Ännu en av våra stora skådespelare har gått ur tiden. Lena Nyman hör till dem som när de dör får oss att minnas flydda dagar och några av oss också att formulera det vi minns. Det ska jag emellertid inte göra här och nu. Men när jag idag läste Leif Zerns fina minnesteckning över henne (DN, tyvärr inte på nätet) föll jag på nytt i tankar om eftermälen, nekrologer, minnesteckningar.Nog borde hon väl ha fått läsa detta själv! Varför är denna inkännande, väl övervägda och erkännsamma karakteristik av ett livsverk enkom för oss som ännu kan se, höra och minnas?
Visst är det så att få vill höra berättelsen om sig själv som om den vore avslutad. Medan vi ännu är i livet är av någon anledning bara självbiografin acceptabel. Medan berättelsen om den betydelse man haft ur den andres synvinkel nästan alltid kommer för sent.
Att Lena Nyman visste att hon var uppskattad, det vill jag hoppas och tro. Men nog borde en så vacker bild av en så levande person ha nått henne själv medan hon ännu var levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar