Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.
Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död.
Lars var min svåger i mitt första äktenskap med Eva, som i oktober 1991 alldeles för tidigt gick bort i sviterna av cancer, det som nu också drabbade hennes några år äldre bror Lars vid 82 års ålder.
Han var och förblev norrlänning, professor i psykiatri i Umeå men med breda, socialpsykiatriska intressen och tidvis verksam i både Afrika och Latinamerika. Vi hade samma bakgrund och bar lustigt nog också samma efternamn. Framför allt i våra yngre dagar betydde han mycket för mig med sin öppna, resonerande, i bästa mening frisinnade attityd till tillvaron. Frid över hans ljusa minne!
Upplyft blev jag när stockholmsfilharmonikerna under den nye unge chefen Ryan Bancroft spelade det populäraste verket av de två tonsättare som stod på programmet, nämligen Felix Mendelssohn med violinkonserten i e-moll och Anton Bruckner med den fjärde symfonin i Ess-dur, "Den romantiska".
Habituéerna kunde kanske misstänka att programmet valts för att enkelt fylla Konserthuset. Men även i den mest älskade musiken måste liv gjutas för att den ska bli gripande och angelägen. Det är med andra ord en fråga om förmågan att förmedla vad man funnit i det man valt. Där på plats kände jag mig som sagt lyft av både violinkonserten (med den hängivne Augustin Hadelich som solist) och av Brucknersymfonin som remarkabel kulmen. Först senare fick jag veta att just den dagen somnade Lars in för gott.
Mendelssohn revolutionerade inte tonkonsten, men han skrev en hel del underbar musik som visade att mästerskap inom ramen för de klassiska formerna fortfarande var möjligt. Den här violinkonserten är naturligtvis älskad för att den är lättlyssnad utan att vara enkel eller banal. Violinstämman bjuder utan tyngande bagage en lätt och luftig resa som gärna och med elegans svingar sig upp i de högre registrens glänsande silvrighet.
Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.
Med Bruckners fyra hamnar man ofrånkomligen i den harmoniskt och rytmiskt mer komplexa romantik som hör det sena 1800-talet till. Med sin Wagnervurm och framför allt sitt egensinne utmanade Bruckner den rådande musiksmaken. Samtidigt kunde hans samtid inte annat än beröras av detta kraftfulla och bitvis starkt dissonanta välljud.
Fyran är omisskännligt Brucknersk, men kanske melodiskt trots allt lättare att ta till sig än flera av de övriga symfonierna. Jag kan inte längre minnas om och i så fall när jag hört den live. Mina favoriter är annars de tre sista - sjuan, åttan och den ofullbordade nian - som numera torde ha samma dragningskraft på konsertpubliken som fyran. Alltnog, det var en lysande tolkning som Rycroft och filharmonikerna gjorde, och hädanefter kommer jag att vara en flitigare lyssnare till även denna magnifika symfoni.
Och sen i lördags... Det var givetvis med stor förväntan jag bänkade mig i Berwaldhallen för att lyssna till den väldiga "åttan" - detta en och en halv timme långa mästerverk som hör till det yppersta i genren. Manfred Honeck nämns numera som specialist på Bruckner och nog gjorde han intryck av att veta vad ha ville med Sveriges Radios Symfoniorkester, som han ju för ett tjugotal år sedan under en period själv chefade över. Det blev en rejält pulshöjande upplevelse, så pass att jag kände mig nära att bokstavligen golvas av den.
Det var inte bara för det djupt gripande Adagiot, som jag känner så väl sedan det drabbade mig första gången i Haitinks inspelning med Concertgebouw vid mitten av 80-talet. Även i övrigt rådde precision och balans i uppbyggnaden av den "katedral" som en symfoni av Bruckner brukar liknas vid, och som påminde mig om den där förstagångsupplevelsen.
Ja, varifrån kommer denna överväldigande musik? Detta ur intet växande stråkbrus, som växer med bleckblåsets mäktiga understöd, i omtag efter omtag, och till sist när krampen släpper når en kulmen i det briserande ljus som flöjter och harpor sprider. Varifrån? Varthän?Man kan göra sina fåfänga försök att analysera och formulera svar på frågor som inte låter sig nöjaktigt besvaras.
Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.
Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall.
PS. Och sen i söndags... Sokolov. Jag återkommer till honom. DS.
Foto upptill: Nadja Sjöström: Konserthuset
Foto nertill: arne@hyckenmedia.se. Berwaldhallen
