Vid flodkröken i urskogen

I en stad som en gång var ett handelscentrum i djupaste, för att nu inte säga mörkaste, Afrika hamnar Salim, huvudpersonen i V S Naipuls roman "Där floden flyter förbi" (Rabén & Sjögren, 1980; svensk översättning av Else Lundgren; originalet från 1979). Han flyttar dit när en god vän erbjuder honom att överta en mindre affärsrörelse. Vännen är liksom han själv av indiskt ursprung från en familj som sedan generationer funnits vid den "arabisk-indisk-persisk-portugisiska" ostkusten vid Indiska oceanen, ett släkte som endast känner det verkliga Afrika som någonting främmande i ryggen bakom sig. 

Salim innehar brittiskt pass och är högst ambivalent inför såväl det sofistikerade Europas koloniala avtryck som det kaotiska och etniskt konfliktfyllda livet i urskogen. Han är en man utan ordentlig förankring som villigt lämnar sitt mångkulturella sammanhang för något nytt och oprövat - ständig gäst och främling var än han slår sig ner.

Den nya tillvaron blir inte enklare för Salim. Han anländer efter en revolt som ödelagt stora delar av staden, även om han blir vittne till hur den nu rätt snabbt byggs upp och växer under den nye Store Mannen, envåldshärskaren vars alltmer förstorade porträtt hänger i alla offentliga lokaler som påminnelse om vem som styr landet med hjälp av legosoldater och dekret från huvudstaden. Vilket ingalunda räcker för att tillförsäkra stabilitet och hopp om framtida lugn och säkerhet, snarare tvärtom. Rykten löper om rebellaktiviteter; rädslan att nya oroligheter när som helst ska utbryta upptar medborgarna.

Salim umgås mest med några få av sin egen sort, besöker ibland "hellenska klubben" och får i samband med ett nystartat agrart utbildnings-centrum, kallat Området, kontakt med en europeisk forskare och dennes hustru. Raymond, som han heter, anses ha diktatorns förtroende och förväntas bistå honom och bidra till Områdets prestige som akademiskt centrum och paradexempel för det moderna Afrika.

Raymonds vackra hustru Yvette blir Salims älskarinna i ett passionerat förhållande som äntligen skänker Salim något mer än det som de invanda bordellbesöken haft att erbjuda. Men inte heller den lyckan varar länge utan slutar i förnedring och uppbrott i och med det grandiosa Områdets sönderfall. 

Salim gör ännu ett utbrytningsförsök via sina kontakter i London men är redan efter tre veckor tillbaka vid flodkröken i urskogen. Han är och förblir en outsider, en distanserad betraktare som inte hör hemma någonstans. Efter att i en nationaliseringsvåg ha förlorat kontrollen över sin butik, gett sig in i skumma affärer med guld och elfenben och avslöjats, lyckas han i sista stund med hjälp av mutor och en tidigare skyddsling som kommit upp sig i administrationen, fly undan den annalkande blodsutgjutelsen. 

Naipaul beskriver miljöer och människor på en rik och flödig prosa som effektivt drar in läsaren i det färgstarka innehållet. Afrikas röda jord, den andefyllda bushens hemligheter, floden som bärare av både snabbväxande vattenhyacinter och den viktiga flodångaren med dess svans av primitiva kanoter, livet kring flodkajen och hotell van der Weyden, de enkla bostäderna och de pretentiösa dito inom Området, barerna och de vardagliga nöjena - allt är filtrerat genom Salims illusionslösa betraktande, stundom anstruket av lätt nedlåtenhet som från den som inte vill erkänna sig som en del av det hela. 

Detsamma gäller de mänskliga relationerna som nästan genomgående präglas av spänningar och vaksamhet, masker och maskspel, organiserat liv i ojämn kamp med korruption och kaos, här och var pyrande ressentiment blandad med fatalistisk håglöshet. 

"Jag kunde inte tänka mig att tillbringa resten av mina dagar vid kröken där i floden, som Mahesh och de övriga. Jag kände mig skild från dem. Jag uppfattade fortfarande mig själv som en som bara passerade" (s 93).

Det bör sägas att flera personer i Salims nätverk av skyddslingar och bekanta är intrigmässigt synnerligen väl tillvaratagna, vilket gör dem till mer än enbart bifigurer när de återkommande dyker upp i berättelsen. 

Även om den bild som Naipaul genom Salim återger av det postkoloniala Afrika kan tyckas väl dyster och inte kan generaliseras som den enda, förefaller den mig fullt trovärdig och ideligen bekräftad av rapporteringen från länder som i likhet med detta (i romanen aldrig namngivna) afrikanska land härjas av etniska konflikter, omfattande korruption och maktmissbruk under skrupelfria despoter. 

Dock uppfattar jag romanens tema som lika mycket existentiellt som sociologiskt och därmed även med en anknytning till den aktuella diskussionen om identitet och tillhörighet, utanförskap och bekräftelsebehov. Eller som omvänt rör frågan om förmågan att leva med känslan av främlingskap och inrätta sig i miljöer som på en gång fascinerar och alienerar, i sammanhang där mot bakgrund av en brutalt föränderlig verklighet motstridiga drömmar om en annan och bättre tillvaro häftigt kolliderar med varandra. 

Att Salim framhärdar och stannar vid den där flodkröken så länge som bara är möjligt, kan rimligen tolkas som att den trots allt utövar en speciell lockelse på honom, en fascination som förvisso också smittar av sig på läsaren. Och varför måste han eller jag tänka att hans eller min plats på jorden bara är en, eller ens att han eller jag själv bara är en?

___________________________________

(Jag ser att det förträffliga bokförlaget Modernista har för avsikt att ge ut den här boken på nytt i början av nästa år. Då under titeln "Vid flodens krök". )