Thomas Bernhards vantrivsel i kulturen

Vi vantrivs i kulturen påstod Sigmund Freud redan i titeln till en liten skrift som i original heter Das Unbehagen in der Kultur. I den utvidgar han sin modell för det mänskliga psykets uppbyggnad och funktion till en hel antropologi i syfte att förstå civilisationens grunder, både dess förutsättning och avspegling i konflikten mellan naturvarelsen människan och den delvis medvetna kulturvarelse som hon samtidigt är. Hennes begär och önskningar kan inte utan vidare tillfredsställas utan måste till stor del kultiveras och kanaliseras i former som sublimerar energin i civiliserade och civilisationsbyggande aktiviteter. Kulturen kommer på så sätt att ses som ett resultat av vår dubbla natur; forskning och poesi, lagar och katedraler, barmhärtighetsgärningar och framställningen av en örtlikör i klosterkällaren, alltsammans är produkter av denna vår människonatur, som också har ett pris, nämligen vår personliga njutning utan inre hämningar och konflikter.

Jag kom att tänka på Freud under läsningen av den österrikiske författaren Thomas Bernhards senast utgivna bok på svenska: Gamla mästare (Tranan, 2010). Bernhard, som dog redan 1989, endast 58 år gammal, avskydde den kultur han själv var en del av, och han stod i ständig konflikt med de etablissemang som han menade representerade förljugenhet och hyckleri, medelmåttighet och inskränkthet.

Bernhard låter i detta sena verk en filosof, Atzbacher, redogöra för vad en gammal änkling, en konst- och musikkännare vid namn Reger, har att säga om den europeiska konsten och kulturen och särskilt den centraleuropeiska och österrikiska. I denne Regers ensamma och inrutade tillvaro ingår att varannan dags förmiddag besöka Konsthistoriska muséet i Wien och där slå sig ner på en bänk i Bordone-salen framför "Vitskäggig man" av Tizian.

Efter några timmar i begrundan framför denne gamle mästares verk avslutas dagen med ett lika rituellt besök på restaurang Ambassador. I övrigt idel ensamhet i bostaden alltsedan hustruns bortgång för många år sedan. Men Atzbacher har nu (sådan är intrigen) mot all förmodan tillkallats redan dagen efter Regers ordinarie besök, för ett meddelande, ett förslag som Reger har att framföra till honom. Innan han ger sig tillkänna står Atzbacher i en angränsande sal och iakttar Reger bakifrån, och det vi läser är en lång monologisk text som återger denne Regers utsagor om allt och alla, sådant som samtidigt får exempliera det elände som vi som kulturvarelser tvingas leva av och med.

Knappast någon skonas i denna uppgörelse, inte ens de storheter inom världskonsten som alla håller för gamla mästare. Inte ens en Mozart är helt befriad från kitschen, även en Tizian kan beslås med ofullkomligheter.

Den vantrivsel som Reger representerar går på djupet, den är närmast existentiell och får sitt gemenliga uttryck i rent misantropiska utgjutelser över den katolsk-österrikiska mentaliteten så som den förmärks i såväl museisamlingarnas konstverk som i dess erbarmliga toaletter och fläckiga borddukar ("de smutsigaste i Europa"). Reger eldar upp sig, gång på gång, och vidgar sina resonemang så att till sist allt framstår som en motbjudande trasa. Omtagningar och variationer på samma tema hör till själva stilen, och jag måste säga att det som vanligt är en helt underbar, musikalisk prosa som Bernhard bjuder på (som bevarats väl i Jan-Erik Bornlids översättning) och som dessutom är förunderligt underhållande i sin energifyllda attack. Jag vet ingen annan författare som så kan skriva en hel bok utan tillstymmelse till styckeindelning utan att lämna läsaren i sticket.

"Kulturhungern hos den civiliserade människan är kolossal, perversiteten i detta faktum är världsomfattande", är en av Regers syrligt genomskådande kommentarer (sidan 162).

Berättelsens slut med det egentliga skälet till att Reger vill träffa Atzbacher, är obetalbart och understryker detta ofrånkomliga beroende av det som Reger gisslar. Det finns trots allt en och annan som han kan stå ut med, till exempel Schopenhauer, Heinrich von Kleist och kanske Goya. Åtminstone ibland, åtminstone beträffande en del av vad de åstadkom. I varje fall om man kan göra sällskap med någon annan i en eller annan förkastelsedom när man väl begrundat vad som egentligen håller måttet och inte.

Så om vi vantrivs i kulturen av flera skäl så erbjuder den samtidigt vår enda möjlighet att kanalisera denna vår vantrivsel. Se där den perfekta "loopen", fångenskapen i det trots allt fascinerande öde som är det grundläggande mänskliga!

Störande klassisk musik

Jag läste i en tidningsnotis om den möjliga konsten att driva bort slöddret (eller "störa ut oönskade personer", som eufemismen lyder) från offentliga rum, enkannerligen järnvägsstationer, utan att behöva anlita ordningspolisens insatser. Klassisk musik sägs nu kunna vara medlet mot mänsklig ohyra. Tydligen anses detta än så länge vara ett rent empiriskt faktum som väntar på närmare förklaring. I varje fall talar notisen tyst om hur det hela fungerar, frånsett en vink om att ljudvolymen naturligtvis spelar roll. Provat i Köpenhamn och nu något som lockar till efterföljd i Hässleholm, av alla platser.

Sällan har väl begreppet "klassisk musik" så tydligt ropat på en definition. Kan vi tänka oss att Mozarts klarinettkvintett och Stravinskijs Våroffer är utbytbara i sammanhanget? Eller att Puccinis Nessun dorma med Pavarotti ger samma effekt som Joan Sutherlands version av vansinnesarian i Donizettis Lucia di Lammermore? Vivaldi lika plågsam som Sjostakovitj? En Nocturne av Chopin lika stressande som Toccata och fuga i d-moll av Bach? Varför just klassisk musik selektivt skulle vara värre än annan musik, givet att vi skruvar upp ljudet, för arbetslösa missbrukare och samtidigt skona stressade affärsresenärer, är sannerligen höljt i dunkel. Men kanske är tanken helt enkelt att även städade resenärer får stå ut med störande musik bara de slipper trängas med utslagna i väntsalar och biljettköer.

Sant är att ovälkomna auditiva intryck verkar störande på de flesta av oss. Det är helt enkelt fråga om tid och plats i förhållande till den beredskap vi har för lyssnande och mottagande. Men att just klassisk musik genrellt skulle vara värre än andra organiserade ljud eller oljud för trasiga människor som söker en bänkplats med tak över huvudet, det bygger med all säkerhet på falska premisser.

På detta sätt spär man duktigt på med fördomarna mot såväl klassisk musik som människor som hamnat i samhällets utkanter.

För min egen del är det eviga mobilpratande som man utsätts för i offentliga miljöer det som kan få mig att ta till flykten. Och som den musikberoende person jag är bör jag väl samtidigt tillägga att jag avskyr högtalarmusik i miljöer där man är upptagen med annat än musiklyssnande.

Antonio Tabucchi om tidens flykt och nostalgin

Den italienske författaren Antonio Tabucchi har besökt Sverige i samband med Italienska Kulturinstitutets lansering av hans bok Beato Angelicos flygande varelser från 1987, som nu översatts till svenska av Barbro Andersson. Boken är den första utgåvan i Cartaditalias nya bokserie, som så småningom även kommer att presentera verk av kända storheter som Pasolini, Magris och Calvino. Igår kväll var Tabucchi inbjuden till en författarafton i Kulturhusets hörsal, som var fullsatt av förväntansfulla åhörare. Där i publiken fanns även jag, som numera sällan gör mig omaket att uppsöka den sortens evenemang. Men Tabucchi är enligt min mening en av nutidens mest läsvärda författare och jag ville därför gärna se och höra honom.

Italienkorrespondenten Kristina Kappelin hade flugits in från Rom för att presentera och intervjua författaren. Det gjorde hon bra, och Tabucchi var inte sen att nappa på de teman som hon tog upp: känslan av tidens flykt, nostalgin, Fernando Pessoa (som är Tabucchis egen främsta litterära valfrändskap) och slutligen även romernas situation (som Tabucchi även tidigare engagerat sig i) och det aktuella läget i italienskt kulturliv (som han, frånsett journalistiken, bedömde mycket positivt). Glädjande nog ägnades mesta tiden åt det litterära, och det säger jag med tanke på att framför allt DN:s kulturjournalister för närvarande tycks vara mest angelägna att plåga gästande italienska kulturpersonligheter med frågor om Zlatan och Berlusconi.

Först när tiden gått, när vi nått en viss ålder, när livet haft en god del av sin växlingsrika gång, kan vi ägna oss åt tillbakablickar och inre tidsförskjutningar med den svindlande existentiella känsla av ogripbarhet som tillvaron innebär. Ungefär så uppfattar jag det Tabucchi menar vara grunden för nostalgin, den som utgör ett genomgående tema i hans texter, ofta korta, fragmentariska texter, inte sällan formade som reflekterande brev till verkliga eller imaginära mottagare som kanske inte kan, eller inte längre kan svara. Minns du den gången när...

Nostalgin, hävdade Tabucchi igår, kan liknas vid en behållare vars innehåll varje individ fyller med sitt specifika mått av tidsbestämda upplevelser och erfarenheter och som samtidigt på ett märkligt sätt upphäver konventionella tidsmått. Den nu utgivna boken innehåller vad han kallar korta "kvasiberättelser" där tidskänslan alltid gör sig gällande i ett sammanhang som aldrig utesluter sinnlig precision och fantastik i skön förening. Med spänning väntar jag på en översättning av hans senaste bok -Il tempo invecchio in fretta - som tydligen mer inträngande än någonsin behandlar dessa gåtfulla frågor om levd tid och tidsupplevelse.

Angående Pessoa menade Tabucchi att denne var en i raden av stora gestalter i litteraturhistorien vars verk erbjuder en värld att lägga till andra sådana världar: som hos en Goethe, en Kafka, en Joyce, eller en Strindberg. Han redogjorde för de viktigaste av Pessoas heteronymer, dessa fiktiva jag som tillsammans utgör den heterogena inre potential som en människa rymmer. Påverkan från denne portugisiske författare är påtaglig hos Tabucchi, och det är nog inte fel att anta att den nostalgiska/melankoliska tendens som är ständigt närvarande i hans verk i stort sett också kunde översättas i begreppet saudade.

En av berättelserna i den nyöversatta boken har titeln Budskap från halvmörkret och skulle mycket väl ha kunnat ingå i den samling kärleksbrev från melankoliska män som Det är snart för sent (utgiven på svenska 2002) består av. Jag citerar ett par korta avsnitt av texten som endast upptar en dryg sida.

Det är min uppgift att färdas genom denna tid som inte längre är min och som har varit vår, och den löper snabbt inuti mina ögon: så snabbt att jag skymtar landskap och platser där vi bott, ögonblick som vi delat och även våra samtal från förr Minns du?

---

Under denna minimala oändlighet som utgör intervallet mellan mitt nu och vårt då säger jag adjö till dig och visslar Yesterday och Guaglione. Jag har lagt min pullover på stolen bredvid min, som när vi var på bio och jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka med jordnötter.

Inte för att jag har Nobelpriskommitténs överblick men jag vet ingen jämte Peter Handke som jag mera unnar ett Nobelpris bland samtida europeiska prosaister.

Från Brahms sorger till Verdis häxmästeri

En fin musikhelg blev det, den senast gångna. Med början i fredags i Berwaldhallen, där Ricardo Muti dirigerade SRSO och Bayerska radions kör tillsammans med vår egen radiokör i Johannes Brahms oändligt trösterika Requiem.

Hösten är förgängelsens årstid. Inte bara Birger Sjöbergs Frida hamnar i sorg för sommaren och behöver tröst. Samtidigt med den melankoli som hösten försätter oss i innebär den en ny verksamhetsperiod som ofta bräddas av nya ambitioner och förhoppningar. En dödsmässa av ljusare slag, som inte ber för de dödas själar utan vänder sig till de efterlevande, det skulle bli Brahms bidrag i genren. Och att motvilligt hälsa hösten med ett sådant verk känns rätt och riktigt.

Brahms gick en bra tid i sina tankar på ett Requiem, vilket även vännen Schumann gjorde. (Schumanns Requiem var förresten utlovad i Berwaldhallens program om ett par veckor, men har tyvärr av okänd anledning utbytts mot en Schubert-mässa). När sedan både modern och Schumann dör tar Brahms tag i komponerandet på nytt. Han plockar bland bibeltexterna och desavuerar helt den katolska mässan, så protestant han är. Valet faller på några av bibelns allra vackraste textrader och han inleder således inte med "Kyrie eleison!" utan med Matteusorden: "Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade". Sedan följer även rader som dessa:

Människan är som gräset

och all hennes härlighet

som blommorna i gräset.

Gräset vissnar

och blommorna faller av. (1 Petr.1:24)

Bara en vindfläkt är människan,

som en skuggbild

vandrar hon kring.

Bara en vindfläkt

är skatterna hon hopar,

hon vet inte vems

de en gång ska bli. (Salomos vishet 3:1)

Som en mor tröstar sitt barn,

så skall jag trösta er. (Jes. 66:13)

Orden från Jesaja ingår i sats fem, där Brahms låter sopransolisten (i detta fall Miah Persson, en av våra många internationella stjärnsolister) mot körens bakgrund öppna himlen över lyssnaren. Och det är inte enda stället där det sker. Den andre solisten - Peter Mattei - får med sin allt mäktigare baryton stå för trosvissheten vid den sista basunens ljud, och kören fyller på i verkets mest dramatiska avsnitt, där jag föredrar att citera den tyska texten:

Tod, wo ist dein Stachel?

Hölle, wo ist dein Sieg?

Här får man väl säga att musiken raderar ut frågetecknen och sätter utropstecken i deras ställe.

Självklart trösterikt för den troende har detta Requiem genom sin innerlighet och sitt mäktigt skridande tonspråk även mycken "hugsvalelse" (jag gillar det gamla uttrycket) för den tvivlande. Särskilt när det hanteras så ypperligt som av denne Muti, en avmätt aristokrat både på och utanför pulten med total fokusering på musiken och så fjärran från showmanship, utanverk och bisaker man kan komma. Ibland är det befriande att läsa ett sådant arrogant svar som DN:s intervjuare fick när han ställde en fråga om Zlatan, nyligen värvad av Milan, apropå.... ja, vad? ... möjligen Mutis 19 åriga chefskap för La Scala: "Har du fler frågor som jag fullständigt skiter i?" Han är nu efter enträgen begäran från musikerna på väg att ta över den kanske främsta av de amerikanska orkestrarna: Chicago Symphony Orchestra.

Hur annorlunda med Giuseppe Verdi, musikens kanske främste häxmästare. I helgen direktsände STV2, liksom 148 andra tv-bolag världen över, den operaproduktion från Mantova som ville utnyttja Rigolettos faktiska spelplatser i denna norditalienska stad. Ett liknande projekt iscensattes ju på samma sätt för ett antal år sedan i Rom med Puccinis Tosca. Att så ge akt på naturalism i tid och rum ger förstås en mer filmisk direktkontakt med dramat och dess tre akter, som även i detta fall delades upp på två dagar vid olika tidpunkter.

Rigoletto är som bekant namnet på en puckelryggig gycklare vid Mantovas hov som hämnas sin herre, den promiskuöse hertigen, genom en förhyrd mördare, men som genom förvecklingar i stället får sin egen älskade dotter mördad och levererad i en säck. Placido Domingo, numera baryton, gjorde i huvudrollen en strålande insats och visade än en gång varför han under de senaste decennierna av de flesta operakännare hyllats som den främste (bland tenorer) i kraft av sin eminenta gestaltningsförmåga, inte bara skönsång. En mycket lyckad tv-satsning med idel stora artister och under musikalisk ledning av Zubin Mehta. Kommer säkert på dvd och kommer att ha en given köpare i mig.

Lars Gustafssons nya dikter

Lars Gustafsson kommer i dagarna ut med en ny diktsamling - "Om begagnandet av elden" - och naturligtvis har jag hängt på bokhandellåset för att komma över ett exemplar så snart som möjligt. Jag ska inte recensera den, bara meddela några korta intryck av läsningen.

Gustafssons dikter har alltid förmått skapa en speciell resonans hos mig. Jag vet inte om det är hans sätt att beskriva "lifsens gåtor", människans outgrundliga väsen eller tingens/materiens mystiska beskaffenhet när de reflekteras i ett medvetande, som är orsaken till detta. Förmodligen är det den säregna kombinationen av alltsammans och annat därtill.

Alltid ett klart och till synes enkelt språk, ofta formellt som ett antal tvåradingar som slutar i ett sakligt, med tiden alltmer melankoliskt konstaterande. Och tiden själv upptar honom mycket, så mycket att stillheten i skogssjöarnas "emaljögon" nästan automatiskt laddas med kosmisk innebörd. Allt är både nära och långt borta. Det som en gång var är, så länge livet varar. Det finns rum att besöka där juniljus fortfarande råder.

Gustafsson är med andra ord igenkännlig, formellt och tematiskt. Dock har synen mörknat - skuggan och mörkret har en större plats än någonsin i dessa dikter. Jag har inga invändningar mot det, tvärtom. Det skapar det stämningsläge som poeten avsett och går som en orgelton genom hela denna samling av dikter, väl lämpade att läsa i skymning och höstmörker vid lampans sken. Se förresten den underbara dikten "Lampan" i Gustafssons egen blogg här.

Och här fyra rader med titeln "Vila skymning":

I det långsamt fallande ljuset

I det långsamt stigande mörkret

minne som vacklande närmar sig

och slår med vingen mot rutan

Bitter och bortglömd

Till min lilla serie av presentationer av bortglömda tonsättare vill jag nu lägga en av alla dessa okända ryssar som det säkert finns fler av än vi anar. De scannade äldre nothäften som IMSLP består oss med möjliggör många intressanta upptäckter, och en av dem är Vladimir Rébikov (1866-1920). Präglad av Tjajkovskij och och den ryska nationalromantiken bröt han sig ganska snart ny väg och blev en föregångare till den senromantik och impressionism som sedan fick namnkunniga företrädare i exempelvis Skrjabin och Debussy.

Trots att Rébikov komponerade operor, baletter och orkestersviter fick han aldrig något riktigt genombrott utan avfärdades som en mindre betydande kompositör av pianiominiatyrer och "salongsmusik". Han bosatte sig i Jalta, gjorde goda insatser som pianopedagog men dog bortglömd och bitter redan vid 54 års ålder. Det finns vittnesbörd om att så skilda tonsättare som Grieg och Stravinskij fann hans experimenterande med ny harmonik - heltonsskalan, kvart- och kvintintervall - intressant, och själv hävdade han att han blev bestulen på sina musikaliska idéer av till exempel Skrjabin. Ett onekligen lite egendomligt påstående, som man väl får skriva på förbittringens konto. Ett visst intervall kan ju inte patenteras, det handlar i så fall om vad man lyckas eller inte lyckas göra med det. Samtidigt väcker det funderingar på vem som på vilka grunder tillerkänns en originell och nydanande insats i musikhistorien.

Bland Rébikovs många pianostycken har jag fastnat för några som särskilt intressanta. Flertalet anges med lugna tempobeteckningar; det lyriska andandet är klart dominerande. Många går också i moll (con tristezza e tenerezza är en typisk beteckning), och även om han aldrig överger tonaliteten händer det att stycket slutar i ett oupplöst ackord, i en kadens som inte fullföljs. Experimenterandet med utommusikaliska associationer tog sig rent konkreta uttryck i så kallade melomimiques, det vill säga musik som var tänkt att ackompanjeras av pantomim. Det allra bästa av denna "psykologiska musik" är enligt min mening ett stycke som kallas Nereid, och som ingår i Les Rêves, op. 15. Stycket har en mycket romantisk förtext som anspelar på den grekiska mytologins havslevande gudar och gudinnor:

Nereiden spelar harpa en vacker månskensnatt. En triton uppenbarar sig från havets djup. Ett ljudlöst skepp, badande i månens silverstrålar, korsar den fjärran horisonten.

Att också gestalta detta mimiskt förefaller knappast enkelt, men huvudsaken är att musiken med hjälp av en enda melodisk figur upprepad i olika harmoniska varianter skapar en spännande klangvärld.

En par sviter med titlarna Le feux du soir och Souvenir de temps passé innehåller också något av det bästa i Rébikovs ibland dissonant kärva men för ett modernt öra ändå alltid välklingande tonspråk. Det är inte tu tal om att vi har att göra med en originell tonsättare som vill utforska nya möjligheter. I Rêves de bonheur hamnar han ibland ganska nära det slags utforskande av spänningsfyllda intervaller som Bela Bartok senare bedriver i Mikrokosmos.

Och alldeles bortglömd är han uppenbarligen inte. När jag söker hans namn i Youtube ser jag att han fortfarande lever bland okända uttolkare. Den omedelbart intagande Valse melancolique finns till exempel i flera versioner.

Ytterligare ett verk vill jag nämna, och inte bara för dess talande titel: Pages d´un manuscrit oublié. Notbilden mycket ren och enkel. Inget krus och inga krusiduller. Take it or leave it.

"Musiken är en tillflykt för själar som sårats av lyckan" (E M Cioran, i Bitterhetens syllogismer)

Varför läsa deckare? Varför läsa Borges?

Jag läser inte deckare eller så kallad spänningslitteratur. Det är inte av princip eller högfärd, det är bara det att jag så långt jag kan minnas ännu inte lyckats ta mig igenom en "deckare" innan jag tappat intresset. Så varför framhärda?

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag efter ett antal misslyckanden inte gjort så där väldigt många förnyade försök. Jag tror att det är schablonerna som vidhäftar själva genren som tagit död på min naturliga impuls, det vill säga att öppna en bok som kommer i min väg och börja läsa i den även när det är en deckare.

Det tvång som deckarförfattaren lever under att i slutet ge gåtan en krystad lösning och skenbart logisk förklaring tråkar ut mig. Eller kanske är boven i dramat (sic!) snarare de mediokra författarnas oförmåga att knyta ihop det hela på ett intressant sätt? Att tvingas läsa mängder av trivialdialog för att kunna medverka i detta tvinnande av trådar förstår jag inte att så många finner så stort behag i. Det finns ju så oändligt mycket annan spännande litteratur att läsa!

Nu sägs det förstås att man läser deckare som förströelse och avkoppling, inte för litterära upplevelser. Varför i så fall inte lägga patiens i stället? Det finner jag mycket nöjsammare. Sen sägs det också - senast av Stefan Jonsson i söndagens DN - att det är denna populärlitteratur som är den enda som realistiskt tar sig an dagens samhällsproblem. Det tror jag med förlov sagt inte ett dugg på. Jonsson ger heller inte ett enda övertygande exempel.

Sedan får min ovilja givetvis bidrag av att man i både Pocket Shop och stora bokbutiker måste kryssa sig fram mellan travar av Läckberg & Co innan man kommer i närheten av väsentlig litteratur. Jag undrar: vad det är för egenartad säljtaktik som går ut på att bombardera kunderna med det som de redan prioriterar som semesterlektyr och julklappar?

Sak samma med tv-deckarna; jag förlorar mig i egna tankar och tappar koncentrationen. Men visst har ett skådespel större chanser att fånga mig, eftersom en skicklig karaktärsskådespelare i bästa fall kan skapa liv i en historia där författaren egentligen inte lyckats med mer än en habil intrig. Exempel: filmerna om van Veeteren i Sven Wollters gestalt har jag faktiskt kunna följa till slutet i sommarens tv-utbud. Kanske ska man inte frånkänna Håkan Nesser en inte obetydlig del i detta, vad vet jag.

Mina reflektioner föranleds av att jag nyligen läste en novell av J L Borges som jag inte hade läst förut. Borges skrev ju också om brott och till hans egna favoriter hörde den lärde G K Chesterton, som ju bland mycket annat också skrev deckare. Kanske är det honom man borde läsa?

"Döden och kompassen" ingår i Ficciones (eller Fiktioner, som boken heter på svenska i den utökade, kompletta utgåva av Borges tidiga verk som Bonniers gav ut 2008). Det är förvisso en kriminalhistoria, men en där Borges tar genren som förevändning för att få föra metafysiska resonemang om fruktan för det absoluta Namnet. Det sker via en deckare - Erik Lönnrot (!) - som förlorar sig i chassidisk mystik kring tetragrammaton , Guds onämnbara namn, som ett sätt att lösa gåtan med en serie mord som inträffar enligt ett hemligt mönster i flera av Buenos Aires´stadsdelar, i dess skilda väderstreck.

Borges är knappast någon litterär släkting med våra samtida deckarförfattare, även om han opererar med de flesta av deckargenrens ingredienser. Vad gör honom så spännande att läsa? Det handlar naturligtvis om litterär kvalitet, en stil som lyckas förena fiktionaliserad essäistik med en sorts sakpoetiska beskrivningar av miljöer och människor som skapar en alldeles speciell stämning. Och som dessutom rymmer en god portion spetsig humor. Hör här hur Borges beskriver Lönnrots fördjupning i judisk sekterism, som ett alternativ till kollegan Treviranus´ konventionella hypotes om bakgrunden till första mordet:

"Möjligt, men inte särskilt intressant" svarade Lönnrot. "Ni kommer att svara att verkligheten inte har den minsta skyldighet att vara intressant. Jag kommer att svara att verkligheten visserligen kan strunta i denna skyldighet men inte hypoteserna. I er hypotes spelar slumpen en betydande roll. Här ligger en död rabbin; jag skulle föredra en genuint rabbinsk förklaring, inte en fiktiv juveltjuvs fiktiva misstag.

- - -

Dagen därpå ägnade journalisten tre spalter åt att förklara att detektiv Erik Lönnrot hade börjat studera Guds namn för att få fram namnet på mördaren. Lönnrot, som var van vid journalistikens förenklingar, behöll sitt lugn. En krämare som upptäckt att vem som helst är villig att köpa vilken bok som helst prånglade ut en billighetsupplaga av "Den chassidiska sektens historia".

Så varför läsa Borges? Det handlar om ett mervärde både till formen (en oerhörd koncentreration; inte ett onödigt ord, inte en onödig replik) och innehållet (en gestaltad livskänsla) som ingalunda utesluter underhållningsvärdet. Dessa sexton boksidor måste läsas minst två, tre gånger för att konstverket ska börja framträda inför ens ögon. Men vilken behållning ger inte dessa tre gånger sexton sidor jämfört med en förströdd läsning av tre hundra sidor som sedan snabbt försvinner ur ens medvetande!

Stockholm, fredag 6 augusti, skärgårdstur

En tur i Stockholms skärgård med någon av de gamla skärgårdsbåtarna en solig sommardag är en upplevelse som är lätt att underskatta för dem som i likhet med mig vant sig vid att ha denna fantastiska arkipelag relativt nära till hands.

Jag försökte tänka mig in i rollen som utländsk turist som för första gången besöker Stockholm och har sådan tur med vädret som vi hade idag. Det torde vara omöjligt att inte bli tjusad och betagen, kanske också börja drömma om ett sådant där välskött svenskt hus nära vattnet med egen brygga där något slags flytetyg, inte nödvändigtvis stort och märkvärdigt, ligger förtöjt. Ungefär som jag själv, tänkte jag, under årens lopp vid mina besök i olika delar av Italien drömt om ett hus i naturskön miljö.

Dessa trädbevuxna öar och holmar i tusental utgör naturligtvis en alldeles enastående anblick för sjöfararen. Vyerna skiftar snabbt, ena stunden befinner man sig i ett sund med tät vegetation på båda sidor, andra stunden på en vidöppen fjärd där endast en smal landremsa skiljer himmel från hav.

Från sjösidan ser man stan med en överblick som aldrig annars, som här när Gamla Stan närmar sig förut.

Även i land erbjuder Stockholm utsökta möjligheter att vistas nära vatten. En promenad längs Norr Mälarstrand rekommenderas, gärna i kombination med en middag i den sjunkande kvällssolen. Stekt gös och rosévin på restaurang Mälarpaviljongen var vad G och jag unnade oss efter sjöturen.

Norr Mälarstrand - där man långa stycken går i sällskap med pilträden. Ibland också under dem. En sådan vacker dag i Stockholm är väl värd inte bara en omväg utan en särskild resa. Även från avlägsna orter.

Pianisternas pianister - och bland dem en bortglömd kompositör (II)

BBC Music redovisar i sitt augustinummer resultatet av en enkät bland 100 av världens just nu mest namnkunniga pianister. Frågan gällde vilka tre pianister deltagarna betraktar som de största av dem som de själva lyssnat till - via inspelningar eller live. De tjugo som fått flest röster presenteras i omvänd rangordning och med en kort historieskrivning. Slutligen avslöjas även varje deltagares val.

Sådana där enkäter är ju alltid spännande läsning, speciellt när det som denna gång inte är kritiker utan pianister som röstar. Min gissning var ändå att de i topp som vanligt borde vara Svjatoslav Richter och Vladimir Horowitz. Men riktigt så enkelt var det inte, eftersom dessa båda kritikerfavoriter (mina också) hamnade först på fjärde respektive tredje plats. På första plats återfinns Sergeij Rachmaninov och som god tvåa Arthur Rubinstein. Den enda kvinnan bland de tjugo främsta är Martha Argerich, men samtidigt är hon med sin nionde plats den som hamnar högst på listan av nu levande och fortfarande aktiva pianister (de övriga är Krystian Zimerman, Radu Lupu och Murray Perahia). Mer än hälften på listan är storheter från 1900-talets första decennier, vilket tyder både på vissa pianistiska traditioner som förvaltas generationer igenom, men givetvis också på betydelsen av den skivutgivning som gjort det möjligt att lyssna till längesedan bortgångna musiker. Rachmaninov är förstås paradexemplet på detta.

En sak som gladde mig speciellt vid läsningen av listan var att stöta på ett namn jag hade tänkt ta upp i serien bortglömda tonsättare. Josef Hofmann (1876-1957) intar plats nummer nitton, vilket antagligen förvånar många som inte är bevandrade i pianohistorien. Denne polsk-amerikanske pianist var också (oftast under pseudonym) verksam som tonsättare, vilket jag strax ska återkomma till.

Josef var ett underbarn som vid tolv års ålder "pensionerade" sig för vidare studier, efter att ha genomfört turnéer av en omfattning som knappast haft sin like sedan underbarnet Mozarts dagar. Han återupptog sedan konserterandet vid 18 och stod på krönet av sin karriär under trettiotalet i USA, där han också förestod en musikstiftelse.

Hofmanns pianospel var till övervägande del förankrad i den romantiska traditionen med allt vad det innebär av kontrastfylld dynamik och "kontrollerad spontanitet" med rum för ögonblickets ingivelser. Somliga betraktade honom dock som "modernist", vilket gjorde honom kontroversiell bland kolleger, både hyllad och ifrågasatt. Av Rachmaninov och Godowsky var han högt respekterad, medan både Arthur Rubinstein och Horowitz var mycket reserverade. Horowitz lär ha sagt att Hofman var en mycket god pianist, men en andra rangens musiker (vilket för övrigt även Richter sade om Horowitz!). Som virtuos räknades han allmänt som Horowitz jämlike, vilket som bekant säger det mesta i det avseendet. Ingen kunde annat än erkänna hans pianistiska egenskaper som extraordinära, särskilt hans förmåga att skapa dynamik och klangfärg i ett spel där tonerna alltid var urskiljbara. Ett prov på hans pianospel finns här, i ett stycke av en landsman - Sigismond Stojowski - som jag tänker återkomma till som ännu en i raden av de mer eller mindre bortglömda:

http://www.youtube.com/watch?v=IdHNRGIn9Hg

Personliga och äktenskapliga problem gjorde att Hofmann fastnade i alkoholmissbruk med förödande konsekvenser för spel och karriär. Vännen Rachmaninov lär ha yttrat: "Hofmann is still sky high... the greatist pianist alive if he is sober and in form. Otherwise it is impossible to recognize the Hofmann of old." Hans komponerande av pianostycken (under namnet Dvorsky, som lär betyda "hovman" på ryska) blev kända efterhand, och bland dem har jag särskilt fastnat för ett stycke med titel "Elegy". Jag tycker mig finna en del av det man talar om som Hofmanns kvaliteter i detta korta stycke: romantisk harmonik som inte utesluter ett stringent laborerande med linjer, fraser och rytmiskt återkommande komponenter. En underbar miniatyr, helt enkelt.

Bilderna ovan visar Hofmann i sin krafts dagar, Rachmaninov samt Hofmann som pianistiskt underbarn.

En annan gammal port

Den som följt mina inlägg en tid vet att jag är svag för portar av olika slag. Oftast är det ju gamla kyrkliga konstverk från medeltid eller renässans jag fastnat för, men även som resenär i Sverige kan man stöta på intressanta portar som sätter fantasin i rörelse. I detta fall en dörr till ett härbre, om jag minns rätt från tidigt 1500-tal, som naturligtvis saknar all konstnärlig prakt men vars lås omedelbart drar blickarna till sig som den enda - mycket funktionella - utsmyckning porten äger. Slutenheten understryks av det moderna hänglåset, samtidigt som tidens tand skapat en glipa till det inre.

Ett härbre är ett förrådshus höjt över marken för att bland annat skydda mot ovälkomna fyrfota besökare. Nu verkar det som bara smärre fyrfotingar har en chans att ta sig in detta förmodligen helt tomma rum.

Härbret finns att se på Jamtli i Östersund.

Violin och piano - Schumann, Bartok och Kreisler

Efter en arbetsam dag med flyttbestyr zappar jag mig till sist fram till det enda tv-program som fångar mitt intresse efter halvåttanyheterna. Axess TV bjuder på en konsert med Martha Argerich och Gideon Kremer från 2006. De spelar både solo och tillsammans och det är en ren njutning att se och höra dem, inte minst deras samspel.

Argerich spelar Robert Schumanns "Kinderszenen", känsligt och övertygande. Jag absorberas helt och följer med spänning hennes tolkning. Dessa pianostycken har följt mig sedan tonåren och ett par av dem har jag till och med spelat på en skolkonsert en gång i Malmbergets Högre Allmänna Läroverk.

Bela Bartok står också på programmet och jag känner sakta men säkert hur jag förs in i en ny Bartok-period. Det var ett tag sen sist, men jag vet att jag alltid kommer att återvända till hans musik. Solosonaten för violin är ett sällsynt starkt stycke, och även om tv-programmmet inte visade hela sonaten blev den ändå genom Kremers engagerade spel en påminnelse om rikedomen i denna musik. Tillsammans spelade de också en av Bartoks violinsonater.

Och så till sist, som extranummer, Fritz Kreislers "Liebeslied" - en klassisk slagdänga som är förknippad med salongs- och cafémusik från anno dazumal. Men här lät den som om den spelades för första gången av ett par som visste vad en sliten om än vacker melodi på detta tema kan rymma av lidelsefull skönhet.

På resa med Hölderlin. Norrländska intryck

"Den kära fädernejorden skänker mig åter glädje och smärta". Så börjar Hyperion sin brevväxling med vännen Bellarmin i Friedrich Hölderlins "Hyperion". Boken var en del av min reselektyr under resan norrut nyligen. I Hyperions fall är det Grekland som han skriver ifrån och med sörjande hjärta och tankens kraft försöker närma sig som om han ännu hörde hemma i en svunnen, ödelagd och romantiserad storhetstid.

För min egen del blir en resa till "hembygden", i den mån jag har en sådan, främst en fråga om igenkännandets resonans i mötet med den mäktiga naturen: skogkantade landsvägar, solbelysta furustammar, breda floder, uppodlade älvdalar, tysta åar och Bottenvikens gröna kuster. Men dessutom också det åtminstone partiella igenkännande som uppstår när man umgås över flera generationer och pendlar i tanken mellan tvååringens nu, medelålderns framtidsfrågor och den inte längre obegripliga föreställningsvärld som är den levnadsmätta nittioåringens.

Under en sådan resa möter man minnen även i de ofrånkomliga förändringarna, genom det nya som ersatt något redan föråldrat och som just därför erinrar om det gamla, eller genom att något plötsligt dyker upp i egenskap av att vara helt försvunnet.

Här finns en sorts ödslighet av inte enbart obehaglig art som tilltar ju längre mot inlandet man färdas. Den utövar en lockelse inte bara på tyskar och holländare. Bensinmackarna blir färre i takt med att björnfrossan ökar. När man lämnar kuststäderna dröjer det inte länge förrän trafiken på byvägen, den som de kvarblivna som vanligt bevakar bakom gardinerna, förändras och får ett alltmer påtagligt inslag av rollatorer och - fyrhjulingar (vintertid sparkar respektive skotrar). Se där det nya! Min ungdoms moped: ett intet i jämförelse med dessa rasande vidunder! I hemtjänsten tjänar thailändskor i förskingringen när de gamla ungmöerna pensioneras. Och de alltmer glest förekommande "gatuköken" serverar lika ofta pizza och kebab som Sibylla-korv.

Men när de klara och djupa sjöarna blänker till mellan furustammarna erbjuder kommunen ofta en underbar rastplats för den som tänkt på egen matsäck och inte har för bråttom. I sanningens namn måste sägas att det finns sträckor där dessa ljuspunkter låter vänta på sig alldeles för länge.

Var de återstående barnfamiljerna finns kan man i de små tätorterna snabbt lokalisera genom den obligatoriska studsmattan i trädgården. Att en del småbönder fortfarande lever ser man på de vita paketen på åkrarna, de som folkhumorn lär ha döpt till "dinosaurieägg". Vackra är de inte, men hässjorna finns ju numera bara på Jamtli i Östersund, ett slags nordligt Skansen där fjällkorna betar nu som förr - precis som de alltid gjort på messmörburkarna.

Älgen - Europas största däggdjur - kan man numera möta som tamdjur i Moose Garden, vilket innebär att nutidens barn och turister kan möta (och dessutom klappa) fler älgar än jag lyckades få se under hela min uppväxt. Att betrakta en älg i skogen, vid kanten av en hjortronmyr, är dock lite grann en annan sak, om jag så får säga.

Jag har ingen annan hembygd än möjligen den som det rymliga begreppet Nordsverige rymmer. Min uppväxt bestod av flyttningar från Dalarna i söder till Norrbotten i norr, viket ju rent geografiskt omfattar större delen av Sverige. Här finns hela den speciella, nordiska skönhet som fjällvidder, skrämmande djupa barrskogar och ljusa björkar vid glittrande vattendrag erbjuder. Det som kallas älvar är i själva verket floder av en dignitet som kan mäta sig med Donau.

Hur som helst, Hyperions exalterade visioner om en andens hembygd har väl knappast någon direkt parallell till mig själv och detta möte med mitt nordiska ursprung. I mitten av boken påminner han i alla fall om det nordiska kynnet som ställs i kontrast till det sydländska och där det senare exemplifieras av egyptiern. Så här skriver han:

Norden däremot driver alltför tidigt sina skyddslingar in i sig själva, och om den hetsige egyptierns ande alltför resglad skyndar ut i världen, gör sig i Norden anden beredd på återfärden in i sig själv, innan den ens är resklar. I Norden måste man vara förståndig redan innan någon känsla hunnit mogna i en, man tager på sig skulden för allt, innan ännu frimodigheten nått sitt vackra slut; man måste vara förnuftig och medveten, innan man varit människa, klok och manlig innan man varit barn, den osplittrade mänskliga harmonien, skönheten, låter man inte blomstra och mogna i henne, innan hon bildar och utvecklar sig.

Det blotta förståndet, det blotta förnuftet äro alltid Nordens konungar.

(Frierich Hölderlin: Hyperion, övers.: Gösta Oswald, Natur och Kultur, 2002, sid. 91)

Det ligger väl en del i detta, och motsatsparet känsla och förnuft kommer förmodligen alltid att existera i vår begreppsvärld. En alltför antirationell hållning har dock alltid väckt min skepsis, för att inte säga misstro. Det Hyperion försöker finna är emellertid en lösning som inte överraskande består i ett av känslan styrt förstånd så att skönheten består som ett överordnat värde, främst genom en förankring i antikens ideal.

I den mån man kan välja en andens hembygd så måste den sträcka sig långt utöver den nordiska, den saken har för min del sedan länge varit klar. Vore jag Hyperion skulle mina brev skrivits från Italien. Men det har mindre betydelse exakt varifrån; för min del handlar det om det gemensamma europeiska kulturarvet från antiken, romartiden, genom renässans och upplysningstid till våra dagar. Jag inbillar mig att det är möjligt att vara lite "egyptisk" också som nordman.

Efter vanligheten

Hemkommen efter en tid i den norrländska glesbygden når mig meddelandet att poeten, musikern, fågelkännaren och den vackra radiorösten Bengt Emil Johnson oväntat gått bort. Ledsen går jag till hyllan och plockar fram hans poesi för omläsning. Särskilt i skiftet 70-och 80-tal betydde han mycket för mig. Det var strax efter det att han på bred front slog igenom med den så kallade årstidssviten: Rötmånad (1976), Efter vanligheten (1978), Vinterminne (1980) och Upprört (1982). Särskilt de båda sistnämnda samlingarna med deras brottning med den genomströmmade och obestämda existensens förhållande till naturen, det ständigt uppkommande nuet och det som "försiggår" i och omkring ett sinnligt medvetande, tillhör fortfarande det jag skattar högst i modern svensk poesi. Där fanns inte bara en livshållning gömd utan också ett synliggörande av språkets roll för gestaltningen av det knappt utsägliga.

Det första som händer när jag låser upp dörren och kliver över tidningarna på golvet är G:s förfärade rop när hon ser att en tavla och en del Höganäs-föremål ligger utspridda på golvet i ett av rummen. Men det är inte inbrott, bara en x-krok som släppt i värmen och dragit med sig föremålen i fallet. Mystiskt nog alltsammans okrossat, helt.

Tavlan är en etsning av Kristina Munklinde med titeln "I det förmultnande ljuset" som jag köpte för cirka trettio år sedan. Den återger en ljusomstrålad glänta med omväxlande svarta och gyllene löv singlande i luften och där bara den uppmärksamme varseblir koltrasten i randen av den mörka, höstliga skogen. Titeln är i själva verket ett citat ur en dikt i Johnsons Efter vanligheten:

I grantätningarna silas
gammalt ljus mellan grenar,
hejdas och faller
till marken för
att bilda förna. Ett visst
slags mörker, det mörker
som finns i grantätningar, är
ljusets förna. Där
går koltrasten kvar, där,
i det förmultnande ljuset;
läser långt ifrån den finstilta
skriften, men vänder tankfullt
på löv, vänder tankfullt
och försiktigt på torra löv.

Tavlan höll, krusen likaså. Vore jag lagd som Strindberg tänkte jag förstås på makterna som på detta speciella sätt låtit påminna om den bortgångnes betydelse. Jag bläddrar vidare i nämnda samling och finner även detta:

Det går ett slädspår genom sommaren. En röst / blir snart en annan. Rishögen säckar /ihop, i sin tid, kvist för kvist, år för år. I en vrå / dissekeras dagrar som går. Kommer / och går. Min tid är inte din! En ljudlös strid / om riktningar. En maktkamp! / Och jag står försenad, oföränderligt, / förbisedd och förbiväntad. / De döda blåser genom mig från alla håll.

Märkvärdiga poeter som Johnson blåser igenom oss fortsättningsvis.

Ett urval dikter med fågelteman av Bengt Emil Johnson finns här.

Bill Evans - en poet vid pianot

Jag borde skriva mer om jazzmusiken, den har ju särskilt i mina yngre dar betytt så mycket för mig. Även om den inte längre har samma stora plats i mitt musiklyssnande återkommer jag ständigt till mina gamla favoriter, medan däremot de nya bekantskaperna tyvärr blivit allt färre med åren.

En av dem som jag i min ungdom alltid kastade mig över ett nytt album av var Bill Evans, den gudabenådade pianolyrikern vars like knappast kommer åter. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick tillfälle att lyssna till honom live. Det finns i alla fall en stor mängd inspelningar att tillgå, somliga mycket intressanta duo-kombinationer med andra berömda jazzsolister, andra (de flesta) i klassisk triobesättning, men också några solospelningar som jag gärna vill återkomma till.

