En komedi från 1601, skulle man kunna ha stort nöje av den? Ja, utan tvekan om William Shakespeare är upphovsmannen. Det faktum att drygt fyra sekel gått är oväsentligt i sammanhanget. Visserligen har Dramaten och regissören Åsa Melldahl låtit lägga in några samtida svenska repliker i skådespelarnas munnar, men det är givetvis inte det som gör att "Trettondagsafton" fortfarande håller både som litterär text och fullt gångbar underhållning.
En munter förväxlingshistoria är det, full av karnevaliska upptåg och sång och musik som inte heller den låter mer än några decennier gammal. Vilket den i och för sig gärna för mig hade fått göra; dansar man gaillarde är det knappast till populärmusikaliska toner från vår egen tid. Den svängiga eftergiften är jag trots allt beredd att köpa, särskilt som scenografi och kostymer elegant anknyter till Shakespeares egen tid. En i huvudsak klassisk uppsättning alltså, där inte moderniseringsiver och tidsanpassning tagit totalkommandot över iscensättarnas fantasi.
Historien utspelar sig i Illyrien, där en sörjande Olivia blir föremål för uppvaktning av hertig Orsini, dock med en till yngling förklädd ung kvinna som frieriets budbärare. Olivia blir då i stället förtjust i budbäraren, som har en tvillingbror som hon felaktig tror har omkommit men som dyker upp som en förvirrande dubbelgångare i turerna kring kärleksintrigen.
Lek med identiteter i masker och rollspel är själva grunden för detta lustspel. En höjdpunkt utgör det lurendrejeri som den puritanske och inbilske hovmästaren Malvolio utsätts för. Det är kammartjänarinnan Maria som tillsammans med de rumlande kompanjonerna Tobias Rap och Andreas Bleek af Noosen lurar Malvolio med ett förfalskat brev som han tror är ställt till honom från en förälskad Olivia. En sångbegåvad narr med snyggt formulerade men inte alltid behagliga sanningar hör givetvis också till pjäsen. Ty: Bättre är en vis dåre än en dåraktig vis.
Jag såg Trettondagsafton en gång på den svartvita tiden när SVT hade den goda smaken att satsa på riktig teater. Den gången hade man samlat en försvarlig del av den svenska skådespelareliten, det ser jag nu när jag hittar föreställningen i SVT:s förträffliga Öppet arkiv (se här). Dock var den enda skådespelare jag hade i gott minne Per Oscarsson i rollen som Andreas Bleek af Noosen. Den fjollige ädling han gestaltade var så exceptionell att den fastnade för evigt i mitt medvetande. Att jag till och med glömt att hans rollkompanjon, suputen Tobias Rap, spelades av Carl Gustaf Lindstedt säger en hel del, eftersom Lindstedt givetvis också var som klippt och skuren för sin roll.
Den här gången är det en annan skådespelare jag kommer att minnas, nämligen Björn Granath i rollen som Malvolio. Den kråmande förtjusning med vilken han läser och tar till sig det där brevets innehåll är helt enkelt en uppvisning i skådespeleri. Allt vad nerv i kropp och stämband som manlig inbilskhet och fåfänga försatt i dallring, uppvisas till fullt register. Komiska överdrifter, kanske man säger, men inte mer än att man tar dem för ohöljda sanningar. Och det blir med ens klart att det krävs ett textunderlag av dignitet för att få goda skådespelare att blomma ut på detta sätt.
Dramaten bjöd på en lyckad trettondagsafton denna afton närmare påsken än trettondagen.
Foto: Dramaten (Sören Vilks)
Historien utspelar sig i Illyrien, där en sörjande Olivia blir föremål för uppvaktning av hertig Orsini, dock med en till yngling förklädd ung kvinna som frieriets budbärare. Olivia blir då i stället förtjust i budbäraren, som har en tvillingbror som hon felaktig tror har omkommit men som dyker upp som en förvirrande dubbelgångare i turerna kring kärleksintrigen.
Lek med identiteter i masker och rollspel är själva grunden för detta lustspel. En höjdpunkt utgör det lurendrejeri som den puritanske och inbilske hovmästaren Malvolio utsätts för. Det är kammartjänarinnan Maria som tillsammans med de rumlande kompanjonerna Tobias Rap och Andreas Bleek af Noosen lurar Malvolio med ett förfalskat brev som han tror är ställt till honom från en förälskad Olivia. En sångbegåvad narr med snyggt formulerade men inte alltid behagliga sanningar hör givetvis också till pjäsen. Ty: Bättre är en vis dåre än en dåraktig vis.
Jag såg Trettondagsafton en gång på den svartvita tiden när SVT hade den goda smaken att satsa på riktig teater. Den gången hade man samlat en försvarlig del av den svenska skådespelareliten, det ser jag nu när jag hittar föreställningen i SVT:s förträffliga Öppet arkiv (se här). Dock var den enda skådespelare jag hade i gott minne Per Oscarsson i rollen som Andreas Bleek af Noosen. Den fjollige ädling han gestaltade var så exceptionell att den fastnade för evigt i mitt medvetande. Att jag till och med glömt att hans rollkompanjon, suputen Tobias Rap, spelades av Carl Gustaf Lindstedt säger en hel del, eftersom Lindstedt givetvis också var som klippt och skuren för sin roll.
Den här gången är det en annan skådespelare jag kommer att minnas, nämligen Björn Granath i rollen som Malvolio. Den kråmande förtjusning med vilken han läser och tar till sig det där brevets innehåll är helt enkelt en uppvisning i skådespeleri. Allt vad nerv i kropp och stämband som manlig inbilskhet och fåfänga försatt i dallring, uppvisas till fullt register. Komiska överdrifter, kanske man säger, men inte mer än att man tar dem för ohöljda sanningar. Och det blir med ens klart att det krävs ett textunderlag av dignitet för att få goda skådespelare att blomma ut på detta sätt.
Dramaten bjöd på en lyckad trettondagsafton denna afton närmare påsken än trettondagen.
Foto: Dramaten (Sören Vilks)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar