Jenufa

Jag har länge väntat på ett tillfälle att se någon av Leos Janacecks operor, men det har liksom aldrig velat ordna sig med den saken. Förrän nu, då Kungliga Operan ger "Jenufa" (uruppförd 1904) med Malin Byström (Jenufa) och Lena Nordin (klockerskan) i huvudrollerna. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan någon annan av hans operaverk kommer i min väg, exempelvis "Kata Kabanova", "Fallet Makropulis" eller "Döda huset". Janacecks unika klangvärld överraskar mig nämligen alltid med oanade skönhetsvärden, sin kärvhet till trots. 

"Jenufa" är en opera om skam och skuld men där ingen dör - förutom ett oskyldigt spädbarn som mördas av barnets mormor (klockerskan) av nödtvungen barmhärtighet, så som hon ser det. Detta sker mot bakgrund av ett triangeldrama med ett par halvbröder som båda älskar den obemärkt gravida Jenufa, där den ene är älskaren och den blivande barnafadern som inte vill gifta sig och ta ansvar och den andre blir avvisad och därför i affekt skadar henne i ansiktet. 

I akt och mening att rädda sin fosterdotter Jenufa undan fördömelse och ett liv i olycka agerar således mormodern änglamakerska utan dotterns vetskap. Brottet uppdagas dock till sist när vårisarna går upp och det dränkta barnet hittas. Mormodern erkänner sin skuld, men det anmärkningsvärda är att Jenufa förlåter henne och att hon efter vädjan från den tidigare försmådde friaren även väljer att förlåta och förena sig med honom.

Ämnet - mödrar som föder utomäktenskapliga barn i en fördömande miljö - kan kanske te sig en smula otidsenligt, men med vårt sentida inflöde av folk från kulturer där hedersbegrepp är en levande verklighet kan man ju inte längre påstå det. Och alldeles oavsett den extrema konsekvensen av hederskulturen i detta drama tror jag att det är något mer än bara det upprörande barnamordet som i det här fallet kan få även en emanciperad publik att tåras. 

Av i så fall vad? Identifikationen med änglamakerskan och hennes handlande må vara svår för de flesta av oss, även om Lena Nordin sjunger fram en förtvivlad omsorg som hjälper en bit på vägen. Allra mest gripande blir hon när hon tveklöst kliver fram och tar på sig hela skulden. Man anar upproriskhet i den oförbehållsamma förklaring hon ger sitt handlande. Lättare att fatta är Jenufas utsatthet, sviken som hon är av allt och alla, inklusive Maria, gudsmodern hon så vackert tillber. Men det här med att hon så beredvilligt förlåter... 

Förlåtelsen, är den inte på sätt och vis det mest provocerande - och underligt berörande - för en modern åskådare av detta operadrama? Är att förlåta en styrka eller en svaghet, mod eller anpasslighet, om vi betraktar det ur det egna, förorättade perspektivet? Ligger inte det att "aldrig kunna förlåta någonting sådant" närmare till hands som naturligt reaktionsmönster? Knappast någon sekulär själasörjare skulle anbefalla förlåtelse som den givna lösningen, men antagligen paradoxalt nog ändå välkomna den, ifall den på det här sättet visar sig hos någon som därmed finner kraft "att gå vidare i livet", som det brukar heta. Ja, klichéerna anmäler sig, ligger nära till hands.

Musik är som bekant kapabel att skildra sammansatta känslor, och Janacecks musik är verkligen inget undantag. Man kan inte annat än förundras över hur väl detta egensinniga tonspråk med dess korthuggna fraser, dessa rytmiska figurer som upprepas och moduleras i olika harmoniska kombinationer, byggda av folkmelodiska element och en känslighet för det talade språkets tonfall - hur väl det låter sig användas till allt från ömsint lyrik till brutal dramatik. 

Att både vrede och bestörtning finns hos Jenufa råder inget tvivel om. Den gråtmilda upplösningen må te sig pigromantiskt onaturlig, men tillförda musikens krafter är vi än en gång beredda att erkänna känslor som innefattar både förkrosselse, vrede och försonlighet. Vi blir helt enkelt djupt berörda av att se en människa stor nog att kunna förlåta.

Föreställningen har ett sångarlag av genomgående hög kvalitet, där särskilt Byström och Nordin gör glansfulla insatser i huvudrollerna. Men jag vill även särskilt nämna Kungliga Hovkapellet som under Lawrence Renes får Janacecks underbara orkesterkolorit att skimra och pulsera med den glöd som tillkommer den. Så sent som i torsdags hörde jag dem för övrigt i ett fint framförande av Mahlers tredje symfoni i Konserthuset. Det är ett faktum som återigen bör framhållas att Stockholm kan stoltsera med inte mindre än tre ypperliga symfoniorkestrar.