Jag brukar ibland tänka på hur jag skulle göra om jag som musikpedagog ville övertyga barn och unga människor som alltför sällan kommer i kontakt med klassisk musik om att den är mycket mer spännande och värdefull än de tror. Få dem att inse att "häftig" och "cool" musik inte nödvändigtvis måste vara malande musikmaskiner till bensprattel och blås i håret på melodifestivalmanér. Musik som skulle kunna fascinera dem minst lika mycket som rapptugg eller hårdrocksriff. Det vore en utmaning, ja alldeles säkert.
Givetvis skulle jag då ta med dem på några konserter och välja de program jag inbillar mig skulle ha störst inverkan. Inte Vivaldis fyra årstider, inte heller i första hand Ass-durpolonäsen av Chopin eller något välkänt slagnummer ur operarepertoaren av typen "Nessun dorma". Jag skulle börja med symfonisk musik, gärna i kombination med kör och/eller solister.
Jag skulle sätta dem på bra platser för att se och höra levande musik framförd av en skicklig symfoniorkester av det slag jag hörde i onsdags i Uppsalas konserthus. Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding spelade då som huvudnummer Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique". Där har vi ett stycke som nog kunde sätta spår för livet i ett någorlunda öppet sinne.
Programmusik av den typen är ju också till hjälp för fantasin, särskilt när det som här handlar om synnerligen dramatiska drömmerier med inslag av mord, avrättning och häxeri. Berlioz var ett romantiskt geni som hejdlöst kastade loss från klassiska mönster och åstadkom musik som ingen tidigare hört. Här finns ljuv musik för pastorala landskap och för par som rör sig uppklädda på balen, men också marschmusik till smattrande trumpeter, ulliga, mulliga stråkmattor, pruttande fagotter och annat hånskrattande träblås. Och slutligen ett helvetiskt sabbatsfirande med häxor som stolpar omkring - i och ur takt - till rytande tubor och tromboner. Med andra ord en sannskyldig orgie i rytm, klang och harmonik, ett prov på vad som går att utvinna ur en symfoniorkester.
Och i övrigt då? Min lista är ingalunda komplett, men några ytterligare val skulle vara Beethovens sjua, Mahlers tvåa (Uppståndelsesymfonin), Verdis Requiem, Mozarts klarinettkonsert, Rachmaninovs tredje pianokonsert, Sibelius violinkonsert. Givetvis också Stravinskijs Våroffer; åtminstone hårdrocksfantasterna skulle falla pladask. Och eftersom jag inte vill underskatta mina unga följeslagare skulle jag även inviga dem i Bachs skildring av Matteusevangeliets dramatik, en långsittning med något av den vackraste musik som skapats.
Sedan vore flertalet redan helsålda på levande musik och skulle själva kunna ta sig fram i den oändliga rikedom som musikhistorien har att bjuda. Så tänker jag på fullt allvar.
2 kommentarer:
På Göteborgs konserthus hade de under några år konserter anpassade för barn. Vi var där några gånger och barnen uppskattade det mycket. För de yngsta passade konserter i den lite intimare Stenhammarsalen bra, med få, men ur barnaögon spännande instrument som harpa och basfiol. För de lite större barnen var det även konserter i stora salen med hela symfoniorkestern, där det framförallt handlade om att inte hålla på för länge. Och på Operan satte de orkestern på scenen och spelade Peter och vargen, också mycket uppskattat av de yngre.
I övrigt så tänker jag att dina förslag på verk skulle fungera utmärkt som en ingång till den klassiska musiken även för vuxna som inte upptäckte den ännu, vilka är förvånansvärt många. Och att ge sig iväg och uppleva musiken levande är något man önskar alla.
Det är sant att man bör anpassa sig till barnets ålder både beträffande musikval och långvarighet.
Det att kunna "sitta still" mer än korta stunder är ju inte något som längre ingår i förväntningarna på barns beteende, så det gäller verkligen att kunna fånga dem med något som mäter sig med dataspel eller film.
Och som du säger, även vuxna med en begränsad eller aldrig utvecklad musiksmak borde det gå att vinna med vissa listigt valda program.
Skicka en kommentar