Vår i London - bildbevis

Nyss hemkommen från London kan jag rapportera att våren redan är här, dvs. åtminstone där. Sjutton grader i fredags gav en rejäl skjuts åt årstidsväxlingen. Morgonpromenaden i Hyde Park i lördags i strålande sol var en ren njutning, även om temperaturen i skuggan då sjunkit till 11-12 grader. Joggarna, flickorna till häst, hundarna med sina mattar och hussar, blommorna i träd och rabatter, människorna på väg till jobbet, alla syntes njuta av detta. Joggarna är visserligen svåra att avläsa i deras upptagenhet av kroppsansträngningen, men jag tar för givet att i princip hela skapelsen tackade och lovade vädergudarna.

Det var bra länge sen sist jag var i London. Vid varje återbesök blir jag lika positivt stämd, inte minst i musikaliskt hänseende. Jag återkommer till detta.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara)

Bergtagen av Mann

Thomas Mann bör man återvända till nu och då om man vill ha något ordentligt att bita i, något som ger mat åt tanken under stigande estetiskt välbehag. Han är visserligen inte lättsmält, men varför måste allting vara det? God litteratur ska som pastan lagas och spisas al dente, eller hur? Ger man en sådan som Mann lite tid dröjer det inte förrän man blir bergtagen av den överdådiga buffé av liv och dikt som han serverar.

Nog med metaforik! Jag har alltså läst Manns "Bergtagen" i den lysande nyöversättning som Ulrika Wallerström presenterade i fjol. Nio hundra sidor om livet på ett luxuöst sanatorium i Alperna under tidigt 1900-tal, låter det upphetsande? Knappast för dem som i likhet med statsministern i första hand väljer samtida svenska succéförfattare i spänningsbranschen. Tydligen inte heller för den kulturskribent på DN som jag i tv-programmet Babel hörde utbrista: "Men den är ju stendöd!", apropå den idédebatt från förra sekelskiftet som ingår. Den skribenten kommer jag i fortsättningen att läsa med ett skeptiskt öga, den saken är klar.

För vad är spännande och vad är levande? Att ladda skildringen av miljöer och mänskliga möten med idédiskussioner som speglar skilda sociala erfarenheter och livsval, det är spännande om man som Mann behärskar både konsten och idéerna. I relationer utspelar sig som bekant mer än det som uttrycks i ord. Även det är Mann bra på att fånga - i ord! Så för den som inte orkar med det filosoferande inslaget finns tillräckligt av underhållning i de mänskliga förvecklingar som uppstår under de sju åren som huvudpersonen, ingenjören Hans Castorp, vistas "där uppe" i exklusiv avskildhet från livet "där nere". Han anländer för att under några veckor hälsa på sin sjuke kusin, men blir själv undersökt och befunnen sjuk, i varje fall inte så helt frisk att han inte skulle kunna bli kvar. Kort sagt bergtagen.

Det sägs att det är en klassisk bildningsroman, eftersom vi får följa unge herrns anpassning till denna speciella miljö och hans invigning i tankeströmningar och levnadssätt som han annars kanske inte skulle konfronterats med. Men det är naturligtvis även en bildningsroman för läsaren, som får ta del av moralfilosofi, upplysningstänkande, katolsk teologi, medicinsk visdom och tidsfilosofiska resonemang, delvis som miniessäer och delvis i dialoger som speglar olika attityder och ståndpunkter till rationalism och mystik, framstegsoptimism och konservatism. Många karaktärer och livsöden passerar revy men några framstår särskilt tydligt just i form av de idéer de förfäktar. Den sarkastiske rationalisten Settembrini och den judiske katoliken Naphta hör till de stående, lätt karikerade kombattanterna i sällskapet som i varje fall underhåller mig storligen.

I umgänget finns också en erotisk komponent förstärkt av det dödsmedvetande som den inte sällan dödliga tuberkulosen skapar och som gör tillvaron existentiellt tillspetsad. Hans Castorps långvariga avståndsförälskelse i den ryska kvinnan Chauchat ter sig möjligen lite underlig för vår tids mer hämningslösa sexualmoral, men den laddar otvivelaktig texten på ett drivande sätt. Det dröjer innan han så att säga kommer till skott och gör henne sin kur, men när det väl händer sker det (på franska!) i en svärmisk ström av överhettade romantiska tirader, i ren och skär desperation inför hennes aviserade avsikt att lämna stället. För sent, alltså, om hon nu inte får för sig att återvända...

I yttre bemärkelse händer inget dramatiskt, till och med de som dör gör det under diskretion och med kallt konstaterat faktum. Tiden går och de regelbundna undersökningarna talar oftast för en förlängd vistelse. Det blir fortsatt fråga om att ligga balkong insvept i filtar, utspisas i en matsal med bordsplacering fem gånger om dagen, ta sina promenader, föra sig i borgerlig ordning, kommentera varandra, skvallra, konversera och diskutera - helst spirituellt och med tillbörlig bildning. För att kunna gjuta liv i denna ritualiserade tillvaro krävs naturligtvis en mästare av Manns kaliber.

Och visst, tid behövs för läsningen av denna mäktiga roman som i grunden kanske allra främst handlar om tid och tidsupplevelse, om timmarnas och dagarnas gång, om månader som läggs till år, om tidens flykt och närvaron i nuet. Men ägnar man den den uppmärksamhet som krävs så, ja, nog betalar det sig hundrafalt den bästa spänningsroman man försöker locka mig med.

Bill Evans: Never let me go

När jag ändå är inne i en ny period med Bill Evans, "the one and only", som amerikanerna säger alltför ofta men i det här fallet helt adekvat, måste jag få påminna om en klenod bland klenoder.

I slutet av 60-talet spelade Evans solopiano på en platta med titeln "Alone" (ja, associationerna till min omläsning av Strindberg finns där!). Av någon konstig anledning fick den där LP:n aldrig någon distribution i Sverige. Jag minns inte om jag ens visste om dess existens förrän jag fann den i en skivbutik i Dublin i början av 70-talet. Den har sedan dess även utgivits på cd, och i min samling Evans-skivor har den alltid intagit hedersplatsen.

Det finns flera spår som jag gärna ville framhålla, bland annat en odödlig version av en av de ljuvligaste jazzballader som finns, nämligen "Here´s that rainy day". Men först och främst finns här knappt femton minuter gnistrande improvisationer i "Never let me go", ursprungligen en sentimental Nat King Cole-låt som under Evans händer växlas in i musikalisk hårdvaluta. Det är Bill Evans som allra bäst, när han innesluten i sig själv spelar endast för sig själv. Och givetvis för dem som är kloka nog att nu och då stanna upp och ägna en kvart åt tillvarons allra vackraste vemod.

Skating in Central Park

Plusgrader. Isväldet är gudskelov på väg att brytas. En annan årstid väntar om hörnet.

Jag lyssnar till pianisten Bill Evans, och letar mig till sist fram till en klassiker som jag glatts åt i decennier nu. Albumet heter "Undercurrent" och innehåller duetter med gitarristen Jim Hall, en musiker med samma lyriska temperament som Evans. Gitarr och piano är vanligtvis en knepig kombination då pianot är så mycket tonstarkare. Men här smälter klangerna samman på ett vidunderligt vackert sätt.

Ett stycke heter "Skating in Central Park" och det finns att lyssna till här. Bärs inte den här musiken som av milda vårvindar så säg? Jag tänker på mitt besök i New York för några år sedan. Det var i skiftet mars-april. Skridskoåkarna fortfarande på plats, lövsprickningen redan igång. Bill Evans sedan många år borta, men tonerna från den här musiken ljöd för mitt inre öra när jag tog sikte med kameran.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara).

Strindberg, ensam, lyssnar till Beethoven

I "Ensam" beskriver August Strindberg beroendet av tecken på mänsklig närvaro när hans alter ego väljer ensamheten. En del av dessa tecken handlar helt enkelt om ljud som når honom genom den förhyrda lägenhetens väggar och även från huset intill. Han hör bland annat en sångerska som sjunger vackert och som också har en pianospelande väninna. Och den musik han hör i en särskilt svårmodig stund, först inom sig själv och sedan spelad av sångerskans väninna, är ingenting mindre än Beethovens månskenssonat.

Det är inte den för alla så välbekanta första satsen som Strindberg i första hand refererar till. Inte det lyriska adagiot, den klassiska pianolitteraturens kanske mest kända verk, utan den sista satsens stormande presto agitato. Följaktligen kan vi lugnt anta att grannens väninna inte kan ha varit vilken dilettant som helst.

Musik "av den största som lidit hela livet" är just det han vill höra, och närmare bestämt den sonat "som för mig blivit det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse, och som icke någon dikt i ord kunnat uppnå!" Det Strindberg felaktigt kallar allegro-satsen tas om hela tre gånger - "och att icke något annat stycke spelades fattade jag som en särskild nåd."

Ingen annan hyllas i denna bok med så starka ord. Jo, ytterligare en: Honoré de Balzac, vars samlade verk - i femtio volymer! - diktaren läser igenom som ett led i sin egen "självuppgörelse".

Musiken och litteraturen som ovärderligt sällskap för den ensamme. Än idag fungerar det väl så. Strindbergs alter ego i "Ensam" hade lite tur med grannarna vad gäller musiken. Ingen tillgång till grammofon, ingen cd-samling, inte Spotify och inte Youtube. Annorlunda då med de där volymerna av Balzac, som troligen var hemförda från Paris.

Sista satsen av Beethovens månskensonat finns i många inspelningar, också på Youtube. Jag fastnade särskilt för den här med Emil Gilels, som jag gissar Strindberg skulle ha gillat.

Den självvalda ensamhetens inbillningar och erfarenheter

 Berättaren i Strindbergs "Ensam", en diktare och änkling som svårligen kan misstas för någon annan än hans alter ego, återvänder efter tio år från landsorten till sin "födelsestad", dvs. Stockholm. Han befinner sig på nytt bland de nu femtioåriga vännerna, på de flesta sätt sig lika men i vissa avseenden förändrade. Kafésamtalen skär sig alltmer och trötthet och intighet bemäktigar sig honom. Han drar sig undan "dessa utsvävningar, där man egentligen ville höra sin röst och påtruga andra sina meningar".

Ensamheten skärper hans iakttagelser av omgivningen och det den gör med honom själv. Han blir varse sitt behov av tecken på mänsklig närvaro, skaffar sig opersonligt umgänge på promenader och utflykter, avlyssnar grannarnas förehavanden, fantiserar om deras liv utifrån steg i trappan, hundskall, barnskrik och pianospel. Främlingars skvaller under balkongen kan byggas ut till den tragedi som ryms i de avlyssnade fragmenten. 

Det finns i den här boken två scener som jag uppfattar som centrala. Båda handlar om ett distanserat betraktande av vad som försiggår bakom en fönsterruta, där rörelser och minspel måste kompletteras med hjälp av diktarens föreställningar. Båda ger känslan av utanförstående och ensamhet en särskilt skarp kontur. Ibland är den ensamme diktaren alltså hänvisad till enbart auditiva stimuli, i andra främst visuella, som just i dessa fönsterscener.

I den första scenen (i kapitel IV) stannar diktaren upp på gatan framför ett fönster och beskriver interiören noggrannt. Fyra tigande kortspelare sitter i ett hörn vid ett spelbord. En av dem är yngre och antas därför vara mannen i huset, mannen till den yngre kvinna som sitter och virkar med ryggen åt de andra.  "Aldrig har jag sett ledsnaden, ledan vid allt, tröttheten vid livet, så kondenserad som i detta rum". Det finns dock en oro i rummet som har med förströddheten i spelet och blickar mot ett väggur att göra. När klockan slår heltimme ("så att jag hörde det ut på gatan") träder en portiär in i rummet, men i samma ögonblick får diktaren en knuff av en förbipasserande och avbryts i sitt betraktande. Strindberg lämnar oss med beskedet att han, diktaren, skamsen går vidare och trots att han skulle vilja vända och se fortsättningen inte gör det, ty: "slutet vet jag förut, emedan jag varit med om detsamma själv i flera omgångar."

Dramatikern Strindberg vet verkligen att hålla inne med effekterna också i prosan! Inbillningskraften är ett plågoris men också en tacksamt mottagen gåva, eftersom den kan brukas i yrkesverksamheten. Och läsaren utmanas att själv ta gåvan i bruk. I samband med en annan episod sägs det rent ut: "När jag så blev ensam igen, erfor jag en viss lättnad att den överståndna faran upplöst sig i inbillningar, vilka dock för mig haft samma verkan som något upplevat."

Den andra fönsterscenen, mot slutet av berättelsen, utspelar sig i ett rum där diktaren själv tidigare bott, men där nu en vän från förr huserar med sin flygel. Han är nämligen tonsättare och har föreslagit ett samarbete. Eftersom de trots allt inte har så mycket i övrigt att tala med varandra om får diktaren syn på vad som händer i ett fönster i huset mitt emot. En ung vacker flicka hjälper en liten pojke vid matbordet och sjunger visor för honom. Han ser hur hon sjunger, samtidigt som hans vän spelar på flygeln som om han ackompanjerade henne. Även den spelande vännen vänder sig utåt mot fönstret och ser henne. Denna kontakt med vad som försiggår bakom fönstret på andra sidan gatan upprepas vid de återkommande besöken. En hemlighetsfull triangel uppstår som aldrig kommenteras vännerna emellan men som så småningom visar sig innehålla det som både diktaren och läsaren anar.

Diktaren har fri tillgång till lägenheten och besöker den framåt våren vid ett tillfälle när vännen inte är hemma. Minnena från hans egen ungdomstid sköljer över honom när han ensam slår sig ned i det rum som en gång var hans. Och hans blick sig söker sig återigen ut genom fönstret och till andra sidan gatan. Sittande vid bordet ser han nu inte bara den unga vackra kvinnan och barnet utan även den man hon förlovat sig med, nämligen... ja, ni förstår vem.

Jo, denna bok var just så läsvärd som jag mindes den. Den innehåller det mesta av det som behöver sägas om den melankoli som självvald ensamhet skapar. Strindberg avslutar den i storslagen stil:

"Glad att jag kommit så långt jag var kommen, då jag kunde glädjas åt andras lycka utan spår av grämelse, saknad eller uppdiktade farhågor, gick jag ut ur min ungdoms pinorum, och vände hem till min ensamhet, mitt arbete och mina strider."

Lenin och barnen på utflykt

Despoter har som regel ingenting emot att låta sig porträtteras eller fotograferas tillsammans med barn. Tvärtom. Den grymmaste av envåldshärskare vill gärna framstå som barnens enda vän och beskyddare.

Den sovjetiska kommunismen framställde inte bara de muskulösa idealmänniskorna i rollerna som industriarbetare, kollektivbönder och soldater. Där fanns också solskensbilder av sport och fritid som de socialrealistiska målarna och affischmakarna lydigt levererade till allvarligt menad uppbyggelse.

Jag läser i en tjock nyutkommen bok som Peter Englund nyligen varmt rekommenderade - Karl Schlögel: "Terror och dröm. Moskva 1937" - om den sovjetiska verklighet som pågick samtidigt med förföljelserna, arbetslägren, skenrättegångarna och nackskotten. En värld av glans och spektakel fanns samtidigt vid sidan om den grymma verklighet där inte ens partitillhörigheten och den påbjudna kommunistiska bekännelsen var någon giltig försäkring mot nattligt besök och försvinnande.

Jag städade i en av mina pappershyllor häromdagen och där låg det där dubbeluppslaget från Ogonek som jag visste att jag hade någonstans, sparat sedan 1970 eller möjligen året innan eller efter. Det sovjetiska kolorerade magasinet Ogonek fanns på den tiden även på svenska folkbibliotek. Hur jag erövrade uppslaget med den bild som syns ovan (klickbar, men tyvärr ändå i alltför litet format för en detaljgranskning) och till sist även återfann på nätet, minns jag inte längre.

Jag fann bilden obetalbar som exempel på förljugen, propagandistisk socialrealism. Jag hade vid den tiden som mycket ung gjort en resa till dåvarande Leningrad och Abschazien med Eva, min blivande fru, som just erövrat fyra betyg i ryska och talade språket flytande. Det var en på många vis intressant resa, och jag har som minne bland annat en liten stjärna i röd plast att fästa på kavajslaget eller bröstfickan. I stjärnans mitt en bild av Lenin som barn, en svartvit fotokopia av en ljuslockig parvel med feminint utseende. Hon som sålde nålen till mig i tidningskiosken i Suchumi, eller om det var i Pitsunda, skrattade åt mitt intresse för denna lilla souvenir, egentligen avsedd för små pionjärer vad jag kan förstå. På nätet ser jag att de säljs som sovjetisk kitsch för fyra engelska pund numera.

Bilden av Lenin på söndagsutflykt är gjord av den sovjetiske konstnären Alexandr Deineka (1899-1969). Han var alls ingen oäven konstnär, det framgår av bilder som man kan ta del av på nätet (se t ex här). Det är uppenbart att han genom hela livet stilmässigt är kameleontisk, anpassar sig till den socialrealism som Lenin-bilden är exempel på men även gör sånt som vittnar om en annan estetisk strävan.

Vi gör en lantlig utflykt, och det är mitt i höskörden. En mild sommarskur vattnar den bördiga jorden några kilometer bort, men i händelsernas centrum är allt idel solsken med några få molntussar på en ljusblå himmel. Ljuset blixtrar i hjulens nav. Chauffören i uniformsmössan styr stadigt den stora flotta bilen med nedfälld sufflett, uppenbarligen försedd med tre breda säten som fyllts av glada, ljusomstrålade och framåtblickande barn. I det bakersta sätet sitter Lenin med armen faderligt om axeln på en blond krabat. Vi vet inte om dessa käcka flickor och gossar ännu bär någon nål med den store ledarens porträtt men vi förstår att barnen för evigt kommer att sluta honom till sitt hjärta. Tavlan tillkom 1938.

Är det inte vackert så säg? Inte alldeles olikt våra gamla pedagogiska skolplanscher som hämtades från materielrummet och som skulle illustrera olika delar av vår natur och vårt samhällsliv. Bara med den lilla men inte oväsentliga skillnaden att Hjalmar Branting eller Per Albin Hansson inte placerats i bildens mitt. Och att idylliseringen inte döljer en lika ofattbart brutal verklighet.

Gamla och nya klassiker från Wien

Om jag tvingades välja endast en bland Mozarts många omistliga pianokonserter skulle det nog bli den 17:e i G-dur. I lördags hörde jag den i Berwaldhallen med en gästsolist som varit en av världens främsta kammarmusiker i över femtio år. Den berömda men nu nedlagda Beaux Art-trions maestro, Menahem Pressler, har fyllt 88 men fortsätter nu sin karriär som pianosolist som om åldersdiskriminering inte fanns på musikens område. (Vilket kanske trots allt äger en viss riktighet). En gammal man, javisst, men inte utan spänst i steget och framför allt med klara förbindelser mellan hjärna och de båda händernas tio fingrar. Naturligtvis lite gammelmansstel i kroppen, men utan att det på något vis påverkade spelet. Det är ju inte den yviga gestiken på pianopallen som avgör, utan vad som kommer ur hjärta och hjärna via armar och händer ut i fingertopparna.

Och Pressler bjöd på ett klassiskt spel, mjukt och pärlande med ytterst sparsam användning av pedal. Kort sagt ett kammarmusikaliskt finlir av bästa märke. Van som man är av uppdrivna tempi nuförtiden reagerade jag för ett kanske väl makligt tempo i mellansatsen, men den hölls ihop och det sångbara vemodet klingade mycket vackert. Balansen mellan orkestern och solisten var en delikat uppgift för dirigenten Daniel Harding, just på grund av den kammarmusikaliska lätthet med vilken Pressler spelade. Frånsett några få partier gick dock aldrig pianot förlorat.

Apropå dirigenten så kände sig den borne musikambassadören Harding anmodad att leverera en spirituell introduktion till musiken som följde efter paus. Den så kallade nya wienskolans kompositörer - Arnold Schönberg, Anton Webern och Alban Berg - hör ju till de moderna klassiker som inte lockar dem som kräver wienklassicismens lättillgänglighet. Harding citerade en av sina lärare, Sir Simon Rattle, som sagt att det är fullt möjligt att se dessa tonsättares orkesterverk från början av 1900-talet som Mahlers elfte symfoni. Så där skulle Mahler mycket väl ha kunnat låta om han fått leva ytterligare en tid, det är tanken. Den sena romantikens fortsatta upplösning av traditionell harmonik och de extrema instrumentella och dynamiska uttrycken har några av sina tydligaste exponenter i de verk som Harding och SRSO presenterade. Det var Fem stycken för orkester (op.16), Sex stycken för orkester (op.6) och Tre stycken för orkester (op.6) av Schönberg, Webern respektive Berg.

Detta är oavbrutet fascinerande musik som ställer höga krav på koncentration och därför också helst bör avlyssnas live. Harding och radiosymfonikerna gjorde en lysande insats inte bara för stunden utan också propagandistiskt för den här musikens berättigade plats i konsertprogrammen. Särskilt mitt intresse för Webern väcktes på nytt, liksom även associationerna till Bergs operor och hans underbara violinkonsert. Dags alltså att förnya bekantskapen med dessa herrar från det kulturellt så spännande Wien vid 1900-talets början, det dynamiska "Wittgensteins Vienna".

Men åter till Mozart. Varför är nu den där G-dur-konserten så enastående? Jo, helt enkelt för att den är så ytterligt mozartsk, ett koncentrat av hans musik när den är som bäst. Idérik, sorgsen och sprittande livfull i den typiska blandningen, och med en oemotståndlig resignerad acceptans av livets obönhörlighet i mellansatsens sorgesång. Här stannar musiken flera gånger upp i tystnad, men bara för att ta sats på nytt och slutligen lämna oss med obesvarade frågor. Visst kan Mozarts musik höras utan att avlyssnas, men denna tillgänglighet är bara ytlig och förrädisk. Med den koncentration som egentligen krävs för all konstmusik avslöjas vilka djup som öppnar sig under de wienklassicistiska tongångarna, hemmastaddheten till trots.

Den fine poeten Petter Bergman, (må ingen poesiläsare glömma honom!) har sagt det som behöver sägas i en dikt med titeln "Nr 17. G-dur" (ur "Barndomens gator", Bonniers,1983):

En fulländad balans. En strävan, kanske,
till det yttersta, till fallet.

Allting i vila och rörelse: de rena
sekvenserna, öppna för sol och skugga.

All förtvivlan finns här,
därför att allt är fullbordat.


PS. Ett smakprov på Pressler och Harding i den nämnda Mozart-konsertens Andante finns på Youtube här.
Satsen som helhet, liksom de övriga två, finns bland annat här (med Leif Ove Andsnes och Gustavo Dudamel).
Den bästa inspelning jag hört är den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra på Virgin Classics. Väl värd att leta upp i skivhandeln.

El sistema!

Ni som läser det här är givetvis redan införstådda med det märkvärdiga musikprojekt som El Sistema i Venezuelas huvudstad Caracas innebär. Vi har ju Göteborgssymfonikernas eminente dirigent Gustavo Dudamel som en ständig påminnnelse om detta.

Vår lika eminenta altröst i världen, Anna Larsson, har som jag tidigare påpekat en blogg som är intressant att följa. I torsdags skrev hon om Mahler-konserter i just Caracas med Dudamel på hemmaplan. Och hon ger en liten glimt av vad El Sistema betyder i praktiken. Under framförandet av Mahlers tredje symfoni får hon syn på en person i publiken:

I salongen satt en liten rullstolsbunden pojke med någon sorts handikapp, han hade en dirigentpinne i den lilla handen och satt och tittade storögt. Sen plötsligt började han att dirigera. Och herregud, han kunde stycket! Han gav insatser och han fraserade med vänsterhanden. Den lille killen som knappt kan röra kroppen kan dirigera. Då fick jag blinka som bara den för att inte sitta på scen och gråta.

Milda makter! Man blir ju tårögd bara av att läsa om det.

Vid dagens slut

Guilt by association är ett tecken på intellektuell ynkedom, inte analytisk förmåga att skönja mönster.

Brahms: Intermezzo, op. 118, nr 2

Johannes Brahms musik har alltid tilltalat mitt öra och hjärta. Det gäller även pianostyckena, som kanske inte är det första man kommer att tänka på när han förs på tal. Ett häfte med hans Klavierstücke, op. 118 (tillägnade Clara Schumann) har jag ägt sen ungdomen, och där finns ett Intermezzo som lika länge varit en av favoriterna bland de tjugo märkliga pianostycken (op. 116-119) som tillkom mot slutet av hans liv. Allvarliga, tankedigra monologer, som en Brahmsbiograf kallat dem.

Det är nummer 2 i A-dur op.118 som jag syftar på. Jag känner stycket väl, eftersom jag spelat det otaliga gånger och brottats med interpretationen i många herrans år. Noterna bjuder ytligt sett inga oöverkomliga svårigheter, vilket naturligtvis inte betyder att det är lätt att göra musik av dem. De svårigheter man rent tekniskt ställs inför handlar om anslag, pedalering och accentueringar. Det är nämligen ett stycke som utmanar med stor dynamisk spännvidd och maffiga ackord, vilket förutsätter skickligt legatospel och att man aldrig försummar melodilinjen.

Stycket skall spelas andante teneramente, dvs. lugnt och återhållet. Det är tredelat A-B-A med en expressiv mellandel som bör spelas lite mer rörligt i pianissimo och småningom stegras till ett forte för att slutligen återkomma till huvudtemat. Ett flertal anvisningar av typen espressivo och un poco animato finns till hjälp för förståelsen av vad Brahms ville med den här musiken.

Häromdagen undersökte jag vad som fanns på Youtube av detta intermezzo. Uppenbarligen är det många med mig som älskar det. Inte mindre än ett tiotal välkända pianister (plus en del andra) har jag kunnat lyssna till, och deras spel belyser på ett intressant sätt hur stora olikheterna kan vara trots att det är samma notbild och samma anvisningar som de har framför sig.

Ett av de svåraste och kanske mest avslöjande momenten är presentationen av huvudtemat. Att med gott anslag spela svagt och balansera den där deciman (tio tonsteg) i det brutna ackordet i diskanten samtidigt som ett a klingar djupt nere i basen är inte enkelt om man samtidigt vill undvika ett brott i legatot. Det är redan här som valet av tempo också blir viktigt, eftersom de där punkterade noterna visserligen inte borde skapa något som helst problem men likväl kan vara svåra att få fram utan överbetoning så att det låter knyckigt.

Nå, vi lämnar detaljerna som är nog så knepiga att förmedla i ord. Vad fanns att lära av och tycka om i andras tolkningar av detta älskvärda stycke? Vilken är bäst om jag själv får avgöra?

Jag gjorde en gruppering av exekutörerna efter tempo - långsamt, medel, snabbt. Till de som spelar i långsamt tempo hör Ivo Pogorelich, Evgenin Kissin, Giorgian Ion och Citlalli Guevara. Den mest excentriska tolkningen står Pogorelich för. Det är som om han kämpar med ett tungt släp i en brant uppförsbacke med tunga klampande steg. En horrör, enligt min mening. Den bästa versionen av de långsamma tycker jag den för mig okända mexikanska pianisten Guevara står för, även om hon spelar med för mycket ritardando här och var och särskilt mot slutet.

Till de snabba hör den store Beethoven-pianisten Wilhelm Kempff, som spelar med en elegant framhållen melodilinje men har bråttom, bråttom och jagar allt brahmskt på flykten. Glenn Gould gör aldrig något ointressant, inte ens med de romantiker som han egentligen inte gillade. Men det här intermezzot gör han lite för snabbt och oroligt för att passa de dynamiska svallvågor som han skapar i legatobågarna. Inte riktigt min Brahms.

Jag måste erkänna att jag föredrar dem som valt ett medeltempo, och här finns det flera bra tolkningar att välja mellan. Ivan Moravec spelar habilt men lite för oinspirerat för att kunna hävda sig i konkurrensen. Emanuel Ax är en pålitlig Brahms-tolkare med gediget spel även i det här stycket, dock ställvis en aning för tungt för min smak. I den här kategorin finner vi också ett par legendarer i pianohistorien, dels den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus (som hade Richter, Gilels, Lupu och många andra som elever), dels Arthur Rubinstein. Båda spelar mycket vackert och genomtänkt på ett sätt som jag gärna lyssnar till på nytt.

Återstår tre namn, av vilka ett är nytt för min del. Roberto Plano är en italienare som uppenbarligen inte är främmande för tysk romantik. Den känsliga expressivitet som han åstadkommer i framför allt mellandelen är imponerande, men som helhet har han två medtävlare som går före honom: Nikolaj Lugansky och Radu Lupu. Båda övertygar starkt med sin värme och inlevelse, med ett spel i rätt tempo utan överdrifter, med dynamisk nyansrikedom och samtidigt ett obrutet, lagom rubaterat flöde som skulle gjort Brahms lika entusiatisk som jag själv, inbillar jag mig.

Med lite längre skägg skulle Radu Lupu här på bilden nästan kunna tas för en återuppstånden Brahms. Hans inspelning av intermezzot finns här. Och Nikolaj Luganskys inspelning finns här.

Wislawa Szymborska, 1923-2012

Om döden utan överdrift

Han kan inget om vitsar,

om stjärnor, om broar,

om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,

om skeppsbyggeri eller kakbakning.

När vi planerar för morgondagen

skjuter han alltid in sista ordet

vid sidan om ämnet.

Han kan inte ens det

som är direkt förknippat med hans fack:

inte gräva graven,

inte snickra kistan,

inte städa efter sig.

Han sysslar med att döda

men gör det nog så fumligt,

utan system och rutin.

Som höll han på att öva sig på var och en av oss.

Visst firar han triumfer,

men så många fiaskon

och missade slag

och försök som måste göras om!

Han orkar inte ibland

ens slå ner en fluga ur luften.

Mot alltför mången larv

förlorar han i krypningstävlan.

Alla dessa rotknölar, fröhus,

fenor, gälar, känselspröt,

praktfjädrar och vinterpälsar

vittnar om att han ligger

efter i tröttsamma jobbet.

Hans ondska förslår inte.

Skeletten i spädbarnen växer.

Frönas trägna slit ger de första två bladen

och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig

är själv ett levande bevis

på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte

som inte om så för en stund

åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget

på den osynliga dörren.

Vad man har hunnit med,

det kan han inte ta tillbaka.

Ur "Människor på en bro" (1986). Översättning: Anders Bodegård.

FIB:s Lyrikklubb, 2003.



Strindbergåret 2012 har börjat

Det var väldigt länge sedan jag läste något av August Strindberg. Tänkte därför återknyta bekantskapen med honom detta år som utropats som Strindbergår, hundra år efter hans död. Det jag senast läste var nog "Ensam" och det måste ha varit någon gång på 70-talet. Den utkom då i en ny upplaga i Delfinserien (den ursprungliga är från 1903) med Artur Sjögrens originalillustrationer.

Jag tyckte mycket om den lilla boken, inte minst för att den visade en annan sida av August än den jag förväntade mig. En eftersinnande, resonerande Strindberg, vilket han tydligen också kunde vara. Det ska bli intressant att se om mitt intryck består vid en omläsning.

För övrigt ser jag att Strindbergåret innebär att flera av hans pjäser på nytt sätts upp på teatrarna i min närhet. En ambition är att se åtminstone någon av dem.

Sedan lockar mig förstås också en omläsning av någon av de rabiata uppgörelserna, exempelvis "Det nya riket" eller "En dåres försvarstal". Kanske också "En blå bok", som väl skulle kunna sägas vara Strindberg som en lite kuriös bloggare långt innan fenomenet fanns.

Nathan Schachars lika eleganta som roande avklädning och nedsabling av skitstöveln August i DN i söndags har i varje fall inte hos mig minskat lusten att läsa honom på nytt.

Han, hon och hen

Det pågår en mycket egendomlig diskussion om könsidentitetens betydelse och språkets makt över tanken. De grundläggande kategorierna han och hon bör ersättas, eller i varje fall kompletteras, med hen - det är tydligen ett allvarligt menat förslag. Jag såg häromdagen en sådan diskussion, om man kan kalla den för det, i tv-programmet "Debatt", som för övrigt kanske också borde kallas för något annat.

Låt oss då först konstatera att språket förvisso har makt över tanken, att det finns områden i livet där det är av största vikt hur vi beskriver verkligheten för hur vi kommer att uppfatta och förhålla oss till den. Men språk återspeglar också en verklighet som man inte alltid kan rucka på bara genom att kalla någonting för någonting annat. Det finns ju i vårt språk alltid möjlighet att uttrycka sig könsneutralt när det behövs. När man inte specifikt syftar på det ena könet skriver man till exempel helt enkelt hans eller hennes.

Tydligen finns det en urspårad feminism som med spjärn i ett rättspatos för en ytterst liten minoritet med biologiska avvikelser försöker upphäva skillnaderna mellan könen med språklig manipulation. Redan barnen skall tydligen läras att det egentligen bara finns hen här i världen, inte han eller hon, och det med hänvisning till att det finns människor som inte enkelt kan könsbestämmas, som kanske varken är hon eller han utan både och, och i så fall på sätt och vis något tredje (se intersexualitet).

För nästan alla människor är könsidentiteten grundläggande och någonting som bör skiljas från de sociala konstruktioner som könsroller utgör. Könsroller och uttryck för könstillhörighet kan man laborera med och välja, men med könsidentiteten är det inte lika enkelt. Den som tror att man kommer åt könsrollsbetingad olikhet och ojämlikhet genom att skrota könskategorierna man/kvinna och han/hon bedrar sig naturligtvis gruvligen. Redan med detta konstaterande borde debatten kunna hyfsas.

Tyvärr låter det sig inte göras eftersom en del debattörer ytterst verkar ha tagit på sig den svåra uppgiften att samtidigt komma åt begreppet "normalitet" i sammanhanget. Det kan finnas många skäl att i olika psykologiska och sociologiska sammanhang ifrågasätta vad som är normalt och inte, inte minst för att det normala oftast är värdeladdat normerande. Men när det gäller könstillhörighet innebär det "normala" helt enkelt att man i de allra flesta fall föds till Adam eller Eva, till endera av två kön, inte till båda, eller till något tredje. Vårt språkbruk återspeglar detta sakförhållande. Vilket inte hindrar att det finns undantag, och att ett visst antal personer kommer att hamna i svårigheter på grund av att de upplever att biologi och psykologi inte stämmer överens hos dem själva.

Man kan tycka att det är onödigt att spilla krut på korkade diskussioner, men i det här faller har den en del anspråksfulla teoretiker i bakgrunden. Debatten är nämligen inspirerad av vad jag skulle vilja kalla en strukturalism gone wild, en missbrukad strukturalism befruktad av ett så kallat postmodernt tänkande som blivit populärt i vissa akademiska kretsar och som inbillar sig att allt i grunden är social konstruktion. Om vi bara "konstruerar" kön som någonting som inte innefattar den biologiskt grundade uppdelningen i man eller kvinna eliminerar vi avvikelserna och de kulturella värderingar som vidhäftar dem. Detta tror och hoppas man. Det rör sig om ungefär samma slags strukturella djupsinne som det som landar i att "könsmaktsordningen" i grunden är densamma i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Män här som där! I den sistnämnda analysen blir däremot könstillhörigheten avgörande för att man ska kunna bekämpa den rådande ordningen. I en värld befolkad av hen blir det onekligen svårare att identifiera "fienden" och komma tillrätta med missförhållandena. Om man nu inte räknar med den egendomliga tanken att om vi kallar varandra för hen så försvinner också makten från dem som har snopp. Den postmoderna tanken i sin prydno?

Samma debattörer som förespråkar hen ansluter sig givetvis till kampen för att transsexuella kvinnor ska få välja att operera sig till motsatt biologiskt kön men med bibehållande av sin reproduktionsförmåga, alltså förmågan att föda barn. Om detta blir fallet skulle det i praktiken kanske kunna ses som en seger för tanken att man inte behöver vara antingen eller, man eller kvinna, utan lika gärna (helst?) både och. Eller med andra ord vore det ett sätt att underkänna den dikotoma kategoriseringen i kön. Man måste då bara blunda för att det omvända är omöjligt, dvs. att en man gör ett könsbyte och samtidigt förvärvar förmågan att föda barn.

Ett annat krux är att man i fallet med den opererade kvinnan också måste underkänna det som hittills utgjort grunden för operativa ingrepp för harmonisering till en transsexuell identitet. (Med transsexuell identitet menas en stark subjektiv upplevelse av att inte tillhöra sitt biologiska kön utan det motsatta). Poängen är alltså att man upplever sig vara det andra könet, att man även biologiskt vill bli ett med detta kön och slippa dubbelheten eller problemet med att självupplevelse och könskarakteristika inte stämmer överens. Eftersom inga män föder barn utan detta tvärtom utgör en biologisk egenhet för det kvinnliga könet ter det sig för de flesta av oss underligt att en transsexuell kvinna som vill bli man egentligen vill bli både och. Jag antar att psykiatrin snarast skulle uppfatta detta som en vacklande könsidentitet och därmed ett skäl att inte tillmötesgå önskan om ett könsbyte.

