En annan gammal port

Den som följt mina inlägg en tid vet att jag är svag för portar av olika slag. Oftast är det ju gamla kyrkliga konstverk från medeltid eller renässans jag fastnat för, men även som resenär i Sverige kan man stöta på intressanta portar som sätter fantasin i rörelse. I detta fall en dörr till ett härbre, om jag minns rätt från tidigt 1500-tal, som naturligtvis saknar all konstnärlig prakt men vars lås omedelbart drar blickarna till sig som den enda - mycket funktionella - utsmyckning porten äger. Slutenheten understryks av det moderna hänglåset, samtidigt som tidens tand skapat en glipa till det inre.

Ett härbre är ett förrådshus höjt över marken för att bland annat skydda mot ovälkomna fyrfota besökare. Nu verkar det som bara smärre fyrfotingar har en chans att ta sig in detta förmodligen helt tomma rum.

Härbret finns att se på Jamtli i Östersund.

Violin och piano - Schumann, Bartok och Kreisler

Efter en arbetsam dag med flyttbestyr zappar jag mig till sist fram till det enda tv-program som fångar mitt intresse efter halvåttanyheterna. Axess TV bjuder på en konsert med Martha Argerich och Gideon Kremer från 2006. De spelar både solo och tillsammans och det är en ren njutning att se och höra dem, inte minst deras samspel.

Argerich spelar Robert Schumanns "Kinderszenen", känsligt och övertygande. Jag absorberas helt och följer med spänning hennes tolkning. Dessa pianostycken har följt mig sedan tonåren och ett par av dem har jag till och med spelat på en skolkonsert en gång i Malmbergets Högre Allmänna Läroverk.

Bela Bartok står också på programmet och jag känner sakta men säkert hur jag förs in i en ny Bartok-period. Det var ett tag sen sist, men jag vet att jag alltid kommer att återvända till hans musik. Solosonaten för violin är ett sällsynt starkt stycke, och även om tv-programmmet inte visade hela sonaten blev den ändå genom Kremers engagerade spel en påminnelse om rikedomen i denna musik. Tillsammans spelade de också en av Bartoks violinsonater.

Och så till sist, som extranummer, Fritz Kreislers "Liebeslied" - en klassisk slagdänga som är förknippad med salongs- och cafémusik från anno dazumal. Men här lät den som om den spelades för första gången av ett par som visste vad en sliten om än vacker melodi på detta tema kan rymma av lidelsefull skönhet.

På resa med Hölderlin. Norrländska intryck

"Den kära fädernejorden skänker mig åter glädje och smärta". Så börjar Hyperion sin brevväxling med vännen Bellarmin i Friedrich Hölderlins "Hyperion". Boken var en del av min reselektyr under resan norrut nyligen. I Hyperions fall är det Grekland som han skriver ifrån och med sörjande hjärta och tankens kraft försöker närma sig som om han ännu hörde hemma i en svunnen, ödelagd och romantiserad storhetstid.

För min egen del blir en resa till "hembygden", i den mån jag har en sådan, främst en fråga om igenkännandets resonans i mötet med den mäktiga naturen: skogkantade landsvägar, solbelysta furustammar, breda floder, uppodlade älvdalar, tysta åar och Bottenvikens gröna kuster. Men dessutom också det åtminstone partiella igenkännande som uppstår när man umgås över flera generationer och pendlar i tanken mellan tvååringens nu, medelålderns framtidsfrågor och den inte längre obegripliga föreställningsvärld som är den levnadsmätta nittioåringens.

Under en sådan resa möter man minnen även i de ofrånkomliga förändringarna, genom det nya som ersatt något redan föråldrat och som just därför erinrar om det gamla, eller genom att något plötsligt dyker upp i egenskap av att vara helt försvunnet.

Här finns en sorts ödslighet av inte enbart obehaglig art som tilltar ju längre mot inlandet man färdas. Den utövar en lockelse inte bara på tyskar och holländare. Bensinmackarna blir färre i takt med att björnfrossan ökar. När man lämnar kuststäderna dröjer det inte länge förrän trafiken på byvägen, den som de kvarblivna som vanligt bevakar bakom gardinerna, förändras och får ett alltmer påtagligt inslag av rollatorer och - fyrhjulingar (vintertid sparkar respektive skotrar). Se där det nya! Min ungdoms moped: ett intet i jämförelse med dessa rasande vidunder! I hemtjänsten tjänar thailändskor i förskingringen när de gamla ungmöerna pensioneras. Och de alltmer glest förekommande "gatuköken" serverar lika ofta pizza och kebab som Sibylla-korv.

Men när de klara och djupa sjöarna blänker till mellan furustammarna erbjuder kommunen ofta en underbar rastplats för den som tänkt på egen matsäck och inte har för bråttom. I sanningens namn måste sägas att det finns sträckor där dessa ljuspunkter låter vänta på sig alldeles för länge.

Var de återstående barnfamiljerna finns kan man i de små tätorterna snabbt lokalisera genom den obligatoriska studsmattan i trädgården. Att en del småbönder fortfarande lever ser man på de vita paketen på åkrarna, de som folkhumorn lär ha döpt till "dinosaurieägg". Vackra är de inte, men hässjorna finns ju numera bara på Jamtli i Östersund, ett slags nordligt Skansen där fjällkorna betar nu som förr - precis som de alltid gjort på messmörburkarna.

Älgen - Europas största däggdjur - kan man numera möta som tamdjur i Moose Garden, vilket innebär att nutidens barn och turister kan möta (och dessutom klappa) fler älgar än jag lyckades få se under hela min uppväxt. Att betrakta en älg i skogen, vid kanten av en hjortronmyr, är dock lite grann en annan sak, om jag så får säga.

Jag har ingen annan hembygd än möjligen den som det rymliga begreppet Nordsverige rymmer. Min uppväxt bestod av flyttningar från Dalarna i söder till Norrbotten i norr, viket ju rent geografiskt omfattar större delen av Sverige. Här finns hela den speciella, nordiska skönhet som fjällvidder, skrämmande djupa barrskogar och ljusa björkar vid glittrande vattendrag erbjuder. Det som kallas älvar är i själva verket floder av en dignitet som kan mäta sig med Donau.

Hur som helst, Hyperions exalterade visioner om en andens hembygd har väl knappast någon direkt parallell till mig själv och detta möte med mitt nordiska ursprung. I mitten av boken påminner han i alla fall om det nordiska kynnet som ställs i kontrast till det sydländska och där det senare exemplifieras av egyptiern. Så här skriver han:

Norden däremot driver alltför tidigt sina skyddslingar in i sig själva, och om den hetsige egyptierns ande alltför resglad skyndar ut i världen, gör sig i Norden anden beredd på återfärden in i sig själv, innan den ens är resklar. I Norden måste man vara förståndig redan innan någon känsla hunnit mogna i en, man tager på sig skulden för allt, innan ännu frimodigheten nått sitt vackra slut; man måste vara förnuftig och medveten, innan man varit människa, klok och manlig innan man varit barn, den osplittrade mänskliga harmonien, skönheten, låter man inte blomstra och mogna i henne, innan hon bildar och utvecklar sig.

Det blotta förståndet, det blotta förnuftet äro alltid Nordens konungar.

(Frierich Hölderlin: Hyperion, övers.: Gösta Oswald, Natur och Kultur, 2002, sid. 91)

Det ligger väl en del i detta, och motsatsparet känsla och förnuft kommer förmodligen alltid att existera i vår begreppsvärld. En alltför antirationell hållning har dock alltid väckt min skepsis, för att inte säga misstro. Det Hyperion försöker finna är emellertid en lösning som inte överraskande består i ett av känslan styrt förstånd så att skönheten består som ett överordnat värde, främst genom en förankring i antikens ideal.

I den mån man kan välja en andens hembygd så måste den sträcka sig långt utöver den nordiska, den saken har för min del sedan länge varit klar. Vore jag Hyperion skulle mina brev skrivits från Italien. Men det har mindre betydelse exakt varifrån; för min del handlar det om det gemensamma europeiska kulturarvet från antiken, romartiden, genom renässans och upplysningstid till våra dagar. Jag inbillar mig att det är möjligt att vara lite "egyptisk" också som nordman.

Efter vanligheten

Hemkommen efter en tid i den norrländska glesbygden når mig meddelandet att poeten, musikern, fågelkännaren och den vackra radiorösten Bengt Emil Johnson oväntat gått bort. Ledsen går jag till hyllan och plockar fram hans poesi för omläsning. Särskilt i skiftet 70-och 80-tal betydde han mycket för mig. Det var strax efter det att han på bred front slog igenom med den så kallade årstidssviten: Rötmånad (1976), Efter vanligheten (1978), Vinterminne (1980) och Upprört (1982). Särskilt de båda sistnämnda samlingarna med deras brottning med den genomströmmade och obestämda existensens förhållande till naturen, det ständigt uppkommande nuet och det som "försiggår" i och omkring ett sinnligt medvetande, tillhör fortfarande det jag skattar högst i modern svensk poesi. Där fanns inte bara en livshållning gömd utan också ett synliggörande av språkets roll för gestaltningen av det knappt utsägliga.

Det första som händer när jag låser upp dörren och kliver över tidningarna på golvet är G:s förfärade rop när hon ser att en tavla och en del Höganäs-föremål ligger utspridda på golvet i ett av rummen. Men det är inte inbrott, bara en x-krok som släppt i värmen och dragit med sig föremålen i fallet. Mystiskt nog alltsammans okrossat, helt.

Tavlan är en etsning av Kristina Munklinde med titeln "I det förmultnande ljuset" som jag köpte för cirka trettio år sedan. Den återger en ljusomstrålad glänta med omväxlande svarta och gyllene löv singlande i luften och där bara den uppmärksamme varseblir koltrasten i randen av den mörka, höstliga skogen. Titeln är i själva verket ett citat ur en dikt i Johnsons Efter vanligheten:

I grantätningarna silas
gammalt ljus mellan grenar,
hejdas och faller
till marken för
att bilda förna. Ett visst
slags mörker, det mörker
som finns i grantätningar, är
ljusets förna. Där
går koltrasten kvar, där,
i det förmultnande ljuset;
läser långt ifrån den finstilta
skriften, men vänder tankfullt
på löv, vänder tankfullt
och försiktigt på torra löv.

Tavlan höll, krusen likaså. Vore jag lagd som Strindberg tänkte jag förstås på makterna som på detta speciella sätt låtit påminna om den bortgångnes betydelse. Jag bläddrar vidare i nämnda samling och finner även detta:

Det går ett slädspår genom sommaren. En röst / blir snart en annan. Rishögen säckar /ihop, i sin tid, kvist för kvist, år för år. I en vrå / dissekeras dagrar som går. Kommer / och går. Min tid är inte din! En ljudlös strid / om riktningar. En maktkamp! / Och jag står försenad, oföränderligt, / förbisedd och förbiväntad. / De döda blåser genom mig från alla håll.

Märkvärdiga poeter som Johnson blåser igenom oss fortsättningsvis.

Ett urval dikter med fågelteman av Bengt Emil Johnson finns här.

Bill Evans - en poet vid pianot

Jag borde skriva mer om jazzmusiken, den har ju särskilt i mina yngre dar betytt så mycket för mig. Även om den inte längre har samma stora plats i mitt musiklyssnande återkommer jag ständigt till mina gamla favoriter, medan däremot de nya bekantskaperna tyvärr blivit allt färre med åren.

En av dem som jag i min ungdom alltid kastade mig över ett nytt album av var Bill Evans, den gudabenådade pianolyrikern vars like knappast kommer åter. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick tillfälle att lyssna till honom live. Det finns i alla fall en stor mängd inspelningar att tillgå, somliga mycket intressanta duo-kombinationer med andra berömda jazzsolister, andra (de flesta) i klassisk triobesättning, men också några solospelningar som jag gärna vill återkomma till.

Men först en resa till nordsverige, som samtidigt innebär ett blogguppehåll. Under tiden: lyssna och njut till Bill Evans när han ger sin version av den gamla balladen "My foolish heart". Vackrare poesi vid ett piano får man leta länge efter.

http://www.youtube.com/watch?v=a2LFVWBmoiw

Pianots mindre kända eller bortglömda I

Charles-Valentine Alkan (1813-1888) kanske inte alls borde placeras under ovanstående rubrik. Han är trots allt relativt känd bland dem som gillar klassisk pianomusik, och då i första hand som en lite udda kompositör av några extremt svåra eller snudd på ospelbara verk för pianister som gärna demonstrerar sin häpnadsväckande virtuositet. Mest kända är hans etyder i alla dur- och molltonarter, op. 35 och 39, ett mycket omfattande verk i vilket bland annat två av hans mest krävande pianokompositioner ingår, nämligen Symphonie pour piano seul och Concerto pour piano seul.

Skälet till att jag ändå tar upp honom här är att jag själv först nu på allvar håller på att lära känna honom via det musikbibliotek (IMSLP) på nätet som publicerar gamla utgångna nothäften, och som erbjuder gyllene tillfällen att bekanta sig med mindre kända eller helt bortglömda kompositörer. Alkan är rikligt representerad och han visar sig vara en mångsidig och mycket intressant tonsättare i både det stora och det lilla formatet.

Alkan var ett underbarn som växte upp till firad pianist fullt i klass med den tidens stora: Liszt, Chopin och Schumann. En tid bodde han till och med granne med Chopin i det Paris som han frånsett några enstaka resor (bl. a. en konsertturné till England) aldrig lämnade. Även som kompositör rönte han respekt och uppskattning bland sina kolleger, men blev aldrig det stora namn för eftervärlden som de blev. Det är svårt att förstå varför, om nu inte hans begränsning till pianot, i många fall dessutom till miniatyrer, ska uppfattas som en bidragande faktor. Erik Satie och Federico Mompou är dock senare exempel på att sådant inte behöver vara ett hinder. Och sanningen att säga skulle varken Chopin eller Liszt (till skillnad från Schumann) blivit bestående i konsertrepertoaren om det inte vore för pianoverken. Det sägs att även Alkan skrev för annat än piano och orgel och mindre ensembler. Han lär till och med ha komponerat en stor symfoni, men den och mycket annat, till exempel en egen översättning av hela bibeln till franska (!), har förkommit utan att någon än så länge lyckats hitta dessa delar av hans livsverk.

Alkan började redan i 25-årsåldern tröttna på att uppträda som konsertpianist och drog sig alltmer undan världen. Han blev en av dessa solitärer som inte är ovanliga i de sköna konsternas drivbänkar. Ytterst få bilder finns av honom. Den märkligaste visar honom bortvänd iförd rock, cylinderhatt och paraply, som inför en enslig promenad. Ryktena om hans excentricitet är spridda och troligen överdrivna; kanske har de delvis fått näring av de många originella titlarna till musiken. "Begravningsmarsch vid en papegojas död" är visserligen ett stycke för ensemble, men även i övrigt, och särskilt till pianoskisserna (Esquisses, op. 63), använde han många fantasieggande titlar till sin ofta originella och utforskande musik. Eller vad sägs om nr 10: Increpatio (Reprimand), nr 21: Morituri te salutant (De döende hälsar dig), nr 23: L´homme aux sabots (Människa i träskor), nr 33: Fais do-do (barnspråk för sova, bör väl bli: Sussa) nr 40: Attendez-moi sous l´orme (Ni får vänta på mig förgäves), nr 45: Les diablotins (Smådjävlarna) nr 48: Le premier billet doux (Det första kärleksbrevet). Och den mest kända bland 25 preludes, op. 31 är nr 8: Chanson de la folle au bord de la mer (Sången om den galna kvinnan på havsstranden - som kan avlyssnas här). Med all säkerhet var Satie mycket medveten om att han skrev in sig i traditionen från Alkan när han som titelmakare senare drev denna konst till både grotesk och absurditet.

Jag vill nämna några av favoriterna jag redan skaffat mig, och som är av den arten att en hemmapianist kan klara dem med en del övning. Trots att de är korta är många av dem inte lättspelade och kräver bland annat en rätt så driven vänsterhand. Alkan är även i det lilla formatet en elaborerad tonsättare både med avseende på harmonik och rytmik. Men visst finns även tekniskt enkla stycken där utmaningen snarast ligger på att spela dem med det fina anslag som gör att klang och dynamik kommer till sin fulla rätt.

En sådan pärla är Prelude, nr 23 i H dur från op.31, en annan nr 14 (eller ibland angiven som nr 12) i Dess dur (Le temps qui n´est plus). Nocturne, op. 22 med sina trioler i basen kommer jag alltid att återvända till med största nöje - ett stycke att finslipa tills den växlande harmoniken får det rätta skimret. En del av konsten med att spela Alkan är att se upp med föredragsbeteckningarna så att man verkligen spelar dolce när så erfordras, i trots mot de tidvis kompakta ackorden.

Av Trois Nocturnes, op. 57 önskar jag att jag ska ha tålamod att lära mig den tredje ordentligt. Det är återigen ett lite annorlunda ackompanjemang med vänsterhanden, och dessutom tidvis både brett och snävt korslagda händer, vilket inte gör stycket enkelt trots att notbilden ger ett sådant intryck.

I min förra blogg gjorde jag en översikt över en del av de talrika exemplen på pianostycken med titeln Barkaroll (se här och här). Alkan fanns inte i mitt musikbibliotek då, men han har också komponerat flera intagande stycken med den beteckningen (i de samlingar som kallas Chants), till exempel Barcarolle, op. 65, n0 6 (utsökt spelad av Marc Andre Hamelin här).

Ett stycke som jag till sist vill uppmärksamma finns bland de sista i Esquisses och heter visserligen Notturnino-Innamorato (Älskarens nocturne) men är i själva verket en barkaroll med tydlig anspelning på Mendelssohns första Venetianisches Gondellied (i Lieder ohne Worte). Den går i samma fiss-moll och man kan tydligt höra hälsningen till den tidigt döde Mendelssohn, en hälsning som i sitt enkla, men samtidigt delikata tonspråk rymmer ett ännu större mått av melankoli än föregångarens. Det korta stycket, som bara upptar lite mer än ett notblad, är i sina smärtsamt vackra modulationer ett bevis om något för att en musikens mästare inte alltid behöver ett helt partitur till sitt förfogande för att säga något väsentligt om livet, kärleken och döden.

PS. Pianisten Jack Gibbons har en hemsida med presentation av Alkan och hans musik där man även kan lyssna till inspelningar av några av Alkans mest kända pianostycken.

"... frid som ingen har häcklat, ingen fullt förklarat"

Sommarkvällen skänker sig själv
trygghet i sin stillnad
men somnar inte ner, ty svalkan kommer.
Himlen klarnar vit, luften vakar och lyssnar.
Långt borta höres en trast
flitigt öva på sin klara flöjt.

Sitter du i en glänta
eller på en äng som gäst
och främling i världen,
når dig sommarkvällens frid som
ingen har har häcklat,
ingen fullt förklarat.

Harry Martinsson

Foto: E.J, midsommarnatten 2010.

Det virtuella musikbibliotekets hälsningar från de döda

Det fanns en tid för länge sedan när hemmamusicerande hörde till vanligheten, åtminstone i hyggligt bemedlade kretsar. I synnerhet flickorna skulle ägna en del av sin tid åt pianospel och ta lektioner för en pianolärare, vilket långt ifrån alltid stimulerade lusten till fortsatt förkovran men ändå gav en god grund för uppskattning av den klassiska musiken.

På den tiden - jag talar nu om ungefär 1830-1930 - fanns det också skäl för tonsättare att komponera musik för solopiano över hela skalan från amatörnivån till den verkligt virtuosa, ämnad för den tidens stora pianolejon. Mycket har förvisso överlevt, men hur mycket mera har inte fallit i total glömska? Chopin, Liszt och Schumann hör till dem som gjorde sig kända som både exekutörer och kompositörer av i första hand pianomusik. Allt av dem - från de små karaktärsstyckena till de stora sonaterna - har genom ständiga nyutgåvor överlevt in i vår tid. Men alla de andra? Förlagen kunde förr räkna med att sälja stora upplagor av salongsstycken för hemmabruk, även av de mindre kända och de många endast dåförtiden kända. Kammarmusik, som det ju så vackert heter, kunde produceras i en omfattning som vi idag bara kan drömma om. Till saken hör att även omslagen till dessa nothäften ofta var mycket vackra.

Men nu finns ju den fantastiska virtuella värld som även läsaren av dessa rader befinner sig i, och som till allt annat visar sig kunna uppväcka musik av längesedan döda och bortglömda kompositörer. Min senaste upptäckt är en sajt som rymmer ett gigantiskt musikbibliotek av nästan borgeska dimensioner. Där har man bland annat scannat och lagt ut en mängd gamla noter utgivna kring förra sekelskiftet, dvs. sådant som numera inte kan uppbringas annat än på sällsynta musikantikvariat. International Music Score Library Project heter sajten, och den finns här och presenteras här.

Jag ska återkomma till några små fynd som jag gjort av för mig både kända och okända tonsättarnamn som är väl värda att uppmärksamma. Den tidsepok jag talar om sammanfaller ju med romantik och senromantik så det är mestadels den arten av musik det blir fråga om. Hör man någonsin numera pianomusik av till exempel Sigismund Stojowski? Josef Hofmann? Vasilij Kalinnikov? Georgy Catoire? Charles-Valentine Alkan? Jo, av den sistnämnde, men nej, knappast av de övriga.

Bilden: Albert Edelfelt: Vid pianot (finns på Göteborgs konstmueseum)

Stad och land

Jag gläds åt mina små ärenden i Stockholm, och inte bara för att de så naturligt låter sig kombineras med exempelvis konserter och andra berikande evenemang. Sist (det var i förra veckan) blev det dock ingen konsert, men det var det ett soligt och varmt sommarstockholm som mötte mig, där kaféborden i skuggan plötsligt var de mest åtråvärda. Hötorget som vanligt fyllt av frukt och blommor med högröstade försäljare som redan vid tvåtiden försökte överrösta varandra. - Pasa på, halva pris!

Satte mig vid ett bord utanför Dolcetto på Sveavägen med en caffé macchiato och en cornetto. Läste i senaste numret av Grammophone om de många goda inspelningarna av Monteverdis Mariavesper och lät mig samtidigt distraheras av tunna klänningar som fladdrade förbi i den ljumma vinden. Trodde mig under några korta ögonblick förflyttad till någon norditaliensk stad. -Grazie. - Ecco a lei. Hörde i andanom den märkliga duetten Duo Seraphim ur vespern medan jag vandrade i riktning mot plikten, sammanträdet.

Veckan som gick bjöd på vitt skilda upplevelser. Ena dagen fiskare i pastoral idyll, andra stadsflanör i ett brusande Stockholm. Almfrönas virvlande dans - det enda för stad och land lika.

Man måste inte alltid välja, eller man kan välja båda. Tillvarons närbelägna lönnrum finns överallt att hitta.

Politikernas musikval

I gårdagens SvD redovisas resultatet av en fråga till partiledarna om vilken musik de vill ha på sin favoritlista. Åtta till tio låtar presenteras från var och en, och det är idel pop, rock och schlager med några enstaka undantag. Det är avslöjande om än inte ett dugg överraskande. Kan man vänta sig att en svensk politiker i dagens Sverige skulle våga vidgå att han eller hon gillar visor eller jazz, opera eller klassiskt i en sådan där enkät? Jag undrar det.

Misstanken att det rätt och slätt är valstrategisk "folklighet" som styrt valet infinner sig lätt. Jag är dock inte alls säker på att det bara är så. Snarare tror jag att det är få om ens någon svensk politiker som behöver brottas med frågan om hur uppriktig man vågar vara på musiksmakens område utan att riskera sin "som folk är mest"-framtoning. Något bildningskomplex behöver ingen svensk partiledare längre känna av. Ingen minister vill profilera sig som kulturintresserad, särskilt inte på musikens område. Bengt Göransson var nog den siste av den sorten. Visserligen hade vi Leif Pagrotsky, men honom minns vi som mininstern som älskade att frottera sig med populärkulturens företrädare. Pop, mode, design gick väl an, ty där finns pluspoäng att hämta. "Finkulturen" ger snarast minuspoäng, antar jag.

En enda "låt" på listorna hör till konstmusikens område. Det är Jan Björklund som står för det valet, och vad tror ni han väljer? "Eine kleine Nachtmusik" av Mozart! Tydligare kan man väl inte demonstrera att man hemskt gärna vill visa bredd och inkludera även den klassiska musiken men tyvärr inte kunde komma på något annat.

Inte ens en personlig eller lite mer annorlunda preferens på populärmusikens område kan man kosta på sig, i varje fall om man ska tro SvD:s kommentator. Han heter Andres Lokko, och har gjort karriär som finsmakare på området. Enligt min mening en högst medioker musikskribent vars omskrutna kvaliteter jag förgäves försökt hitta i de artiklar som han under årens lopp publicerat på stockholmspressens olika kultursidor. Likafullt såg jag nyligen hans samlade verk ligga i bokhandeln i två bibelliknande utgåvor. Gäspa månde gudarna!

Bättre än så här är inte världen. Det kulturbärande skiktet är så tunt att det inte ens duger som fernissa. Det finns varken i politik eller näringsliv, vad jag kan se. Överallt massmarknad och masskultur. Vanlighetens tyranni i högsätet.

Sociologerna får syssla med det där i den mån det är mödan värt. Jag har sedan länge, ja, egentligen under hela mitt liv, vänt mig åt annat håll. En politiker att se upp till, högakta och med spänd förväntan lyssna till är igenting som finns ens i mina drömmars värld.

Fiskelycka

Gårdagen var en sådan där junidag som man önskar att den alltid skulle vara. Almfrön i luften och blommande dikesrenar. Fågelsång och en stilla flytande å med nappvillig fisk i den sjunkande solen. Allt detta bara några minuters cykelväg från stadskärnan.

Min brorson, som är en ivrig fritidsfiskare, bjöd för något år sedan på egenhändigt uppdragen och tillagad fisk och berättade i mina öron otroliga historier om präktiga gösar och bastanta gäddor som står och lurar neråt Fyrisån. Jag följde honom en gång i höstas för att pröva denna fiskelycka, men den gången fingo vi intet.

Beviset kom emellertid igår, och det kom med besked. Under några sköna aftontimmar landades inte mindre än fem gösar i storleken 0.7-1,6 kilo. Rekord för ett enskilt tillfälle även för min skicklige brorson, som numera vet var de står och vilket agn som sådana fiskar inte kan motstå.

Det bästa är att lyckan kommer att förlängas i och med anrättningen. Få fiskar är smakligare

än en väl tillagad gös.

