"... frid som ingen har häcklat, ingen fullt förklarat"

Sommarkvällen skänker sig själv
trygghet i sin stillnad
men somnar inte ner, ty svalkan kommer.
Himlen klarnar vit, luften vakar och lyssnar.
Långt borta höres en trast
flitigt öva på sin klara flöjt.

Sitter du i en glänta
eller på en äng som gäst
och främling i världen,
når dig sommarkvällens frid som
ingen har har häcklat,
ingen fullt förklarat.

Harry Martinsson

Foto: E.J, midsommarnatten 2010.

Det virtuella musikbibliotekets hälsningar från de döda

Det fanns en tid för länge sedan när hemmamusicerande hörde till vanligheten, åtminstone i hyggligt bemedlade kretsar. I synnerhet flickorna skulle ägna en del av sin tid åt pianospel och ta lektioner för en pianolärare, vilket långt ifrån alltid stimulerade lusten till fortsatt förkovran men ändå gav en god grund för uppskattning av den klassiska musiken.

På den tiden - jag talar nu om ungefär 1830-1930 - fanns det också skäl för tonsättare att komponera musik för solopiano över hela skalan från amatörnivån till den verkligt virtuosa, ämnad för den tidens stora pianolejon. Mycket har förvisso överlevt, men hur mycket mera har inte fallit i total glömska? Chopin, Liszt och Schumann hör till dem som gjorde sig kända som både exekutörer och kompositörer av i första hand pianomusik. Allt av dem - från de små karaktärsstyckena till de stora sonaterna - har genom ständiga nyutgåvor överlevt in i vår tid. Men alla de andra? Förlagen kunde förr räkna med att sälja stora upplagor av salongsstycken för hemmabruk, även av de mindre kända och de många endast dåförtiden kända. Kammarmusik, som det ju så vackert heter, kunde produceras i en omfattning som vi idag bara kan drömma om. Till saken hör att även omslagen till dessa nothäften ofta var mycket vackra.

Men nu finns ju den fantastiska virtuella värld som även läsaren av dessa rader befinner sig i, och som till allt annat visar sig kunna uppväcka musik av längesedan döda och bortglömda kompositörer. Min senaste upptäckt är en sajt som rymmer ett gigantiskt musikbibliotek av nästan borgeska dimensioner. Där har man bland annat scannat och lagt ut en mängd gamla noter utgivna kring förra sekelskiftet, dvs. sådant som numera inte kan uppbringas annat än på sällsynta musikantikvariat. International Music Score Library Project heter sajten, och den finns här och presenteras här.

Jag ska återkomma till några små fynd som jag gjort av för mig både kända och okända tonsättarnamn som är väl värda att uppmärksamma. Den tidsepok jag talar om sammanfaller ju med romantik och senromantik så det är mestadels den arten av musik det blir fråga om. Hör man någonsin numera pianomusik av till exempel Sigismund Stojowski? Josef Hofmann? Vasilij Kalinnikov? Georgy Catoire? Charles-Valentine Alkan? Jo, av den sistnämnde, men nej, knappast av de övriga.

Bilden: Albert Edelfelt: Vid pianot (finns på Göteborgs konstmueseum)

Stad och land

Jag gläds åt mina små ärenden i Stockholm, och inte bara för att de så naturligt låter sig kombineras med exempelvis konserter och andra berikande evenemang. Sist (det var i förra veckan) blev det dock ingen konsert, men det var det ett soligt och varmt sommarstockholm som mötte mig, där kaféborden i skuggan plötsligt var de mest åtråvärda. Hötorget som vanligt fyllt av frukt och blommor med högröstade försäljare som redan vid tvåtiden försökte överrösta varandra. - Pasa på, halva pris!

Satte mig vid ett bord utanför Dolcetto på Sveavägen med en caffé macchiato och en cornetto. Läste i senaste numret av Grammophone om de många goda inspelningarna av Monteverdis Mariavesper och lät mig samtidigt distraheras av tunna klänningar som fladdrade förbi i den ljumma vinden. Trodde mig under några korta ögonblick förflyttad till någon norditaliensk stad. -Grazie. - Ecco a lei. Hörde i andanom den märkliga duetten Duo Seraphim ur vespern medan jag vandrade i riktning mot plikten, sammanträdet.

Veckan som gick bjöd på vitt skilda upplevelser. Ena dagen fiskare i pastoral idyll, andra stadsflanör i ett brusande Stockholm. Almfrönas virvlande dans - det enda för stad och land lika.

Man måste inte alltid välja, eller man kan välja båda. Tillvarons närbelägna lönnrum finns överallt att hitta.

Politikernas musikval

I gårdagens SvD redovisas resultatet av en fråga till partiledarna om vilken musik de vill ha på sin favoritlista. Åtta till tio låtar presenteras från var och en, och det är idel pop, rock och schlager med några enstaka undantag. Det är avslöjande om än inte ett dugg överraskande. Kan man vänta sig att en svensk politiker i dagens Sverige skulle våga vidgå att han eller hon gillar visor eller jazz, opera eller klassiskt i en sådan där enkät? Jag undrar det.

Misstanken att det rätt och slätt är valstrategisk "folklighet" som styrt valet infinner sig lätt. Jag är dock inte alls säker på att det bara är så. Snarare tror jag att det är få om ens någon svensk politiker som behöver brottas med frågan om hur uppriktig man vågar vara på musiksmakens område utan att riskera sin "som folk är mest"-framtoning. Något bildningskomplex behöver ingen svensk partiledare längre känna av. Ingen minister vill profilera sig som kulturintresserad, särskilt inte på musikens område. Bengt Göransson var nog den siste av den sorten. Visserligen hade vi Leif Pagrotsky, men honom minns vi som mininstern som älskade att frottera sig med populärkulturens företrädare. Pop, mode, design gick väl an, ty där finns pluspoäng att hämta. "Finkulturen" ger snarast minuspoäng, antar jag.

En enda "låt" på listorna hör till konstmusikens område. Det är Jan Björklund som står för det valet, och vad tror ni han väljer? "Eine kleine Nachtmusik" av Mozart! Tydligare kan man väl inte demonstrera att man hemskt gärna vill visa bredd och inkludera även den klassiska musiken men tyvärr inte kunde komma på något annat.

Inte ens en personlig eller lite mer annorlunda preferens på populärmusikens område kan man kosta på sig, i varje fall om man ska tro SvD:s kommentator. Han heter Andres Lokko, och har gjort karriär som finsmakare på området. Enligt min mening en högst medioker musikskribent vars omskrutna kvaliteter jag förgäves försökt hitta i de artiklar som han under årens lopp publicerat på stockholmspressens olika kultursidor. Likafullt såg jag nyligen hans samlade verk ligga i bokhandeln i två bibelliknande utgåvor. Gäspa månde gudarna!

Bättre än så här är inte världen. Det kulturbärande skiktet är så tunt att det inte ens duger som fernissa. Det finns varken i politik eller näringsliv, vad jag kan se. Överallt massmarknad och masskultur. Vanlighetens tyranni i högsätet.

Sociologerna får syssla med det där i den mån det är mödan värt. Jag har sedan länge, ja, egentligen under hela mitt liv, vänt mig åt annat håll. En politiker att se upp till, högakta och med spänd förväntan lyssna till är igenting som finns ens i mina drömmars värld.

Fiskelycka

Gårdagen var en sådan där junidag som man önskar att den alltid skulle vara. Almfrön i luften och blommande dikesrenar. Fågelsång och en stilla flytande å med nappvillig fisk i den sjunkande solen. Allt detta bara några minuters cykelväg från stadskärnan.

Min brorson, som är en ivrig fritidsfiskare, bjöd för något år sedan på egenhändigt uppdragen och tillagad fisk och berättade i mina öron otroliga historier om präktiga gösar och bastanta gäddor som står och lurar neråt Fyrisån. Jag följde honom en gång i höstas för att pröva denna fiskelycka, men den gången fingo vi intet.

Beviset kom emellertid igår, och det kom med besked. Under några sköna aftontimmar landades inte mindre än fem gösar i storleken 0.7-1,6 kilo. Rekord för ett enskilt tillfälle även för min skicklige brorson, som numera vet var de står och vilket agn som sådana fiskar inte kan motstå.

Det bästa är att lyckan kommer att förlängas i och med anrättningen. Få fiskar är smakligare

än en väl tillagad gös.

La bella principessa

Några blåsiga regnvädersdagar i Göteborg lystes upp av en systerdotters glädje över sin studentexamen och trevlig samvaro med syster och bror, delvis som det slags minnenas afton som det ofta blir fråga om nuförtiden. Visst är det roligare om solen skiner, men man åker ju inte till Göteborg för vädrets skull, och undersöker man saken närmare upptäcker man dessutom att det inte bara är kungl. huvudstaden som har intressanta inomhusaktiviteter att erbjuda.

I Eriksbergshallen på den numera elegant utbyggda Norra Älvstranden premiärvisas en världsvid vandringsutställning - ":and there was light" -med renässanssnillena Leonardo, Michelangelo och Rafael som sammanhållande tema. Och på operan i torsdagskväll gavs en lustfylld och mycket mozartsk föreställning av Trollflöjten i en fullsmockad salong med ett glädjande stort inslag av ungdomar. Göteborgs konstmuseum bör vara ett av Sveriges allra främsta, och en nytvättad Rembrandt ("Riddaren med falken") är just nu det stora dragplåstret där. Ljusmålaren kommer till sin fulla rätt när de mörknade fernissorna avlägsnats så att intensiteten i det allvarliga ansiktet blir ännu mera drabbande. I övrigt äger museet som bekant en samling nordisk konst med något av det bästa av de allra främsta. Själv blev jag påmind om Åke Göranssons måleri, kanske inte den mest kände av Göteborgskoloristerna men åtminstone i mina ögon den som gör starkast intryck.

Den internationella vandringsutställningen är pedagogisk och tekniskt påkostad. För den som är välbekant med italiensk renässans innehåller den förstås inte mycket nytt och lite väl mycket av reproduktioner och kopior eller verk från mästarnas bottegor i mästarnas lydiga efterföljd. Men det finns ett undantag: den fantastiska upptäckten av ett nytt verk av Leonardo visas också och är narturligtvis det sensationella huvudnumret. Historien om hur en konstsamlare köper ett verk som uppges vara av en tysk konstnär från början av 1800-talet och som sedan visar sig ha självaste Leonardo som upphovsman, är i sig en god och spännande historia. Men alldeles oavsett de astronomiska summor som tavlan numera är värd är upplevelsen obetalbar, ett verk av förstummande skönhet, en teckning i bläck och tempera i ett utförande som tangerar det fullkomligas gräns.

Man menar att porträttet kan vara ett slags vigselporträtt av en ung kvinna från den förnäma milanesiska adelssläkten Sforza, avsett för en både geografiskt och biologiskt avlägsen släkting som ville skaffa sig en viss kännedom om sin blivande gemål. Leonardos uppdrag blev alltså att återge henne så noggrannt som möjligt, att skapa ett slags identitetskort kanske man kan säga, och vilket kort sedan! Budskapet är: så här ser hon ut, så här vacker är hon!

Milda makter! Oavsett det strategiskt planerade och lämpliga i det äktenskapliga arrangemanget får man väl anta att mottagaren blev över hövan nöjd. Oavsett tid och rum får man anta att den man inte finns som inte kan tänka sig avståndsförälskad i denna vackra kvinna. Eller åtminstone förälskad i denna bild!

Bland pipört, fikon och citroner

Det är lätt att med kamerabildernas hjälp dröja sig kvar på Amalfikusten. Här följer ett sista bildsvep från resan, då framför allt en av alla dessa blommande medelhavsväxter blev en ständig följeslagare under promenader i bergen ovanför Positano och Amalfi. Jag tänker på den lilaröda fleråriga pipörten.

Jag ska erkänna att den inte tidigare tillhört den för mig kända floran, så desto roligare att nu lära känna den. Medicinalväxt sedan gammalt lär den vara och tycks klara de magraste och kalkrikaste bland jordar. Det är därför man ser den i bergskrevor överallt, ja, till och med kyrktaken intar den och dekorerar med sina intensivt lysande klasar av små blommor. Ovanstående vy från Ravello torde vara en av de mest fotograferade i hela syditalien. Skälet till att jag ändå vill ha med den här, trots att jag tvangs zooma och offra den vackra pinjens krona, är just pipörtens närvaro på den högra kyrkkupolens kant.

Rosor och oliver, en inte alldeles vanlig kombination kanske. Men oemotståndlig. Under nedstigningen de hundratals trappstegen från Montepertuso till Positano fanns många skäl att stanna till, inte bara för vadernas skull.

Pipörten på närmare håll.

Positano nere i djupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Det är förvånande tät skog och annan växtlighet i dessa branta berg.

Bougainvillea förstås, och i bakgrunden den majolikaprydda kupolen till kyrkan i Positano.

En kalla vid stenmuren. En och annan boplats fanns intill trapporna, givetvis med bedårande utsikt men knappast med avundsvärt läge med tanke på förflyttningar.

Citroner av olika slag. Somliga stora och somliga små. Här odlade i stora krukor i klostergården i Hotel Luna Convento, Amalfi, där Ibsen en gång satt och skrev på Et dukkehjem. Och sist men inte minst: fikonen. Varje gång jag träffar på ett fikonträd (detta växte halvvägs ned från Montepertuso med ännu omogna frukter) måste jag stanna till en god stund. Jag vet inte riktigt varför, men jämte citronerna är det nog fikonen som allra mest påminner mig om italienskt medelhav, om den sydligare tillvaro som finns som en aldrig stillad längtan hos nordbon. Dessutom får de mig alltid att tänka på söndagsskolundervisningens Sackeus, en liten man som förmådde skaffa sig en bättre överblick än den som var honom given.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Portarna i Amalfi

Jag blir mer och mer intresserad av de portar jag passerar, särskilt när det handlar om gamla kulturbyggnader som bär en lång historia med många skilda konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Domen i Amalfi är ett sådant exempel på en byggnad där man kan urskilja artefakter och stilarter från snart sagt hela den äldre konsthistorien. Dess mäktiga bronsportar är tillverkade i Konstantinopel på 1000-talet, enligt uppgift av en Symeon från Syrien. Centralt placerade finns bilder av fyra av kyrkohistoriens centrala gestalter: Kristus, jungfu Maria, Petrus och Andreas.


Silverinlägg i bronsen gör att gestalterna framträder i relief mot bakgrunden. Det är dock endast en persons ansikte och konturer som hållits delvis rena från den beläggning som tiden försett dessa porträtt med, nämligen - nej, inte Kristus, som jag först antog, utan Andreas! Det har förstås att göra med att denne apostel också är skyddshelgon för Amalfi och att undergörande reliker av honom (Andreas manna) finns i en krypta i domen. Förmodligen är det beröringen från tusen och åter tusen händer som på detta sätt håller Andreas ansikte skinande i såväl dagsljus som aftondunkel. Oavsett vilket gör det inte portarna mindre vackra och intressanta.

Tilliten till de andra

Taxichafförer i Neapel med omnejd hör inte till dem som jag hyst en omedelbar tillit till. Jag råkade för många år sedan i gräl med en av dem när jag skulle betala resan från flygplatsen till hamnen och båten till Capri. Till taxametern ville han lägga en ansenlig summa pengar med hänvisning till ett inplastat kort från myndigheterna, som han menade gav honom rätt till en extra avgift just för att han kört från flygplatsen. Jag trodde naturligtvis att han försökte bluffa mig och protesterade. Vi fick en liten folksamling av arbetslediga omkring oss, som lugnt och lite roat betraktade den halsstarrige utlänningen som på engelska blandad med stapplande italienska försökte hävda att detta skulle den förbannade chaffören i så fall upplyst om redan från början. Till slut gav jag upp, stressad av att jag hotade att missa båten (vilket jag också gjorde) och gav honom en sedel extra som en slags motvillig kompromiss från min sida.
Till historien hör att jag sedan fick upplysningar som talade för att han hade rätten på sin sida. Sedan dess förhandlar jag alltid med hans kolleger före resan om ett prezzo fisso.

