Gurre-Lieder

Arnold Schönbergs "Gurre-Lieder" är tveklöst ett av musikhistoriens mest storslagna verk. Ett gigantiskt oratorium för körer, stor orkester, fem sångsolister och en recitatör, ett uppbåd som jämte Gustav Mahlers åttonde symfoni bildar en kulmen på den senromantik som fann vägs ände för mastodontverk av det här slaget.

Det säger sig självt att det sällan ges på scen; det är helt enkelt för resurskrävande. Årets Östersjöfestival valde i alla fall att satsa för fullt i år och som avslutning ge oss detta verk med Esa Pekka Salonen som dirigent. Biljetterna tog snabbt slut, men jag och många med mig fick i alla fall en andra chans när man öppnade för möjligheten att följa generalrepetitionen i lördags.

Sällan har väl Konserthusscenen behövt byggas ut på det här sättet för att kunna ge plats åt en sammanslagning av radiosymfonikerna och filharmonikerna, och med körläktaren fylld av 170 korister från de allra bästa körerna vi har i det här landet. Bara synintrycket kan göra en överväldigad.

Oratoriet (eller vad man nu ska kalla det - sångcykel? symfonisk melodram? konsertant opera av närmast wagnerska dimensioner?) bygger på dansken J P Jacobsens versepos om kärleksdramat mellan den undersköna Tove och kung Valdemar på Gurre slott, vilket i sin tur bygger på en medeltida legend. Tove mördas av den svartsjuka drottningen och Valdemar jagar Toves närvaro i livet såväl som i döden. Han tvingas uppstå från de döda och rider omkring med sina vasaller som en furie i trots mot Gud och hela tillvaron. Allt detta tilldrar sig omväxlande med bitterljuv naturmystik med milda sommarvindar, den sorgsna skogsduvans sång och slutligen en extatiskt jublande hymn till soluppgången.

Den som bara känner till Schönberg som svårlyssnad tolvtonskompositör blir nog rejält överraskad av att här finna en romantikens och sensualismens överstepräst, ett snille som summerar 1800-talets musik, inkorporerar en impressionism som inte står Ravel eller Debussy efter (orkesterpreludiet!) och antydningsvis redan hunnit anamma modernismens kärvare tonspråk.

Förklaringen kan sökas i den unge Schönbergs ambition att, efter att i huvudsak endast ha komponerat kammarmusikverk, visa sitt bredare kunnande i mer än bara skickliga orkestreringar av andras scenmusik. Men han måste ju samtidigt leva och försörja sig, och det som började som en sångcykel och växte till ett stort upplagt verk måste nödvändigtvis läggas åt sidan. Åren gick och det var först ett decennium senare han på allvar tog itu med att slutföra detta partitur vars omfattning ännu inte äger sin like.

Framförandet i lördags var omtumlande och starkt. Trots att det var generalrepetition med Salonen dirigerande i t-shirt kändes det som "på riktigt", utan ett enda avbrott för justeringar. Jag lyssnade till P2:s radioutsändning av konserten igår också, och kunde som vanligt konstatera fördelarna med att sitta i salen - i alla hänseenden utom ett. Sångsolisterna går fram bättre i radion än på plats i ett verk av den här karaktären. I synnerhet Michael Weinius vackra tenorstämma i rollen som Valdemar hotade ibland att dränkas av den massiva orkestersatsen. Bland solisterna imponerades jag också av sopranen Camilla Tilling (Tove) och inte minst av den 91-årige (!) recitatören Franz Mazura, vars mäktiga stämma och nyanserade deklamation vittnade om både rytmisk musikalitet och en otrolig vitalitet. När jag googlar hans namn får jag veta att han är en välrenommerad österrikisk basbaryton med stora framgångar på operascenen bakom sig.

Ja, det var ett konsert att minnas, särskilt som det känns som högst tvivelaktigt att chansen till en live-lyssning återkommer. Naturligtvis finns det goda inspelningar att tillgå, och bland dem kan jag rekommendera Claudio Abbado och Wienfilharmonikerna, Seijo Ozawa och Bostonsymfonikerna (den inspelning från 80-talet genom vilken jag själv första gången kom i kontakt med verket, och där Jessay Norman är Skogsduvan) och Riccardo Chailly och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.

Foto: Gurre slott utanför Helsingör, så som man antar att det en gång såg ut. Numera återstår bara rester av en ruin. (Wikipedia).

Snällt eller inte

Romanens titel är en sån där replik som i sin inlindade aggression kan fastna i medvetandet, inge obehag och småningom växa och anta symboliska proportioner, i värsta fall överleva in i nästa generation.

Det som låter som en stilla vädjan är i själva verket ett sätt att avvärja konflikter och få den andre att ge fan i alla invändningar. I kombination med gränslöshet i nära relationer uppstår inte sällan komplikationer, inte minst inom familjen.

Om hur konsekvenserna av sådant kan gestalta sig berättar Per Landin i en psykologisk roman om en man, medelålders plus, som efter att ha blivit av med sitt jobb inom teatern återvänder till sitt och systerns ärvda sommarhus på Bjärehalvön. Där har han vistats varje sommar sedan barndomen och möter på nytt sin borgerliga uppväxtmiljö, fulladdad av minnen som den är i varje inredningsdetalj, landskapsvy och umgängesform.

Han är ensam och i en låg sinnesstämning som gör honom inåtvänd och upptagen av det förflutna i det närvarande, särskilt av det som erinrar om moderns invasiva och självsvåldiga karaktär. Det porträtt av henne som växer fram under berättelsens gång kan, trots hennes yttre skönhet, varken bli vackert eller snällt. Att systern i ett telefonsamtal i stället för att stå till svars för sina handlingar omedvetet ekar moderns inte så snälla replik, påminner om det fatala inflytande som modern haft och fortfarande har, också på honom själv. Hennes possessiva närgångenhet även på det erotiska planet har uppenbarligen trasslat till hans känslor och kärleksliv.

Ämnessfären är i mångt och mycket Lars Noréns, men i stället för dramatiska uppgörelser med raseriutbrott och kittlande vulgariteter filtreras det mesta av minnesbilderna och det yttre skeendet genom en enskild persons melankoliska medvetande. I stället för mer eller mindre våldsamma utfall mot andra, vänds besvikelserna inåt i uppgivenhet. Vi får följa självreflektionen hos en man som på nytt allvarligt överväger självmordet som en utväg, en befrielse.

Det som talar för att huvudpersonens havssimtur mot slutet trots allt inte utgör slutet skulle vara det som samtidigt utgör den här romanens styrka, nämligen en sinnlig närvaro som förmår återge tillvarons skönhet i stort som i smått, såväl i självförsjunkenhetens närsynta iakttagelser av myrornas gångstigar som den vidare blicken på vindarnas och ljusets lek med havet. Därtill en genomskådande blick på det sociala umgänget - badet, tennisen och partyminglandet - som den alienerade får, men som kanske ändå inte sammantaget kan hålla livsgnistan uppe.

Den här stilsäkra romanen kom i våras på Atlantis förlag och är Per Landins skönlitterära debut. Landin är tidigare känd som en eminent essäist med huvudintresse för tyskspråkig litteratur. Han försvann för några år sedan från DN:s kultursidor, där nog många med mig har saknat honom.

Några lockande evenemang under hösten

Så här års brukar jag gå igenom mina närbelägna opera-, musik- och teatersceners höstprogram. Utbudet är ju så mycket större än man bara till en bråkdel mäktar med, så det gäller att sovra och gissa sig till vad man med glädje efteråt kan konstatera var värt mycket mer än biljetten kostade.

Om man som jag är Mahler-fantast kan man tidvis överdosera honom, inte tu tal om det. Men nu var det ett tag sedan sist, och jag kommer inte att utebli från Daniel Hardings version av nionde symfonin i Berwaldhallen i oktober. Sakari Orami tar sig an trean med Ann-Sofie von Otter som sopransolist i Konserthuset redan i början av september, och inte heller det tillfället lär jag låta gå mig förbi. I den symfonin finns ju några av Mahlers allra mest hänförande partier.

Beethovens nia ges också i Konserthuset, och det sker alldeles när vi äntrar höstlig oktober. Dirigenten Hartmut Haenchen gästar Filharmonikerna, och bjuder dessutom på ett för mig obekant verk av Bohuslav Martinu: Minne över Lidice.

Vår store svenske dirigent Herbert Blomstedt är still going strong och återkommer till Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester i november med Beethoven och Sibelius, deras andrasymfonier. SRSO har också ett spännande program den 1 oktober med förutom Schuberts stora C-dursymfoni även Carl Nielsens "Pan och Syrinx" och Karol Szymanowskis fjärde symfoni (Sinfonia concertante), som väl egentligen är en pianokonsert. Pjotr Anderszewski sitter vid pianot, så det är verkligen något att se fram emot.

Man kan inte hinna med allt, och ibland kolliderar också attraktionerna. När det gäller körkonserter har Radiokören ett program den 19 september där bland mycket annat den underbara "Mässa för dubbelkör" av Frank Martin ingår.

Kammarmusiken då? Ja en pianofestival 3-6 september i Konserthuset annonseras just nu stort i bland annat DN. Men det jag först och främst inte vill missa är Grogory Sokolovs återkomst med ett Schubertprogram den 25 oktober, som vanligt i Konserthuset. Pavel Haas Quartet spelar Martinu, Dvorak och Beethoven i början av december, även det i Konserthuset.

Uppsala Konserthus har en kammarmusikserie som går vissa söndagar. Den 18 oktober demonstrerar Uppsala Kammarsolister "Fugans konst" med hjälp av Sibelius, Beethoven och Bach. Och den 22 november ger de Mozarts stråkkvintett i c-moll samt ett stycke för bandoneon och stråkkvintett av Astor Piazzola.

Vad opera beträffar så erbjuds stockholmarna bland annat världens två mest spelade operor denna höst. Kungliga Operan har nypremiär på Bizets Carmen och Folkoperan har tagit sig an Verdis La Traviata. Den senare uppsättningen är jag nyfiken på men samtidigt lite orolig för. Det ser av annonseringen att döma ut att vara en satsning på det lite mer spektakulärt nakna och queera, i värsta fall som kompensation för att man inte alltid kan leverera det orkestralt fullödiga på denna scen. Men Folkoperan kan alltid överraska, och jag har sett en del mycket övertygande föreställningar där, även om det var ett tag sedan.

Teater. Dramaten får det nog bli i höst. Två klassiker lockar mig i första hand, dels Aischylos "Den fjättrade Prometeus" i Karl Dunérs regi, dels Friedrich Schillers "Maria Stuart" i regi av Peter Konwitshny. På Stadsteatern ägnar man sig som vanligt i hög grad åt dramatiseringar av romaner. I december är det premiär på P O Enquists "Livläkarens besök", och det kan möjligen bli något sevärt.

PS. Östersjöfestivalen står för dörren. Jag kom aldrig till skott med att boka biljetter i tid till slutkonserten med Arnold Schönbergs fantastiska "Gurrelieder". Det är utsålt sedan länge. Det uppbåd av musiker, körer och solister som krävs för detta verk gör att det hör till ovanligheterna på repertoaren. Och nu meddelar mig festivalen att de generöst erbjuder oss olyckliga att till starkt reducerat pris i stället lyssna till generalrepetitionen lördagen 29/9. Tack för det festivalledningen!

Foto: EJ

Varats lättsamma obetydlighet

Bland vårt tids många romanförfattare finns ett mindre antal tankediktare som ägnar sig åt att undersöka livsinställningar snarare än presentera mänskliga identifikationsobjekt, som intresserar sig mer för förskjutningar i samtidens existentiella villkor än dess ideologiska agendor för varjehanda. Milan Kundera har blivit en alltmer utpräglad sådan författare. Alltjämt och vid hög ålder fortsätter han sina fenomenologiska studier av varat i en tid när han förnimmer att erotiken, skämtet, individualiteten, det goda humöret och lögnen inte längre är vad de varit. Jag ser honom som en arvtagare till den bästa centraleuropeiska traditionen med Robert Musil som främsta namn.

I sin senaste bok, "Obetydlighetens högtid" (Bonniers, 2015), alldeles nyutkommen på svenska i Anna Petronella Foultiers översättning, iscensätter han vad som kan liknas vid ett marionettspel med ett antal medelålders manliga figurer som tillsammans med många andra strålar samman på ett cocktailparty. Bättre scen än just partyscenen finns väl knappast om man vill åskådliggöra obetydlighetens primat för det sociala liv som i så hög grad behärskar oss. Det är ju där som det gäller att tala utan att väcka engagerad uppmärksamhet, att endast säga något banalt och meningslöst som inte kräver sinnesnärvaro och intelligenta svar.

Hela den där cocktailfesten bygger förresten på en lögn. Den utgör ett födelsedagsfirande kombinerat med firandet av en föregivet snar cancerdöd, vilken emellertid anordnaren själv just blivit snuvad på genom ett negativt, alltså positivt, besked från läkaren. Han kommer inte att dö, men ljuger av för honom själv oförklarlig anledning om den saken.

Obetydligheten finns överallt, också i fasorna och olyckorna, det gäller bara att känna igen den och att lära sig älska den, enligt Kunderas pessimistiska slutsats. Det onyttiga, det avsiktslösa, skrattet som kommer utan att man egentligen vet varför, äger en speciell attraktion och skönhet, en betydlighet i all sin obetydlighet.

Det finns hos Kundera ett drag av leda vid tiden, om än en leda som utstås med ovanligt gott humör. Som när nu den erotiska manliga blicken inte längre riktas mot de kvinnliga företräden som har sina främsta exponenter i lår, stjärt och bröst. Numera är det naveln i glipan mellan lågt skuren byxa och kort linne som drar till sig uppmärksamheten. Även ur denna skenbarligen så obetydliga sak utvinner han en poäng genom att koppla den till ett hot om individualitetens försvinnande. En navel är en navel, vem som än äger den; ingen känner igen sin älskarinna på naveln.

Kundera vore inte Kundera om det inte också i denna intrikat sammanvävda historia bestående av korta episodiska kapitel fanns ett östeuropeiskt inslag. Självaste Stalin kommer ut som både filosof och elak humorist. Hans skämt varken uppfattas eller uppskattas av kamraterna i Högsta Sovjet. Hans historia om sig själv som jägaren med de tolv patronerna och de tjugofyra pärlhönorna i trädet kan nämligen inte vara sann. Det upprör Chrusjtjov och de övriga men inte Stalin som njuter av att dra ut på sittningarna med sådana historier, ända tills den prostatitdrabbade och ständigt nödige Kalinin inte kan hålla sig längre utan kissar på sig.

I en akt av stalinistisk ömhet döps dock Königsberg, Kants hemstad, efter denne Kalinin till Kaliningrad. Vilket därefter trots talrika namnbyten på städer i öst märkligt nog blivit bestående. Stalin fann det särskilt passande, eftersom någonting som "das Ding an sich" inte finns. Kant hade fel, Schopenhauer rätt. Allt är föreställning och vilja, och följaktligen offrade sig Stalin för denna sin insikt.

Jag har bara antytt några av variationerna på temat för denna bok, som inte till alla delar låter sig förstås vid en första genomläsning. Kundera behagar leka med våra föreställningar, utmana dem och sätta vedertagna uppfattningar i fråga. Ja, är det verkligen så att obetydligheterna är vad som till sist återstår och som vi kan mata våra hungrande själar med?

Jag tvekade vid valet av rubrik till detta inlägg. Lekte med en av hans tidigare, mest berömda titlar - "Varats olidliga lätthet". Jag kunde kanske lika gärna ha valt "Varats olidliga obetydlighet", ty hos Kundera döljs bakom lättheten och humorn ett trots och en moralist i ordets bästa mening.

"Det är blott från det oändligt goda humörets höjder som du under dig kan iaktta människornas eviga dumhet och skratta åt den."(sid 92).

Människans bästa vän

Som man kan sakna sin hund när den är frånvarande, när den fattas i de vardagliga bestyren. Den är ju en familjemedlem som aldrig försvinner bort. Bara husse och matte gör ibland en längre resa som innebär att vardagslunken bryts. Det är då en planerad och tillfällig skilsmässa där hunden lämnas i extramattes trygga händer.

Jag märker hur många situationer det handlar om. Ingen godnattklapp och smekning över ryggen när hon ligger där i min läsfåtölj och jag ska gå till sovrummet. Och sedan efter några få minuter ljudet av hennes tassande när hon kommer och vill dela säng. Den varma kroppen som hittar en skön grotta och kurar ihop sig under täcket. Den lilla nosen som sticker fram under täcket på morgonen. Inte där längre.

