Borodinkvartetten känner de flesta kammarmusikvänner till, åtminstone till namnet och via skivinspelningar. Kvartetten firar 70-årsjubileum i år och sägs vara den äldsta nu existerande kvartetten. Givetvis har nya medlemmar ersatt gamla under en så lång period. Men en kontinuitet uppstår ändå i musikgemenskaper som existerat så länge, med traditioner och ideal som förs vidare.
Jag hörde dem för första gången live i Uppsala konserthus i lördags. Det var naturligtvis en upplevelse att både se och höra denna berömda ensemble spela uteslutande rysk musik, det vill säga den musik som allra mest bär upp dess ryktbarhet.
Sjostakovitj, Borodin och Tjajkovskij stod på programmet, samtliga representerade med stråkkvartett nummer 2. I Borodins fall endast med en sats, den charmerande serenaden med beteckningen Nocturne.
Konserten inleddes med Sjostakovitj, för min del tveklöst den allra största behållningen. Inspirerad av detta framförande ska jag äntligen försöka realisera det jag länge tänkt, nämligen lyssna igenom denne tonsättares samtliga femton (!) stråkkvartetter. Den berömda åttonde - ett fantastiskt verk i sitt slag - är det enda jag är ordentligt bekant med sedan tidigare.
Men nu var det alltså den andra det var fråga om. Ett fyrtio minuter långt verk från 1944, intensivt och rikt varierat i bästa modernistiska anda. Första satsen är, trots folkmusikalisk melodik och klassisk sonatform, den kärvaste och mest dissonanta. Men lättheten och den självklara precisionen i Borodinkvartettens samspel mildrade intrycket av en tämligen robust klangvärld påminnande om Béla Bartóks.
De övriga satserna domineras av det lyriskt "vackra", i synnerhet den märkliga andra satsen med dess veka och trevande solon mot bakgrund av dämpade bordunackord. Det där spelet svagt och länge på samma ton utan hörbara skarvar, skapar en säregen spänning eftersom musiken samtidigt suggererar vila och understöd. Satsen har titeln "Recitative och Romance", vilket för tankarna till sång och förmedling av budskap i helt andra genrer än stråkkvartettens.
Tredje satsen är ett livfullare allegro, med titeln "Waltz". Det är emellertid alls ingen lyckligt upphetsande bröllopsvals vi hör, snarare då en smått spöklik svängom i halvdager, möjligen bakom stelt grinande masker. Att spelet är effektfullt sordinerat bidrar till sådana fantasifulla associationer.
Sista satsen är en variationssats, med ett tema som återigen är folkmusikinspirerat och som turneras i många virtuosa vändningar. Instrumenten följer upp varandra men agerar även tillsammans i partier av intrikat sammanvävd stämsång. Den dissonanta intensiteten från första satsen är delvis tillbaka, dock aldrig utan melodisk förankring och satsen ändar i en mäktig, koralliknande samstämmighet.
Stråkkvartettmusik, i synnerhet från modern tid, gäller ju för att vara den kanske mest exklusiva formen av konstmusik, musik som bara nördar och specialister förväntas kunna lyssna till med någon behållning. Jag är rätt säker på att många med sådana fördomar hade blivit omvända en sådan här gång, i direktkontakt med mästerliga musiker och musik som talar till vem som helst med öppna sinnen.
Sjostakovitjs andra stråkkvartett i A-dur, op. 68 finns inspelad av Borodinkvartetten och kan avlyssnas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar