Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 11 oktober 2010

"Ibland är det en ren betoningsfråga det där"

Skådespelaren Martin Ljung gick nyligen bort, 93 år gammal. Jag noterade att tidningarna hade kommentarer på både nyhets- och kultursidor och jag mindes med värme, som jag tror alla i min generation gjorde, de många goda skratt som han var upphov till i barndomen. Uppenbarligen har han nu fått sitt andra stora genombrott hos folk som väl knappast visste vem han var för ett par veckor sedan. Det märks bland annat i Youtube, och det har mycket riktigt cirkulerat uppgifter om att hans namn var det mest googlade i Sverige veckan som gick.

Jag tycker att det är välförtjänt. Jag tillhör också dem som livat upp mitt minne av honom genom just Youtube. Trodde väl inte att hans sketcher skulle ha hållit så väl som de faktiskt gjort. Ja, kanske inte alla, men förvånansvärt många. "Ester", som jag hade i livligt minne, har givetvis åldrats i takt med ökat välstånd och de förändrade resvanor som innebär att få fäder numera packar in hela familjen i bilen och våldgästar sina släktingar utan förvarning.

Men ta sådana höjdpunkter i svensk humorhistoria som "Fingal Olsson" eller "Viking". De kommer att stå sig länge, och jag vet inte vad som finns att sätta upp mot dem i senare svensk komedihistoria. Det handlar om tre saker: en humor som i hög grad bygger på vitsen, en osviklig känsla för tajming/frasering och en unik röstbehandling. Givetvis är mimiken - vilken jag i min barndom inte kunde tillgodogöra mig via radion eller skivinspelningarna - också en ingrediens, men det är betecknande att den inte var avgörande, inte på det sätt som är fallet med exempelvis Gösta Ekman.

"Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?" - "Nej han e död!" - "Men han rör ju på sig?!" Replikskiftet är klassiskt, och ingen modern ståuppare har mig veterligt kommit i närheten av denna nivå av folkhumor och metahumor i sublim förening. Det är ju en helt strålande text, byggd som en musikalisk variationssats. Med små tonfallsförskjutningar och tillägg experimenterar han med det givna temat, vars beståndsdelar bryts ner och kombineras på nytt med ständigt lika överraskande komiska resultat. Texten lär vara signerad Hasse & Tage, vilket förklarar den höga kvaliteten på grundmaterialet.

"Viking" är en femtiotalshistoria som jag nu ser för första gången. Och visst finns här en extra poäng med att se den där enhandsvolten utföras av denne en gång så starke man, som på grund av sin extrema sjuklighet inte längre kan utföra den.

Martin Ljung kommer med all säkerhet att röra på sig även i fortsättningen.

6 kommentarer:

Klinkmann sa...

Både tidsbunden och tidlös skulle jag säga om Martin Ljung. Hans position inom svensk komik är väl inte helt klarlagd än så vitt jag kan förstå. Han var mycket populär också på den här sidan om Bottniska viken, dvs bland svenskspråkiga österbottningar i Finland. Hur man ska förstå & analysera hans mycket särpräglade humor är något att bita i för en populärkulturforskare. Han framstår som nästan överdrivet tydligt "svensk". Ändå måste humorn i hans fall - flera av hans texter skrevs av Povel Ramel - också ha en internationell koppling. Povel själv tycker jag kan ses som en hybrid av svenska och anglo-amerikanska traditioner. Vore ett spännande forskningsfält att skriva om Martin Ljung, han som ständigt rör på sig ...
I diktionen hos Martin Ljung finns väl det norrländska som en speciell kvalitet, ett drag som just här i Österbotten känns ganska så välbekant. Blir ändå inte så markerat som i t ex Lars Ekborgs Bunta ihop och slå ihjäl dom-monolog, som trots att den är rolig ändå framstår som mer banal på något sätt.

Klinkmann sa...

Folkhumor och metahumor i sublim förening, det är en bra formulering. En analys av Ljung tror jag skulle vara betjänt av att ta sin utgångspunkt i tankar kring excentricitet. Nästan alla hans pregnanta figurer representerar variationer av "svensk excentricitet", så vitt jag kan se. Innebär det "otidsenliga" hos Martin Ljung att det inte längre existerar excentriker inom den svenska kultursfären?

Einar J sa...

Tack för både dessa intressanta och initierade kommentarer! Förstår att en populärkulturforskare lockas av Martin Ljung, i synnerhet som han har så tydliga kopplingar till andra storheter i "branschen" som Povel och Hasse & Tage.
Det där med excentricitet är ju ett spännande spår. Jag vet inte, men kanske kan Clas Eriksson (i Galenskaparna) utgöra en sorts länk till vår egen tid i så måtto?

Klinkmann sa...

Upptäckte den här bloggen via läsning av Thomas Nydahls blogg. Väldigt fina och inspirerande texter.
Såg att du också skrivit om Bengt Emil Johnson med anledning av dennes bortgång i somras. Hade faktiskt lite kontakt med Bengt Emil på 90-talet i samband med att jag recenserade hans bok I grannskapet, i Vasabladet. Kan sända över texten elektroniskt ifall du vill läsa den.
Behöver i så fall din e-postadress. Min är sven-erik.klinkmann@netikka.fi
Har också en blogg som handlar övervägande om populärkultur. Där hinner jag tyvärr inte skriva speciellt mycket just nu (forskning om finlandssvenskarna tar det mesta av tiden). Bloggen finns på nyasound.com/

Einar J sa...

Tack för de erkännsamma orden!
Visst vill jag gärna se din recension av Johnsons "I grannskapet".
Min adress är:
einar.jakobsson@bredband.net
Jag har även tidigare sett din blogg som jag tror att jag uppmärksammade via kommentarsfältet i Peter Englunds förra blogg, där du bidrog med flera idérika inlägg.

Maria sa...

En bekant till mig stod vid ingången till Östermalmshallen i Sthlm. Hans fästmö fick liksom i ögonvrån syn på Martin Ljung och frågade sin fästman: "Du, Martin Ljung, är han död?" "Nej, han står ju därborta...."
Martin Ljung råkade höra detta och tyckte det var mycket roligt, han skrattade gott och tänkte förmodligen på samma sketch som jag....