Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 21 april 2021

Frukttjuven

Foto: Donata Wenders

"Frukttjuven" är Peter Handkes senaste roman från 2017, på svenska i november 2020 (i översättning av Jesper Festin). "Det sista eposet" lär författaren själv ha kallat den, men förhoppningsvis rent faktiskt inte så. Den är i alla fall på 373 sidor och därmed jämte "Mitt år i Ingenmansbukten" (1998) hans digraste volym. De båda är dessutom inte bara i formatet påminnande om varandra.

Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa. 

Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv. 

Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och hon bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om. 

Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis  av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.

De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat. 

Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter. 

"Trots sin unga ålder hade hon mött otaliga fasaner, sett dem ränna, flaxa och flyga tvärs över fält, men framför allt lyfta, tvärt ur buskage, och åkerfåror, med ett fasligt skrän ur strupens ljud, av skräck, eller vad det nu varit: men en fasan som denna med sitt särskilda sätt att flyga hade aldrig förut hamnat inför ögonen på henne. I solen, som sken in i sankängssänkan snett och på viss distans, lyste fjäderdräkten på den framflygande fasanen gyllene, och skulle utan sol måhända ha strålat än mer gyllene. Guldfasanen där hade inte skrämts av någon och gav under sin flygning, en långlång sådan, mellan alar, lönnar och här högre upp i dalen även bokar, ingen form av skrik eller ljud ifrån sig. 
- - - 
Så flög guldfasanen tyst och utan brådska sin raka, höll sin färdväg, och flyger där mellan och bakom sankängsstammarna även nu, när Frukttjuvens historia berättas, lång tid efter den vid själva tillfället, realistiskt betraktat, ganska korta, för hennes smak alldeles för korta flygningen. Sedan dess har hon aldrig mer sett en guldfasan flyga, och intill denna dag har hon inte återvänt dit där den tecknade sin linje i luften för henne. Med åren har dock det där stället på de mosstäckta sankängarna blivit och förblivit en möjlig pilgrimsort för henne, oavsett om hon enkom för den beger sig dit eller ej."

Inga kommentarer: