skulle kunna stjäla vilken föreställning som helst som inte hade en vokalist av hennes dignitet.

Första gången jag riktigt fick upp öronen för fadon var i mitten av sjuttiotalet då jag hade turen att kunna vara på plats när Amalia Rodrigues, den legendariska fadodrottningen som var först med att sprida denna folkliga musikform över världen, framträdde på en tjurfäktningsarena i Portimão på Algarvekusten. Ljuskäglan som ringade in hennes gestalt i kontrast till den väldiga, i mörker lagda arenan kan jag fortfarande framkalla för mitt inre, liksom denna typiska, explosivt dynamiska sång med fallande melodilinjer som så uttrycksfullt beskriver ett stämningsläge - saudade - av stark och vemodig om än svårbestämd längtan.

Drygt tio år efter den där kvällen i Portimão upplevde jag någonting liknande i en konsertsal i Florens när jag första gången mötte tangosångerskan Susana Rinaldi. Det var samma slags teatrala utspel, dynamiska sångsätt och osvikliga musikalitet som bar in i minsta frasering som hos Rodrigues eller som nu hos Mariza. Även om man som jag inte behärskar språket, förmedlar sången och musiken så tydligt den känslomässiga innebörden att behållningen aldrig går förlorad. Ändå önskar man förstås att man kunde tillgodogöra sig texterna, inte minst för att den nya fadon efter vad jag förstått har många goda poeter som bidragsgivare.

Några ord till om musikerna kring Mariza. Den unge mannen på portugisisk gitarr (en dubbelsträngad, mandolinklingande variant) heter, om jag fattat rätt Ângelos Freire, och en skickligare man på det instrumentet är det svårt att tänka sig. Musikerna fick tillfälle att briljera på egen hand och rev ned stormande applåder. Även mannen bakom trumsetet visade ett solonummer som jag varken sett (trumsolon ska ses!) eller hört maken till sedan trumlegenden Buddy Rich gästade stan med sitt unga storband någon gång på 80-talet.

En minnesvärd vårkväll i fadons tecken, sannerligen!

PS. Jag vill gärna rekommendera Thomas Nydahls insiktsfulla böcker (och blogginlägg) för dem som vill lära känna denna musikskatt lite närmare.

Herr Gustafsson och några av de andra

Foto: dpa

Beträffande mitt förhållande till moderna svenska författare är det några få som stått sig genom åren och - i den mån de fortfarande lever och verkar - stadigt ökar sin plats i mina hyllor. Jag har läst skönlitteratur sedan tonåren och skaffade mig tidigt några favoriter, både bland de äldre och bland dem som var unga eller i varje fall relativt unga författare då. Gyllensten och Tranströmer var stora redan på 50-talet, liksom Kyrklund, som jag dock upptäckte först på 70-talet. Men i och med det slutande 60-talet när Delblanc och Gustafsson, Enquist och Jersild, Trotzig och (senare) Torgny Lindgren och några till på allvar gjorde sig gällande, försökte jag följa dessa och några andra författarskap.

När jag försöker summera och värdera vilka jag fortfarande skattar högt är ett enkelt kriterium vilka jag kan tänka mig att läsa om, eller vilka författarskap jag faktiskt återvänt till sedan den ena eller andra boken kom ut. Kyrklund är självklar, Gustafsson likaså. Jersild släppte jag redan med Babels hus; han blev för mycket av tidstypisk sociolog och fungerar fortfarande bäst som essäist och samhällsdebattör. Den för tidigt bortgångne Delblanc vill jag fortfarande av och till läsa något av, om inte annat så för att han förmodligen skrev 1900-talets vackraste svenska. Enquist har blivit allt bättre med åren, även om "Magnetisörens femte vinter" redan tidigt var ett utropstecken, liksom senare även "Musikanternas uttåg". Som oroande samtidsvittne (läs: debattör) har han enligt min mening inte varit så intressant, men även där blivit bättre efter att tidigare ha varit alltför insyltad i det socialdemokratiska kulturetablissemanget med allt vad det innebär av ideologiska lojaliteter.

Tvärtom då med Lars Gustafsson. Någon mera "refraktär" (jag lånar här Myrdals honnörsbegrepp) författare än han i den svenska samtiden är det nog svårt att uppbringa. Myrdals egendomliga syn på historiens lika obevekliga som (i efterhand) onödiga gång gör honom i stora samtidsfrågor mestadels besynnerlig när han inte bara blir förutsägbar utifrån sin marxistiska kolartro. Vilket inte hindrar att Myrdal skönlitterärt skrivit bra saker som det finns anledning att återvända till.

Men herr Gustafsson - poeten, filosofen, prosaförfattaren och samhällsdebattören - har alltid intresserat mig av flera skäl, varav ett är hans annorlunda och ofta oförutsägbara belysning av samtidens frågor i både smått och stort. Många följer nu liksom jag hans blogg, där t ex det senaste inlägget behandlar den eviga frågan om livets mening men där det lika ofta kan gälla frågor om individens frihet och integritet, på senare tid aktualiserad även beträffande nätet. Han har ofta sagt förgripliga saker om sådant som i svenskt samhällsliv inte bör sägas men som inte desto mindre 10 år senare visar sig högst rimligt. Han har mer än de flesta agerat slaven på den triumferande välfärdsvagnen - eller kort sagt fri intellektuell - som viskat retliga ting i etablissemangets öra och fått utstå om inte förkastelsedomar som reaktionär, så i varje fall nogsamma reservationer och avståndstaganden från recensenter och kolleger.

Det har varit smått roande men också beklämmande att under årens lopp se hur recensenterna motvilligt erkänt hans storhet som poet och samtidigt funnit anledning att tydligt markera sitt avståndstagande mot en sådan "liberal" katt bland alla hermelinerna. Och jag har ibland undrat hur pass stor betydelse hans internationella renommé haft som skydd mot ett regelrätt avfärdande av honom även som skönlitterär författare. Men givetvis är jag långt ifrån ensam i den förhållandevis stora svenska läsekrets som han genom åren skaffat sig, och som jag också har en känsla av har avsevärt föryngrats med åren.

Nu är det ju så med Lars Gustafsson att han mitt i den sriösa reflektionen kring både existensens och dagspolitikens kontroversiella frågor alltid tycks bibehålla ett alldeles ovanligt gott humör, vilket även slår igenom i texterna. Han vet den intellektuelles roll och värde; att det inte handlar om att omedelbart nå ut till massorna utan att nå dem som har öron att höra med och förstånd nog att förstå. Det gäller förstås också i hög grad poesin, som verkligen inte har någon stor räckvidd räknat i absoluta tal. Men den livshållning som löper som en tråd genom hela Gustafssons författarskap - rätten att fritt ställa sig de grundläggande frågorna om vad en människa är, utforska de gåtfulla sammanhangen och försöka formulera och forma sitt eget öde oavsett vem som för tillfället innehar "problemformuleringsprivilegiet" - har goda förutsättningar att engagera alla som gillar att vistas i det livsfilosofiska spänningsfältet mellan sinnlig närvaro och reflexiv distans.

Ska jag nämna några favoriter i den digra verklistan så blir det vad gäller prosan "Herr Gustafsson själv" (den bok som först öppnade mina ögon för hans författarskap), "En biodlares död", "Tennisspelarna", "Bernhard Foys tredje rockad", "Berättelser om lyckliga människor" (en lite förbisedd pärla, läs den!) och senast "Fru Sorgedahls vackra vita armar". Bland diktböckerna är det svårt att välja, men jag vill framför allt nämna "Artesiska brunnar, cartesianska drömmar". Den som i den läser och uppskattar till exempel "Elegi över en död labrador" kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis hålla herr Gustafsson sällskap.

