Var är dramatiken?

Stadsteatern i Stockholm under ledarskap av Benny Fredriksson lanserar nu ett antal romaner som underlag för kommande teaterföreställningar. Notisen om detta i dagens DN får mig att reagera - surt och med en stilla undran hur det egentligen står till med teaterkulturen i Sverige för närvarande.

Karl-Ove Knausgård dramatiserad? Sara Lidman? P O Enquist? Ja, den senare är ju dramatiker i egen rätt, och "Livläkarens besök" är väl tänkbar i dramatiserad form. Men Knausgård? Vad är detta om inte en desperat jakt på "textunderlag", en ömklig snålskjuts på kända och omdebatterade romaner?

Ja, vad är det fråga om? Har teatrarna anställt en kader av dramaturger som måste få något att göra? Eller är det regissörer som inte kan motstå frestelsen att själva stuva till något egenhändigt, "efter" den eller den succéförfattaren (eller dramatikern)? Mest troligt är det profiterande teaterchefer som till varje pris vill hänga med i svängarna.

Vem lockas av detta? Inte jag i alla fall. Fattas bara att Lars Noréns dagböcker också annonseras som scenkonst. Men mig lurar ingen. Jag vill se teater, inte omstuvade romaner. Uppriktigt sagt: hur ofta händer det att den här sortens omstuvningar blir lyckad dramatik?

Om han nu vill ha aktualitet och samtidsdramatik, varför lägger inte herr Fredriksson ut några beställningar till författare med dramatisk ådra i stället. Eller ser till att en del av det som försiggår på världens scener blir översatt och spelat även i Sverige?