Förmiddag i augusti

En förmiddag i augusti med risk för regn som dock uteblev. Dimbankarna över sjön redan nästan helt upplösta av det starka solljuset. Stillhet utan fågelsång.


Foto: EJ. Loka brunn, tisdag den 23 augusti. (Bilderna är klickbara!)

Fauré: Nocturne nr 11

I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.

Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.

Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.

Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.

Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.

Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.

Impromptu - ett meddelande

Min förra blogg - Impromptu - som fanns på Aftonbladet under ett par år finns nu, sedan Aftonbladet i halvårsskiftet lade ner sin bloggfunktion, på wordpress under samma namn. Om till äventyrs någon vill gå bakåt i tiden och se vad jag skrivit finns den alltså här, och kan också nås om man klickar på Impromptu i kolumnen till höger.

Job och den oförtjänta pinan

Job är den bok i GT som jämte Höga Visan och Psaltaren lever i de flesta halvbildade människors medvetande som inte bara religiöst viktiga utan även litterärt prestigeladdade texter. Att Bibeln innehåller en berättelse som den om Job minns jag att jag i min ungdom tyckte var märkligt. Den skildrar ju egentligen ett uppror mot Gud och hela den ordning som så orättvist låter olyckor drabba en visserligen rik och mäktig, men dock gudfruktig och rättskaffens människa. Prövningar kallades det, det som Job utsattes för. Absurda sådana, enligt allt vad rättskänslan säger.

I den populära gospeln görs saken allmänmänsklig och lite väl enkel: "Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar..."  Och varför dessa prövningar? Svaren finns, men ges först ovan där.

Men frågan är: Hur länge står en människa ut innan tron, hoppet och kärleken slocknar för gott?

Joseph Roth skrev också en "Job". Titeln hänvisar läsaren direkt till bibelboken, även om huvudpersonen i "Job. Historien om en enkel människa" (eller "Job. A Story of a simple Man" i den engelska översättning jag läst) heter Mendel Singer med hemort i västra Ryssland i början av förra seklet.

Mendel Singer är varken rik eller mäktig, utan en hederlig och gudfruktig jude som lever ett oansenligt liv och försörjer sin familj som bylärare. I och med att sista barnet föds - Menuchim, en son med utvecklingsstörning och epilepsi - följer prövningarna slag i slag. Hustrun, som Mendel inte längre åtrår, söker råd och hjälp hos en rabbin som profeterar om en trolig förbättring för sonens del, att ett mirakel kan komma att inträffa även om det kan dröja. Men tiden går och förbättringen syns utebli.

Familjen splittras när så småningom Mendel Singer med hustru och dotter ansluter sig till den av sönerna som redan emigrerat till Amerika och bosatt sig i New York. Bostaden och den handikappade Menuchim lämnas under stor vånda i andras händer. Livet i det nya landet blir emellertid inte lättare, tvärtom. Både den framgångsrike amerikasonen och den som är kvar i hemlandet stupar i första världskriget, Menuchims öde är okänt men det värsta befaras, hustrun dör av sorg och skuld och den promiskuösa dottern blir intagen på mentalsjukhus.

För Mendel Singer tycks prövningarna aldrig ta slut. Han sluter sig alltmer inom sig själv och lever till sist i armod som uppassare och kvarterets udda figur. Goda vänner försöker förgäves förmana, stödja och uppmuntra honom. De får gärna samlas till bön i hans lilla kyffe, men Mendel deltar inte längre själv i bönerna, han har förlorat sin fromma tillförsikt, sin tro på en barmhärtig Gud. Gud ter sig till sist i Mendels ögon värre än en ispravnik, en rysk myndighetsperson. Ett sista hopp om att på något sätt kunna återvända till Ryssland och få klarhet i Menuchims öde har han också mist. Vanmakt kommer över honom när han inser att också hatet mot en likgiltig och nådelös Gud är lönlöst, utan mening.

Så inträffar något som innebär en melodramatisk vändning i den oavbrutet fascinerande berättelsen. Det borde man kanske inte avslöja, men alla som läst sin Job inser givetvis att Roth tänker fullfölja storyn i enlighet med förlagans huvudlinjer. Musiken på en grammofonskiva, ett stycke med titeln "Menuchims sång", blir startpunkten för den fortsatta händelseutvecklingen. Samtidigt gästas New York av en ung berömd dirigent och kompositör som är angelägen om att få träffa en landsman vid namn Mendel Singer. Gästen visar sig vara kompositören till den musik som Mendel med förundran lyssnat till på grammofonen. Nu om inte förr väcks läsarens aningar om den berömda personens verkliga identitet, men författaren håller en på halster och låter mötet mellan dirigenten och den lilla judiska kretsen kring Mendel Singer bilda en sakta stigande kulmen. Maken till crescendo i en berättelse var det länge sen jag senast stötte på.