Men först en resa till nordsverige, som samtidigt innebär ett blogguppehåll. Under tiden: lyssna och njut till Bill Evans när han ger sin version av den gamla balladen "My foolish heart". Vackrare poesi vid ett piano får man leta länge efter.

http://www.youtube.com/watch?v=a2LFVWBmoiw

Pianots mindre kända eller bortglömda I

Charles-Valentine Alkan (1813-1888) kanske inte alls borde placeras under ovanstående rubrik. Han är trots allt relativt känd bland dem som gillar klassisk pianomusik, och då i första hand som en lite udda kompositör av några extremt svåra eller snudd på ospelbara verk för pianister som gärna demonstrerar sin häpnadsväckande virtuositet. Mest kända är hans etyder i alla dur- och molltonarter, op. 35 och 39, ett mycket omfattande verk i vilket bland annat två av hans mest krävande pianokompositioner ingår, nämligen Symphonie pour piano seul och Concerto pour piano seul.

Skälet till att jag ändå tar upp honom här är att jag själv först nu på allvar håller på att lära känna honom via det musikbibliotek (IMSLP) på nätet som publicerar gamla utgångna nothäften, och som erbjuder gyllene tillfällen att bekanta sig med mindre kända eller helt bortglömda kompositörer. Alkan är rikligt representerad och han visar sig vara en mångsidig och mycket intressant tonsättare i både det stora och det lilla formatet.

Alkan var ett underbarn som växte upp till firad pianist fullt i klass med den tidens stora: Liszt, Chopin och Schumann. En tid bodde han till och med granne med Chopin i det Paris som han frånsett några enstaka resor (bl. a. en konsertturné till England) aldrig lämnade. Även som kompositör rönte han respekt och uppskattning bland sina kolleger, men blev aldrig det stora namn för eftervärlden som de blev. Det är svårt att förstå varför, om nu inte hans begränsning till pianot, i många fall dessutom till miniatyrer, ska uppfattas som en bidragande faktor. Erik Satie och Federico Mompou är dock senare exempel på att sådant inte behöver vara ett hinder. Och sanningen att säga skulle varken Chopin eller Liszt (till skillnad från Schumann) blivit bestående i konsertrepertoaren om det inte vore för pianoverken. Det sägs att även Alkan skrev för annat än piano och orgel och mindre ensembler. Han lär till och med ha komponerat en stor symfoni, men den och mycket annat, till exempel en egen översättning av hela bibeln till franska (!), har förkommit utan att någon än så länge lyckats hitta dessa delar av hans livsverk.

Alkan började redan i 25-årsåldern tröttna på att uppträda som konsertpianist och drog sig alltmer undan världen. Han blev en av dessa solitärer som inte är ovanliga i de sköna konsternas drivbänkar. Ytterst få bilder finns av honom. Den märkligaste visar honom bortvänd iförd rock, cylinderhatt och paraply, som inför en enslig promenad. Ryktena om hans excentricitet är spridda och troligen överdrivna; kanske har de delvis fått näring av de många originella titlarna till musiken. "Begravningsmarsch vid en papegojas död" är visserligen ett stycke för ensemble, men även i övrigt, och särskilt till pianoskisserna (Esquisses, op. 63), använde han många fantasieggande titlar till sin ofta originella och utforskande musik. Eller vad sägs om nr 10: Increpatio (Reprimand), nr 21: Morituri te salutant (De döende hälsar dig), nr 23: L´homme aux sabots (Människa i träskor), nr 33: Fais do-do (barnspråk för sova, bör väl bli: Sussa) nr 40: Attendez-moi sous l´orme (Ni får vänta på mig förgäves), nr 45: Les diablotins (Smådjävlarna) nr 48: Le premier billet doux (Det första kärleksbrevet). Och den mest kända bland 25 preludes, op. 31 är nr 8: Chanson de la folle au bord de la mer (Sången om den galna kvinnan på havsstranden - som kan avlyssnas här). Med all säkerhet var Satie mycket medveten om att han skrev in sig i traditionen från Alkan när han som titelmakare senare drev denna konst till både grotesk och absurditet.

Jag vill nämna några av favoriterna jag redan skaffat mig, och som är av den arten att en hemmapianist kan klara dem med en del övning. Trots att de är korta är många av dem inte lättspelade och kräver bland annat en rätt så driven vänsterhand. Alkan är även i det lilla formatet en elaborerad tonsättare både med avseende på harmonik och rytmik. Men visst finns även tekniskt enkla stycken där utmaningen snarast ligger på att spela dem med det fina anslag som gör att klang och dynamik kommer till sin fulla rätt.

En sådan pärla är Prelude, nr 23 i H dur från op.31, en annan nr 14 (eller ibland angiven som nr 12) i Dess dur (Le temps qui n´est plus). Nocturne, op. 22 med sina trioler i basen kommer jag alltid att återvända till med största nöje - ett stycke att finslipa tills den växlande harmoniken får det rätta skimret. En del av konsten med att spela Alkan är att se upp med föredragsbeteckningarna så att man verkligen spelar dolce när så erfordras, i trots mot de tidvis kompakta ackorden.

Av Trois Nocturnes, op. 57 önskar jag att jag ska ha tålamod att lära mig den tredje ordentligt. Det är återigen ett lite annorlunda ackompanjemang med vänsterhanden, och dessutom tidvis både brett och snävt korslagda händer, vilket inte gör stycket enkelt trots att notbilden ger ett sådant intryck.

I min förra blogg gjorde jag en översikt över en del av de talrika exemplen på pianostycken med titeln Barkaroll (se här och här). Alkan fanns inte i mitt musikbibliotek då, men han har också komponerat flera intagande stycken med den beteckningen (i de samlingar som kallas Chants), till exempel Barcarolle, op. 65, n0 6 (utsökt spelad av Marc Andre Hamelin här).

Ett stycke som jag till sist vill uppmärksamma finns bland de sista i Esquisses och heter visserligen Notturnino-Innamorato (Älskarens nocturne) men är i själva verket en barkaroll med tydlig anspelning på Mendelssohns första Venetianisches Gondellied (i Lieder ohne Worte). Den går i samma fiss-moll och man kan tydligt höra hälsningen till den tidigt döde Mendelssohn, en hälsning som i sitt enkla, men samtidigt delikata tonspråk rymmer ett ännu större mått av melankoli än föregångarens. Det korta stycket, som bara upptar lite mer än ett notblad, är i sina smärtsamt vackra modulationer ett bevis om något för att en musikens mästare inte alltid behöver ett helt partitur till sitt förfogande för att säga något väsentligt om livet, kärleken och döden.

PS. Pianisten Jack Gibbons har en hemsida med presentation av Alkan och hans musik där man även kan lyssna till inspelningar av några av Alkans mest kända pianostycken.