Så vad har han då att säga om livets mening i sitt senaste blogginlägg? Slutsatsen är varken unik eller överraskande; det är snarare argumenten som leder fram till slutsatsen som är poängen. Vi måste helt enkelt själva skapa oss mening i livet. Innan denna slutsats formuleras har ett antal andra förekommande förslag prövats och förkastats. Så kanske kan man säga att den mening vi skapar i varje fall kan lämna vissa tankefigurer därhän, om vi nu i likhet med herr Gustafsson underkänner dem? Så här slutar essän:

Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet. En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.

Mahlers sjätte symfoni

Mahlers sjätte symfoni är ingen lättlyssnad musik, verkligen ingenting att ha i bakgrunden när man är sysselsatt med annat. För dem som lockas av Mahlers serent lyriska ådra finns mycket mer att hämta i andra symfonier, även om den sjätte symfonin också erbjuder en viss vila i andantesatsen. Men Mahler är ju alltid så mycket mer än ett intensivt genombrytande ljus som skänker bitterljuv lindring. Och utan det närmast kakofoniska inslaget i hans musik får inte heller alpluften och de täta, skimrande stråkmelodierna som bryter fram ur mörkret samma starka verkan.

I sexan hamrar han bokstavligen fram en ödessymfoni (de där berömda hammarslagen mot slutet utförs med en väldig slägga som också visuellt kan inge en viss förfäran) där ingen som helst mänsklig aktivitet kommer undan, inte minst tydligt i och genom de groteska marschrytmer som anslås redan i första satsen. Men här finns också "Alma-temat" och en expressionistisk klangvärld som nyttjar allt från det spröda ljudet från koskällor och klockor till häftiga stötar från basuner och tuba som mycket väl kunde vara en fara för gamla Jerikos murar. Och den sista satsen förstärker inte bara tragiken i föreställningen om ett förött landskap utan skapar något av det kusligaste man kan uppleva i musik. Frågan är om det inte lika mycket är fasa som tragik som denna musik meddelar.

Här uteblir den katarsis som annars Mahler oftast erbjuder, om den nu inte kan vinnas genom en med vrede skräckblandad grimas mot den existentiella fasa som insikten om människolivet utan mening kan skapa. Det är som om det naivistiska anslaget i Mahlers tonvärld inte längre fungerar ens som en tröstande metafor för någonting bortom lidandet.

Allt detta sagt med anledning av Daniel Harding och SRSO som framförde symfonin i Berwaldhallen i torsdags och igår. Det var raska tempi och brutal skärpa som kännetecknade tolkningen. Gastkramning, skrev Lars Sjöberg i Expressen, och det kan man väl instämma i.

Inte bara Zlatan

Jag skrev senast om vår eminente "storsångare" Peter Mattei som gästade både Uppsala Konserthus och Berwaldhallen i veckan som gick. Han har på senare tid haft stora framgångar på Metropolitan i New York, bland annat i rollen som Don Giovanni i Mozarts opera med samma namn, ett av de verkligt genialiska operaverken.

Igår kväll såg jag direktsändningen i tv av matchen mellan Inter och Barcelona på San Siro i Milano, en toppenmatch där Inter spelade en helt bedårande fotboll och vann med 3-1 mot det lag som för närvarande räknas som det bästa i Europa. I det förlorande laget är ju som bekant även "vår egen" Zlatan Ibrahimovic en nyckelspelare, efter att tidigare ha haft en liknande roll i just Inter.

Fotboll och opera - vad har det med varann att göra? Ja, bor man i Italien behöver man i varje fall inte tänka antingen eller. Frågar man folk på San Siros läktare så kommer det att visa sig att många är publik även på La Scalas övre rader.

En annan av våra storsångare som reser världen runt är Anna Larsson. På hennes hemsida finns en blogg där hon bjuder på intressanta och roande inblickar i en sångerskas vardag, här hemma och på världens stora scener. Där berättar hon nu att hon är på gång med en roll på La Scala och att detta berömda operahus ger henne en alldeles speciell känsla, någonting utöver det vanliga. Då ska man veta att det i hennes fall hör till det vanliga att uppträda i sådana musikmetropoler som London, Wien och New York.