Jobs bok i ny tappning, alltså. Jag har kort återberättat innehållet i övertygelsen om att ingenting därmed gått förlorat för den som ännu har läsningen framför sig. Det finns något på samma gång enkelt och magiskt i Roths stilkonst som är viktigare än den lånade intrigen. Genom att sparsmakat beskriva miljöer och händelser lyckas han samtidigt återskapa de emotionella tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i. Utomordentlig skärpa i detaljerna fast med bibehållet utrymme för fantasin. Stark emotionell verkan men utan sentimentalitet. Koncentrerat som i en legend, händelserikt som i en följetong.

Som alla förstår har jag funnit en ny favoritförfattare i denne Joseph Roth.

I bibelboken återupprättas Job. Det sker först efter att han slutligen fått Gud att svara på de anklagelser han framfört. Gud svarar emellertid med ett skarpt ifrågasättande av Jobs uppror och krav på ett rättfärdigande, en förklaring. Vem är människan att sätta sig upp emot Gud, den allvise och allsmäktige? Hon är chanslös - och Job underkastar sig. Han blir då välsignad dubbelt upp med de tusentals får, kameler och egendomar som han tidigare var ägare till. Han blir på nytt en rik och mäktig man. Hos Roth uppfylls visserligen profetian om ett underverk, men ingenting antyder att Mendel Singer (eller Roth) anser att serien av gudomliga prövningar i form av de oförtjänta dråpslagen mot Mendels liv och person därmed är försonade, nollställda, rättfärdigade. Dessa pinor hör visserligen till kända existentiella villkor som många tvingas dela, men som likafullt utan begriplig anledning endast drabbar vissa i denna ohyggliga omfattning.

Slutet gott, allting gott, som Elie Wiesel torrt och ironiskt konstaterar om bibelns Job i sin samling av återberättade och tolkade bibliska gestalter (i "Guds utkorade", Stegelands, 1977, övers.: Viveka Heyman). Men Wiesel stannar inte med det. Han anknyter Jobs underkastelse till "de spontana bekännelser" som framtvingas hos dissidenter i totalitära samhällen, och levererar en möjlig och kanske mer uthärdlig tolkning: Den Eviges retoriska överlägsenhet rår Job inte på, så han kapitulerar omedelbart utan minsta protest. Och vi förstår, säger Wiesel, ...

...att trots skenet, eller just för skenets skull, fortsätter Job att gå till rätta med Den Högste. Om han ångrar synder som han inte begått, om han rättfärdigar ett lidande som han inte förtjänat, så är det bara för att signalera att han inte tror på sina medgivanden; det är bara en list. Han som personifierar det otillfredsställda kravet på rättfärdighet och sanning, han har inte böjt sig. Hans prövning är då inte förgäves: tack vare honom vet vi att det är människan givet att förvandla gudomlig orätt till mänsklig rätt.
- - -
Vad finns kvar av Job? En saga?En skugga? Inte ens skuggan av en skugga. Kanske en förebild.

Foto: EJ

En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Norrländsk landsbygd

Efter en vecka hos gamla svärmor, i den ångermanländska trakt som jag numera återvänder till med jämna mellanrum, kan en sammanfattning av intrycken vara på sin plats. Det som rör vad jag inhämtade i läsfåtöljen under några regniga dagar ber jag att få återkomma till.

Furor och blånande berg.
Ännu någon lada knäande mellan åkerlapparna.
Svart katt på grusgången, hästar i hagen.
Vedstaplar, rallarros och vinbär.
Hallonsnårens halvt dolda ljuvlighet.
Välhållna gårdshus i klara färger intill de gamla, silvergrånande.
Den inbyggda altanen, den obligatoriska utbyggnaden.
Rangligt uthus och bakom i slyet en skrotbil.
Doften av nyklippt gräs runt rensade rabatter och studsmattan.
Solur och piskställning, stövlar på bron.
Bensinmacken - livsnödvändig och omhuldad som få.
Män med bar överkropp på flakmoppar och traktorer.
Systembolagsskylt på Konsum, beställningsvara.
Plötsligt uppdykande presentbutiker med allt från gäddrag till kristallvaser.
Thailändskor i hemtjänsten.
Ännu ett övergivet kapell utan handtextad affisch.
Blyblanka sjöar i gråljusväder.
Ån genom blandskogen, i solljuset impressionistisk.
Mörk ligger badviken.

Foto: EJ