Inget besök vid frukostbordet för att få en bit leverpastej och slicka av kniven. Inga svansviftningar som tecknar förhoppningen om en ostbit också. Inte heller någon avslutning i och med att jag knackar hål på ägget, det som blivit signalen för att hennes deltagande i frukosten är över.

Ingen hund i soffan vid fikat, alltid annars först på plats. Inte något fikagodis från matte serverat. Inget spanande och smågläfsande i fönstret som meddelar att det är dags för eftermiddagspromenaden.

Inget hopp ur fåtöljen med framtassarna klappande mot mattan när husse suttit för länge vid datorn och inte behagat uppmärksamma hennes längtan efter lite buslek.

Ingen promenad i hennes sällskap i den välkända och doftrika terrängen i parkerna eller rundan ute på landet. Ja, hur kommer hon att reagera nästa gång vi passerar diket där ormen högg?

Issa kommer hem idag. Det blir inte på en gång som vanligt, men det mesta kommer förhoppningsvis att gå in i de gamla vanliga gängorna.

Ormen i paradiset

Issa ligger på djursjukhuset. Vi kan inte göra annat än vänta och hoppas.

Det gör ont att lämna ifrån sig sin hund så där utan att veta om antidoten - så kallade veterinären åtgärden - kommer att bota henne eller inte. Proverna får visa hur stor skada som skett.

Jag gick med henne på den grusväg som vi så många gånger gått förut. Lustfyllt dragande i kopplet, yster i solen med några neddykningar i dikesrenens djupa gräs nu och då, var hon på det bästa humör en liten livlig hund kan vara. När plötsligt allt i ett ögonblick förändras.

Jag ser henne med ett tjut studsa bakåt upp i luften ur diket och sedan krypa ihop och förvirrat undra vad i all världen som högg henne rakt under vänstra ögat. Utan att ha hunnit se den förstår jag omedelbart vad som hänt, och jag springer fram till henne och tar henne i famnen. Hon gnyr lite men tystnar snart och vilar på mina armar när vi vänder hemåt, mitt hjärta lika starkt dunkande som hennes.

Det vackra ansiktet sväller upp, vanställs. Ögat blodsprängs och kinderna får stora påsar som hänger som en dubbelhaka runt nosen. En strimma blod kommer ur det knappt synliga såret efter gifttänderna. Lojt söker hon den bekvämaste ställningen i tryggaste platsen, transportväskan.

Nej, naturen är inte god och vacker. Man kan bara vänta och hoppas.

Foto: EJ.

Den presenile älskaren

Italo Svevos andra roman, som på originalspråket heter "Senilitá" (1898), blev inte heller den någon framgång för författaren, inte förrän James Joyce uppmärksammade den och en översättning till franska placerade den och dess författare i blickpunkten också i hemlandet Italien. Sedan skulle det dröja över två decennier innan mästerverket - "Zenos bekännelser" - gjorde honom till den klassiker han är.

Emilio Brentani är 35 år gammal, en intellektuell man i sina bästa år, ensamstående med redan döda föräldrar, lägre tjänsteman i ett försäkringsbolag och författare till en roman som redan glömts men som ändå gett honom en viss ryktbarhet i kulturkretsar. Han delar bostad med sin yngre syster Amalia, vars ödmjukhet och klokhet han älskar, utan att förstå att hennes personlighet och självuppoffrande omsorger om brodern gör henne alltmer blek, försagd och begränsad.

När Emilio drabbas av en häftig förälskelse i den unga, blonda och blåögda Angiolina rubbas ordningen i tillvaron, som den ju i dylika fall plägar göra. Hans första ingivelse är därför att för den livsbejakande Angiolina klargöra att han inte har för avsikt att inlåta sig på någon allvarlig förbindelse. Försiktighet är hans rättesnöre inför förälskelsens hot om inre tumult. Naturligtvis framställer han denna försiktighet som någonting för Angiolinas, inte hans egen skull.

Att Angiolina inte drabbats lika starkt står snart fullständigt klart för Emilio, som skapar vilda om än inte helt ogrundade fantasier om hennes lättsinne och bristande trohet. Trots sin ungdom är hennes tidigare kärleksliv av det vidlyftigare slaget, det blir successivt alltmer uppenbart.

Emilio grips av svår svartsjuka, och hans kamp med sig själv och den egna osäkerheten blir på det yttre planet till absurda kast mellan längtan efter närhet och resolut avståndstagande, hot om uppbrott följt av omedelbar försoning. Men även om Emilio framstår som en oerfaren och självupptagen man, finns här en inkännande och allmängiltig beskrivning av den form av vansinne som enligt Freuds förmenande förälskelsen utgör.

En tråd man kan nysta i gäller de triangelförhållanden som ideligen tycks uppstå som en både oroande och stabiliserande faktor i relationerna. En äldre man, en paraplymakare, gör Angiolina sin kur och kan med både moderns och Emilios acceptans ses som ett så kallat gott parti, befriat från känslomässigt djupare band. Ändå bidrar givetvis den relationen (som ganska snart upphör) till Emilios svartsjuka, eftersom den också innefattar krav från paraplymakaren på det som också är Emilios begär: att få ligga med den attraktiva och livfulla unga damen. Båda får som de vill, och frågan är om det inte främst är skönheten och det blonda lättsinnet som männen runt Angiolina förälskar sig i.

En tredje viktig person i romanen är skulptören Stefano Balli, en cynisk och världsvan vivör och Emilios vän och förtrogne. Hans råd till Emilio är att helt enkelt ta fasta på det lilla äventyr som Angiolina erbjuder. Trianglar uppstår även med Stefano som inblandad. Amalias obesvarade kärlek till honom förstärker hennes olycka. Brodern är nu upptagen av Angiolina och själv är hon förminskad till enbart en mottagare och bärare av hans kärleksbekymmer. Porträttet av Amalia är lika utförligt som det av Emilio, och som levnadsöde det mest beklagansvärda. Medan Balli förblir kall inför Amalia blir han desto mer betagen av Angiolina och vill ha henne som modell för att gestalta en idé som hon inspirerat honom till. Emilio accepterar men blir mer och mer övertygad om att han måste bryta sig ut ur hennes trollkrets.

Romanens sista del, den avgjort bästa, beskriver Amalias insjuknande och död. Det är uppenbart att Svevo inte här i samma utsträckning som i "Zenos bekännelser" och "En kort, sentimental resa" odlar den subtila ironi som annars är ett av hans kännemärken. Men den psykologiska ämnessfären är densamma, och som väl framgått är även detta en roman som med imponerande pregnans skildrar livets och kärlekens irrgångar. Jag har läst den i Karin Alins fina översättning (Tidens förlag, 1955). Stilen är klar och berättarens allvetande perspektiv möjliggör en omsorgsfull beskrivning av själsliga förlopp och dårskaper, främst illustrerade av Emilios skiftande drömbilder och förvillelser.

Den svenska titeln, "Farväl till ungdomen", kan till en början förefalla adekvatare än originalets lite gåtfulla antydning om ålderdomssvaghet. Mer än bara en gamlings känsla av att livet flytt är det konsekvenserna av vankelmod, tvivel och självanalys hos den som inte vågar leva livet som Svevo måste ha haft i tankarna. Det handlar om en sorts vitalitetsförlust hos en man som trots att han är i sina bästa år ser sitt liv som passerat när romansen med Angiolina är över. Emilio söker sedan mycket riktigt ensamheten, sköter systerns grav och lever på minnena, där det färgstarkaste rör perioden med Angiolina.

Och till sist sluter sig den kanske betydelsefullaste triangeln. I Emilios "diktarfantasi" genomgår Angiolina en förvandling: "Hon behöll sin skönhet oförändrad men förvärvade också alla Amalias egenskaper. Det var som om Amalia dog för andra gången i henne". Angiolina blir nu en tyngd och tankfull kvinna, en ädel och upphöjd symbol. Någon han kan älska med längtan och beundran.

Foto (nedtill): EJ.

Bitonerna

Linden blommar sent, först ett gott stycke in i juli bjuder den sina näktarfyllda skålar åt de bin som bor på samma breddgrader som jag själv. För ett par år sedan skrev jag några häpna rader om sången från den tusenhövdade kör av bin som jag av en slump blev åhörare till. Jag hade ställt mig under de höga lindarna som står på rad intill den gamla stenmuren kring Torstuna kyrka.

Går man förbi där en julidag, som igår, när inga jordbruksmaskiner är igång och den glesa trafiken från vägen inte heller stör friden, kan man lyssna till binas klustermusik från trädkronorna. Ett svagt svirrande och svävande ljud, som ett avlägset dån från fjärran planeter, fastän egentligen en högst närvarande, jordisk sång under arbetet.

Ingen nektar faller till marken när så flitiga varelser är i verksamhet.

Och jag tänkte att det måste ha varit under några ungerska lindar som György Ligeti (1923-2006) en gång fick inspirationen att komponera Lux Aeterna.

Foto: EJ.

Sommarhaiku

Juli

Jag står på marken
Flagglinan slår mot stången
Sommaren sluttar

Nicolai Gedda, 90 år

Nicolai Gedda fyller 90 idag. Hans karriär varade längre än de flesta operasångares och tillhör en av 1900-talets glansfullaste. En lyrisk tenorstämma som hans har sällan odlats till en sådan perfektion.

Tillsammans med några få andra har han satt normen för den allra bästa sångkonsten alltsedan jag som barn började köpa ep-skivor och lyssna till sång och musik. Från den tiden minns jag framför allt en ep där han sjöng "Panis Angelicus" tillsammans med KFUM-kören.

Glöm för en stund det där med kungen av höga c eller d, eller till och med f, och lyssna i stället till ett mästerskap som i lika hög grad visar sig i ett ljuvligt framförande, mezza voce, av en aria ur Bizets "Pärlfiskarna": Je crois entendre encore.

En kort, sentimental resa

Italo Svevo (1861-1928), pseudonym för den store triestinske författaren Ettore Schmitz, har länge hört till de moderna klassiker jag gärna läser på nytt. Eftersom hans verklista verkligen inte är omfattande är det "Zenos bekännelser", boken som enkom gav honom berömmelse, som jag nu och då återvänder till. Trots att han skrev en del annat också har det aldrig blivit av att läsa till exempel den kortroman, eller kanske snarare långnovell, som har titeln "En kort, sentimental resa" (Pontes, 1999, i översättning av Vibeke Emond) och som återfanns i hans kvarlåtenskap, oavslutad.

Herr Aghios, bokens huvudperson, har utan tvivel mycket gemensamt med Zeno. Samma typ av man - självreflekterande, moraliskt dubiös, ömkligt tvehågsen och inte alldeles lätt att ha att göra med. Inte blir det bättre av att han känner att han håller på att bli gammal. Med andra ord en karaktär som författaren med sitt lätt ironiska handlag kunde förse med både tragikomiska masker och ett rikt inre liv.

Berättelsen börjar på stationen i Milano, där Aghios skyndar sig att ta avsked av hustrun innan hon kommer på andra tankar än den överenskomna, nämligen att maken i förväg ensam ska få ta tåget hem till Trieste. Hans uttalade ärende är att betala av en skuld och slippa räntorna, men varför det brådskar får vi aldrig veta. Båda gillar egentligen detta beslut men ingen kan tillstå det inför den andre.

Det är just den sortens relationspsykologiska spel som Svevo är så skicklig på att beskriva, kritiskt inspirerad som han är av Freuds psykoanalys. Det handlar om kluvenheten mellan frihetsbegär och beroende, drifter och realitetsanpassning - om det som formar skillnader mellan bedrägliga och berättigade föreställningar om den andre.

Resan går via Verona och Padua till Venedig, där ett uppehåll görs för ett mindre ärende som Aghios måste uträtta hos en juvelerare. I den trånga kupén konfronteras han med andra resenärer, alldagliga men alls inte ointressanta, precis som han själv. Det är resenärer som han på samma gång nyfiket välkomnar och helst vill skaka av sig, eftersom även dessa hotar att inskränka hans eftertraktade frihetskänsla. Deras fysionomi och beteende sätter hans tankar och värderingar i rörelse och trevande samtal utspinner sig mellan tystnaderna.

En ung blond man sover oroligt i ett hörn med ett lidande uttryck i sitt ansikte. Han kommer snart att bli Aghios sällskap på en gondoltur under uppehållet i Venedig. Men där finns också andra av- och påstigande, bland annat en bondfamilj med en vacker dotter och en skrytsam försäkringsinspektör, vilken i likhet med herr Aghios bär på en rejäl bunt sedlar i innerfickan. Jag vill inte påstå att berättelsen handlar om pengar, men det är ett återkommande inslag i det som händer och återberättas. Utan att Svevo gör stor sak av det påvisar han ekonomiska transaktioner som ett slags psykosocialt mycel, hur pengar ovillkorligen tar plats i samtal, drömliv och mätningar personerna emellan.

Som till exempel när den blonde efter ett antal glas vin i väntan på tåget mot Trieste öppnar sig för herr Aghios angående sina ekonomiskt betingade kärleksbekymmer. Han står i valet och kvalet mellan begäret till en attraktiv tjänsteflicka, som han med sitt "kötts uppriktighet" förfört och redan gjort med barn, och möjligheten att överta gården där hon finns genom att gifta sig med den feta, odrägliga dottern till gårdens ägare. Planen är att försöka vältra över ansvaret för tjänsteflickans havandeskap på en drummel, gifta till sig gården och hoppas att även i fortsättningen kunna ta för sig av den ljuvliga tjänsteflickan. Kruxet är bara att han har svårt att stå ut med tanken på drummeln i famnen på sin älskade. Han har dessutom efter dessa turer haft svårt att övertyga tjänsteflickan om sina känslor för henne.

Aghios lyssnar och gör en del privatfilosofiska inpass av typen "När åtrån hopas förlorar den sin prägel och blir till kärlek. Många saker här i världen förlorar sin prägel när de hopar sig." Även ynglingen förundras över kärlekens väsen när han märker att han inte blir trodd förrän han ger upp och gör sig beredd att gå utan att begära något av den han älskar. "Jag hade alltså kommit bara för att övertyga henne om min kärlek. Hon trodde därför på min kärlek när hon märkte att jag inte kände någon åtrå. Konstigt, inte sant?" Han inser dock att en del av svårigheten med att övertyga henne låg i att han delvis använt samma ord som i sin simpla åtrå.

Episoden är illustrerande för Svevos sätt att skildra mänskliga brister och begär och deras återspegling i det inre liv som helst inte exponeras öppet, annat än möjligen i dagdrömmen eller i ett visst mått av onykter förtrolighet. Herr Aghios söker resandets ensamhet för att få känna sig friare och han tänker ibland saker som nog får sägas vara minst lika angripliga som de knausgårdsbekännelser som väcker anstöt hos en del av våra nutida opinionsbildare. Inte alltid är det fråga om de djupsinnigheter som de ger sig ut för att vara, men de bidrar till belysningen av de fåfänga försöken hos Aghios och hans gelikar att klara ut några av livets komplikationer. Och de rymmer en stillsam komik som är mycket underhållande.

Jag har nu läst den här boken två gånger, därför att jag efter första läsningen fick en känsla av att ha missat en del som jag ville undersöka. Det är den typen av text; till det yttre en enkel historia om en kort och odramatisk resa, och likafullt så händelserik i det lilla och i det inre. Precis som när man själv sitter i ett hörn i en kupé, noterar sin omgivning men helst vill vara ifred med sina tankar. Och hur världar då öppnar sig inåt och utåt som stör en så pass att man gärna vill återkomma till dem - ja, precis så fungerar Svevos berättande på mig.

Jag tycker att den här lilla berättelsen står sig väl som det ofullbordade verk det är. Historien slutar mitt i en mening där sista ordet är det endast till två tredjedelar utskrivna namnet på resmålet, författarens och herr Aghios hemstad Trieste. Svevo hann nog i själva verket berätta allt väsentligt om den alldeles vanlige herr Aghios och hans obändiga frihetsbehov, det som när det väl uppfylls snabbt kan förbytas i längtan efter fångenskapen i en hustrurelation.

Redan när tåget sätter sig i rörelse och han ser henne vinkande försvinna på stationens perrong tänker han: "Ju mer jag avlägsnar mig från henne desto mer älskar jag henne". Och vidare:

"För att kunna se henne längre lutade han sig ut genom fönstret. Såg han rätt? Hustrun förde sin hand mot hjärtat i en överdriven gest. Det var inte möjligt att hon, en så sansad person, inför främlingar ville visa en överdriven smärta för att han lämnade henne ensam. Ändå verkade det som om den storslagna gesten följdes av rop. Sedan, när han inte längre såg henne, slog det honom. Med den där gesten hade hon velat ge honom en sista påminnelse att hålla ett öga på pengarna som han hade i bröstfickan."

Gamla svordomar

Jag läser en novellsamling av den ryske nobelpristagaren Ivan Bunin. Den är översatt i början av 30-talet och innehåller därför en del svenska ord och uttryck, bland annat svordomar, som inte längre är vanliga. Språkbruk förändras, det lär oss alla språkvetare; ord faller bort och nya tillkommer, och det gäller förstås även de "fula".

Vem utbrister idag, "jäklar anåda" eller "sablar"? Någon som hört någon säga "för bövelen" eller "tusan också" de senaste decennierna?

Jag tänker inte här orda om de nya svordomar som ersatt nyss nämnda och flera andra. När jag läste i den gamla vackra boken i halvfranskt band gick mina tankar i stället till min uppväxt i en miljö där svordomar var bannlysta, inte bara som dåligt språk utan som syndiga. Det innebar bland annat att även mildare uttryck som "fy bubblan" - ett slags barnspråkligt kraftuttryck - laddades med syndfullhet, eftersom det ju uppenbarligen användes som en ersättning för "fy fan" och annat liknande.

Med andra ord stod det klart att det inte bara var bara ordet utan hur det användes som var avgörande. I själva verket kan man undra om det inte var själva vreden uttryckt som en förbannelse man ville komma åt på språklig väg, genom verbal självbehärskning.

Men främst var det givetvis en fråga om att inte åkalla onda makter, Satan själv och alla helvetets djävlar. Inte heller goda makter, för den delen. Det klara budet om att inte missbruka Guds namn kunde inte missförstås. Orden stod för något reellt, andemakter existerade.

Min far pastorn byggde lika gärna ett kapell som att han sedan ställde sig i dess färdigsnickrade predikstol. Naturligtvis slog även han sig på tummen ibland så att det gjorde ont. Jag minns att han hade anammat en smått absurd ramsa som han använde sig av vid sådana tillfällen. I stället för att åkalla fan och hans moster kunde man höra honom säga:  "Aj ajan sa kajan, när spiknacken sprack".

En oskyldig svordom? Eller kanske ett sätt att besvärja impulsen att svära?

Frank Sinatra 100 år

Jag ser att Frank Sinatra skulle fyllt 100 i år om han fått leva så länge. Ännu ett jubileum och en anledning att återknyta bekantskapen med hans sångkonst, vilket jag för övrigt återkommande gör.

Han hör ju till ikonerna i populärmusikens vida värld av stilar och mer eller mindre tidsbundna uttryck. Oavsett genrernas tyranni stannar några sångare kvar i det gemensamma minnet, generation efter generation. Frankie boy är en av dessa få. En gång en skönsjungande tonårsidol blev han Ol´ blue eyes och The Voice för den mogna publiken och så småningom dess främste uttolkare av ups and downs i livets balladlika skiften. Numera finns efterföljare som tyvärr i de flesta fall inte inser vad som krävs för att göra något som kommer i närheten av Sinatras begåvning och professionalism.

Sångkonst, ja det är vad det handlar om. Sinatras röstbehandling och frasering är med rätta berömd. Hans övertonsrika baryton hade både halvröstens lenhet i sotto voce och den lätt krackelerade raspighet som han så skickligt utnyttjade. Ingen textade tydligare än han gjorde. Orden formades i ett naturligt flöde med fullt beaktande av de fermat och accenter som textinnehållet krävde.

Med häftig swing till storband av Count Basies typ kunde han få oss att flyga till månen eller åtminstone till Chicago eller New York. Men nog var det balladerna ur The Great American Songbook som var hans egentliga hemmaplan. Där kunde han berätta vad han hade på hjärtat på ett sätt som fick regnet på rutorna att strömma lika vackert som tårarna i hans vibrerande stämma.

Och aldrig var han väl bättre än på albumet "Only the lonely" från 1958. Ohöljd sentimentalitet - ja, var så säker. Och i det här fallet har jag ingenting att invända. En betydande del av den populära sångskatten består av text och musik som manar fram stämningar av sorg, längtan, olycklig kärlek och nostalgi. Och när det görs med musikalitet blir det i bästa fall trovärdigt, ett giltigt uttryck för vad alla någon gång känt hur banalt det än kan tyckas vara.

Titelspåret och "Angel eyes" tycker jag är skivans höjdpunkter, även om jag medger att valet är svårt. Den ensamme i saloonens dunkel brister ut i saknad efter de där änglalika ögonen som nu är riktade mot någon annan, samtidigt som han vänd till de övriga gästerna, bittert men generöst, erbjuder dem att roa sig på hans bekostnad: "So drink up all you people/Order anything you see/Have fun you happy people/The laughs and the jokes are on me". Och i ett annat spår som också blev en klassiker sjunger han till i huvudsak några försiktigt trevande pianoackord "One for my baby/and one more for the road".

Något måste sägas om arrangemangen också, det försummade ju aldrig Sinatra själv. Han höll sig med de bästa i det stycket och nämnde dem i mellansnacket ofta vid namn. Don Costa, Gordon Jenkins, Quincy Jones och (som på den här skivan) den kanske störste av dem alla, nämligen Nelson Riddle. Det är lätt att förbise vad som sker i orkestern, men lyssnar man ordentligt anar man något av det nära samarbete mellan artist och arrangör som ligger bakom dessa populärmusikens guldkorn från mitten av förra seklet.

____________________________________

Hela skivan finns både på Youtube och på Spotify

Wienarna i Stockholms konserthus

Wienfilharmonikerna på Stockholmsbesök än en gång. Senast jag hörde dem var i februari 2012, även då i Konserthuset. Den här gången dirigerade av Franz Welser-Möst med stjärnviolinisten Nikolaj Znaider som solist. Även om biljetterna är dyra får man resonera som så att man slipper kostnaden för flygbiljetten till Wien.

