Lycklig som en hundsvans

Det finns diktsamlingar som blir liggande längre än vanligt på nattduksbordet. Inte olästa, utan tvärtom kontinuerligt öppnade och lästa. Dikter som har en särskild appell som man inte riktigt blir färdig med och inte kan släppa i första taget. Dikter svåra att bara ställa ifrån sig i hyllan till en annan gång.

En sådan diktsamling har jag umgåtts med de senaste två månaderna. Det är ett stort urval dikter av den polska poeten Anna Świrszczyńska (1909-1984) (glädjande nog för den som inte behärskar polska även kallad Anna Swir) som nu finns på svenska - "Lidandet och glädjen" (Lejd, 2014) - i översättning av Irina Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg.

Det är märkligt att Polen haft och fortfarande har så många stora poeter. Här presenteras nu ännu en som visserligen inte är alldeles okänd utanför Polen, (landsmannen och nobelpristagaren Czeslaw Milosz har översatt henne till engelska), men som inte heller hör till de mest omtalade.

Det finns sällan något kryptiskt eller hermetiskt i Anna Swirs dikter. Hon talar om erfarenheter av att vara kvinna, mor, älskarinna, sjuksköterska, av att ha upplevt kriget och det krossade upproret i Warzawa, om lidandet mest, men även om längtan och om glädjen i att finnas till och kunna njuta av kroppen, den så ohjälpligt sårbara, förgängliga och ibland även för det egna jaget främmande kroppen.

Borde jag haft svårigheter att ta till mig dessa dikter? Nej, recensenternas starka betoning av att de handlar om kvinnliga upplevelser (en av hennes diktsamlingar har titeln "Jag är en kärring") har varken avskräckt mig eller berett mig några problem med innehållet. Men så är jag inte heller på jakt efter "intersektionella" identitetsmarkörer enligt tillfälligt gångbara modeteorier. Poesi av den här karaten spränger dessbättre alla sådana snävt identitetsbekräftande kategorier.

När Anna Swir skriver om djuret som kommer till henne om natten, och till sist liknar sig själv vid en av den döda tikens hopkurade valpar, stöter hon på en gräns för den mänskliga kommunikationens "förståelse". Men hon ifrågasätter fördenskull inte den där djurkroppens egen lurviga och värmande förstånd, tvärtom. Och att djuret i själva verket är en man, älskaren, är förvisso troligt, den man som hon i flera andra dikter också tillstår sitt egoistiska och svekfulla beroende av. Det egendomliga avståndet till en människa man en gång älskade är, liksom behovet av ensamhet, ett alltför allmänmänskligt fenomen för att bara gälla ena parten, eller könet, i en relation.

Visst finns här oftast en kvinna som får bära de existentiella teman som ventileras. Kanske blir det därför lättare för somliga att ta innehållet till sig, vad vet jag. Men vad sägs om en dikt som denna:

Tårarna

Den gamla kvinnan gråter,
kurar ihop sig i gråtandet
som fågeln i boet.
Hon glider ner
i gråtens bråddjup.
Sjunker ner med huvudet
i det mörka sjunkandet.
Tårarna ilar över hennes ansikte
som små, små varma djur.
De smeker det gamla ansiktet,
förbarmar sig.

En sista njutning
av tårar.

Jag tycker mycket om den. Och konstaterar att det alltså var möjligt att skriva en dikt om gråten med en sådan osentimental och gripande saklighet.

När sedan dikterna ur samlingen "Vi bygger en barrikad" beskriver - blixtbelyser - situationer under upproret i Warzawa, blir läsningen ibland så omskakande att jag får lägga ifrån mig boken och hämta andan. Det fanns hjältemod hos många i den dödsdömda historiska situationen, men det är inga tapperhetsmedaljer som poeten delar ut. Det är snarare sorgesånger tillägnade namngivna personer som aldrig fick leva de liv de borde fått leva. Det är återhållen vrede över krigets vidrigaste ansikte endast formulerad i realistiskt brutala bilder, ibland med stänk av bitter ironi.

Scoutflickan

När hon låg och dog på lasarettet
sa hon till väninnorna att hon skäms
för att det är krig för att hon är soldat
och hon skäms så men hon ber dem
hon har aldrig varit på dans
att de när hon är död ska ta på henne klänningen
med spets.

Då hon hade dött tog de på henne klänningen
och ställde sig alla fyra i givakt
vid sängen och stod så i en timme.

Och så var det då lyckan och glädjen. Trots Annas Swirs uppväxt i ett fattigt konstnärshem med inte obetydliga umbäranden, finns där bland minnena även en ljus och ömsint respekt för faderns och moderns överlevnadsförmåga. Trots livets komplikationer finns också en förunderlig livsdrift som åtminstone tillfälligt förmår att hålla döden som står och lurar i hörnet av ateljén på behörigt avstånd. Och kanske är dikten om hundsvansen den bästa dikt jag läst om lyckan.

Lycklig som en hundsvans

Lycklig som det som är oviktigt
och fritt som en oviktig sak.
Det som ingen värderar
och som inte värderar sig självt.
Det som alla hånar, och det som hånar hånet.
Som ett skratt utan giltigt skäl.
Som ett skrik som kan skrika sig hest.
Lycklig som vad som helst. Som vad som helst, hur som helst.

Lycklig
som en hundsvans.