Är det inte lite märkligt? Knappt någon i Sverige - frånsett några operafreaks - känner till att Anna Larsson ska sjunga Wagner på La Scala inom kort. Knappt någon i Sverige har kläm på någon enda av alla våra storsångares framgångar runt om i världen. Varför? Givetvis därför att media inte rapporterar om saken.

Jag menar: Vi får reda på allt vad Zlatan gör, varenda mål och målgivande passning - också när de som igår kväll uteblir helt. Så fort ett svenskt NHL-proffs lyckas peta in pucken bakom målvakten nämns det i de svenska nyhetssändningarna morgonen efter. Varenda pallplats eller avåkning för Anja Perssons del blir noggrannt dokumenterad. Naturligtvis speglar detta ett stort intresse för svenskar som nått internationell stjärnstatus inom dessa och andra sporter, och jag inser att intresset för operasång i Sverige inte kan mäta sig med intresset för fotboll och ishockey. Men jag undrar ändå om inte detta musikintresse underskattas grovt. Det är inte bara Andrea Boccelli som har förutsättningar att gå hem i stugorna. Och för Sveriges del handlar det inte bara om stugorna utan även om salongerna, eftersom även det så kallade kulturbärande skiktet i vårt land just när det gäller musikalisk bildning verkar vara egendomligt begränsat. Funnes bara en mediabevakning av våra nya Jussi Björling, Nicolai Gedda och Birgit Nilsson så skulle även läsarna och lyssnarna finnas där. Det är åtminstone vad jag vill tro.

Med andra ord borde t ex DN Kultur - om den redaktionen verkligen ville hävda sig som just kultur även på musikens område - på ett helt annat sätt bevaka Nina Stemme, Anna Larsson, Peter Mattei, Katarina Dalayman, Anne Sofie von Otter, Miah Persson, Erika Sunnegårdh, Camilla Tilling, Emma Vetter, Malena Ernman och flera andra svenskar som uppträder på världens stora musikscener. De borde värdera detta ungefär på samma sätt som DN Sport värderar elitidrottens stora prestationer. Eller för den delen Stellan Skarsgårds och Peter Stormares utflykter i Hollywwod. Det skulle kunna bidra till ett breddat musikintresse som jag menar finns åtminstone potentiellt och som omfattar mer än de pop/rockartister som jämt och samt framhålls som så stora bara för att de fått spela in någon platta utomlands. Jämfört med vad den klassiska musikens representanter åstadkommer verkar det mesta i den vägen vara tämligen upphaussat, bortsett från det stora undantaget ABBA.

Så kunde vi inte bli lite mera italienska på just den här punkten?

En storsångare på plats i Berwaldhallen

Foto: SR

I min barndomsmiljö fanns det ett uttryck som skilde agnarna från vetet vad gäller sångare och deras sångförmåga. De indelades mycket enkelt i goda sångare (andra räknades inte) och storsångare.

Peter Mattei, luleåpojken som vuxit upp till en av världens nu främsta barytonsångare, visade igår i Berwaldhallen med all tydlighet att han hör till storsångarna. Han sjöng Gustav Mahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen" - till SRSO och med den likaledes världsberömde violinisten Nikolaj Zneider i rollen som dirigent - och han gjorde det med all den styrka och innerlighet som dessa sånger kräver för att fullt ut komma till sin rätt. Texterna, som ju är Mahlers egna utifrån de folkliga "Des Knaben Wunderhorn", handlar om hur sviken kärlek skär som knivar i bröstet men också om tillkämpad glädje och om den ljuva glömska som den fallande lindblommen kan skänka en tröstlös vandrare.

Ich bin ausgegangen in stiller Nacht

In stiller nacht wohl über

die dunkle Heide.

Hat mir niemand Ade gesagt, Ade!

Mein Gesell´ war Lieb und Leide!

Jag gick ut i den tysta natten,

i den tysta natten

över den mörka heden.

Ingen sade farväl till mig, farväl!

Kärlek och lidande var mitt sällskap!

Vid vägen stod en lind.

Där kunde jag sova

för första gången!

Under linden, som strödde

sina blommor över mig,

glömde jag vad livet innebar,

och allt, allt var bra igen.

Allt! Allt! Kärlek och lidande,

värld och dröm!

(Övers.: Gunilla Petersén)

Nog finns här en klar anknytning till sångcyklernas upphovsman Schubert, även om vandraren i dennes Winterreise inte når detta tillkämpade lugn, utan slutar i nattsvart mörker och död.

Promenader med d´Indy

Min svaghet för fransk kammarmusik har jag tidigare bekänt. När det gäller pianomusiken har jag på senare år upptäckt Florent Schmitt och framför allt Vincent d´Indy. Om den förre ibland kan bli lite väl insmickrande i sin kromatik så är d´Indy desto stramare i samma romantiska tonspråk med ursprung i Wagner och Cesar Franck.

Jag har i veckan umgåtts med några pianostycken av d´Indy som visar hans mästerskap i det lilla. Douze petites pièces faciles, op. 69 är, i likhet med Treize pièces brèves, op. 68, skrivna i början av 1900-talet för elever i den av tonsättaren själv bildade Schola cantorum, dvs. de är examinationsuppgifter för första respektive andra kursen i pianospel. Den sortens pedagogiska musikstycken kan ofta bli alltför tillrättalagda och tråkiga, men inte så här. Op. 69 är gjorda "dans le style classique de la fin du XVIIIe siècle" men är mitt i sitt klassicerande tydligt färglagda med tonsättarens eget tonspråk, där framför allt utflykterna i tonartsfrämmande harmonier är klännetecknande. Det är alltså i högsta grad fråga om d´Indy även när han skickar reverenser till andra. Som med alla betydande tonsättare i den sortens övningar kan man känna igen honom på "gången", ungefär som man på långt håll, innan man ser ansiktet, kan känna igen en person genom en gångstil. Menuet sur le nome Haydn (0p. 65) är på samma sätt en sorts pastisch med mycket mer d´Indy än Haydn, trots mellandelens trioler a la Haydn. Och även Schumanniana, op. 30 bjuder på ljuvlig romantik i den store föregångarens anda - tre sånger utan ord där famför allt den första och sista jag kommer att återkomma till flitigt.

En riktig pärla är Promenade, op. 27. Modest och enkelt vill tonsättaren att man ska spela, och under den lugna gången får vandraren både känna sig trygg i de upprepade mönstren och glädjas åt utsmyckningarna under vägen.

Fotbollsspelaren Albert Camus

Eduardo Galenaos bok "Fotbollens himmel och helvete" (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1998) består av anekdotisk kortprosa kring denna världens största och vackraste lagsport. Jag bläddrade i den på måfå häromdagen och fick upp följande underbara historia som jag citerar som helhet:

År 1930 agerade Albert Camus Sankte Pär och stod och vaktade målet åt fotbollslaget vid Algers universitet. Han hade vant sig vid att vara målvakt sen han var barn, eftersom det var där man slet minst på skorna. Camus kom från en fattig familj och kunde inte unna sig lyxen att springa fritt på planen. Varje kväll inspekterade hans farmor hans sulor och gav honom stryk om hon såg att de var slitna.

Under sina år som målvakt lärde sig Camus många saker:

- Jag lärde mig att bollen aldrig kommer mot en där man väntar sig det. Detta hjälpte mig mycket, senare i livet, framför allt i storstäderna där folk inte brukar vara, som man säger, rättframma.

Han lärde sig också att vinna utan att känna sig som gud fader och att förlora utan att känna sig som en sopa, vilket är en svårlärd visdom, och han lärde sig dessutom något om dne mänskliga själens mysterier, i vars labyrinter han företog sin farliga men framgångsrika resa med sitt stora författarskap.

Farväl till en gammal tramporgel

Jag har sålt min kammarorgel. Eftersom jag sällan spelade på den tyckte jag att jag behövde platsen för ännu en bokhylla. Orgeln stod där mest som en nostalgisk påminnelse om den ringa begynnelsen av mitt musicerande.

Just den här orgeln - en Berggren & Bengzon, Säffle - var inte den som jag som sjuåring lärde mig spela på, men den var mycket lik den som fanns i mitt föräldrahem innan den så småningom byttes ut mot ett piano. Den här var i stället ett arv från min förra hustrus hem, där det på samma sätt som i min familj fanns flera instrument - orgel, gitarr, dragspel, piano, och flera andra. En sådan tramporgel kom alltså att påverka mitt liv på ett avgörande sätt, och tankar bakåt väcktes förstås till liv när jag satte in annonsen på Blocket.

Redan som tolvåring fick jag avlösa min mor som "kantor" i den lilla frikyrkoförsamling där pappa var pastor. Jag fick lära mig att uppträda inför publik och kunde så småningom roa mig med att improvisera ett preludium som inte omedelbart övertygade församlingen om att vi hade samma psalm i åtanke.

Jag kom att tänka på Bo Strömstedt, som ju hade en orgel på sitt redaktionsrum på Expressen där han ibland kopplade av med att spela just de sånger och psalmer som jag spelade i tidiga år. Hans pappa, Harald Strömstedt, som ibland kom på predikobesök minns jag som en mycket varm och sympatisk person. De var ju högst olika till temperament och läggning dessa pastorer som passerade vårt hem, och jag minns att pappa och jag var outtalat överens om Strömstedts kvaliteter. Jag tror att det för min del inte minst hade att göra med att han såg och förstod barn, och för pappas del att de på ett avspänt och stimulerande sätt kunde diskutera teologi och verksamhetsfrågor.

Orgeln var i fin kondition. Alla tangenter och samtliga åtta register välfungerande. Den hade en djup fin ton som jag hoppades att någon skulle komma att uppskatta även i fortsättningen. Få yttre skavanker dessutom. Ändå satte jag priset mycket lågt, väl medveten om det sorgliga öde som många pianon numera går till mötes; ingen tycks vilja ha dem och man får dem gratis bara man gör sig besväret att hämta. Jag ville ändå sätta ett pris för att markera ett värde, låt vara skamligt lågt för ett så fint instrument.

En ivrig röst ringer mig efter ett dygn och undrar om den finns kvar. En ung kille i luva neröver öronen kommer med två kompisar och ett släp. Han säger att han en tid spanat efter en sådan här, att de kommer att göra en del akustisk musik i fortsättningen. Jag känner hur hjärtat slår en glädjevolt och är nästan beredd att krama om grabben. Med en sådan framtid säkrad för den gamla orgeln blir det lätt att ta farväl.

När de lämnat mig och jag dammsugit golvet där den stått går jag till cd-hyllan och plockar fram en skiva med något av det allra bästa jag har med mig från min barndom. Det finns en orgel, visserligen av mäktigare format än trampvarianten, bakom Einar Ekberg när han sjunger den odödliga "Jag är en främling, jag är en pilgrim, blott en afton, blott en afton bor jag här".

Waltons förälskade violinmusik

I en notis i Grammophone meddelas att Sir William Waltons änka, Lady Susana Walton, avlidit 83 år gammal. Och jag erinrar mig ett besök i La Mortella på Ischia för några år sedan när ännu Walton för min del visserligen inte var okänd men mest ett namn utan musikaliskt innehåll. La Mortella heter den botaniska trädgård som det italienälskande paret Walton lät anlägga och som vid mitt besök tyvärr inte erbjöd någon konsert i de byggnader som finns där och som bland annat rymmer en mindre konsertsal och ett museum. Trädgården ligger på en klippig bergssluttning med slingrande stigar och en tät, mycket omväxlande växtlighet som till urvalet uppges vara lady Susanas verk. Mitt foto ovan ger bara en antydan om trädgårdens utseende. Vid William´s Rock är Waltons aska begravd.

Sir William Walton (1902-1983) är en av alla dessa brittiska tonsättare från 1900-talet som musikhistoriskt får finna sig i att kategoriseras som "minor composers", i varje fall än så länge eller om inte "minor" så i varje fall inte "major". Benjamin Britten är väl den ende som möjligen kan tränga sig in bland dem som räknas till de stora, beroende på hur lång listan ska göras.

Den sortens kategorisering är förstås dubiös av flera skäl. Dels för att allt som till exempel Stravinskij komponerade inte är av högsta karat, och dels för att mindre kända kompositörer inte sällan komponerar något eller några verk som är fullt i klass med det allra bästa av de allra främsta.

Waltons violinkonsert är ett sådant grymt underskattat verk. Stravinskijs motsvarighet står sig enligt min mening slätt vid en jämförelse. Sedan jag nyligen på allvar upptäckte denna konsert via en fin inspelning (där även violakonserten finns med) har den snurrat flitigt i cd-spelaren. Walton dirigerar själv London Symphony Orchestra och solisten är ingen mindre än Yehudi Menuhin (EMI Classics; inspelningen är ursprungligen från 1970).

Verket tillkom strax före kriget efter en beställning från den störste violinisten av dem alla vid denna tid, Jascha Heifetz. Enligt uppgift komponerades det i en villa i Ravello (Amalfi) hos baronessan Alice Wimborne, en av de baronessor som Walton tydligen redan tidigt utvecklade en viss faibless för. Detta var innan Walton vid ett besök i Buenos Aires 1948 träffade den nu bortgångna Susana Gil och då omedelbart uppvaktade henne på ett lika originellt som framgångsrikt sätt genom att säga: "Ni vet inte om det, men jag kommer att gifta mig med er." Fjorton dagar senare var de förovade. Med henne skapade han sig sedan en antagligen rätt drömlik tillvaro på den vackra ön Ischia i Neapelbukten.

Sognando - drömmande - är en av anvisningarna för den här musiken, som är rik på lyriska avsnitt i det högre registret. Dramatiska kast och rytmiska växlingar är samtidigt ett lika karakteristiskt drag för Walton, som också gjorde mindre framgångsrika försök i operagenren. Det är inte svårt att uppleva violinkonserten som en förälskelsens apoteos - föremålet må sedan vara baronessan, det azurblå medelhavet, citronlundarna, det intensiva middagsljuset eller det tarantelliska livet i grändernas Neapel. Förmodligen är det allt detta tillsammans. Det gnistrar om violinstämmans kantilenor och i mellansatsens napolitanska scherzo får solisten verkligen visa prov på den tekniska förmågan. Kort sagt en underbart uttrycksfull musik som påminner oss om behovet av vackra drömmar.

Faulkners mörka värld

William Faulkner började jag läsa för så där en tjugofem tretttio år sedan. Det var först Soldatens lön och därefter Ljus i augusti och De vilda palmerna. Sedan kom jag av mig, trots att jag fortsatte att samla på mig ett tiotal av hans verk genom att finkamma en del antikvariat i min närhet. Sist kom jag också över Medan jag låg och dog, ett exemplar i den första Panache-serien från slutet av 40-talet som jag fick betala en ordentlig slant för.

Denna bok förblev oläst tills nu i påsken som var. Jag kan säga att den gav mig stor läsglädje och att jag på nytt fick upp ögonen för Faulkners storhet. Den nimbus av en författarnas författare som omger denne nobelpristagare (från 1950) gör honom kanske svårare än han egentligen är. I varje fall beträffande dråpligt och dramatiskt innehåll finns inget övrigt att önska.

Men lätt kan man inte heller säga att han är. Varken sett till hans människosyn, som är mörk och desillusionerad, eller hans texter, som ofta kräver läsarens fulla koncentration och medverkan. Den som hyllar tanken att redan de första sidorna bör locka en att vända blad om det ska vara någon idé att fortsätta, den kommer inte att fortsätta. Men ger man sig till tåls så kommer sammanhangen att visa sig efterhand. Precis som man i verkliga livet inte alltid blir invigd förrän man lyckats lägga ihop ett och ett och två och två, så låter Faulkner röster och synvinklar korsa varandra så att bilden till sist framstår just så sammansatt som den är.

Berättelsen, som är skriven på en sorts talspråk med egocentriska tankesprång, handlar om människor i en proletär lantlig sydstatsmiljö där en kvinna ligger för döden omgiven av sin man och sina fem barn, fyra söner och en dotter. Numera skulle man säkert beteckna dem som "white trash", okultiverade och råbarkade som de ytligt sett är. Det märkliga är dock att Faulkner lyckas kultivera dem som fullt giltiga representanter för människosläktet.

Det är ingen hejd på det elände som drabbar familjen och som har sin givna utgångspunkt i hustrun/moderns borttynande och hennes önskan om att få bli begravd i sin hemstad Jefferson ett antal mil bort. Äldste sonen snickrar på kistan medan hon ännu ligger där och dör, och när hon väl dött och resan ska anträdas utbryter ett förfärligt oväder med skyfall som får floden att svämma över och ta broarna med sig. Vid ett vadställe välter ekipaget, de båda mulorna drunknar och en av sönerna bryter benet. Resan drar ut på tiden och den alltmer stinkande kistan på vagnen får mötande att rygga för deras närmande. En anlagd brand är nära att göra slut på alltsammans, men mirakulöst nog når familjen till sist till målet, bara för att först då upptäcka de att de saknar spadar att gräva graven med. Medan sönerna vänder sig till "kristligt" folk med spadar i sin ägo jagar dottern abortmedel och fadern kan äntligen skaffa sig de nya tänder som han länge saknat. Och inte bara tänder - han hittar omedelbart en ny kvinna som han kan hemföra till sin avkrok i tillvaron.

Ett sådant kort sammandrag ger bara skelettet till händelseutvecklingen, som alltså läsaren delges via korta kapitel där de olika inblandade växelvis bidrar med sina inre monologer. De olika karaktärerna växer fram i både självframställning och i belysning av de övrigas inlägg. Mörka underströmmar av kärleksbrist, otrohet, fromleri, favorisering, incest och allmän hjälplöshet laddar den tragikomiska berättelsen som ändå lyfts av en märkvärdig poesi mitt i grotesken. Man förstår att Faulkner blivit en inspirationskälla för många författare, och inte bara för dem som förknippas med latinamerikansk magisk realism. Jag kommer att tänka på vår egen Torgny Lindgren, även om ingen av dem jag läst i den här genren når de nattsvarta djup av den mänskliga komedien som Faulkner gör.

I endast ett kapitel långt inne i berättelsen har den döende modern ordet. Det hon har att antyda i delvis kryptiska och lite högstämda ordalag om sitt eget och de närståendes liv är ungefär så långt från uppbyggligt tal som man kan komma. Orden själva är urgröpta på mening.

Han hade ett ord också. Kärlek, kallade han det. Men jag hade länge varit van vid ord. Jag förstod att det ordet var som de andra: bara en form att fylla ut en brist med, och att när tiden var inne skulle man inte behöva något ord för det inte mer än för stolthet och fruktan.

- - -

En dag pratade jag med Cora. Hon bad för mig för hon trodde att jag var blind för synd och ville att jag skulle böja knä och be jag också, för folk som synd bara är ord för, för dem är frälsning också bara ord.

(Medan jag låg och dog, Bonniers, 1948, övers.: Mårten Edlund)

Noga sett och läst är nog detta en riktigt hemsk bok, naturligtvis långt hemskare än värsta spänningsromanen i pocketshoparnas bestsellerhyllor.