La bella principessa

Några blåsiga regnvädersdagar i Göteborg lystes upp av en systerdotters glädje över sin studentexamen och trevlig samvaro med syster och bror, delvis som det slags minnenas afton som det ofta blir fråga om nuförtiden. Visst är det roligare om solen skiner, men man åker ju inte till Göteborg för vädrets skull, och undersöker man saken närmare upptäcker man dessutom att det inte bara är kungl. huvudstaden som har intressanta inomhusaktiviteter att erbjuda.

I Eriksbergshallen på den numera elegant utbyggda Norra Älvstranden premiärvisas en världsvid vandringsutställning - ":and there was light" -med renässanssnillena Leonardo, Michelangelo och Rafael som sammanhållande tema. Och på operan i torsdagskväll gavs en lustfylld och mycket mozartsk föreställning av Trollflöjten i en fullsmockad salong med ett glädjande stort inslag av ungdomar. Göteborgs konstmuseum bör vara ett av Sveriges allra främsta, och en nytvättad Rembrandt ("Riddaren med falken") är just nu det stora dragplåstret där. Ljusmålaren kommer till sin fulla rätt när de mörknade fernissorna avlägsnats så att intensiteten i det allvarliga ansiktet blir ännu mera drabbande. I övrigt äger museet som bekant en samling nordisk konst med något av det bästa av de allra främsta. Själv blev jag påmind om Åke Göranssons måleri, kanske inte den mest kände av Göteborgskoloristerna men åtminstone i mina ögon den som gör starkast intryck.

Den internationella vandringsutställningen är pedagogisk och tekniskt påkostad. För den som är välbekant med italiensk renässans innehåller den förstås inte mycket nytt och lite väl mycket av reproduktioner och kopior eller verk från mästarnas bottegor i mästarnas lydiga efterföljd. Men det finns ett undantag: den fantastiska upptäckten av ett nytt verk av Leonardo visas också och är narturligtvis det sensationella huvudnumret. Historien om hur en konstsamlare köper ett verk som uppges vara av en tysk konstnär från början av 1800-talet och som sedan visar sig ha självaste Leonardo som upphovsman, är i sig en god och spännande historia. Men alldeles oavsett de astronomiska summor som tavlan numera är värd är upplevelsen obetalbar, ett verk av förstummande skönhet, en teckning i bläck och tempera i ett utförande som tangerar det fullkomligas gräns.

Man menar att porträttet kan vara ett slags vigselporträtt av en ung kvinna från den förnäma milanesiska adelssläkten Sforza, avsett för en både geografiskt och biologiskt avlägsen släkting som ville skaffa sig en viss kännedom om sin blivande gemål. Leonardos uppdrag blev alltså att återge henne så noggrannt som möjligt, att skapa ett slags identitetskort kanske man kan säga, och vilket kort sedan! Budskapet är: så här ser hon ut, så här vacker är hon!

Milda makter! Oavsett det strategiskt planerade och lämpliga i det äktenskapliga arrangemanget får man väl anta att mottagaren blev över hövan nöjd. Oavsett tid och rum får man anta att den man inte finns som inte kan tänka sig avståndsförälskad i denna vackra kvinna. Eller åtminstone förälskad i denna bild!

Bland pipört, fikon och citroner

Det är lätt att med kamerabildernas hjälp dröja sig kvar på Amalfikusten. Här följer ett sista bildsvep från resan, då framför allt en av alla dessa blommande medelhavsväxter blev en ständig följeslagare under promenader i bergen ovanför Positano och Amalfi. Jag tänker på den lilaröda fleråriga pipörten.

Jag ska erkänna att den inte tidigare tillhört den för mig kända floran, så desto roligare att nu lära känna den. Medicinalväxt sedan gammalt lär den vara och tycks klara de magraste och kalkrikaste bland jordar. Det är därför man ser den i bergskrevor överallt, ja, till och med kyrktaken intar den och dekorerar med sina intensivt lysande klasar av små blommor. Ovanstående vy från Ravello torde vara en av de mest fotograferade i hela syditalien. Skälet till att jag ändå vill ha med den här, trots att jag tvangs zooma och offra den vackra pinjens krona, är just pipörtens närvaro på den högra kyrkkupolens kant.

Rosor och oliver, en inte alldeles vanlig kombination kanske. Men oemotståndlig. Under nedstigningen de hundratals trappstegen från Montepertuso till Positano fanns många skäl att stanna till, inte bara för vadernas skull.

Pipörten på närmare håll.

Positano nere i djupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Det är förvånande tät skog och annan växtlighet i dessa branta berg.

Bougainvillea förstås, och i bakgrunden den majolikaprydda kupolen till kyrkan i Positano.

En kalla vid stenmuren. En och annan boplats fanns intill trapporna, givetvis med bedårande utsikt men knappast med avundsvärt läge med tanke på förflyttningar.

