Simson och massmordet

Jag tänker än en gång på Simson, han som drog med sig flera tusen människor i döden. Den här gången slår jag upp Domarboken i GT och läser de fyra kapitlen som ägnas honom och hans våldsamma historia. En Guds nasir var han, det vill säga en från början utsedd, avskild, särskild person. En hjälte med domarstatus, en jätte som bekräftade sin utvaldhet och styrka genom att med bara händerna slita ett lejon i stycken och dräpa tusen antagonistiska filistéer med en åsnekäke som enda vapen. Undra på att filistéerna ville komma åt honom.

Berättelsen om Simson bevarar den fascination den väckte hos mig redan som barn. Hemligheten till hans styrka låg egendomligt nog i håret, som inte fick klippas. Men inte bara det. Det fascinerande var framför allt att en käresta, Delila (inte den första av "filistéernas döttrar" som Simson föll för), av filistéerna lockades till ett svek mot honom, nämligen att lista ut hans hemlighet så att man kunde beröva honom hans styrka.

Simson vilseleder henne några gånger men orkar till sist inte med hennes tjat utan låter sig bevekas. Hårflätorna skärs av i sömnen och hans sårbarhet och vanmakt blir därmed uppenbar. Fängslad med utstuckna ögon straffas han med slavarbete i en kvarn.

Men hår växer ut, och Simson bidar sin tid. Under en gigantisk fest till guden Dagons ära för tre tusen filistéer roar man sig storligen på Simsons bekostnad. De triumferande filistéerna måste ha trott att Simson var för alltid slagen och besegrad. Han lyckas emellertid övertala en yngling att leda honom fram till templets båda bärande pelare och där - precis som på Gustav Dorés dramatiska bild i familjebibeln  - vräker han helt enkelt omkull dem i Herrens, sin egen guds namn. Templet rasar samman, och den svage som nu återigen håller sig för stark, tar samtliga närvarande med sig i en förtidig död.

Jag tänker än en gång på den ohyggliga aggression som massmord med det egna livet som insats innebär. Gruvlig hämnd för personliga eller kollektiva oförrätter? Den kränkta omnipotensens rekyl mot allt och alla? Vansinnets raseri i skenhelig tjänst hos en upphöjd ideologi?

Ibland drömmen om en omstart år noll, hitom eller bortom tid och rum. Ibland bara nihilistiskt raseri mot hela tillvaron i sinnets absoluta förmörkelse och totala meningsförlust.

Hur uppstår frestelsen att vara den som förintar världen med sig själv? Förklaringarna slinter.


Bilden: Gustav Doré, trägravyr, illustration till Domarboken i Bibeln.

Levande musik

Jag brukar ibland tänka på hur jag skulle göra om jag som musikpedagog ville övertyga barn och unga människor som alltför sällan kommer i kontakt med klassisk musik om att den är mycket mer spännande och värdefull än de tror. Få dem att inse att "häftig" och "cool" musik inte nödvändigtvis måste vara malande musikmaskiner till bensprattel och blås i håret på melodifestivalmanér. Musik som skulle kunna fascinera dem minst lika mycket som rapptugg eller hårdrocksriff. Det vore en utmaning, ja alldeles säkert.

Givetvis skulle jag då ta med dem på några konserter och välja de program jag inbillar mig skulle ha störst inverkan. Inte Vivaldis fyra årstider, inte heller i första hand Ass-durpolonäsen av Chopin eller något välkänt slagnummer ur operarepertoaren av typen "Nessun dorma". Jag skulle börja med symfonisk musik, gärna i kombination med kör och/eller solister.

Jag skulle sätta dem på bra platser för att se och höra levande musik framförd av en skicklig symfoniorkester av det slag jag hörde i onsdags i Uppsalas konserthus. Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding spelade då som huvudnummer Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique". Där har vi ett stycke som nog kunde sätta spår för livet i ett någorlunda öppet sinne.

Programmusik av den typen är ju också till hjälp för fantasin, särskilt när det som här handlar om synnerligen dramatiska drömmerier med inslag av mord, avrättning och häxeri. Berlioz var ett romantiskt geni som hejdlöst kastade loss från klassiska mönster och åstadkom musik som ingen tidigare hört. Här finns ljuv musik för pastorala landskap och för par som rör sig uppklädda på balen, men också marschmusik till smattrande trumpeter, ulliga, mulliga stråkmattor, pruttande fagotter och annat hånskrattande träblås. Och slutligen ett helvetiskt sabbatsfirande med häxor som stolpar omkring - i och ur takt - till rytande tubor och tromboner. Med andra ord en sannskyldig orgie i rytm, klang och harmonik, ett prov på vad som går att utvinna ur en symfoniorkester.

Och i övrigt då? Min lista är ingalunda komplett, men några ytterligare val skulle vara Beethovens sjua, Mahlers tvåa (Uppståndelsesymfonin), Verdis Requiem, Mozarts klarinettkonsert, Rachmaninovs tredje pianokonsert, Sibelius violinkonsert. Givetvis också Stravinskijs Våroffer; åtminstone hårdrocksfantasterna skulle falla pladask. Och eftersom jag inte vill underskatta mina unga följeslagare skulle jag även inviga dem i Bachs skildring av Matteusevangeliets dramatik, en långsittning med något av den vackraste musik som skapats.

Sedan vore flertalet redan helsålda på levande musik och skulle själva kunna ta sig fram i den oändliga rikedom som musikhistorien har att bjuda. Så tänker jag på fullt allvar.

Tomas Tranströmer, 1931-2015

"Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här."

Ur Flygblad, i samlingen "För levande och döda" (1989)


PS: Jag ser i Thomas Nydahls blogg att den sista inspelningen med Tomas Tranströmer finns utlagd och fritt tillgänglig på webben (Louisiana Channel). Där spelar han piano mot bakgrund av en gammal inspelning där han läser en av sina allra bästa dikter, Allegro, den om Haydn som fickor att köra ner händerna i, Haydns musik som en musik som säger att friheten finns. Se här.

Borodin-kvartetten i Uppsala

Borodinkvartetten känner de flesta kammarmusikvänner till, åtminstone till namnet och via skivinspelningar. Kvartetten firar 70-årsjubileum i år och sägs vara den äldsta nu existerande kvartetten. Givetvis har nya medlemmar ersatt gamla under en så lång period. Men en kontinuitet uppstår ändå i musikgemenskaper som existerat så länge, med traditioner och ideal som förs vidare.

Jag hörde dem för första gången live i Uppsala konserthus i lördags. Det var naturligtvis en upplevelse att både se och höra denna berömda ensemble spela uteslutande rysk musik, det vill säga den musik som allra mest bär upp dess ryktbarhet.

Sjostakovitj, Borodin och Tjajkovskij stod på programmet, samtliga representerade med stråkkvartett nummer 2. I Borodins fall endast med en sats, den charmerande serenaden med beteckningen Nocturne.

Konserten inleddes med Sjostakovitj, för min del tveklöst den allra största behållningen. Inspirerad av detta framförande ska jag äntligen försöka realisera det jag länge tänkt, nämligen lyssna igenom denne tonsättares samtliga femton (!) stråkkvartetter. Den berömda åttonde - ett fantastiskt verk i sitt slag - är det enda jag är ordentligt bekant med sedan tidigare.

Men nu var det alltså den andra det var fråga om. Ett fyrtio minuter långt verk från 1944, intensivt och rikt varierat i bästa modernistiska anda. Första satsen är, trots folkmusikalisk melodik och klassisk sonatform, den kärvaste och mest dissonanta. Men lättheten och den självklara precisionen i Borodinkvartettens samspel mildrade intrycket av en tämligen robust klangvärld påminnande om Béla Bartóks.

De övriga satserna domineras av det lyriskt "vackra", i synnerhet den märkliga andra satsen med dess veka och trevande solon mot bakgrund av dämpade bordunackord. Det där spelet svagt och länge på samma ton utan hörbara skarvar, skapar en säregen spänning eftersom musiken samtidigt suggererar vila och understöd. Satsen har titeln "Recitative och Romance", vilket för tankarna till sång och förmedling av budskap i helt andra genrer än stråkkvartettens.

Tredje satsen är ett livfullare allegro, med titeln "Waltz". Det är emellertid alls ingen lyckligt upphetsande bröllopsvals vi hör, snarare då en smått spöklik svängom i halvdager, möjligen bakom stelt grinande masker. Att spelet är effektfullt sordinerat bidrar till sådana fantasifulla associationer.

Sista satsen är en variationssats, med ett tema som återigen är folkmusikinspirerat och som turneras i många virtuosa vändningar. Instrumenten följer upp varandra men agerar även tillsammans i partier av intrikat sammanvävd stämsång. Den dissonanta intensiteten från första satsen är delvis tillbaka, dock aldrig utan melodisk förankring och satsen ändar i en mäktig, koralliknande samstämmighet.

Stråkkvartettmusik, i synnerhet från modern tid, gäller ju för att vara den kanske mest exklusiva formen av konstmusik, musik som bara nördar och specialister förväntas kunna lyssna till med någon behållning. Jag är rätt säker på att många med sådana fördomar hade blivit omvända en sådan här gång, i direktkontakt med mästerliga musiker och musik som talar till vem som helst med öppna sinnen.


Sjostakovitjs andra stråkkvartett i A-dur, op. 68 finns inspelad av Borodinkvartetten och kan avlyssnas här.

Lycklig som en hundsvans

Det finns diktsamlingar som blir liggande längre än vanligt på nattduksbordet. Inte olästa, utan tvärtom kontinuerligt öppnade och lästa. Dikter som har en särskild appell som man inte riktigt blir färdig med och inte kan släppa i första taget. Dikter svåra att bara ställa ifrån sig i hyllan till en annan gång.

En sådan diktsamling har jag umgåtts med de senaste två månaderna. Det är ett stort urval dikter av den polska poeten Anna Świrszczyńska (1909-1984) (glädjande nog för den som inte behärskar polska även kallad Anna Swir) som nu finns på svenska - "Lidandet och glädjen" (Lejd, 2014) - i översättning av Irina Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg.

Det är märkligt att Polen haft och fortfarande har så många stora poeter. Här presenteras nu ännu en som visserligen inte är alldeles okänd utanför Polen, (landsmannen och nobelpristagaren Czeslaw Milosz har översatt henne till engelska), men som inte heller hör till de mest omtalade.

Det finns sällan något kryptiskt eller hermetiskt i Anna Swirs dikter. Hon talar om erfarenheter av att vara kvinna, mor, älskarinna, sjuksköterska, av att ha upplevt kriget och det krossade upproret i Warzawa, om lidandet mest, men även om längtan och om glädjen i att finnas till och kunna njuta av kroppen, den så ohjälpligt sårbara, förgängliga och ibland även för det egna jaget främmande kroppen.

Borde jag haft svårigheter att ta till mig dessa dikter? Nej, recensenternas starka betoning av att de handlar om kvinnliga upplevelser (en av hennes diktsamlingar har titeln "Jag är en kärring") har varken avskräckt mig eller berett mig några problem med innehållet. Men så är jag inte heller på jakt efter "intersektionella" identitetsmarkörer enligt tillfälligt gångbara modeteorier. Poesi av den här karaten spränger dessbättre alla sådana snävt identitetsbekräftande kategorier.

När Anna Swir skriver om djuret som kommer till henne om natten, och till sist liknar sig själv vid en av den döda tikens hopkurade valpar, stöter hon på en gräns för den mänskliga kommunikationens "förståelse". Men hon ifrågasätter fördenskull inte den där djurkroppens egen lurviga och värmande förstånd, tvärtom. Och att djuret i själva verket är en man, älskaren, är förvisso troligt, den man som hon i flera andra dikter också tillstår sitt egoistiska och svekfulla beroende av. Det egendomliga avståndet till en människa man en gång älskade är, liksom behovet av ensamhet, ett alltför allmänmänskligt fenomen för att bara gälla ena parten, eller könet, i en relation.

Visst finns här oftast en kvinna som får bära de existentiella teman som ventileras. Kanske blir det därför lättare för somliga att ta innehållet till sig, vad vet jag. Men vad sägs om en dikt som denna:

Tårarna

Den gamla kvinnan gråter,
kurar ihop sig i gråtandet
som fågeln i boet.
Hon glider ner
i gråtens bråddjup.
Sjunker ner med huvudet
i det mörka sjunkandet.
Tårarna ilar över hennes ansikte
som små, små varma djur.
De smeker det gamla ansiktet,
förbarmar sig.

En sista njutning
av tårar.

Jag tycker mycket om den. Och konstaterar att det alltså var möjligt att skriva en dikt om gråten med en sådan osentimental och gripande saklighet.

När sedan dikterna ur samlingen "Vi bygger en barrikad" beskriver - blixtbelyser - situationer under upproret i Warzawa, blir läsningen ibland så omskakande att jag får lägga ifrån mig boken och hämta andan. Det fanns hjältemod hos många i den dödsdömda historiska situationen, men det är inga tapperhetsmedaljer som poeten delar ut. Det är snarare sorgesånger tillägnade namngivna personer som aldrig fick leva de liv de borde fått leva. Det är återhållen vrede över krigets vidrigaste ansikte endast formulerad i realistiskt brutala bilder, ibland med stänk av bitter ironi.

Scoutflickan

När hon låg och dog på lasarettet
sa hon till väninnorna att hon skäms
för att det är krig för att hon är soldat
och hon skäms så men hon ber dem
hon har aldrig varit på dans
att de när hon är död ska ta på henne klänningen
med spets.

Då hon hade dött tog de på henne klänningen
och ställde sig alla fyra i givakt
vid sängen och stod så i en timme.

Och så var det då lyckan och glädjen. Trots Annas Swirs uppväxt i ett fattigt konstnärshem med inte obetydliga umbäranden, finns där bland minnena även en ljus och ömsint respekt för faderns och moderns överlevnadsförmåga. Trots livets komplikationer finns också en förunderlig livsdrift som åtminstone tillfälligt förmår att hålla döden som står och lurar i hörnet av ateljén på behörigt avstånd. Och kanske är dikten om hundsvansen den bästa dikt jag läst om lyckan.

Lycklig som en hundsvans

Lycklig som det som är oviktigt
och fritt som en oviktig sak.
Det som ingen värderar
och som inte värderar sig självt.
Det som alla hånar, och det som hånar hånet.
Som ett skratt utan giltigt skäl.
Som ett skrik som kan skrika sig hest.
Lycklig som vad som helst. Som vad som helst, hur som helst.

Lycklig
som en hundsvans.

Var är dramatiken?

Stadsteatern i Stockholm under ledarskap av Benny Fredriksson lanserar nu ett antal romaner som underlag för kommande teaterföreställningar. Notisen om detta i dagens DN får mig att reagera - surt och med en stilla undran hur det egentligen står till med teaterkulturen i Sverige för närvarande.

Karl-Ove Knausgård dramatiserad? Sara Lidman? P O Enquist? Ja, den senare är ju dramatiker i egen rätt, och "Livläkarens besök" är väl tänkbar i dramatiserad form. Men Knausgård? Vad är detta om inte en desperat jakt på "textunderlag", en ömklig snålskjuts på kända och omdebatterade romaner?

Ja, vad är det fråga om? Har teatrarna anställt en kader av dramaturger som måste få något att göra? Eller är det regissörer som inte kan motstå frestelsen att själva stuva till något egenhändigt, "efter" den eller den succéförfattaren (eller dramatikern)? Mest troligt är det profiterande teaterchefer som till varje pris vill hänga med i svängarna.

Vem lockas av detta? Inte jag i alla fall. Fattas bara att Lars Noréns dagböcker också annonseras som scenkonst. Men mig lurar ingen. Jag vill se teater, inte omstuvade romaner. Uppriktigt sagt: hur ofta händer det att den här sortens omstuvningar blir lyckad dramatik?

Om han nu vill ha aktualitet och samtidsdramatik, varför lägger inte herr Fredriksson ut några beställningar till författare med dramatisk ådra i stället. Eller ser till att en del av det som försiggår på världens scener blir översatt och spelat även i Sverige?

Trettondagsafton på Dramaten

En komedi från 1601, skulle man kunna ha stort nöje av den? Ja, utan tvekan om William Shakespeare är upphovsmannen. Det faktum att drygt fyra sekel gått är oväsentligt i sammanhanget. Visserligen har Dramaten och regissören Åsa Melldahl låtit lägga in några samtida svenska repliker i skådespelarnas munnar, men det är givetvis inte det som gör att "Trettondagsafton" fortfarande håller både som litterär text och fullt gångbar underhållning.

En munter förväxlingshistoria är det, full av karnevaliska upptåg och sång och musik som inte heller den låter mer än några decennier gammal. Vilket den i och för sig gärna för mig hade fått göra; dansar man gaillarde är det knappast till populärmusikaliska toner från vår egen tid. Den svängiga eftergiften är jag trots allt beredd att köpa, särskilt som scenografi och kostymer elegant anknyter till Shakespeares egen tid. En i huvudsak klassisk uppsättning alltså, där inte moderniseringsiver och tidsanpassning tagit totalkommandot över iscensättarnas fantasi.

Historien utspelar sig i Illyrien, där en sörjande Olivia blir föremål för uppvaktning av hertig Orsini, dock med en till yngling förklädd ung kvinna som frieriets budbärare. Olivia blir då i stället förtjust i budbäraren, som har en tvillingbror som hon felaktig tror har omkommit men som dyker upp som en förvirrande dubbelgångare i turerna kring kärleksintrigen.

Lek med identiteter i masker och rollspel är själva grunden för detta lustspel. En höjdpunkt utgör det lurendrejeri som den puritanske och inbilske hovmästaren Malvolio utsätts för. Det är kammartjänarinnan Maria som tillsammans med de rumlande kompanjonerna Tobias Rap och Andreas Bleek af Noosen lurar Malvolio med ett förfalskat brev som han tror är ställt till honom från en förälskad Olivia. En sångbegåvad narr med snyggt formulerade men inte alltid behagliga sanningar hör givetvis också till pjäsen. Ty: Bättre är en vis dåre än en dåraktig vis.

Jag såg Trettondagsafton en gång på den svartvita tiden när SVT hade den goda smaken att satsa på riktig teater. Den gången hade man samlat en försvarlig del av den svenska skådespelareliten, det ser jag nu när jag hittar föreställningen i SVT:s förträffliga Öppet arkiv (se här). Dock var den enda skådespelare jag hade i gott minne Per Oscarsson i rollen som Andreas Bleek af Noosen. Den fjollige ädling han gestaltade var så exceptionell att den fastnade för evigt i mitt medvetande. Att jag till och med glömt att hans rollkompanjon, suputen Tobias Rap, spelades av Carl Gustaf Lindstedt säger en hel del, eftersom Lindstedt givetvis också var som klippt och skuren för sin roll.

Den här gången är det en annan skådespelare jag kommer att minnas, nämligen Björn Granath i rollen som Malvolio. Den kråmande förtjusning med vilken han läser och tar till sig det där brevets innehåll är helt enkelt en uppvisning i skådespeleri. Allt vad nerv i kropp och stämband som manlig inbilskhet och fåfänga försatt i dallring, uppvisas till fullt register. Komiska överdrifter, kanske man säger, men inte mer än att man tar dem för ohöljda sanningar. Och det blir med ens klart att det krävs ett textunderlag av dignitet för att få goda skådespelare att blomma ut på detta sätt.

Dramaten bjöd på en lyckad trettondagsafton denna afton närmare påsken än trettondagen.

Foto: Dramaten (Sören Vilks)

Bach låter oss dansa in våren

Jag lyssnar till Johann Sebastian Bach under februaris sista dagar då meteorologerna börjar tala om våren. I sol kan den verkligen anas, även om nästa dags snålbåst kan försätta den nyss upplivade i tvivelsmål.

Särskilt då, när det står och väger, kan man stärka sig med Piotr Anderszewskis nya cd med Bachs Engelska sviter, nr 1, 3 och 5 (Warner, 2014). Denne hängivne pianomusiker har tidigare visat prov på sin kärlek till Bach och gör det mycket övertygande på nytt. Den porlande klarheten framgår tydligare än någonsin (och den perfekta ljudupptagningen bidrar också till det). Här har vi en pianist som ägnat minsta drill, varje liten fåglalåt, ett omsorgsfullt övervägande.

Det handlar om livfull dansmusik, även om de underbara, gravitetiskt framskridande sarabanderna röjer ett försynt allvar som också måste få komma till uttryck. Det mesta är dock lätt och ledigt nöje, och samtidigt för den bänkade lyssnaren en synnerligen variationsrik och långtifrån enkel musik.

Vad kan man annat än jubla åt något så sprittande och medryckande som de båda gavotterna i Svit nr 3 i g-moll eller Bourée II i den första sviten i A-dur. Och som avslutning tar man gärna risken att hatten blåser av i det framstormande kontrapunktiska underverk som giguen i femte sviten i e-moll utgör.

Musik för den mentala vårstädningen!

(Hela skivan finns tillgänglig på Spotify)

Cristina Branco på scen i Uppsala

Fado är Portugals speciella bidrag till musikvärlden, en folkmusikalisk genre som även internationellt blivit allt större med åren och i likhet med tangon fått en status närmast den som tillkommer konstmusiken. En följd är att allt fler fadoartister uppträder utomlands i konserthus som är många gånger större än de intima fadorestauranger i Lissabon där den här musiken har sitt ursprung. En annan följd är att artisterna, musikerna och de nykomponerade sångerna blivit alltmer avancerade, jämsides med att traditionen hålls levande. Portugals främsta poeter blir tonsatta och eminenta musiker och arrangörer gör musiken till mycket mer än sång till enkelt ackompanjemang.

Till de internationellt mest framgångsrika hör Cristina Branco. Jämte Mariza torde hon vara den mest kända av alla dem som kom fram efter millennieskiftet. Mariza har jag redan sett och hört ett par gånger i Uppsala, Branco fram tills i helgen enbart lyssnat till på skiva.

Jag är glad att jag tillhörde de besynnerligt få Uppsalabor som masade sig ur lördagssoffan och gick till Katalin den här kvällen. Ska vi skylla på undermålig annonsering att vi inte ens var i närheten av hundra i salen? Å andra sidan gav det något av den känsla av intimitet som tjänar den här musikformen så väl och som aldrig hade uppstått i stora salen i Uppsala Konsert och Kongress.

Cristina Branco med trio skulle det väl ha hetat om hon uppträtt som den jazzsångerska hon var i början av sin sångkarriär. I trion den här kvällen ingick pianisten och arrangören Ricardo Dias, basisten Bernardo Moreira samt José Manuel Neto på den portugisiska gitarren, utan vilken ingen riktig fado blir till. Dessa musiker bör namnges och hyllas för sin insats, ty här har vi att göra med artister som i allt utom sång är jämbördiga med Branco i briljant musicerande. Det märks också i hennes samspelta agerande på scenen att det här egentligen är en kvartett av eminenta musiker med ett gemensamt och välrepeterat ärende.

Vacker, välsjungande, och intensivt närvarande i musiken gav hon oss några av sina bästa nummer i den katalog som finns utgiven på trippel-cd:n "Idealist" (2013). Även de sånger som inte direkt kan hänföras till traditionell fado lät ändå som närbesläktade och framfördes med samma uttrycksfullhet. Jag fäste mig särskilt vid den livliga "Maria Lisboa", en hyllning till staden Lissabon, men också Agua E Mel" och den innerliga "Navio Triste".

Cristina Branco är tveklöst en av de allra bästa inom fadon för närvarande. Hon är begåvad med en vacker sopranstämma som hon behärskar till fulländning. Och de musikaliska ambitioner hon har och som framgår av de ofta sofistikerade arrangemangen ger något utöver det vanliga. Jag måste säga att hon efter denna konsert hamnar mycket högt på listan över mina favoritsångerskor, och jag menar då oavsett genre. Nog är Mariza värd all den uppskattning som det välfyllda UKK vittnar om när hon är här på besök, men att så många fadolysssnare bland Uppsalaborna missade detta tillfälle med Branco hoppas jag att de grämer sig ordentligt över.

Det enda invändning jag har gäller den moderna ljudanläggningen med högtalare som inte var anpassade till lokalens storlek. Även om Katalins akustik säkert inte är den bästa hade det varit fint att få höra Brancos röst utan det explosiva diskantljud som sådana högtalare alltid drabbar våra öron med, särskilt vid hög volym. Detta är numera ett alltför vanligt otyg inom populärmusiken (även den akustiska), att den alltid ska processas genom superpotenta förstärkare även när det inte behövs.

______________________________________________
Se även den intressanta intervjun med Branco som fadoexperten Ulf Bergqvist gjort och som finns publicerad på hans blogg här.

Trippel-cd:n som jag nämnde finns på Spotify här.

Mozarts sista symfonier

Det är faktiskt inte så ofta som man kanske tror som man får höra en symfoni av Mozart i en konsertsal. Operatonsättaren Mozart däremot är ständigt aktuell i musikscenernas programsättning, och pianokonserterna är också rätt ofta förekommande. Följaktligen har en relativt flitig konsertbesökare som jag under senare tid hunnit se flera operor av denna musikens gigant, medan jag i fredags för första gången på väldigt länge på nytt kunde inspireras av den renodlat symfoniska sidan av hans geni.

Mozarts tre sista symfonier - nr 39, 40 och 41 ("Jupiter") - spelades av Radiosymfonikerna under chefdirigenten Daniel Harding. Dessa verk ingår i de sista årens mogna skapande, tillsammans med de stora operorna, klarinettkonserten och mycket annat. Programbladet påminde om att de skrevs i ett svep under sex veckors tid, och att mycket talar för att det finns en poäng i att spela dem tillsammans. Vilket man alltså gjorde denna kväll.

Sex veckors arbete! Ibland önskar man att det funnes mer information tillgänglig om detta enastående snilles musikverkstad.

Den första av de tre är den minst kända, den tredje kanske mest känd genom sin beteckning "Jupiter" och den sista satsens konstfulla anknytning till barocken. Den första satsen i den andra i g-moll känner alla igen efter att ha mött en mängd utslätade muzakversioner i hissen och andra halvoffentliga miljöer. Det kan tyckas oförargligt, kanske till och med som en möjlighet för den stora massan att komma i kontakt med musiken. Men särskilt i Mozart fall är det faktiskt rent förödande att reducera en musik som denna till en trallvänlig melodi.

Det man slås av vid koncentrerat lyssnande är just att orkestrala nyanser och harmoniska och dynamiska subtiliteter utgör en så betydelsefull del av musikens storhet. För det första blir man snabbt varse att orkestern till överväldigande del består av stråkinstrument, som från bas till vässad diskant bidrar till det dova mullret och det silvriga ljus som bryter fram i de yrande vindarna. För det andra lägger man märke till att blåsarna är förhållandevis få men därför inte mindre betydelsefulla.

Mozartmusik är i hög grad ett musikaliskt finlir där instrumenteringen tillsammans med accenter, dynamiska kontraster och små förskjutningar skapar det mozartska välbehag som samtidigt pejlar känslomässiga djup. Särskilt träblåset gör ofta kammarmusikaliska inbrytningar av delikat natur.

En annan sak som återigen slog mig är att hans snabba tempi bör hållas mycket lätta och friska. De ska finnas, de där växlingarna mellan snabba fågelvingar i soldis och häftiga tordön mot rullande åskmoln, det senare särskilt markant i Jupiter-symfonin. Menuetterna ska som alltid hos Mozart skänka idyllen ett drag av bedräglig rokoko, andantets lugna andning och stundom ljuva vemod fyllas av dunkla underströmmar. Ursäkta den klantiga beskrivningen, men det här är materia som egentligen inte går att i ord göra rättvisa. Jag tyckte dock att Daniel Harding gav ett fint prov på förståelsen av den här musikens rikedom.

När Mozart avslutar sin symfoniska verksamhet i och med den sista satsen i Jupiter-symfonin med leende blinkningar mot Händel och Bach och en enorm energiutveckling, har han visat prov på en kreativitet som kröner och vidgar gränserna för det vi med en musikhistorisk term kallar wienklassicismen.

Jag tackar Harding och Radiosymfonikerna för att ha inspirerat mig till ännu en period av intensiv lyssning till Mozarts musik. Det finns ju andra än dessa tre sista symfonier som också är remarkabla bidrag till symfonilitteraturen.

Pythagoras sats med flera andras

Jesper Svenbro ger ut en diktbok med allt tätare mellanrum. Själv hann jag inte med den förra ("Hill Hill Hill", Bonniers, 2014) innan en ny med den prosaiska titeln "Ekeby Trafikförening" (Bonniers, 2015) låg i bokhandeln. Omslaget visar Pythagoras sats, den geometri som åtminstone vi som gick i den gamla skolan förmodligen minns bäst av den sortens matematik. Boken är ännu en i raden av dem som redovisar självbiografiskt minnesarbete i poetisk form, vilket ju länge varit denne poets främsta gebit. 

Den här gången är det studietiden för så där en femtio år sedan som skildras. Svenbro försöker övertyga oss om existensen av ett pythagoreiskt sällskap i det lilla Boserup, strax utanför Ekeby i nordvästra Skåne. Med någon av bussarna tillhörande Ekeby trafikförening kunde man ta sig dit, till det kollektiv som uppenbarligen tog namn av själva bussbolaget. Filosofiskt lagda skåningar härmade där antikens koryféer, däribland ett stort antal försokratiker och mytologiska gestalter. De möttes som reinkarnationer av de mest illustra gestalter, fördjupande sig i talmystik och zenbuddistiska övningar. Odysseus spände sin båge och sköt av en pil, Zenon med lärjunge likaså. Akilles och Hektor utkämpade ett envig med bambukäppar i den töande decembersnön. Men även ett gäng av ordförande Maos rödgardister från Lund dök upp och ockuperade kollektivet för en tid. Med slagord och våld förespråkade de en mera aktivistisk och tidstypisk form av sekterism. Det råder förstås inget tvivel om hos vilken skola poeten har sina sympatier.

Tiden är visserligen ett filosofiskt problem för ett sådant sällskap men inte mer besvärande än att poeten kan utnyttja de besynnerliga paradoxer som såväl zenbuddister som försokratiker formulerat. Ingenting hindrar att Selma Lagerlöf tillhör passagerarna på den där bussen, ännu mindre då att Gunnar Ekelöf likaså avlägger en visit. Fröken Lagerlöf, i själva verket en reinkarnerad pythagoré, formulerar själv en travesti på den berömda första meningen i Gösta Berlings saga: "Äntligen låg Gösta Pythagoras på bårhuset i Landskrona". Vilket är fullt förenligt med att Pythagoras kommer gående "nerför Regeringsgatan" direkt från sagda bårhus med en nyutkommet album av Sonny Rollins under armen.

Med hjälp av kamerans 24 stillbilder per sekund av pilens väg mot "en stor docka av halm framför ladan" kan Zenon bevisa rörelsens omöjlighet. Fast påföljande stjärnklara höstnatt kunde man "i dalen vid bäcken/höra ett måttlöst skratt eka - omöjligt att veta/om det var Zenons skratt/eller Lärjungens./Outsläckligt,/gudomligt!"

Pythagoras strövar omkring med sin vita labradortik och förkunnar att djuren har själ, även kon i grannbondens hage. Tvärviggen Herakleitos (i själva verket "en utsvulten flykting från Tyskland") sitter tyst vid sin eldstad vid bäcken" och tar emot många besök, men mest bara för att förmå dem att meditera genom att se in i glöden och flammorna.

....... Nyss
fick han besök av en medlem i SKP:
de båda slog sina kloka huven ihop
och kunde med utgångspunkt
från fragmentet som säger En är mig tiotusen, om han är den bäste
enas om följande:"En centralkommitté som har rätt
är bättre än ett helt folk som gått vilse." Plötsligt
tillfogar Herakleitos att ett "högerelement" som har rätt
är bättre än ett helt kommunistparti som gått vilse!
Mannen med partibok stelnar till och försvinner. 

Ja, så kunde det tydligen gå till i det där kollektivet.

Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå.

Sällan ser man det provinsiella så sällsamt blandat med det universella, den nordskånska miljön så lustigt integrerad med arkadiens lundar, en ungdomsårens tidsanda så självklart inordnad i klassiska frågeställningar. Jag ska inte säga att jag alltid hänger med i Svenbros branta associationer till antikens världar, men jag har snappat tillräckligt för att ha haft ett stort nöje av läsningen.

Bilden överst: Pythagoras (lån från Wikipedia)

Februarihimlen

Dagarna blir något ljusare, det går så sakteliga mot vår. Snön är grovkornig och töande, förutom i plogvallarna fortfarande vit, vit och hundpissfläckad. All denna vithet gör ljuset mycket starkt, trots att solen ännu inte når någon höjd att tala om innan den börjar dala. Jag bländas  och ögonen tåras. Igår tog jag för första gången i år på mig solglasögonen på förmiddagspromenaden.

Mot aftonen strax innan lyktorna tänds är det snarare himlen än marken som gör intryck. Skymningen blånar så länge snön ligger kvar. Den vattrade skyn i rosa och violett vore knappast möjlig i en landskapsmålning, men den finns. Längst bort i den skymda horisonten brinner solnedgången, vilket bara kan anas i glipan mellan de lägsta huskropparna.

Nog är vintern på våra breddgrader en märklig årstid. Bortsett från några timmars dagsljus tycks allt vila i mörker, is och frusenhet, enbart avvaktande en annan och barmhärtigare tid. En tid då man kan slå sig ned i gröngräset eller på en parkbänk i ljusa, lätta kläder. Kvällar då man i Börjegatans riktning ännu vid niotiden kan se solen sjunka med sin värmande strålkraft.

Foto: EJ

Hört igen: Rachmaninovs tredje pianokonsert

För bara några månader sedan hörde jag Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll framföras i Stockholm, då i Berwaldhallen med den ryske pianisten Alexei Volodin som solist (läs här). I torsdags i Konserthuset hörde jag den ukrainsk-amerikanska pianisten Valentina Lisitsa i samma konsert, denna den kanske mest krävande av dem alla. Att ha den i sin repertoar kan nog gälla som främsta tecknet på att man hör till de genuina virtuosernas exklusiva skara. Att framföra den måste varje gång ses som ett kraftprov, även rent fysiskt.

Jag var i Stockholm i ett annat ärende och kunde inte motstå frestelsen att än en gång konfronteras med denna ryska romantik som jag måste tillstå att jag inte sedan min gröna ungdom varit så svag för. Den må vara ett exempel på när klaviaturen förvandlas till en avskjutningsramp för tonalt fyrverkeri, men samtidigt är det ju underbar musik som skapas. Möjligen är den här tredje konserten på väg att bli lika populär som den andra i c-moll - den som fanns på min första klassiska LP-skiva med Van Cliburn som solist och blev något av min inträdesbiljett till den klassiska musiken.

Lisitsa låtsades inte om att det här nätt och jämt kan utföras; hon föreföll organiskt förenad med musiken. Den eruptiva kraften fanns där, men också den lyriska andhämtning som gör att man åtminstone stundtals får vila i stilla ryskt vemod.

Filharmonikerna skötte sig bra under dirigenten Stefan Solyoms ledning. Jag har bara en randanmärkning och det gäller den känsliga balansen mellan orkester och solist i de volymstarka partierna. En så pass erfaren dirigent som Solyom borde ha vett att hålla tillbaka bleckblåset i stället för att brassa på så att solisten dränks.

Som om hon ytterligare behövde understryka sin virtuositet spelade Lisitsa som extranummer ett stycke av Franz Liszt: Etyd nr 3 i giss-moll, "La campanella", ur Etudes d’exécution de Paganini. Ingen stor musik, men ett av de där ekvilibristiska numren som Liszt en gång i tiden briljerade med till lyssnarnas absoluta hänförelse (se och hör Lisitsa här).

Efter paus spelades Antonin Dvoraks femte symfoni i F-dur, op.76. Den sägs vara hans genombrott som symfoniker, men är givetvis långt ifrån så välkänd och ofta spelad som de åttonde och nionde symfonierna. Filharmonikerna har bara spelat den fyra gånger tidigare enligt vad programhäftet berättar. Eftersom Dvoraks musik för min del är ett ganska försummat kapitel var det ett tillfälle att i någon mån reparera bristen med början i den här femte symfonin.

En symfoni så god som någon, ungefär så som en symfoni förväntas låta i europeiskt 1870-tal, kanske man kan säga. Den förklarar fuller väl det stöd som Dvorak fick från auktoriteter som dirigenten Hans von Bülow och Johannes Brahms. Särskilt sista satsen, med dess brio och stilfulla kulmen, föll mig i smaken.

Det finns ju ett odisputabelt mästerverk av Dvorak, och det är cellokonserten i h-moll, ett av de förnämsta celloverken. Jag missade tyvärr Frans Helmerssons gästspel med den konserten förra våren, men jag hörde den en gång för många år sedan i Prag. Den gjorde ett outplånligt intryck och det skulle vara fint att på nytt få chansen att höra den live. Gärna i kombination med ytterligare någon Dvorak-symfoni.

___________________________
Valentina Lisitsa finns rikt representerad på Youtube, och hennes inspelningar av Rachmaninovs pianokonserter kan man även lyssna till på Spotify.

Bilden: Valentina Lisitsa (lån från Konserthusets webbsida).

Stoppa P2-slakten!

Sveriges Radio har som bekant fyra nationella kanaler, varav en - program 2 - sedan gammalt är profilerad åt konstmusiken, inklusive jazz och folk- och världsmusik. Det är också en kanal som gång på gång utsätts för olika typer av attentat som om den vore en nagel i ögat på de chefer som huvudsakligen sysslar med omorganisation och resursstuveri, och som i maskopi med en kulturfientlig populism betraktar allt annat än det som drar en stor publik som mindre viktigt.

Det är inte bara det att P2 betraktas som en avstjälpningsplats för annat än det som är dess karaktärsområde. P2 är kanalen som måste dela med sig av utrymmet åt utbildningsradio och alla dessa program på minoritetsspråk som ideligen avbryter musikproduktionerna. Det är helt obegripligt att inte dessa program för länge sedan hänvisats till en separat kanal. Innan det sker föreslår jag radiochefen Cilla Benkö att hon bevisar sitt populistiska oberoende genom att förlägga dessa program till P3 eller P4. Jag kräver det bara som en tankeställare, jämte en förklaring till att stockholmarna slipper dessa avbrott på kurdiska och andra främmande språk medan landet i övrigt förväntas ta en sådan förolämpning med jämnmod.

Men det är alltså inte bara det. Som alla radiolyssnare vet har det slagits ordentligt på stora trumman om att P1 sedan månadsskiftet sänder hela dygnet, nämligen med repriser hela natten lång. Ingen trumma har dock meddelat att chefsstuvarna samtidigt bestämt att resurserna för detta ska tas från P2, som blivit av med all presentation av musiken i Notturno, nattmusiken. Hör, ja hör själva!, och häpna över den inspelade röst som nu mekaniskt med jämna mellanrum upprepar att vi lyssnar till P2 och att spellistan finns på webben!! Vi som lyssnar till nattmusiken förutsätts alltså antingen printa ut en spellista i förväg eller ligga med iphonen i näven eller laptopen på nattduksbordet! Milda makter, som man sa förr när man helst ville svära.

Förr var nattradion i P2 egenproducerad, för att under senare år i stället ha varit samkörd med BBC fast med utmärkta svenska presentatörer. Det rimliga för en kulturnation vore givetvis att låta kunniga inhemska producenter själva sätta samman och presentera Notturno.

Även om jag inte hyser några illusioner om minsta kulturfernissa på nutidens stuveriansvariga vill jag i alla fall protestera. Så länge dessa personer bara hämtas ur ekonomi, nyhetsjournalistik och popkultur kommer det väl att se ut som det gör. Att Sverige ens inom radions område skulle kunna hålla sig med en kulturkanal av typen franska mezzo är bara en dröm. Vad var det Horace Engdahl sa med tanke på svenskt och tyskt kulturklimat för några år sedan. "Tyskland är ett Sverige för vuxna". I Tyskland, Frankrike eller Storbritannien skulle den slakt av P2 som nu sker i vårt land föranleda skamkänslor hos ansvariga.

Rimliga krav är:
- Nuvarande chefen, Cilla Benkö, ges chansen att snarast återställa Nottturno, och som botgöring se till att komplettera denna BBC-streaming med egen produktion. Med andra ord tillföra P2 resurser, inte som nu låta kanalen förfalla till anonym streaming. I annat fall bör hon lämna sin post.
- Radiochefen bör vidare rensa P2 från alla program som inte hör till dess karaktär av kanal för seriös musik.
- Nuvarande P2-chefen - Elle-Kari Höjeberg - bör avgå och ersättas av en person av den kulturella kaliber som P2 en gång ägde, av typen Bengt Emil Johnson och Christina Mattsson.


Foto: Thomas Carlgren (Sveriges Radios Symfoniorkester)

Söndag, satans söndag

Rubriken, en gammal filmtitel från 70-talet, dök upp i mitt huvud denna söndag av missräkningar. Det moderna samhället fungerar högeffektivt så länge tekniken fungerar. Det är vi medvetna om, det förväntar vi oss. Irritationen över att det av och till inte fungerar blir desto större.

Jag hade ivrigt sett fram emot reprisen av torsdagens direktsändning på bio från Royal Opera House i London. Umberto Giordanos "Andrea Chenier" med ingen mindre än Jonas Kaufmann i huvudrollen skulle stå för söndagens höjdpunkt.

Bänkade i god tid på Royal i Uppsala blev vi lite undrande när det gick mer än en kvart över utsatt tid utan att någonting hände. Efter en halvtimme fick vi beskedet att det möjligen uppstått ett missförstånd så att den inspelade föreställningen skulle sändas londontid, det vill säga en timme senare än annonserat. En kopp kaffe lugnade de flesta, övriga fick pengarna tillbaka.

Men klockan gick en kvart över den nya tiden också, och till sist, efter en och en halv timmes stirrande in i en tom bioduk, fick vi ge upp och gå hem med den notoriska förklaringen "tekniskt fel".

Misslynt tog jag vägen förbi ICA för att köpa mig nåt extra gott till middagen som en liten kompensation. Utanför butiken möts jag av folk som står och trampar i det förfärliga snöslasket och stirrar mot låsta dörrar. På ett handtextat papper står att det är elavbrott. På ännu en papperslapp meddelas att elen nu är tillbaka, men ett datahaveri gör att det är oklart när de kan öppna. Det lyser inne i lokalen och vi som står där ute och väntar försöker tyda personalens rörelser. Själv ger jag upp och går hem.

Det finns ingenting man kan göra, och det lönar sig inte att klaga eller låta frustrationerna gå ut över någon vem som helst. Den man får syn på och som tvingas framföra de oklara budskapen kan bara slå ut med armarna eller texta en lapp med beklagande. Och jag har en känsla av att det sker hela vägen upp till den som eventuellt skulle kunna utpekas med någon form av ansvar.

Nu fattas bara att datorn kraschar innan jag hinner skriva färdigt detta, innan jag hinner klaga på det moderna sätt man är hänvisad till i vårt digitala tidevarv.

Och ja, jag är medveten om hur lite detta egentligen är värt att svära över. Trubbel på en högst överkomlig nivå, besvikelser som jag bemästrar utan kvarstående dåligt humör. Jag kan ju slå mig ner med en god bok, ta mig ett litet glas whisky eller låta mig distraheras av någonting annat lika angenämt.

Men jag hade ju så hemskt gärna velat höra Kaufmann... Och så det här jävla snöslasket...