Litteratur, partikelfysik och den oumbärliga precisionen

Jag har glömt varför jag för många år sedan köpte "Västerländsk atlas" (Panache, Bonniers, 1990), och inte vet jag varför den så länge blivit liggande oläst heller. Men sånt händer ju som en följd av min gamla vana att ur bokfloden fiska upp böcker som jag bedömt som läsvärda även i en obestämd framtid, och således värda att ingå i mitt bibliotek.

Författarens namn - Daniele Del Giudice - föreföll bekant när jag såg det hos en bloggkollega - tack Bodil Zalesky - och plötsligt hade jag hittat tillbaka till boken och ett författarskap som av allt att döma stått sig väl under åren som gått.

Det är en roman som både till form och innehåll briljerar i sin modernistiska tradition och får en att tänka på Italo Calvino. Den handlar om ett par män, Pietro Brahe, en ung partikelfysiker verksam vid Cern, och Ira Epstein, en äldre författare av gammal god nobelprisklass, båda (i likhet med Del Giudice själv) certifierade piloter som slumpartat möts just genom intresset för privatflyg.

Det finns romaner som avspeglar det mänskliga temperament som deras huvudpersoner är bärare av. Ett svalt och behärskat iakttagande, lakonism och förtätning, intellektuell nyfikenhet och ett filosofiskt gärna lite odygdigt kynne som hellre spelar med torr humor än högtidlighet, hellre sinnliga än emotionellt upphetsande kvaliteter. Det här är en sådan roman.

Det börjar med att de båda männen i samband med den enes uppstigningsmanöver är ytterst nära att kollidera med varandra. Två skilda världar av experimentellt utforskande av tillvaron möts och håller sedan sporadisk kontakt under tämligen odramatiska omständigheter, om än i miljöer präglade av deras respektive yrken i den mondäna staden Genève med omnejd. En flygtur tillsammans, ett gemensamt betraktande av ett fyrverkeri, några få träffar då några av deras närmaste medarbetare också figurerar, utgör de scener där både teknologiska finesser och nyanserna i det sociala umgänget fokuseras.

Daniele Del Giudice agerar själv som en sorts experimentledare i rollen som suverän allvetare med makt att flytta utsiktspunkten från den ene till den andre och samtidigt utifrån notera det mellanmänskliga samspelet. Han växlar dessutom flitigt tempus för att markera samtidighet, närvaron i det förflutna, nuet i det återgivna. Och han urskiljer och registrerar noggrant vad som händer i det som synes hända, också i avvaktan på viljornas och förväntningarnas bidrag. Det är en prosa som kräver den uppmärksamhet som den själv förespråkar.

Finns det beröringspunkter mellan Brahes och Epsteins anstalter för ökad kunskap om liv och materia? Kan ett studium av verkligheten bakom en ordväxling med åtbörder, eller kanske hellre de "atmosfäriska" förnimmelserna i ett rum där medvetanden vidrör varandra, jämföras med studiet av elementarpartiklar i en underjordisk höghastighetstunnel? Är inte dylikt bara att utsträcka den fysikaliska drömmen om den stora enhetliga teorin till att också omfatta humanpsykologins värld?

Frågeställningarna är mina, väckta av läsningen. Naturligtvis är inte Del Giudice någon enkel förkunnare av alltings sammanhang eller ens någon som drar stora metaforiska växlar på avancerad partikelfysik. Han är helt enkelt intresserad av såväl naturvetenskap och teknik som mänsklig perception och hur kunskap om världen förändrar vår syn på den. Som för nästan alla modernister blir tidsupplevelsen också här någonting centralt. 

Författaren i texten då, den åldrande Ira Epstein, vad kännetecknar honom? Jo, precisionen! Det är precisionen som han vårdar och tränar som vore den en muskel. Det är genom den han tar till vara och försöker bibehålla sin förmåga till förundran och hänförelse. Här kan jag inte göra annat än citera från en av de många passager i boken som gör mig själv hänförd:

"Precision, nu när han har stigit upp och klätt sig och står och dricker kaffe på verandan och tittar på dagen som redan har formats men väntar på solen, precision skulle, om han fortfarande skrev sina historier i stället för att se dem, innebära att exakt återge den här typen av luft, den här typen av ljus, dess beskaffenhet, dess täthet, dess inverkan på huden i ansiktet. Det skulle gälla att bland adjektiven välja det som företer den rätta graden av fuktighet och humör, av temperatur och temperament, av klarhet och klarsynthet; kort och gott det som får förnimmelsen och känslan att att smälta samman till ett enda ursprung, som är gemensamt eller där det finns ett samband, som mellan en människas livsluft och den luft hon andas." (s. 212; översättning av Viveca Melander).

Nog finns här en, vid sidan av flygintresset, möjlig förklaring till den attraktion och spirande vänskap som uppstår mellan de båda protagonisterna. För båda gäller att de utifrån sina respektive experiment vill få syn på något som sedan ska beskrivas med den exakthet som tillkommer fenomenet.

En gång när Epstein ber Brahe att för honom beskriva det pågående kärnexperimentet i "karusellen" (den underjordiska ringens lite vanvördiga benämning), stoppar han dennes försök att med bilder och "liksom" anpassa sig till Epstein, och ber honom i stället att helt utifrån sig själv beskriva vad det rör sig om. Först då märker han att Epstein kan ta till sig vad han hör, kan tillägna sig det som i det här fallet måste återges i termer och formler som betecknar något som inte äger föremålslighet, något som i bästa fall kommer att framträda som nya ljusfenomen på monitorer.

En annan gång i samband med fyrverkeriet ber Brahe att Epstein ska beskriva vad det är han ser, vilket resulterar i en flera sidor lång strävan att allsidigt beskriva de oändligt variationsrika ljusfenomenen, inklusive deras materiella ursprung och sammansättning. 

Och Epstein yppar sin dröm om att skriva en ljusets atlas för att i någon mån råda bot på det privata seendet, men landar ändå i slutsatsen att upplevandet mer än nedskrivandet av det sedda trots allt är viktigast. Det sker när han i ett visst ögonblick står på järnvägsstationen vid ett skyltfönster med en modelljärnväg utlagd i en atlas över Genève, där även flygfältet är utmärkt, och ser hela denna historia upprullad i sitt inre. 

Daniele Del Guidice har skrivit mycket annat sedan denna bok utgavs. Jag hoppas att något av våra förlag med ambitioner att utge kvalitetslitteratur upptäcker honom på nytt.