I Ravello, den berömda orten några slingrande kilometer ovanför Amalfi, hände det sig i förra veckan att vi blev av med pengar i en automat som vägrade spotta ut den bussbiljett som elektroniken antydde att vi hade rätt till. Det var strax vid infarten till den tunnel som leder in till torget (bilden nedan), och där man i tunnelns mynning bland annat stoltserar med några av de berömda kulturpersonligheter som bidragit till ortens berömmelse (bilden ovan; bilderna är klickbara!). Där stod också ett par taxibilar och väntade på kunder. En taxichafför noterade vårt fåfänga bankande på automaten, skakade beklagande på huvudet och bekräftade att den var rotto. Vi gick till hållplatsen, satte oss att vänta och hoppades på förståelse från busschaffören.

Efter en stund dyker taxichaffören upp igen och frågar hur mycket vi stoppade i automaten. Vi nämner summan, varpå han resolut överlämnar den till oss. Gapande av förvåning finner vi oss till sist och tackar så mycket för denna överraskande vänlighet.

Det finns naturligtvis en hel del både små och stora skojare, småtjuvar såväl som banditer, i dessa trakter, men det finns sannerligen också folk som upprättar anseendet med råge! Var någonstans i vårt eget land skulle detta inträffa? Det skulle inte förvåna mig om denne man också kontaktar ansvariga myndigheter och ser till att automaten inte längre lurar oanande turister på pengar.


Foto: EJ

Sjöfarten i Amalfi

Foto: EJ

Neapelbukten är en stark lockelse för den medelhavsresenär som kräver något mer av resmålet än vidsträckta sandstränder. Allt utom just detta får man där i överrikt mått. Få ställen i Sydeuropa kan erbjuda så många både natursköna och historiskt intressanta platser som regionen Kampanien med dess kuster och öar. Capri, Ischia och Procida är, liksom Ponza längre ut till havs, var och en värda en sjöresa. Sannolikheten att man förr eller senare återvänder till dessa öar är stor.

Till de gamla klassiska turistmålen hör också den södra kusten av den utskjutande halvö som formar bukten och som bär huvudorten Amalfis namn. Nyss hemkommen därifrån är det först och främst havet jag saknar när jag på morgonen går fram till fönstret för att som vanligt försöka spå dagens väder. Det vidöppna havet finns inte längre. Och båtarna, fiskets enkla små och kryssningarnas storslagna, är likaså försvunna. När man under några dagar suttit på en terrass i höjd med tornseglarna och kunnat betrakta sjötrafiken och måsarnas segelflygningar från ovan, ja då vill man helst behålla den för sitt inre öga och öra.

Ovanligt vackra kryssningsfartyg låg ankrade på redden som för att påminna om den en gång så mäktiga sjörepublikens svunna storhet. Redan i Neapels hamn såg vi Wind Spirit från Nassau, som sedan också dök upp i Amalfi. Den femmastade fullriggaren Royal Clipper (märkligt nog hemmahörande i den åtminstone för mig okända sjönationen Luxemburg) låg också en morgon och glänste i solen. Tillsammans med passagerarbåtarna för kustens orter, sightseeing-båtarna, gästhamnens besökare och lokala fiskebåtar utgjorde de en varierad samling flytetyg vars stillsamma gång över det blågröna vattnet aldrig störde friden.

I Amalfis lilla Museo Civico, i en sal där kommunfullmäktige fortfarande sammanträder, förvaras originalet till de maritima lagar - Tavole Amalfitane - som har sitt ursprung i 1200-talets Amalfi och som reglerade allt från båthyror till hanteringen av skeppsvrak. Men i Positano något tiotal kilometer västerut finns på kyrkans klockstapel också ett vittnesbörd om den andra, mötande verkligheten, de skogklädda bergen, vars branter så dramatiskt stupar i havet. En relief återger såväl fiskarna som räven, och framför allt den monstruösa kombinationen: ett havs(?)vidunder, på en gång både räv och fisk. (Se bilderna ovan).

Amalfi

Det blir nu ett kort uppehåll i skrivandet för ännu en resa till Italien - det enda resmål jag vet att jag inte kan undvara, ett nödvändigt meditteranskt komplement till min primära, skandinaviska hemort. Allt sedan jag på 70-talet första gången landade på Sicilien, och därefter valde Rom som resmål, har jag känt mig särskilt hemma i den mångfacetterade italienska kulturen. Där bjuds det mesta av det bästa, och de mindre tilltalande sidor som också finns och som alltför ofta dominerar dagsrapporteringen från detta land har aldrig kunnat rucka min uppfattning. Italien minst en gång per år har varit min devis sedan 1976.

Det blir den här gången en resa med G. till den gamla sjörepubliken Amalfi och kusten där omkring. Jag har varit där förr och ser fram emot en vecka med stilla vandringar i citronlundarna, strövtåg i gränderna, en riktigt tunn, vedugnsbakad pizza margherita, läsning på en balkong nära havet intill ett glas prosecco och givetvis återbesök i de vackra trädgårdarna i villorna i Ravello och, inte minst, klostergången (Chiostro del Paradiso!) i katedralen i Amalfi.

Att vi bland annat kommer att bo i ett före detta kloster som den helige Franciskus själv grundlade är sådant som italienare kan hävda utan att förlora i trovärdighet. Det kan ju mycket väl vara sant, även om den gode gråbrodern knappast skulle ha känt sig hemma i den modernt påkostade inredningen och bland det välbeställda klientel som numera befolkar platsen.

Jovisst, Wagner, Ibsen, Greta Garbo med flera visste vad de gjorde när de valde dessa klassiska syditalienska regioner för både inspiration och avkoppling.

Nu gäller det bara att broder Sol står oss bi och vindarna vänder så att inte vulkanaskan sprider sig i de luftrum som vi så väl behöver.

Kampen mot hundarna

Jag visste inte att Lars Vilks skulle vara i stan, men med tanke på händelseutvecklingen i samband med hans framträdande på filosofiska institutionen här i Uppsala så missade jag ju ingenting annat än ännu ett bedrövligt våldsangrepp från den här sortens fundamentalistiska huliganer som fått för sig att de har rätt att bestämma dagordningen för den offentliga debatten. Blir man kränkt som rabiat muslim innebär det tydligen att alla andra ska ha "förståelse" för att man med våld eller hot om våld hindrar den kränkande motståndaren - den otrogna hunden? - att yttra sig.

Nu är det ju inte bara troende muslimer som å ena sidan "tar avstånd ifrån" våld och å andra sidan uttalar sin "förståelse" för att man tillgriper våld (se t ex dagens UNT, där flera intervjuer och debattinlägg finns). Även en del intellektuella villar bort sig i en "förståelse" som relativiserar yttrandefriheten och i stället blandar rädsla för antimuslimska stämningar med irrelevanta synpunkter på vad som utgör "god konst" och leverar det som argument mot en sådan som Vilks.

Att Mattias Gardell - som aldrig förmått att höja sig över den islamofobiska synvinkeln - med religionshistorisk auktoritet försöker "förstå" och försvara yttringarna av kränktheten med paralleller till vad vi (inte) tillåter oss att säga om svarta och judar, är bara förväntat. Där utgår analysen alltid ifrån att det är västerländsk kulturimperialism som är skyldig till allt ont här i världen, och att allt som andas "motståndsrörelser" i minoritetsgrupper ska respekteras. Men det är naturligtvis inte rasism att kräva att muslimer respekterar gemensamma demokratiska villkor i västerländska samhällen (vilket de flesta muslimer också gör). Det finns heller inget förintelsehot som muslimer som kollektiv har drabbats av, eller kommer att drabbas av, när de söker sig till västerländska demokratier. Däremot finns det fascistiska islamistiska stater som driver sina egna medborgare ur landet på grund av avfällighet från den rätta läran. Och det finns, tyvärr, islamister i våra demokratier som kämpar för införandet av sharialagar i fascistiska enklaver vid sidan om det öppna samhället och dess grundläggande principer.

Att Magnus Ringgren ger sig in på den fega linjen att i stället för att ta yttrandefrihetsfrågan allvar (ingen konstnär eller samhällsdebattör ska genom våld eller hot om våld behöva skrämmas till tystnad) börja undra över värdet av Vilks konst, är däremot förvånande. Han tycks anse att teckningarna av rondellhundarna inte har tillräckligt av mångtydighet och djup i sig för att kunna klassas som god konst. Än sen då? Det är en helt annan diskussion än den som frågan gäller och som föranledde islamisterna att gå till angrepp i Ihresalen i onsdags.

Det enda raka är att följa en del kloka, sekulariserade muslimers råd. Nämligen att betrakta muslimer, oavsett graden av rättrogenhet i färhållande till islam, som individer precis som alla andra i vårt samhälle. Gör man sig skyldig till brott ska polis och åklagare tillkallas och individen dömas utan hänsyn till "kränkthet" å kollektivets vägnar.

PS. Vid närmare eftertanke vill jag revidera mig en aning angående min polemik mot Ringgren. Det är otvivelaktigt så att Vilks har en dubbel agenda där den ena - och för honom själv viktigaste? - avser diskussionen om konsten och konstens gränser. På så vis är det givetvis relevant att också diskutera värdet av hans konstnärliga insats och konstnärliga produkter. Ändå verkar debattörer som ifrågasätter Vilks "taffliga" rondellhundteckningar mest ta detta som en välkommen anledning att sväva på målet i yttrandefrihetsfrågan och i stället ifrågasätta hans rätt att häda och yttra förgripliga saker om islam. Så - visst kan man försöka hävda att Vilks hundar varken konstnärligt eller polemiskt på ett bra sätt gestaltar den dubbla problematik som han själv avser att gestalta. Själv är jag dock övertygad om att detta i sak är felaktigt, helt enkelt av det skälet att hans insats uppenbarligen lett till en flerdimensionell debatt om både konsten och livet. DS.

Försenad passionsmusik

Först efter påsk fick jag försändelsen med ett av de allra största verken av den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974). Jag syftar på den nya inspelningen av hans oratorium Golgotha för solister, blandad kör, orgel och orkester (Capella Amsterdam, Estonian Philharmonic Chamber Choir och Estonian National Symphony Orchestra, samt solister, under ledning av Daniel Reuss, Harmonia Mundi).

Jag håller på att gå igenom denne märklige tonsättares verk, vilket lyckligtvis i rätt stor utsträckning låter sig göras eftersom han är ganska väl representerad på skiva. Det nu aktuella oratoriet finns även i andra inspelningar, men jag har inte tidigare kommit i kontakt med det och kan alltså inte göra några jämförelser. Nog sagt att detta är en ypperlig inspelning som vad jag förstår gör verket full rättvisa.

Ingen som följt mina musikskriverier kan ha undgått min förtjusning i Martins musik. Jag håller honom för en av 1900-talets allra främsta kompositörer, och jag är övertygad om att han kommer att stå sig som sådan. Autodidakt, modernist, till dels även tolvtonsseriell kompositör, men utan att någonsin släppa det melodiska flödet visar han att självständighet och trohet mot egna musikaliska ideal mycket väl kan ingå en lycklig förening med impulser från både samtid och stora föregångare.

Detta verk skrev Martin för sin egen del, inte på beställning och inte som någonting han tänkte för kyrkligt bruk i mässan. Hans respekt för Bach var stor; han var ju son till en hugenottpastor och sedan barndomen välbekant med Bachs passioner. Och även här är det passionsdramat från bibelns evangelier, tillsammans med citat från Augustinus bekännelser, som är den textmässiga grunden för en musik som närmast kan betecknas som lyriska meditationer, även om dramatiska inslag också finns, som till exempel i samband med Pilatus famösa fråga till folket om vem som bör gå fri, Barabbas eller Jesus.

Frank hade ytterligare en inspirationskälla till detta verk, nämligen den etsning av Rembrandt som återges ovan, kallad "De tre korsen". Det var den bilden som på ett särskilt sätt förlöste den kreativa energin.

Och spelet mellan ljus och mörker i den undersköna klangvärld som Martin skapade är sannerligen en värdig pendang till Rembrands mästerverk. Jag tror mig kunna konstatera att ingen kan göra Martin rangen stridig som 1900-talets största passionstonsättare i Bachs efterföljd.

