Sensommarens intåg

En vecka in i augusti och sensommarstämningarna infinner sig inte bara på grund av den oavvisliga almanackans enkla matematik. Hallonen redan ett passerat kapitel, vinbär och körsbär plockade och plommonen nedskakade och infångade, i år ett kollektivt arbete med utsträckt lakan. 

Ett och annat omoget äpple dunsar i marken och det är väl vad som förutom potatisen resterar av årets skördande. Nej, jag får inte glömma havtornsbusken, vars grenar nu tyngs mot marken av stora mängder av de guldglimmande bären.

Det har varit alldeles för torrt alldeles för länge. Gräset har svetts och börjat likna halm.  Väderprofeternas löften om fronter västerifrån har inte hållit vad de lovat; de hinner inte sällan tömma det mesta av sitt vatten innan de når Uppland. 

Jag har som jag brukar gått längs grusvägens dikeskanter och spanat efter Johannesört till brännvinet. Stånden är mycket få i år och knopparna hotar att torka innan de går i blom. Renfanan, den bittra, tycks tåligare och finns i riklig mängd, men den är jag ju inte intresserad av. 

Jag fick trots allt ihop tillräckligt med blommor för att sätta en essens av Hypericum perforatum, som med sin rubinröda färg och milda smak är den egenkryddade snaps jag först och främst vill bjuda både mig själv och andra på. Därjämte även en på havtorn.

Hypericum är ju en gammal medicinalväxt med en fascinerande mytologi. Det finns en anknytning till min läsning av Lagerkvists "Bödeln" i det att ett av växtens namn anspelar på Johannes Döparens blodiga halshuggning. Ur det mannablod som droppade ned på avrättningsplatsen växte denna ört, som sålunda gav upphov till namnet, ett av många.

Ordentligt med regn kom till sist med väderomslaget häromdagen. Jag upphör aldrig att förundras över regnets välsignande verkan, givetvis då i de måttliga mängder som jorden förmår svälja. De döende gräsmattorna flammar åtminstone fläckvis åter upp i grönska, luften rensas och när solen visar sig på nytt och temperaturen stiger känns det som om högsommaren fått en nystart.

Jag sitter bakom stockrosorna på den lilla stugans veranda och läser vidare i Pär Lagerkvists verk. Omväxlar med en dagbok av Cees Nooteboom - "533. A Book of Days" - som jag lyckligtvis varseblev på nätet i engelsk översättning. Det är anteckningar från i första hand hans andra hem på Menorca under åren 2014-2016. Intelligenta iakttagelser och reflektioner av det slag som jag är så svag för. Kaktusarnas blommor, sköldpaddans gång över terassen blandas med essäistiska kommentarer till Elias Canettis envetna fiendskap med döden och Gombrowics` dagböcker.

Jag läser DN noggrannare än vanligt, det vill säga nyhetsdelen. Kulturdelen lider av en beklaglig sommartorka som kan liknas vid gräsmattans status före regnet, med andra ord en ännu större slagsida åt popkulturen än vanligt. Reportagen från den vida men ändå nära världen är däremot ofta mycket bra, inte minst de från Ukraina.

Jag läste häromdagen att de tidvis av inrikes flyktingar överfulla tågen går som vanligt i Ukraina; förutsatt att rälsen är intakt går tågen tabellenligt. Det är som bekant mer än man kan säga om vår egen järnvägstrafik. 

Man upphör inte att glädjas över ljusglimtar som dessa, över både små och stora tecken på den tapperhet och beslutsamhet som det ukrainska folket visar i en svår situation. Och man får innerligt hoppas att väst har politiskt och ekonomiskt mod nog att fortsätta sitt odelade stöd till deras försvar. Ett halvår snart har kriget pågått och ännu är inte tyrannen och hans anhang i Kreml besegrade. Må det ske!

Foto: EJ

(Bilderna kan klickas och förstoras!)

Till låns

I de rubbade rutinerna slår saknaden till, obarmhärtigt medvetandegörande. En av oss är inte här. En av oss kommer inte längre till fikat för några skinkbitar i den genomskinliga asken. 

Att kalla på henne är inte lönt för hon hörde ju så illa på äldre dar, och att gå ut och hämta henne är inte heller längre möjligt. Hennes dofter lär ännu finnas kvar här och var i gräset runtom gårdens hus, men vi har ju inte den sortens karta över tillvaron.  

 

Vi har ärenden i stan till veckan och det blir inte lättare att återvända till lägenheten och stadsmiljön. Inget rastande i Vasaparken och kvarteren däromkring, där hon också hörde hemma. Hon som vid hemkomsten alltid kollade läget och noga markerade att hon var tillbaka.

Jag ägnar den här sommaren åt omläsning av Pär Lagerkvist. Inte konstigt att en rad ur en av hans mest citerade dikter har ekat inom mig sen i fredags: 

Allt är givet människan som lån.

Livets villkor kan se så ut. Andras såväl som vårt eget liv ett lån - och allt ska tas ifrån oss. Alice levde ett långt liv i hundår räknat och vi visste att hon inte hade lång tid kvar. En vacker högsommardag med prunkande pioner gick lånet ut, det var i fredags.

Ändå är det obegripligt att vi inte längre ska se henne snedda över gatan och som vanligt på nytt göra sig hemmastadd genom att på strategiska punkter - där och där och där och där - meddela sin närvaro. 

Foto: EJ

Sorgen efter Alice

Den här aftonen blev den sista med vår kära Alice som vi förunnats leva tillsammans med under de sista av hennes fjorton år i livet. Hennes goda hjärta fick arbeta allt hårdare och högsommarvärmen gjorde till sist dagen till en plåga.

Vi hade hoppats på ett liv med henne åtminstone den här sommaren ut, men nu blev det inte så. Det är mycket ledsamt, och tomheten och saknaden efter denna milda och väna varelse kommer den närmaste tiden att vara det som uppfyller oss mest av allt.

Alice begravdes för bara ett par timmar sedan här ute på landet bredvid stenen som markerar Issas grav för tre år sedan. Två hundar som satt prägel på vårt pensionärsliv, två varelser för evigt i våra minnen.

Foto: EJ

Ljuva midsommar

Den går så fort, tiden. Det är en återkommande känsla som jag inte minns att jag hade i min ungdom. Syrenerna har redan blommat ut, även de i skuggan. 

Men junis sista dagar slösar med andra dofter och strösslar frikostigt med andra blommande buskars kronblad i den ljumma vinden. De rika örtesängar, som den vackraste sommarpsalmen talar om, gör denna varma midsommar till ett sannskyldigt paradis i vårt än så länge lugna hörn av världen. 

Jag går omkring i gröngräset och nynnar på den där psalmen. Även Alice stannar upp ibland och bara tittar och förundras. Även en åldrande hund njuter av tillvaron, och i likhet med husse och matte njuter hon mest i lustgårdarnas skuggade partier.

Nog är vi i en tid av krig och farsoter skyldiga att ta till vara de dagar och stunder av skönhet och värme som erbjuder sig.

Här är psalmen!

Ha en fin midsommar!

Foto: EJ

Ta tillbaka - vad åt vilka?

Det är med stigande obehag jag ser Putin uppträda inför andäktigt lyssnande församlingar av journalister, ministrar, unga entreprenörer och andra utvalda. Ser honom själv se sin makt speglad i de förskrämdas ansikten, den makt han under många år utövat och numera tar för given. Mitt obehag växer till förbannelser över denne tyrann som jämte ett antal förtrogna är upphovet till allt detta onödiga lidande som media dagligen låter oss ana, ibland direkt bevittna.

Han tycks tro sig kallad till något riktigt stort och verkar trivas i utspelen, i rollen som den som vet vad historien påbjuder och följaktligen vilka uppoffringar som krävs av det ryska folket, för att nu inte tala om det ukrainska "brödrafolk" som han vill kuva, om nödvändigt och under falska premisser förgöra.

En ideologisk lögnare och historierevisionist, bekväm i sitt arroganta nyspråk, tveklös i sin megalomani. En före detta KGB-spion som bygger bilden av sig själv som imperator, fast besluten att gå till historien som den som "tar tillbaka" det som i och med Sovjetunionens fall gick förlorat. Det vill ju inte säga lite, och vi kan inte längre tänka att han överdriver sina mål och tänkbara medel. Litauen nästa?

Nato som "existentiellt hot" mot Ryssland kan bara förstås som en vanföreställning, som verkligt hot endast i relation till Putins imperialism.

Men storhetsvansinne bedrar och bringar även kejsare på fall. Den här lille uppblåste sprätten må för närvarande besitta despotisk makt men, tänker jag, i längden kan han ändå inte vänta sig bli trodd av ens sitt eget folk, under alla förhållanden inte vänta sig annat än evig fiendskap från ukrainarnas sida. Därför desperationen, det kalla raseri som yttrar sig i massförstörelse av byar och städer och hänsynslöst mördande av civila.

Utdraget krig är vad man nu hör profeterna sia om. Det är vapenbristen hos de tappra ukrainarna som äventyrar deras seger. I stället för att önska dem den fred de ännu inte är beredda att stifta, borde vi skyndsamt ge dem allt vad de behöver. Upprustning och militarism är tyvärr ofrånkomligt när vi har att göra med tyranner som Putin. Europas och hela västvärldens viktigaste försvarsåtgärder stavas för närvarande bistånd med vapen till dem som befinner sig i fronten för det försvar som också är vårt eget.

I motsats till Putin, Lavrov & Co är Ukrainas ledarskap i president Zelenskys gestalt imponerande. Även utåt, propagandamässigt, måste hans uppträdande betraktas som sällsynt slagkraftigt. Zelensky står upp som motståndsman och föredöme, sitt folks närvarande tjänare, en talesman som eftersträvar klarspråk, inte nyspråk.

När EU:s mäktigaste ledare reser till Kiev för ett möte med honom så ser vi tysken, fransosen och italienaren civilt men strikt kostymerade tillsammans med en Zelensky, fortfarande i något vardagligt kortärmat, liksom direkt utkrupen från skyddsrummet för ett avbrott i jobbet och med några sanningens ord till de gästande regeringscheferna. Medveten framtoning? Mycket möjligt - jag konstaterar bara att den forne skådespelaren hittills gett sig själv bästa möjliga regin. Måtte hans kvaliteter vara av den art de synes vara!

Skicka Ukraina de vapen de behöver!


Foto: Polina Rytova

Caravaggio och Matteus 25:35

När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet. 

Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).

Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att

ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.

Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?

Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.* 

Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill. 

Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.

Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.

Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.

Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.

 

Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.

Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. **  Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.

Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.

 

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."

Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.

Foto:
De båda översta: EJ.

Det tredje uppifrån: Lån från nätet.

*   Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon. 

** Jag har tidigare skrivit om Simson här.

Thorstein Bergman 1942-2022

Ännu en av de stora svenska trubadurerna har lämnat oss. Thorstein Bergman var en av de främsta uttolkarna av vår rika svenska visskatt med namn som Dan Andersson, Nils Ferlin, Emil Hagström och Helmer Grundström. Men han var också visdiktare i sin egen rätt och många känner honom om inte annat så genom sången "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", denna kärlekssorgens höga visa som gjorde honom älskad långt utöver de traditionella kretsarna av visans vänner. 

Thorstein var en mycket nyansrik melodiker som satte kongenial musik till dikter som redan hade vistonen i sig. Så var det bland annat med ett flertal dikter av Emil Hagström, en av de mindre kända bland Klarabohemerna som han gjorde en betydande insats för att sprida kännedom om. Det var också genom denne poet, min mormors bror, som jag tidigt kom i kontakt med Thorsteins musikantiska verksamhet.

När några av Emil Hagströms släktingar och beundrare samlades vid hans grav på Österåkers kyrkogård i Roslagen den 3 juli 2007 för att fira hans 100 årsdag, var Thorstein närvarande och deltog med både tal och sång (se foto ovan). I skiftet 60-70-tal hade han upptäckt och inspirerats av Emils poesi, vilket resulterade i en ingående presentation jämte ett par LP-album med tonsättningar av många av hans bästa dikter. 

Tyvärr lyser just dessa inspelningar med sin frånvaro i moderna strömningstjänster som Spotify, förmodligen för att de ännu inte överförts till cd. Jag önskar att jag hade kunnat länka till Thorsteins känsliga tonsättning av en av Emils vackraste dikter; jag hade velat låta er lyssna till hans karakeristiska, fint krackelerade röst när den bär fram följande rader:

Min blonda natt och sommar

Jag går över myrens
svarta, hala spänger
och neråt bäcken ser jag
att dimman skingrar sig.
Jag tyckte du var här,
ja, var mig riktigt nära,
men det var bara vinden
och minnet av dig

Din klänning var så tunn
som sommarns lätta skyar,
din kind var så mjäll
som ett rosendeblad.
Och bara att få se dig
och känna att du fanns där
gjorde mig så barnsligen
och vemodigt glad.

Min blonda natt och sommar,
när höstarna vitnar
och vissna gräsen kransar
den öde myrens spång,
då är du mig nära
långt bort där bäcken lyser,
då är du mig en slända
och en visa vintern lång.

(Ur Kistebrev, 1952)

Nu får det i stället bli en länk till hans framförande av Dan Anderssons "Spelmannen". 

Med stort tack och ett varmt farväl till spelmannen Thorstein Bergman.

Foto: EJ.

Nootebooms farväl

"Farväl" är den nederländske nobelpriskanditaten Cees Nootebooms senaste alster, ett tunt litet häfte med dikter i tre formellt likartade sviter. Undertiteln lyder: "Dikt i virusets tid" (ellerströms, 2021; i översättning av Per Holmer).

Nooteboom fyller nittio nästa år och det är afton och lider mot natt i dessa dikter som i samlingens första rader tecknar bilden av en ensam man som "i sin trädgård om vintern" undrar vad "slutet på slutet" kunde vara. 

Ett desillusionerat medvetande iakttar tunga grå molnstoder och ett avlövat fikonträd mot den tusenåriga murens stenblock. Stämningen är den av "återtåg efter nederlag men utan mål i sikte". 

61 gram väger häftet fastän innehållet, liksom det blygrå molnet, givetvis är "för tungt för att alls kunna vägas".

Nooteboom ser sig själv som huvudsakligen poet, även om han är mer känd som reseskildrare och författare till romaner, noveller och essäer. Oavsett genre är hans texter präglade av det kontinuerliga umgänget med det klassiska kulturarvet och konstens artefakter, inte minst bildkonstens. 

Så även här, där i synnerhet de bilder som kommer för honom i första och andra sviten inspirerats av Empedokles och Hieronymus Bosch: världen uppbruten, fragmentarisk och delad, en tillvaro av kringspridda kroppsdelar för dikten att sammanfoga - en skapelse varken paradisisk eller helvetisk men likväl något av bådadera.    

Mediterande vid sitt vintriga medelhav är poeten gammal nog att minnas andra världskriget. Minnesbilderna därifrån hör inte till de uppbyggliga, de liknas vid "kyssen av en mun utan tänder", och han saknar dem han som barn delade upplevelserna med. De flesta som stått honom nära är redan borta, eller i varje fall på väg bort, några numera hänvisade till teckenspråk. "Jag såg dem gå, de som / befolkat mitt liv, sakta klev de ut ur såväl min / som sin egen existens".

De allra vackraste raderna finns i den tredje och sista sviten där hörselsinnet och en tilltagande tystnad dominerar. Den utgår från omslaget till en cd-skiva med musik av den ungerske tonsättaren György Kurtag. 

Omslaget återger en sten med två öron i relief. Är den verkligen lyssnande, och vad hör den i så fall? Poeten tystnar själv och börjar sedan nynna och drömma om att stenen rör sig. "Men stenen förblir tyst som en sten. "Bakom / örat till höger saknas en skärva. Hörde / stenen när den brast? Inte ens det / vill den avslöja".

Den gamle i trädgården konstaterar att han följt den långa vägen och att den ledde ingenstans. Hans art av summerande medvetande är trots allt det som tillhör -

Varelser som går upprätt
lösryckta från ursprunget,
främlingar som tänker
och får betala priset. 

När han sett henne gå, "den enda i min tillvaro", och när den högt flygande fågeln "som låtsades flyga med", hans sista reskamrat på vandringen, även den ger sig av återstår bara sista sträckans tystnad. Den sista starka dikten lyder som följer:

Nu är tystnad 
det avstånd som kvarstår, 

utan minne 
inget liv.

Mina steg kan jag 
inte längre höra,
vad som omger mig 
är fördolt.

Jag går vidare i blindo, en grå byracka
ute i kylan. Här måste det vara,
här tar jag farväl av mig själv
och blir i sinom tid

ingen.

 

Nobelpriset till Cees Nooteboom!

Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.

Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 

Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.

De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 

Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?

Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 

Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Alf Hambe är död

Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.

Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening. 

Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.

Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".

Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!

Med den melankoliska melodin till hans mest kända visa, "Visa i Molom", ringande i öronen vill jag hylla minnet av en konstnär, vars verk jag redan i unga år hade lyckan att lära känna.

Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs
Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs

Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom

Neapel till fots

En av dagarna i Neapel gick jag drygt 18.000 steg, ett personligt rekord enligt mätaren i min mobil. Jag bodde på Hotel Rex i S. Lucia som, förutom att vara art noveau till det yttre och trivsamt anstruket av art deco i det inre, är väl placerat med gångavstånd till såväl San Carlo som Molo Beverello och båtarna ut till öarna.

Därifrån gick jag upp till Piazza Plebescito och slank in på Kungliga slottets inre borggård och angränsande park, där "Läkare utan gränser" mötte mig med en skärmutställning med starka bilder i svartvitt från 50 år av insatser i katastrofområden världen runt. Jag blev påmind om vad jag under alla dessa år varit med om, fastän på betryggande avstånd, intill dags dato och de pågående krigsförbrytelserna i Ukraina i mer omedelbart hotande närhet. 

Jag upptäckte att slottsplatsen liknade en oas i det brusande storstadslarmet kring den nyklassicistiska byggnaden med dess vackra valv och borggårdar, parkens uråldriga träd och utsikten mot Castel Nuovo.

Jag fortsatte sedan förbi Operan upp på den alltid folkrika Via Toledo och följde den ända till Piazza Dante, där jag vek högerut in bland de gamla gränderna med boklådor och små udda butiker och näringsställen. Det var 17 grader i luften och soligt, men här inne ganska svalt med åtminstone hälften av den knaggliga gatan i skugga. 

Jag gick utan brådska, strövande och kortare i steget än förr. Det är så man kan få syn på saker och ting, ibland också figurer ur commedia del´arte, kanhända även en och annan livs levande. Pulcinella - pratglad, kvicktänkt, låtsat enfaldig - ler godmodigt som den narr han är; han är ju hemma här. 

Väggarna är på många håll fyllda av graffiti, klotter i lager på lager med illusorisk djupverkan som resultat. Och jag som avskyr idiotiskt klottrande, framför allt fåniga tags, blev fascinerad av virrvarret av bilder och budskap, där den enskilda signaturens aggressiva självhävdelse försvinner i den brokiga helheten och alla dessa övriga, betydligt intressantare detaljer. Vem kan till exempel den där flickan med det långa utslagna håret vara, hon som ser så bekant ut?

Den antikvariska litteraturen på borden lockar nästan enbart med klassiker, men där ligger också påpassligt en gammal italiensk avhandling om ryssarna och, minsann, inbäddad bland de skönlitterära mästerverken av Conrad, Orwell och Mauriac också en Läckberg. Jag ler i mjugg och undrar vad den gode bokhandlaren vill säga. Kanske bara helt stillsamt påpeka att här ligger trots allt massmarknadens produkter ohjälpligt i lä?

Längre bort längs Via dei Tribunali närmar jag mig tvärgatan med den traditionella tillverkningen av presepi, de berömda julkrubborna. Jag lämnar dem därhän och blir i stället stående en stund framför en stor liten gubbe. Han står där som en solitär utmed en vägg och karikerar någon för mig okänd figur som dock knappast hör hemma i någon julkrubba.

 

Vissa handlare visar upp en mångfald av både gammalt och nytt som gör att man måste stanna till och undra vilka av alla dessa udda föremål som vore roligare än vanliga souvenirer att medföra. Själv har jag sen länge slutat köpa souvenirer, inte ens noter av någon av pianots mindre kända mästare från trakten är jag längre på jakt efter. Foton och det episodiska minnets förvar duger och får räcka.

Att man i pizzans hemort i världen möts av ett anslag med garantier om den äkta varan är inget att förvånas över. Ändå finns det även i Neapel de som kompletterar den stolta traditionen med nya idéer. Men nog undrar jag vem som vill byta en äkta Margherita mot en friterad (!) pizza. Hellre då en spaghetti alle vongole på en enkel restaurang, med acqua frizzante i vacker blå flaska och det goda brödet med knaprig skorpa levererat i en papperspåse.  

Jag nådde så småningom målet - jo, jag hade ju ett mål för mitt strövtåg också, nämligen kapellet Pio Monte della Misericordia, där som Caravaggios "De sju barmhärtighetsverken" hänger.

Foto: EJ. (Obs! Bilderna är klickbara!)