Den gamles längtan efter sommaren

En även till det yttre så vacker bok som denna var det länge sen jag kom över. Det är "Dikter" av Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) i översättning av Axel Englund och med de tyska originalen återgivna på vänster sida. Förlaget som kostat på sig och bör hyllas är Ellerströms (2024). 

Urvalet är i enlighet med de samlingsutgåvor som Hofmannsthal själv stod för; på svenska har tidigare bara enstaka dikter funnits. Översättaren bidrar också med kommentarer och ett gediget efterord.

Hugo von Hofmannsthal är väl för litterärt bevandrade mest känd som dramatiker och för musikintresserade som librettist i samarbete med Richard Strauss, bland annat i operorna "Elektra" och "Rosenkavaljeren". Hans poesi är formbunden och nyromantisk och ställer följaktligen stora krav på en översättare som antar utmaningen att försöka bibehålla rim och rytm utan att tappa för mycket av innebörd och tonläge. 

Englund visar stor skicklighet vill jag påstå, även om jag gläds åt att kunna "befrukta" översättningens ordval och vändningar med originalets. I några fall tycks det mig som att dikten på svenska förlorar en del av den lite högstämda ton som hör romantiken till i dess dyrkan av vemod, skönhet och förgänglighet. 

När jag först öppnade boken hamnade jag i en dikt med titeln "Den gamles längtan efter sommaren". Som börjar:

Om bara mars omsider blev till juli

då skulle jag bli fri från alla band

och dra med hästen, kärran eller tåget

till kullarna i detta vackra land

Nog är det en rivstart som får en att känna hur lätt och fartfyllt man med poetens hjälp lämnar kyligt marsväder och försvinner in i en annan årstid, en annan tillvaro med sommarns fägring i skarp kontrast till nuet "här i huset". Ett liv där visserligen vinden viner men aldrig viskar att allt är tomt och ingenting. Och vidare (lägg märke till poetens betoning av vad som inte är för handen; inte, inget, ingen...):

Det skymmer, ljusen brinner här och där

i dalens hus. Ett mörker fläktar mot mig,

men det är inte dödens bud det bär.

Jag vandrar på en kyrkogård och ser

hur blommor vajar i det sista ljuset,

jag känner deras närhet, inget mer.

Och mellan hasselssnåren porlar vatten.

Jag lyssnar som ett barn,men ingen viskar:

"Allt detta är förgäves" genom natten.

Dikten slutar emellertid med några verser som för oss tillbaka till huset där över poetens inre månbelysta sommarland en skugga faller på väggen bakom kudden:

Som halvt har rest sig för att dystert skåda

med mörk och ondsint blick hur dagen gryr

och vet att något lurar på oss båda?

Som för en marsnatts onda vindar bävar

och aldrig lägger sig och över hjärtat

krampaktigt knyter sina svarta nävar?

Ack, var är juli, var är sommarnejden!

Jag säger inte att detta är samlingens bästa dikt, men den passade mig i tid och rum och stämningsläge. Så jag har tills vidare lagt det guldgula bokmärkesbandet i uppslaget, s. 86-87.