Vilken symfoniorkester som är bäst i världen kan man bråka om - och tvingas då in i besvärliga hårklyverier. Det brukar stå mellan wienarna, berlinarna och amsterdamarna (Concertgebouw). Jag håller dem för likvärdiga och menar dessutom att det finns ett inte obetydligt antal andra orkestrar som också hör till toppskiktet. Men visst, tradition och långvarigt samspel under de bästa av dirigenter sätter sina spår, särskilt när det finns en viss repertoar som orkestern sedan gammalt associeras med.

Söndagens konsert inleddes med Tjajkovskijs violinkonsert i D-dur, op 35, ett verk som är lika ryskt romantiskt som det är extremt virtuost. Problem uppstod när Tjajkovskij ville dedicera konserten till först den ena och sen den andra av sina favoritviolinister, vilka till hans besvikelse avböjde att uruppföra den, om än främst av andra orsaker än svårighetsgraden. Den samtida, brutale musikkritikern Eduard Hanslick avskydde musiken som han avfärdade som pretentiös och med en berömd formulering menade "stank i öronen". 

Nåväl, när det mjukt dröjande huvudtemat tonar in lär de flesta ge sig och förväntansfullt ge sig hän. Och det Tjajkovskij gör i den första och sista satsen tycker jag nog inte doftar sämre än annan högromantisk musik som ibland kan bli ett snäpp för mycket. Risken är bara att man bländas av en musiker som Znaider så att man blir helt tagen av att bevittna, snarare än lyssna till, det som borde vara tekniskt omöjligt. Och då menar jag inte bara några snabba skalor som vilken gatumusikant som helst kan briljera med, utan den djupa fylliga violintonen i dynamisk växling med andlösa pianissimon där stråken knappt vidrör strängarna, de knappt hörbara viskningarna blandade med utrop i halsbrytande tonkaskader. Naturligtvis rev Znaider ned applådåskor som resulterade i ett extranummer ur en solopartita av J S Bach.

Efter paus ett ungdomsverk av Franz Schubert. Hans tredje symfoni hör inte till det som räknas till mästerverken, snarare ansett som ett habilt stycke wienklassicism i de närmast föregående mästarnas efterföljd. Men beror inte det på att man jämför Schubert med Schubert, att han åstadkom så mycket som var ännu mer storartat senare i sitt korta liv? Att denna symfoni, så fylld av esprit och melodisk infallsrikedom, komponerades av en artonåring bevisar om något den unge mannens genialitet. Särskilt den sista satsens virvlande tarantella är ju helt lysande. Wienfilharmonikerna kan givetvis den här sorten utan och innan och spelade så det var svårt att sitta still. Om inte spindelgiftet kan svettas ut i den dansen lär det vara kört.

Sist på programmet stod L v Beethoven, vem annars. Hans tredje Leonorauvertyr, numera ett populärt konsertstycke, var för dramatisk för att tjäna som sammanfattande introduktion till hans enda opera Fidelio. Den skulle ha tagit loven av första akten, vilket Beethoven insåg när han kämpade med de olika versionerna. Här fick återigen de häftiga kontrasterna kulminera i den trotsiga heroism som är Beethovens kännemärke. Trumpeten ljuder i fjärran, flöjten tar vid och bojorna brister. Friheten finns!

Därefter vidtog nyårskonsert, kan man säga. Två extranummer flirtade med publikens känslor för den årliga begivenhet som nyårsdagens tevekonsert från Wien utgör. Och visst är det festligt att live få uppleva en wienervals och en lika wiensk polka med den orkester som allt sedan Straussarnas egen tid vet exakt hur den musiken ska låta. Sen kan man nöjd ta tåget hem och överlåta åt de japanska mångmiljonärerna att bänka sig i Musikverein till nyår.

_____________________________________

Bilden: Schubert som ung.

Schuberts tredje symfoni finns med Wienfilharmonikerna och Carlos Kleiber här. (Spotify)

Tjajkovskijs violinkonsert finns med Janine Jansen som solist på Youtube här.

Beethovens uvertyr, Leonore nr 3 kan man lyssna till med Herbert von Karajan och berlinarna här. (Spotify). Eller med Claudio Abbado och wienarna på Youtube här.

Junikväll, lycklig

Kvällsturen med Issa när klockan närmar sig halv tio. De mörka molnen som hopade sig efter dagens soltimmar har oväntat dragit bort och ljuset är tillbaka. Det nordiska juniljuset från en låg sol bländar mig när jag går vänd mot nordväst.

Milda strålar pläterar hästkastanj och oxel. Vita syrenklasar hänger orörliga med hela sin lysande tyngd pekande mot jorden, de nyklippta gräsmattorna djupnar i tonen.

Kvällen är ljum. Efter en regnkall och blåsig försommar är kvällen äntligen ljum och dessutom alldeles stilla. Inte minsta rassel från lövverket i de nygröna träden. Jag som vanligtvis tycker om när väna vindar går över fält och genom trädkronor grips nu i stället av stiltjen.

Issa försvinner i det höga gräset i parkens vildare delar dit ingen klippare nått. Hon kastar sig ivrigt från den ena trädroten till den andra, nosande och nysande, vädrande aktiviteter i det fördolda. Men ibland stannar även hon upp, står några ögonblick helt stilla och blir liksom ett med allt omkring.

Hon smittar mig med sin absoluta närvaro. Och när hon spritter till liv igen ser jag på nytt den genialiskt enkla metaforen i en dikt av Anna Świrszczyńska materialiserad:

Lycklig
som en hundsvans.

Foto: EJ