Med Per Oscarssons tragiska bortgång i en brand har en av de stora inom svenskt film- och teaterliv försvunnit. Hans insats leder min tanke vidare till skådespeleriets konst och till personliga minnen som inte bara gäller honom utan teatern som sådan. Jag är nämligen gammal nog att ha upplevt den pietistiska miljö där "det moderna nöjeslivet" tillhörde den syndfulla "värld" eller "världslighet" som den fromme för evigt borde ta farväl av.Teatern hörde dit, liksom spelfilmen. Teater var förkonstling, de känslor som aktörerna framställde var oäkta och representerade dessutom alltför ofta sådant som man helst inte borde tala om, än mindre återge som skådespel. Jag vet inte, tror kanske inte, att Per Oscarsson präglades av denna min barndomsmiljös inställning, men oavsett skälen var han ändå uppenbarligen hela livet sysselsatt med frågan om autenticitet i såväl liv som yrkesverksamhet.
Och nog är det rimligt att anta att just denna paradox - att vilja övervinna spelet, förställningen, i ett yrke som förutsätter just spel och förställning - gjorde honom till den store skådespelare han var. Ytterligare en paradox var att han i och med denna strävan kunde hamna i ett oscarssonskt manér, där man anade att en lösning bestod i att rollfigurens excentricitet låg nära den egna, personliga.
För över fyrtio år sedan såg jag Per Oscarsson i filmatiseringen av Knut Hamsuns "Svält". Jag minns inte särskilt mycket av filmen, men jag minns den avmagrade Oscarsson som för rollens och inlevelsens skull svält sig till en kropp av skinn och ben. Hans gestaltning var och är oförglömlig.
En annan stor skådespelare som på motsvarande sätt sökt en identifikation med rollerna är Dustin Hoffman. Även han har firat triumfer genom denna strävan att göra någonting verkligt genom att så långt som möjligt försätta sig i protagonistens situation.
Jag säger inte att detta är vad skådespeleri går ut på, att alla skådespelare bör göra denna strävan till sin. Min favoritskådespelare alla kategorier heter Ingvar Hirdwall, som utan speciella åthävor verkar ha förmågan att förnya sig inför varje ny och annorlunda uppgift. Det hindrar inte att Per Oscarsson på ett särskilt sätt fascinerar både som liv och dikt, och det är sorgligt att hans och hans hustrus liv ändade på det sätt som det gjorde, liksom antagligen den självbiografi som han uppges ha arbetat på och som säkert hade mycket intressant att förmedla om just liv, dikt och skådespeleri.
9 kommentarer:
Det där med autenticitet är ett knepigt, undflyende område. Som jag ser det tenderar begreppet att bli tautologiskt och hänvisa tillbaka till någonting som egentligen inte finns där, annat än som ett slags dröm eller fantasi om ett ursprung av något slag. Men i det här fallet du beskriver, alltså Per Oscarsson som skådespelare och person, förstår jag begreppet som mer begränsat och begränsande i spelet mellan rollfigurerna och skådespelaren som ett slags matris för rollerna.
Tror att din tanke träffar någonting mycket viktigt där, inte minst kanske vad gäller filmskådespelare. Finns så pass många exempel på detta att frågan är om det inte är något av en allmän regel, snarare än ett undantag. Läser man David Thomsons stora filmuppslagsverk där just skådespelarna intar en speciellt viktig roll (!) finns det många fascinerande exempel på denna spänning mellan person och roll men också på komplikationen i detta. Ta t ex Cary Grant som så att säga spelade sig själv som en roll eller i besläktade roller. Marlon Brando, Al Pacino, Robert DeNiro, Marilyn Monroe, Meryl Streep, Jack Nicholson. Alla är de fångade i rollspelets komplicerade koreografi eller uppställningar där det autentiska till sist kommer att framstå som en hägring.
Spegeleffekten blir så tydlig, som med Fred Astaire, en av de största inom filmmusikalen, kanske den störste. Som dansare var han underbar, men framför allt som dansare på film. Thomson skriver om honom att det var som om han älskat att se sig själv dansa på film. Som dansare i en opera hade han knappast varit lika betvingande. Inte heller var han det som talskådespelare.
Eller Robert DeNiro när han som den psykotiske Travis Bickle i Taxi Driver tilltalar spegeln: Are you talking to me? Vem är det då han framställer, vem är det han tilltalar, är det skådisen DeNiro som i sin roll går tillbaka på erfarenheter han haft i sitt eget liv, eller vad är det som sker här?
Tack Sven-Erik för din insiktsfulla kommentar. Du har säkert rätt i att det är tillämpligt på mer än en skådespelare i den mån det kan ses som giltigt för en diskussion i detta sammanhang.
Jag är också på det klara med autenticitetsbegreppets knepiga karaktär. Ändå har det funnits med i vissa (livs)filosofiska resonemang som en intressant och användbart begrepp. Jag tänker bl a på Charles Taylor.
Eller kritiskt hos Adorno ("egentlighetsjargongen"), vars verk jag dock inte själv fördupat mig i.
Det kanske finns något i begreppet - trots allt - som pekar på någonting bortom det tautologiska, utöver det som till sist "kommer att framstå som en hägring"?
Jag lyfter lite på måfå in ett citat ur lokaltidningen i den stad där jag bor, Vasa, alltså Vasabladet. En reporter på tidningen, Peter Ehrström, som nyligen doktorerat på urban utveckling, har intervjuat en sociologiprofessor i New York, Sharon Zukin, som lyfter fram autenticitet som "ett av de centrala orden i vår tid”. Hon gör tillägget att folk söker någon sorts sanning och varaktighet, som vi kallar autenticitet. Ingen byggnad eller plats är autentisk per automatik, men autenticitet kan uppstå av ingenting, när folk samlas och det sker en koncentration av idéer och värderingar och någon slags produktion, säger hon. Autenticitet i den här meningen handlar då om närvaro, kristalliseringar av tankar och belägenheter, kanske kunde man också säga en djupdimension i närvaron, tillvaron, något konst och kultur traditionellt ansetts kunna tillhandahålla. Det är svårt att ringa in det, men samtidigt också någonting vi tydligen inte kan vara utan.
Där ser man! Det bekräftar väl att det sista ordet inte är sagt om det ordet!
Hirdwall som granne till Martin Beck är något av det finaste jag sett i tv-seriesammanhang.
Ja, och det är bara ett exempel på det märkvärdiga med denne skådespelare, enligt min mening den bäste som Sverige haft på år och dag. Vid en jämförelse kan Skarsgård, Persbrant & Co slänga sig i väggen, som det väl heter nu för tiden.
Det korta inslagen med honom som bifigur i Beck-filmerna är egentligen det enda som gör de filmerna sevärda. I varje fall om man som jag inte lockas av intrigerna i alla dessa stereotypa polisfilmer.
Men apropå den seriöse skådespelarens arbete med rollen, se också intervju med Javier Bardem, i New York Times, http://www.nytimes.com/2011/01/02/movies/awardsseason/02roht.html
Intressant! Och högst relevant för diskussionen kring skådespeleriets villkor. Jag blev mycket lockad av att se den där filmen "Biutiful" också.
Jag hittade artikeln, trots att din webbadress blev något rumphuggen.
Den ska vara:
http://www.nytimes.com/2011/01/02/movies/awardsseason/02roht.html
Det verkar av någon anledning hopplöst att få med hela webbadressen. För ev. andra intresserade försöker jag med att dela upp den, eftersom jag anar att det är den sammanhängande längden som spökar till det.
http://www.nytimes.com/2011/01/02/
movies/awardsseason/02roht.html
Skicka en kommentar