Susanna i badrummet

För en tid sedan snubblade jag över ovanstående bild när jag surfade på nätet, jag minns inte längre i vilket syfte. Den slog mig som ett av de vackraste sentida exemplen på det motiv som konstnärer i alla tider betraktat som ett av de allra mest attraktiva, nämligen den mänskliga kroppen, i synnerhet kvinnokroppen. Det behövs i vår tid naturligvis ingen förevändning i form av antikens eller GT:s mytologiska gestalter för att reta våra erotiska impulser, men visst kommer man att tänka på Susanna i badet, ett klassiskt motiv som finns i en mängd varianter i all världens konstmuséer.

Här saknas dock det dramatiska element som närvaron av de lystna och påstridiga gubbarna utgör. Begäret är utan mellanled förflyttat till betraktarens eget öga, till en position som är identisk med kameramannen och hans fotografiska lins.

Och charmen med denna voyeuristiska smygposition är givetvis att den fångar situationen innan klicket från slutaren kommer och betraktaren blir upptäckt. Bilden laddas oerhört, men här ruvar dock inga hot, endast löften. Rummets intima karaktär förutsätter en relation, ett möte mellan två älskande, även om man inte säkert vet om bilden är tagen före eller efter kärleksakten. Betraktaren ser sin älskade som nu antingen sätter upp sitt hår eller låter det falla. Gesten och den avslappnade hållningen andas en sinnlig bejakelse av stora mått.

Älskaren heter Nelson Algren och den vackra kvinnan endast iklädd klackskor är - Simone de Beauvoir!

Fado primavera

Foto: José Goulão

I veckan som gick lyssnade jag för första gången live på fadosångerskan Mariza som denna gång gjorde sitt enda framträdande i Sverige inför ett fullsatt auditorium i Uppsala konserthus. Fadon har ju fått ökad spridning och popularitet genom ett antal unga företrädare som slagit internationellt långt bortom Lisboas och Portugals gränser. Mariza är kanske den mest framgångsrika av dem alla, och jag kan förstå varför.

Inte bara det att hon har röstresurser utöver det vanliga, hon är dessutom en skicklig scenartist som håller publiken i ett stadigt grepp i kommunikation och gäckande samspel. Lägg därtill att hon försett sig med en ensemble av musiker som skulle kunna stjäla vilken föreställning som helst som inte hade en vokalist av hennes dignitet.

Första gången jag riktigt fick upp öronen för fadon var i mitten av sjuttiotalet då jag hade turen att kunna vara på plats när Amalia Rodrigues, den legendariska fadodrottningen som var först med att sprida denna folkliga musikform över världen, framträdde på en tjurfäktningsarena i Portimão på Algarvekusten. Ljuskäglan som ringade in hennes gestalt i kontrast till den väldiga, i mörker lagda arenan kan jag fortfarande framkalla för mitt inre, liksom denna typiska, explosivt dynamiska sång med fallande melodilinjer som så uttrycksfullt beskriver ett stämningsläge - saudade - av stark och vemodig om än svårbestämd längtan.

Drygt tio år efter den där kvällen i Portimão upplevde jag någonting liknande i en konsertsal i Florens när jag första gången mötte tangosångerskan Susana Rinaldi. Det var samma slags teatrala utspel, dynamiska sångsätt och osvikliga musikalitet som bar in i minsta frasering som hos Rodrigues eller som nu hos Mariza. Även om man som jag inte behärskar språket, förmedlar sången och musiken så tydligt den känslomässiga innebörden att behållningen aldrig går förlorad. Ändå önskar man förstås att man kunde tillgodogöra sig texterna, inte minst för att den nya fadon efter vad jag förstått har många goda poeter som bidragsgivare.

Några ord till om musikerna kring Mariza. Den unge mannen på portugisisk gitarr (en dubbelsträngad, mandolinklingande variant) heter, om jag fattat rätt Ângelos Freire, och en skickligare man på det instrumentet är det svårt att tänka sig. Musikerna fick tillfälle att briljera på egen hand och rev ned stormande applåder. Även mannen bakom trumsetet visade ett solonummer som jag varken sett (trumsolon ska ses!) eller hört maken till sedan trumlegenden Buddy Rich gästade stan med sitt unga storband någon gång på 80-talet.

En minnesvärd vårkväll i fadons tecken, sannerligen!

PS. Jag vill gärna rekommendera Thomas Nydahls insiktsfulla böcker (och blogginlägg) för dem som vill lära känna denna musikskatt lite närmare.