Nu skulle man ju kunna invända att det kanske finns ett fåtal kvinnor som vill bli en hen och bibehålla sin rätt att kunna bli med barn även som man, vilket hen då endast blir i yttre bemärkelse. Vi skulle då helt enkelt behöva ett nytt begrepp för kvinnor som saknar stabil könsidentitet men ändå hävdar att de vill bli man...de som av någon anledning kräver att bli opererade till ett både och... med hänvisning till att man lider av... ja vad?

Jag undrar hur många fall det rör sig om i denna kategori som nu blir föremål för en diskussion som förmodligen har andra bevekelsegrunder än den starkt uppammade omsorgen om densamma.

Schumanns uppenbarelser

Robert Schumann (1810-1856) är tveklöst en av de stora genierna i musikhistorien. Pianist uti fingerspetsarna (för övrigt fingrar som rådbråkades intill oanvändbarhet genom brutala experiment för förbättrad teknik) skapade han bland mycket annat ett flertal pianostycken som hör till de största numren i den genren. Bara en pianokonsert förvisso, men desto mer för solopiano. Och det finns något av Schumann för alla pianister; varken den unga pianoeleven (säg "Träumerai") eller den virtuose världspianisten (säg "Kreisleriana") kan undvara honom.

Mot slutet av sitt liv var Schumann långt ifrån sitt bästa psykiska skick. Från hustrun Clara finns dagboksnoteringar om att han såg sig omgiven och ansatt av andar, onda såväl som goda, inspirerande såväl som destruktiva, en eller annan med ingivelser han delvis hann omsätta i toner innan mörkret och mentalsjukhuset definitivt slöt sig kring honom.

Det sista han komponerade var "Geistervariationen", cirka tio minuter pianomusik utifrån ett eget tema. Jag var länge övertygad om att jag kände till alla Schumanns pianoverk, vilket en vacker dag visade sig vara fel. Det var i fjol under András Schiffs konsert i Stockholms konserthus (se här) som jag första gången hörde nämnda variationer, och det blev för mig den konsertens verkliga höjdpunkt.

Nu har Schiff utkommit med en dubbel-cd med Schumanns musik där dessa variationer finns med tillsammans med flera andra mer kända verk, bland annat sonaten i fiss-moll, Papillon, Waldszenen och den stora C-dur-fantasin. (I förbigående sagt: Jag vägrar säga annat än "utkommit" eller "spelat in"; brakskitar "släpper" man, inte skivor och böcker!)

Enligt Clara steg Robert natten mellan den 17 och 18 februari 1854 upp ur sängen och noterade ett tema som änglar under natten sjungit för honom. Senare påstod han också att han fick det till skänks från goda andar, närmare bestämt Schubert, och kanske var även Mendelsohn andligen inblandad. I själva verket går temat igen i andra verk av honom själv, bland annat Andante-satsen i violinkonserten, vilken komponerades året innan men inte framfördes förrän hundra år efter hans död.

En dryg vecka efter den där nattliga uppenbarelsen, mitt i arbetet med variationerna, kastar han sig halvklädd i Rhens iskalla vatten, räddas visserligen men endast till ett långsamt borttynande. Dagen efter självmordsförsöket slutför han i alla fall variationerna, tillägnar dem hustrun, som nu på läkares inrådan lämnat honom, förseglar manuskriptet och sänder det till henne. För egen del väntade hospitalet, varifrån han aldrig återvände.

Temat liknar en fridfull koral, en stilla bön fylld av resignation och vemodig kontemplation. Det är omöjligt att inte gripas av denna musik, även utan kännedom om bakgrunden. I Schumanns musik finns ofta starka kontraster, en pendling mellan lyriskt lugn och stormande utlevelse, mellan det inre jagets Eusebio och det yttre jagets Florestan. Här råder emellertid Eusebio ensam. Inte ens i den sista variationens rörlighet går den lyriska inåtvändheten förlorad. Temat binder samman och tyglar livligheten som slutligen stannar upp utan någon stegring eller markerad coda. Endast avbrott i flödet och ett bortdöende slutackord. Känslan av något oavslutat dröjer sig kvar, som funnes det fler variationer i beredskap.

På Youtube hittar jag en intressant tolkning av variationerna med Grigory Sokolov. Tyvärr inte med den bästa ljudåtergivningen. Ljudet på Schiffs cd är desto bättre, nästan för bra. Mikrofonerna måste ha placerats mycket nära, så nära att man upplever sig sitta alldeles intill flygeln. Andras Schiff  är en pianist som aldrig gör en besviken, inte heller här. Aldrig överdrifter eller excentriska tolkningar, bara gediget spel rakt igenom. Schiff håller ett något snabbare tempo än Sokolov, som dessutom rubaterar mer, vilket gör musiken mer besinnande inåtvänd hos Sokolov och mer flödande korallik hos Schiff. Jag vill inte undvara någon av dessa alternativ, men tvingas jag välja får det nog trots allt bli Sokolov.

Sokolovs version av Geistervariationerna finns här.