Citroner av olika slag. Somliga stora och somliga små. Här odlade i stora krukor i klostergården i Hotel Luna Convento, Amalfi, där Ibsen en gång satt och skrev på Et dukkehjem. Och sist men inte minst: fikonen. Varje gång jag träffar på ett fikonträd (detta växte halvvägs ned från Montepertuso med ännu omogna frukter) måste jag stanna till en god stund. Jag vet inte riktigt varför, men jämte citronerna är det nog fikonen som allra mest påminner mig om italienskt medelhav, om den sydligare tillvaro som finns som en aldrig stillad längtan hos nordbon. Dessutom får de mig alltid att tänka på söndagsskolundervisningens Sackeus, en liten man som förmådde skaffa sig en bättre överblick än den som var honom given.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Portarna i Amalfi

Jag blir mer och mer intresserad av de portar jag passerar, särskilt när det handlar om gamla kulturbyggnader som bär en lång historia med många skilda konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Domen i Amalfi är ett sådant exempel på en byggnad där man kan urskilja artefakter och stilarter från snart sagt hela den äldre konsthistorien. Dess mäktiga bronsportar är tillverkade i Konstantinopel på 1000-talet, enligt uppgift av en Symeon från Syrien. Centralt placerade finns bilder av fyra av kyrkohistoriens centrala gestalter: Kristus, jungfu Maria, Petrus och Andreas.


Silverinlägg i bronsen gör att gestalterna framträder i relief mot bakgrunden. Det är dock endast en persons ansikte och konturer som hållits delvis rena från den beläggning som tiden försett dessa porträtt med, nämligen - nej, inte Kristus, som jag först antog, utan Andreas! Det har förstås att göra med att denne apostel också är skyddshelgon för Amalfi och att undergörande reliker av honom (Andreas manna) finns i en krypta i domen. Förmodligen är det beröringen från tusen och åter tusen händer som på detta sätt håller Andreas ansikte skinande i såväl dagsljus som aftondunkel. Oavsett vilket gör det inte portarna mindre vackra och intressanta.

Tilliten till de andra

Taxichafförer i Neapel med omnejd hör inte till dem som jag hyst en omedelbar tillit till. Jag råkade för många år sedan i gräl med en av dem när jag skulle betala resan från flygplatsen till hamnen och båten till Capri. Till taxametern ville han lägga en ansenlig summa pengar med hänvisning till ett inplastat kort från myndigheterna, som han menade gav honom rätt till en extra avgift just för att han kört från flygplatsen. Jag trodde naturligtvis att han försökte bluffa mig och protesterade. Vi fick en liten folksamling av arbetslediga omkring oss, som lugnt och lite roat betraktade den halsstarrige utlänningen som på engelska blandad med stapplande italienska försökte hävda att detta skulle den förbannade chaffören i så fall upplyst om redan från början. Till slut gav jag upp, stressad av att jag hotade att missa båten (vilket jag också gjorde) och gav honom en sedel extra som en slags motvillig kompromiss från min sida.
Till historien hör att jag sedan fick upplysningar som talade för att han hade rätten på sin sida. Sedan dess förhandlar jag alltid med hans kolleger före resan om ett prezzo fisso.

I Ravello, den berömda orten några slingrande kilometer ovanför Amalfi, hände det sig i förra veckan att vi blev av med pengar i en automat som vägrade spotta ut den bussbiljett som elektroniken antydde att vi hade rätt till. Det var strax vid infarten till den tunnel som leder in till torget (bilden nedan), och där man i tunnelns mynning bland annat stoltserar med några av de berömda kulturpersonligheter som bidragit till ortens berömmelse (bilden ovan; bilderna är klickbara!). Där stod också ett par taxibilar och väntade på kunder. En taxichafför noterade vårt fåfänga bankande på automaten, skakade beklagande på huvudet och bekräftade att den var rotto. Vi gick till hållplatsen, satte oss att vänta och hoppades på förståelse från busschaffören.

Efter en stund dyker taxichaffören upp igen och frågar hur mycket vi stoppade i automaten. Vi nämner summan, varpå han resolut överlämnar den till oss. Gapande av förvåning finner vi oss till sist och tackar så mycket för denna överraskande vänlighet.

Det finns naturligtvis en hel del både små och stora skojare, småtjuvar såväl som banditer, i dessa trakter, men det finns sannerligen också folk som upprättar anseendet med råge! Var någonstans i vårt eget land skulle detta inträffa? Det skulle inte förvåna mig om denne man också kontaktar ansvariga myndigheter och ser till att automaten inte längre lurar oanande turister på pengar.


Foto: EJ