Sensommar med Seneca och Schubert

Jag går i trädgården på landet, plockar och äter de söta opalplommonen direkt från trädet. Vindbyarna fäller en hel del av årets rika skörd av både plommon och äpplen. Deras intermittenta dunsande i gräset är långa stunder de enda ljuden, förutom bruset i lövträden och enstaka buller från grusvägens agrara trafikanter och deras maskiner, de som får Doro att vakna till och visa sin vaksamhet. Jagande och skällande löper han längs häcken förtjust över ett avbrott i den ibland alltför stilla tillvaron där plommonen långsamt spricker i solen och lockar amiralerna till sig.

Jag läser, omläser, Seneca och vad han hade att säga om livets korthet, och varvar det med Ovidius Metamorfoser. Begrundar om stoikern är någonting på spåren när han hävdar att livet väl använt är tillräckligt långt, att det inte är kortare än man gör det genom slöseri med tiden i allsköns ävlan och upptagenhet av oväsentligheter. Att således känslan av att livet har runnit ifrån en handlar om att inte ha brukat sin tid som man bort. "Är det icke bra sent att på allvar börja leva, först då livet nalkas sitt slut?", säger han lite förnumstigt.

Detta då man i stället kunde vara "en tidens sparsamme vårdare" och förlänga sitt liv genom att tillgodogöra sig den visdom man sällan uppnår i kontakter med sin egen begränsade umgängeskrets. Hellre då i tilllbakadragenhet hämta visdom från gångna tidsåldrar, hellre ta del av insikter som går att både leva och dö med. Han går dock inte så långt som att hänvisa till sig själv.

Så tolkar jag, kortfattat, den kejserlige rådgivaren Senecas livsfilosofi, han som samtidigt erkände att han inte alltid levt som han lärt, och vars liv fick ett olyckligt slut när den misstänksamme kejsaren (Nero) tog honom för en av dem som sammansvurit sig mot honom och därför befallde Seneca att begå självmord. Vilket enligt den tidens straffmätning var mer hedersamt än avrättning rakt av, så att säga.

Jag erinrar mig vad P O Enqvist skrev i "Lewis resa" om Sven Lidman och Lewi Pethrus, om deras komplexa relation och deras sista ord på dödsbädden. I Svens fall lär det ha varit ett fyrfaldigt: 

"Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko!" 

Lewis sista ord var mera kryptiskt:

"Detta går inte att förklara". 

Kanske kunde Sven inte sammanfatta sitt liv bättre än som ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner och ideal, och i så måtto torde han inte vara ensam. Kanske tänkte han i Senecas banor: alltför mycken tid slösad på oviktiga ting. Medan Lewis misslyckande kanske inte bara handlade om honom själv utan om strävan att åskådliggöra det ofattbara, kort sagt fatta och förmedla vad han själv under ett långt liv hade predikat om? 

Sommaren är kammarmusikens stora årstid, med festivaler och mer än vanligt välbesökta kyrkor. Inte minst på landsbygden verkar många kyrkor leva upp sommartid när musiker och semesterfirare blandas med socknens få egna kyrksamma. 

Tuna medeltidskyrka i Tunaby, Uppland har jag cyklat förbi ett oräknat antal gånger på väg till livsmedelsbutiken i Alunda. Inte förrän nyligen har jag varit inne i den och det var Schubert som gav mig en anledning. Stråkmusiker från Gävle respektive Åbo symfoniorkester spelade den undersköna stråkkvintetten i C dur, D.956. I stället för stråkkvartett med dubblering av cellon, som verket är skrivet för, hade ena cellon bytts mot en kontrabas. Det gjorde musiken snäppet mer orkestral, vilket enligt min mening inte gjorde den sämre men inte heller bättre. Det var ett mycket fint framförande, inte tu tal om det.

Som alla kammarmusikvänner vet är detta ett mästerverk som Schubert komponerade i slutet av sitt korta liv. Att hans liv blev kort måste man nog hävda, alldeles oavsett det storartade livsverk han åstadkom under sin blott 31-åriga levnad. Varje gång han kommer på tal frågar jag mig vad ytterligare han hade kunnat skänka världen av hänförande skönhet om han åtminstone fått leva sex år till, det vill säga nå Mozarts levnadsålder?

Den oerhörda kraften och rikedomen i denna musik hör verkligen till det som inte går att förklara. Man får, som Tomas Tranströmer i dikten "Schubertiana", ta till metaforer och försöka beskriva något av den igenkännandets gripenhet som gestaltas. Tranströmer vill att vi begrundar hur mycket vi dagligen måste sätta vår tillit till av sådant som egentligen inte är värt vårt förtroende - under det att:

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. 

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Fem stråkar, en melodi, en ledstång till någonting annat.

Nej, det är inte mycket till "förklaring", men den är vad den är - en vidunderlig musik skapad för nästan två hundra år sedan och som vi - vilande i nuet - följer så som den bejakande följer oss:

Den långa melodin som är sig själv i alla
förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

 

Bilden: Tuna kyrka, Uppland, interiör. Foto: EJ.
Lyssna: T ex: Emerson Quartet & D Finck. Eller: Takacs Quartet & R Kirshbaum