Resa i Andalusien (4): Sevilla

Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 

Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.

Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.

Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.

Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.

Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.

Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)

Resa i Andalusien (3): Cordoba

Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 

De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 

Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.

Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.

Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.

En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 

Foto: EJ

Wienfilharmonikerna på besök

Wien, Wien, nur du allein... Kommer på mig att jag går omkring och gnolar på den kända melodin som ville jag på så vis harangera inte bara staden utan stadens enastående filharmoniker. Jag hörde dem i Konserthuset i onsdags kväll och en stilla eufori sitter fortfarande i. Mahlers femma stod på programmet jämte Leonard Bernsteins första symfoni, och för första gången i mitt liv hade jag säkrat biljetter ett helt år i förväg. 

Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna. 

Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.

Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.

Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.

Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper. 

Foto:EJ

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?

Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

Resa i Andalusien (2): Flamenco

Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?

Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.

Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.

Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren. 

Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.

Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.

Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.

Foto: EJ

Resa i Andalusien (1): Alhambra

Sent omsider blev den av, resan till Andalusien. Nu har jag trampat runt kilometervis på de berömda platser i Europa där bokens tre stora religioner präglat kulturen genom århundradena, städer där det moriskt-muslimska blandats med kristet och judiskt på ett sätt som lämnat magnifika spår.

Al-Andalus betecknade de områden som låg under muslimskt herravälde och som återtogs av de kristna först i och med Ferdinand och Isabella. Det var deras äktenskap som förenade Aragonien och Kastilien och lade grunden för den definitiva reconquista som i slutet av 1400-talet även fick Nasrid-dynastin i sydliga Granada på fall. I triumf installerade de sig på slottet Alhambra och anbefallde moskéns omvandling till kyrka. 

Granada, den mångbesjungna staden, är idag ett av de riktigt stora turistmålen i Europa och det främst för att Alhambra finns där. Mängder av resenärer med förbeställda biljetter guidas runt bland allt det sköna och gåtfulla i salar, patier och trädgårdar. Det som vårdats väl och står kvar visar historiens växlingar - ett världsarv med vittnesbörd om den kombinerade andliga och världsliga maktens obönhörlighet, men också om perioder av relativ tolerans där olika trosuppfattningar kunnat leva sida vid sida.

För första gången på årtionden har jag rest i grupp, vilket har sina för- och nackdelar. Fördelen med rundresan är bekvämligheten, att man slipper ägna tid och kraft åt att orientera och förflytta sig för egen maskin, att tiden på så vis kan utnyttjas effektivt. Man ges en god överblick över det sevärda, även om informationen och alla intryck samtidigt blir svårare att sortera och smälta om man inte förberett sig ordentligt. Och det var inte utan att jag började känna mig som en kameraförsedd japan, ni vet, en i den där flocken som likt en rännil strömmar genom gränderna och knuffas om utrymmet vid bästa utsikten.

Nåja, mestadels var det trots allt gott om plats, och just Alhambra och Generalife reglerar antalet besökare på ett sätt som förhindrar trängsel. När man står vid tröskeln till patio de los leones kan man tämligen obehindrat beundra de gracila marmorpelarna och bortom dem de tolv lejonen kring fontänen i salens mitt utan skymmande murar av besökare.

Det blir med nödvändighet ett ganska ytligt närmande till alla dessa konstskatter om man betänker all den kunskap som ligger förborgad i både arkitektur och ornamentik och som man först i efterhand får fördjupa sig i med hjälp av illustrerad litteratur. Men blandningen av muslimsk byggnadskonst, högrenässans och andra stilar som passerat genom århundradena är lätt att ta till sig och beundra enbart utifrån dess bländande skönhetsvärden. Den centrala patio vars bassäng kantas av myrtenhäckar är ett gott exempel.

Inskriptioner runt väggar och fontäner bär på korancitat och poesi som undgår en och flyter samman med de utsökt harmoniska mönster i mosaik, cederträ, kakel och stuck som ersätter bilderna, helt i enlighet med den muslimska traditionens bildförbud. 

I ena taket fint utskuret trä som i en praktfull stjärnhimmel, i det andra i stället mocárabe, ett vaxkakeliknande valv eller kupol av stuck som troligen härmar grottors stalaktiter. Och förutom patiernas öppenhet mot himlen de få men förtrollande ljusinsläppen i salarna.

Generalife, kungens sommarresidens med palats och trädgårdar, ligger på ett angenämt gångavstånd kantat av cypresser strax ovanför Alhambra. Även här är det bassänger och fontäner, blomsterrabatter och odlingar som jämte bedårande utsikter mot Alhambra och Granada fångar blicken, vart man än vänder den.

När jag skriver detta och tänker tillbaka på min rundvandring i de här storslagna anläggningarna är min omedelbara reaktion att jag borde återvända. Det finns så mycket ytterligare att hämta, och att återuppleva det som bilderna här vittnar om med fördjupade kunskaper i bagaget vore garanterat mycket berikande.

Foto: EJ (klicka på bilderna för förstoring!)

Andalusien väntar

Vårens resa går till Andalusien. Äntligen ska den resan bli av. Jag har länge nog önskat bese detta kulturhistoriskt så viktiga hörn av Europa, med platser som Sevilla, Granada, Cordoba och Cadiz. Förutom morisk arkitektur, flamenco och försommarvärme bespetsar vi oss på sydspanska delikatesser och inte minst att få utbilda oss i de sherrysorter som hör till regionens specialiteter.

Till den stämningsskapande förberedelsen hör förstås att lyssna till musik. Manuel de Falla, född 1876 i Cadiz, är det givna förstahandsvalet. Med sin starka anknytning till folkliga källor, inte minst flamencon, representerar han Andalusien mer än någon annan. "Nätter i spanska trädgårdar" lär vi inte få uppleva, men förhoppningsvis ändå i dagsljus. 

Första satsen i nyss nämnda verk ska ju återspegla Generalife, den borg- och trädgårdsanläggning som ligger i anslutning till Alhambra i Granada, medan den tredje och sista satsen beskriver trädgårdarna i dalsidorn vid Cordoba. de Falla bodde i Granada på 20-talet, men flydde undan Franco-regimen till Argentina när vännen Federico Garcia Lorca arresterades och avrättades. Här en av Lorcas vackra dikter: 

Gryning

Men som kärleken

är sångerna

blinda

Över den gröna natten

lämnar sångerna

spår efter

glödande lilja

Månens köl

river upp violetta moln

och pilkogren

fylls av dagg

Ack, men som kärleken

är sångerna

blinda

(Tolkning av Ingmar Simonsson/Martin Tegen)

Grammofonmusiken - en tidsresa

Numer hamnar jag allt oftare i tankar på tidens flykt. Bläddringen i minnenas olika album blir vanligare än framåtblickande visioner. Det har naturligtvis med åldern att göra - den tredje, som det med en skonsam omskrivning heter.

Ett sätt att med andra försöka dela ett utvecklings-perspektiv, den där känslan av länge sen men ändå som igår, har väl alltid varit att säga någonting i stil med: "Jag minns ju när Saab hade delad framruta och en utfällbar pil för körriktningen". Eller som de som nu är i yngre medelålder kanske kommer att säga: "Jag minns ju när man ringde telefonsamtal med nummerskiva i en kiosk på stan".

Man vill på ett eller annat sätt markera att mycket har hänt på den korta tid man levat, vilket då samtidigt kan te sig som en mycket lång tid. Jag tänker exempelvis på de olika former för teknisk musikåtergivning som jag själv varit med om. 

Faktum är att min skivlyssning började med den vev- eller resegrammofon (båda benämningarna lika adekvata) som syns på ovanstående foto, där ett par av mina småsyskon staterar som uppmärksamma lyssnare. Det var 50-tal, bilden är från senare delen. Det var stora svarta 78-varvsskivor av schellack, så kallade stenkakor, som man absolut inte fick tappa i golvet. Apparaten var en helt mekanisk sak som vevades upp så att skivtallriken drevs av en fjäder i en inställbar hastighet, vanligtvis 78 varv per minut. Skivorna var mestadels gamla, inspelningarna ofta från 40-talet, och tekniken sjöng verkligen redan på sista versen.

Jag kan än idag känna av rörelsen för att hantera den ledade och lustigt svängbara tonarmen med ljuddosan och stiftet, hur det tarvades finmotorisk skicklighet för att försiktigt landa den i skivans periferi. Stift av stål måste bytas efter ett visst antal spelningar och de oanvända förvarades i en liten metalldosa. Slitna skivor med allt mer bristfällig ljudåtergivning. Jag minns raspet och knastret, men också fantastiska röster som för evigt stannat i minnet.

Vad lyssnar de till, där de sitter på knäna vid den förunderliga maskinen? Jag hör tvärs genom decennierna de gamla 78:orna från Hemmets Härold och Sonata. En ung Einar Waermö sjunger "Såsom hjorten trängtar" och "Sjungen Herranom en ny visa". Einar Ekberg och KFUM-kören sjunger Gustav Nordqvists "Men jag hörde en sång" (texten hämtad ur Dan Anderssons dikt "Gillet på vinden"):

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mig att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

Att redan i tidig barndom få höra dessa förnämliga sångare gjorde ett intryck jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Genom raspet och bruset steg röster som vibrerade av - ja, något absolut hänförande och obeskrivligt som lade själva grunden för min känsla för sång och musik. 

Men visst, det kan lika gärna ha varit något klämmigt som "Bland Ovikens fjällar" med Lapp-Lisa som de lyssnar till. Vad det än var påminner mig fotot om hur det började, också för att man i det övre vänstra hörnet skymtar den tramporgel som jag lärde mig spela på.

Sen kom vinylen, först EP och därefter LP. Skivspelaren blev elektrisk och pickupen något enklare att hantera. Jag började samla EP-skivor redan i slutet av femtiotalet och övergick till LP när det i och med sextiotalet blev det dominerande formatet. LP-skivans epok varade rätt länge och vi är många i min generation som hann fylla många ölbackar eller motsvarande med dessa skivor och deras mer eller mindre konstfulla (eller anskrämliga) konvolut. Jag har ännu inte förmått göra mig av med dem; de finns i hundratal på vinden som om de bidat och fortfarande bidar en ny tid. Märkligt nog är det just vinylen som gör viss comeback i dessa skivdödens dagar.

Så kom åttiotalet och musikspelare för små bandkasetter. Med en Walkman kunde man promenera omkring med musik i örat utomhus och var som helst, en möjlighet som idag blivit till vana, eller till och med beroende, för dem som växt ihop med aggregat för ständig uppkoppling till world wide web.

Högarna av kassetter avlöstes av växande högar av den nya skivan, CD:n, i litet format som man minsann kunde tappa i golvet och till och med trampa på utan att den tog allvarlig skada. Knasterfri, men knappast överlägsen vinylen i ljudkvalitet. Och ändå drogs man med, ovillkorligt. Ny apparatur och ny förvaring. Allt det nya kom ju på CD, och det gamla med. Utvecklingen medförde att man med tiden satt där med CD-dubletter till LP-skivor man redan hade men som man inte längre valde att i första hand spela. 

CD-eran är nu praktiskt taget över, med undantag för klassiskt, märkligt nog. Är det för att klassiskt riktar sig till i huvudsak äldre, konservativa konsumenter? Skivbutikerna försvann samtidigt och nu är det bara nätet som gäller, såväl för handeln som för den streaming av musik av alla kategorier som bolag som Spotify står till tjänst med. 

Och jag måste tillstå att det mest är via datorn jag idag lyssnar till inspelad musik. Det finns för- och nackdelar med det. Även om man förbättrar ljudet via omkoppling till goda högtalare är åtminstone i mitt fall den ordinarie musikanläggningen överlägsen. Å andra sidan: det enorma utbud som till exempel Spotify ger tillgång till gör det möjligt att lyssna till en mängd olika inspelningar av samma verk för jämförelser, och det för en måttlig abonnemangsavgift. 

Den nästintill obegränsade tillgången och tillgängligheten - se där samtidens överlägsna argument. Vilken resa är det inte - från det relativa oberoende som vevgrammofonen med stenkakorna erbjöd (den kunde ju medföras och ställas var som helst) till det fullständiga oberoendet av egna skivor och speciella musikanläggningar. 

Men nog saknar jag känslan i fingertopparna av ett föremål med konvolut och textbilagor, en skiva som åtföljs av ordentlig information i ord och bild. Jag har givetvis kvar mina CD-skivor i hyllor som dock inte längre fylls på i samma takt som tidigare. Och de välhållna och sedan decennier ospelade LP-skivorna de står som sagt på vinden och väntar på en ny vår som deras ägare tvivlar på att den kommer. 

Behövs en litterär kanon?

I samband med DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) årsmöte den 25 mars var författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson inbjuden att tala över ämnet ”Behöver vi en litterär kanon?” Frågan har varit och är kontroversiell men en fortsatt diskussion borde vara möjlig menade han och betonade att en litterär kanon har med minne, läsning och skapande att göra. Kritiken främst från feministiskt och postkolonialt håll (om mansdominans och eurocentrism) har varit viktig men borde inte föranleda ett förnekande av begreppet. 

En kanon är historiskt sett ett starkt normgivande rättesnöre och går tillbaka på urvalet av de "kanoniska böcker” som Bibeln utgör. En modern, profan kanon skulle dock inte präglas av en sakral syn på texterna, utan genomsyras av kritiskt tänkande och vara fullt möjliga att ifrågasätta.

Vad händer om man inte vill kännas vid kanon? Olsson hävdade att det inom skolvärlden finns styrdokument som visar att det under senare tid skett en medveten ”avkanonisering", om än med förhinder. Det finns fortfarande listor på vad som ska läsas, en dold kanon som inte är mindre mansdominerad och dessutom ofta är historielös med tonvikt på ung litteratur.

En kanon är en fastställd norm av erkända och förebildliga texter som representerar en kärna av viss varaktighet. Samtidigt ska den inte vara statisk utan kunna ge rum för omtolkning. Hur läsningen, mottagandet, sker är av stor vikt. Läsningen bör vara kritisk och skapande; det aktiva minne som en kanon utgör möjliggör fördjupning, förändring, vidgning. En kanon ska kunna expanderas.

Olsson menade vidare att det är fullt möjligt att omfatta både varaktighet och föränderlighet, framför allt i det han kallade för ”omläsbarhet” – nya sätt att tillägna sig litteraturen. Tiden får avgöra vad som kvarstår.

Olsson sammanfattade med att ange fyra saker som han menade borde känneteckna en modern kanon:

1. Verken bör äga universalitet, och alla bör kunna tillägna sig dem. Exempel: Homeros, Dante, Shakespeare, Strindberg, Astrid Lindgren.

2. Verken bör äga förmågan att väcka förundran.

3. Verken kännetecknas av varaktighet genom omläsbarhet.

4. En kanon utvidgas ständigt – den består av en kärna plus nytt. Den nationella inriktningen förskjuts mot internationalism.

Förebilder måste finnas och göras tillgängliga. Begreppet kanon ska dock förstås icke-sakralt, syftande till aktivt läsande med ständiga frågor till texten. En litterär kanon utgör det minne som krävs för att vi ska förstå vad ett epos, ett drama, ett poem är.

Min kommentar: 

Med de riktlinjer för en kanon som Olsson drar upp borde förslaget inte vara så kontroversiellt. Den nationalistiska strävan som en del befarat som drivkraft är som synes inte poängen, utan ett säkrande av ett gemensamt minne av litteratur av bestående värde. En öppen och dynamisk kanon vore rimligen att föredra framför en dold och godtycklig som negligerar och i värsta fall förnekar kärnan.

(Referatet av föredraget har även publicerats på DELS hemsida).

Foto: EJ

Att vara sig själv - nog

De stora klassikerna brukar man kunna lita på, också när det gäller teater. Shakespeare, Moliere, Ibsen, Strindberg, Tjechov, Beckett och några till. Om jag står i valet och kvalet mellan konsert och teater och till sist ändå väljer det senare brukar det som regel handla om någon pjäs av nyss nämnda. Visst finns det självsvåldiga uppsättningar som kan göra en besviken, men när ett Ibsendrama får odelat lysande recensioner, som nu Michael Thalheimers iscensättning av "Peer Gynt" på Dramaten, så väljer jag som omväxling gärna teatern.

Jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller läst detta berömda skådespel tidigare (Ibsen själv trodde mer på det som läsdrama). Men Peer och några av de övriga kring honom - Mor Åse, Solveig, Anitra, Dovregubben (Bergakungen) - finns bland mina dunkelt kända mytologiska gestalter, om inte annat så till namnet och på grund av Edvard Grieg. 

Ibsens inspirationskällor var två: dels de folkliga myter och legender som han nyttjade, dels Goethes "Faust" som han ville skapa en nordisk pendang till. Resultatet blev en märklig blandning av nordisk saga och versdrama om en människas livsresa.

Den här uppsättningen är scenografiskt sparsmakad, som så ofta numera. En skog av glimmande stänger upptar större delen av den roterande scenen och ur den lösgör sig de olika bifigurerna och utmanar Peer, som själv oftast befinner sig på en centralt placerad piedestal i mer eller mindre dramatiska positioner. Elektronisk musik pulserar, ibland som svagt bakgrunds-flimmer, ibland så starkt att basljuden känns av rent fysiskt.

Erik Ehn gör en imponerande insats i den krävande huvudrollen, men även ensemblen i övrigt har regisserats till en lidelsefull aktion som ibland blir onödigt uppdriven och högljudd på bekostnad av texten. Efter paus fann jag mig bäst tillrätta; föreställningen växte ju längre den led. 

Vad är det då med denne Peer Gynt som gör honom så anmärkningsvärt modern trots att han sagolikt kommer ridande ur norska fjällskogen på en rentjur i ett fjärran 1800-tal? Jo, han kämpar med frågor om vägval och vem han är och beter sig därvid både lögnaktigt och självbedrägligt - ömsom en ynklig självplågare och ömsom i stället upphöjd kejsare i sin egen megalomana föreställningsvärld. Han är ett egoistiskt troll och samtidigt sårbar människa. 

Här finns bland annat den berömda strofen om löken som metafor för de livsstadier eller lagrade identiteter som Peer försöker komma till rätta med, löken som sönderfaller i enbart skal. Hör här (i Lars Forssells översättning):

Det var mej en ohygglig massa lager!
Kommer aldrig själva kärnan i dagen?
(Plockar sönder hela löken)
Nej fan om den gör! Till det innersta inne
är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre.

Ett drama om otillräcklig självtillräcklighet således, en dikt om oresonligt begär och jakten på tillit, något att hålla sig till. I brist på den varan hänger sig Peer åt drömmar, drabbas av hybris, blåser upp sig, förtvivlar och inser att han förletts till det trollaktiga: att vara sig själv - nog. Det är Dovregubben som till sist avslöjar honom: Peer Gynt har anammat det där lilla ordet som skiljer människornas flock från trollens. En skillnad som handlar om strävan att vara sig själv som hel och sann, hur den nu låter sig realiseras.

Mer relevant än så i identitetsjaktens tid kan väl ett drama knappast bli. Jag skulle gärna se det igen, men försöker i första hand som läsare repetera en del avsnitt i den norska utgåva jag har i min bokhylla.

Omgiven av lagren av sitt avskalade liv tvingas Peer konstatera:

Livet, som det kalles, har en rev bak Øre.
Men griper en til, setter Mikkel på spring,
og en fanger noe annet - eller ingenting.

Peer slutar i Solveigs famn, vaggad som ett barn, i begäret efter det vi känner igen som "das Ewig Weibliche" (i Goethes "Faust"). Ja, Peer gömmer sitt huvud i hennes sköte, som ville han återgå till moderlivet. Och det är inte Thalheimers påhitt, det finns som anvisning hos Ibsen själv: "Han klynger seg fast og skjuler ansiktet i hennes skjØd". Medan Solveig sjunger:

Jeg skal vugge deg, jeg skal våke; - sov och drØm du gutten min!

Foto: Sören Vilks