Emil från slottstaterns scen

Ulriksdals slottsteater, Confidencen, har genom Kjerstin Dellerts eminenta insats blivit ett viktigt kulturcentrum med många intressanta program, naturligtvis med sången och musiken i centrum. Jag har faktiskt sett en av de allra bästa operaföreställningarna i mitt liv därute. Det var Folkoperans uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermore. Den blev då omskriven för att folk svimmade i salongen på grund av Kerstin Avemos fantastiska sång och illusoriskt blodiga agerande i den så kallade vansinnesarian.

I söndags gick det mycket lugnare till när en annan operasångerska, nämligen Margareta Hallin, gav ett program kring Emil Hagströms liv och diktning. Det gjorde hon alldeles utmärkt med väl valda inslag som belyste både det mörka och det ljusa, såväl det existentiella djupet som det sinnligt njutningsfulla och humoristiska i Emils visbetonade dikter.

Man kan drabbas av viss betänksamhet inför koloratursopraner i rollen som tolkare av visor, i det här fallet Thorstein Bergmans tonsättningar i häftet "Visor i Tidlösa". Och nog tyckte jag bäst om den föredömliga textning och det sångliga föredrag som blir möjligt i de lägre registren hos Hallin jämfört med den "operaröstteknik" som hon använde högre upp. Samtidigt kan ett nytt sätt att sjunga de visor som man så intimt förknippar med Thorstein Bergmans egen röst och sångsätt påvisa egenskaper i dessa tonsättningar som man annars kanske inte fullt ut upptäcker. Till exempel att en del av dem helt enkelt blir romanser om man sjunger dem så. Jag menar alltså inte att Hallin sjunger dem bättre än Bergman, bara att jag hör att många av dessa tonsättningar (i arrangemang av Hans Wahlgren) är minst lika bra som de av klassiska kompositörer som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlundh, med flera som också ägnat Emils dikter intresse. Det skulle ha varit intressant om Margareta Hallin ännu tydligare visat detta genom att blanda in även dessa kompositörer i programmet. Men detta är bara en randanmärkning i efterhand.

Nog för att Emil kände sitt värde och även under sin livstid fick uppleva litteraturkritikers, tonsättares och sångares uppskattning. Jag vet till exempel att Erik Saedén sjöng von Kochs tonsättningar redan på 60-talet. Ändå tror jag att han småleende skulle ha lämnat någon klurig kommentar till söndagsaftonens program på Confidencen, en kommentar till det sällsamma faktum att hans liv och erfarenheter, fattigpojkens och vagabondens liv i nogsamt valda ord och formuleringar, numera sjungs av hovsångare på slottsteatern.

Margareta Hallin nämnde om Emils sista år av sjukdom med återkommande resor från Österskär in till Stockholm för blodbyten. I hans näst sista diktsamling - Jordrök, LT: förlag, 1960 - finns en av hans allra märkligaste dikter, "Enkelrum". I själva verket berör den i beundransvärt koncentrat ett existentiellt grundtema i hela hans diktning. Dikten finns i en kongenial tonsättning av Thorstein Bergman.

Påle i kött,
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav.
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.

Det uudslukkelige

I min gröna ungdom, den tid när man som ivrigast vill komma fram till vad som är allra bäst, försökte jag rangordna de stora nordiska tonsättarna.

Jag hade förstås tidigt fallit för Jean Sibelius´mest populära verk: Finlandia, Vals triste, en del sånger som t ex "Svarta rosor" (med Jussi Björling, givetvis!) och femte symfonin - alltsammans verk som tillhör världsarvet på musikens område. Långt senare gjorde jag upptäckten att han också komponerat en av de allra bästa violinkonserter som finns.

Edvard Grieg fanns i mitt medvetande framför allt genom de lyriska pianostyckena. Dem har jag återupptäckt på senare tid; de rymmer faktiskt mycket mer av musikantiskt finlir än vad jag tidigare anade. Men hans pianokonsert, ett odisputabelt mästerverk, var en smula för romantisk för min dåtida mer intellektuella smak.

Så var det då den där dansken som komponerade ett antal kraftfulla och krävande symfonier. Plus givetvis sådant helt igenom lyriskt och vackert som "Dimman lättar". Carl Nielsen vann mitt unga hjärta och jag rankade honom högst av alla nordiska kompositörer. Samtidigt tyckte jag det var sorgligt att ingen svensk kunde kvala in bland de riktigt stora och världsberömda. Ja, det skulle vara Franz Berwald i så fall, men honom kom jag aldrig att riktigt lära känna.

Två saker bidrog till mitt intresse för Carl Nielsen. Den ena var att jag fick ett Premium ("för flit och framsteg i studier") i realskolan, klass 1, 3b, i form av ett häfte med pianostycken av Nielsen (Humoreske-Bagatellen, op.11). Den andra var en liten bok med essäer - "Levende musik", utgiven 1925 några få år innan han dog - som jag läste några år senare. Varken förr eller senare har jag läst en så intelligent, fräck och rolig bok om musik. Hans entusiastiska hyllning till Mozart och hans sågning av programmusik och den romantiska musiken var precis det jag tyckte om att höra. Då.

Många välkomponerade ljudvågor har passerat mina öron sedan dess, och ju äldre jag blivit desto mer har jag kommit att uppskatta även de konstnärliga resultat som romantiken avsatte. Vilket givetvis inte hindrar att jag samtidigt håller fast vid Bartoks och Stravinskijs storhet.

Detta var en lång inledning till en kortare avslutning. I torsdags satt jag i Stockholms konserthus och åhörde en gratiskonsert med filharmonikerna under nuvarande chefdirigenten, Sakari Oramo. Bland annat framfördes Nilesens 4:e symfoni - "Det outsläckliga". Och jag slogs på nytt av Nielsens geni. Vilken fantastisk musik är inte detta! Bitvis våldsam och kärvt dissonant (skriven under intryck av första världskriget), men interfolierad av lyriska avsnitt av skönaste märke. Pukslaget (ja, slaget mellan de båda pukslagverkarna) mot slutet är ju ett magnifikt drama. Blåsarna, både trä och bleck, har underbara uppgifter ihop med de trotsigt skärande stråkarna. Musiken överraskar hela tiden utan att temana går förlorade. Slutet så triumferande trotsigt - och kontrapunktiskt lysande - att symfonin naturligtvis passar utmärkt som slutnummer på en konsert där publiken äntligen får ge sitt bifall.

Livet går vidare, viljan till liv överlever död och destruktion. Musiken själv hör till det outsläckliga.

Prinsessor och journalistfånar

Jag läser gärna tabloider, har alltid gjort det. Det vill säga kvällstidningar, för tabloider är ju alla tidningar nuförtiden. Det vill säga det som förr var kvällstidningar men som nu utkommer på morgonen liksom övrig dagspress. Så vad ska man egentligen kalla dem?

Jag läser Expressen - för deras läsvärda kulturskribenters skull, inte för något annat. Inte för det övriga, som bara blivit dummare och pinsammare för varje år som går. Men jag vill gärna läsa en kultursida som till medarbetare har skribenter som Lars Gustafsson, PO Enquist, Nils Schwartz, Anders Ehnmark, Gunilla Brodrej, Nina Lekander, Malte Persson, m fl. Dessutom en och annan samhällsdebattör från ledarsidan. Jag tänker på Ann-Charlotte Marteus, som inte bara har en stilistiskt väl vässad penna, utan oftast även det skarpsinne som behövs för att jag ska ha behållning av läsningen.

I övrigt är det som sagt närmast pinsamt, inte minst i tider av planerade prinsessbröllop. Jag borde kanske inte lägga mig i den journalistiska bedömningen av betydelsen av detta stoff eftersom det överstiger min förmåga att begripa intresset för detsamma. Obegripligt är det att halva tidningen behövs för meddelandet att prinsessan Madeleine nu är förlovad och mycket lycklig. Ja, och så noterar jag att det hela skedde på Capri, vilket trots allt gör mig en smula försonligt inställd i och med att de unga tu i varje fall fått nys om Medelhavets vackraste ö som en lämplig plats för sin kärleksförklaring. Men vad angår oss detta?

Nå, uppenbarligen vill väldigt många läsa hur många nulliteter som helst om sådant. Vilket gör mig först förlägen, sedan irriterad, och så småningom rädd att jag ska hemfalla åt ren misantropi.

Jag vet, prinsessförlovningar och kungliga bröllop ger upplageökningar och hela Sverige anses i slutänden tjäna på stundande kalas. Ändå borde det väl finnas gränser för vad en reporter kan nedlåta sig till med bibehållen självrespekt. Är svenska folket verkligen så skvallerhungrigt att de håller till godo med skriverier som från den självutnämnde (och förmodligen högt betalde) "hovreportern" Johan T Lindwall?

På ett helt uppslag ser man på en jättelik bild nämnde pajasfigur dominera förgrunden, vänd mot kameran och med armen utsträckt i ett handslag med den blivande brudgummen. Johan och Jonas. Och den leende prinsessan strax intill. Vi ska nu slutgiltigt övertygas om hur mycket "hovreporter" han är, denne Johan. Hans fundamentala oförmåga att på ett underhållande sätt koka soppa på en spik (vilket man givetvis måste kunna i den där meningslösa rollen) gör att bilden ska uppväga textens pretentiösa nonsens. Det är så tomt och egocentriskt uppblåst att man till sist börja skratta högt.

Slutklämmen i texten är nämligen så osannolikt dåraktig att den som vill satirisera dumjournalistik kan planka den direkt till nästa revy.

Så här står det: "När de - hand i hand - gick tillbaka till familjen som väntade inne i slottet vände sig Jonas till mig. Han viskade: - Det här känns bra."

Fatta det! Han viskade!
Detta!
Till Johan!

De väldiga portarna

Min tur på Kinda kanal i sommar var faktiskt min första kanalbåtstur någonsin, och det tycker jag själv var på tiden. Mellan Rimforsa och Linköping går en gammal ombyggd flodspruta som cirka nio mil tar sig fram i ett kanal- och sjösystem som har Stångån som en sorts grundfarled.

På tiden var det - inte bara för att det sydliga östgötska landskapet visar sig kunna bjuda på så många vackra vyer som man så där i en kanalbåt, i maklig takt och tätt inpå naturen, obehindrat kan beskåda. Ek och bok och andra lövträd dominerar här i stället för den i Sverige mestadels så barrträdsbetonade skogen. Lummigheten är så tät på vissa sträckor att man kan börja fantisera om en flodfärd i mer ångande trakter i närheten av mörkrets hjärta.

Men i stället för gläntor där vilda krigare smyger omkring öppnar sig ängsmark med betande kreatur, eller dyker slott och herresäten upp, för att inte tala om många andra, nästan lika avundsvärda strandbostäder. Och så givetvis upplevelsen av slussar och slusstrappor, dessa bassänger som måste stängas och öppnas, öppnas och stängas för att anpassa färden till vattensystemets skiftande nivåer. Slussarna här är handdrivna och den största enkelslussen lyfter/sänker ca 6,8 meter!

Intrycket av slussarna, eller närmare bestämt de väldiga slussportarna, är nog det som i första hand stannat kvar inom mig. Se bilderna ovan! Jag läste givetvis om Baltzar von Platen och Göta kanal en gång i skoltiden, men fattade ändå aldrig riktigt skönheten i den gamla fina ingenjörs-och byggnadskonst som det är fråga om.

"Gören portarna höga, och dörrarna vida..." Den gamla psaltarpsalmen, tonsatt av Gunnar Wennerberg , tonade upp inom mig inför den mäktiga synen. Jag hörde den raspiga 78:varvaren från tidig barndom med Einar Waermös unga tenorstämma genom det lätt gungande tonhuvudets färd över den roterande stenkakan.

Sommarläsning: En finstämd italiensk berättare

För ett tiotal år sedan läste jag första gången en roman av Giorgio Bassani (1916-200). Det var "Purpurhägern" och den gjorde starkt intryck på mig. Det jag nu i sommar mindes av den var framför allt den skickligt återgivna stämningen och miljön kring en ensam mans sista dag i livet. Som i de flesta av Bassanis böcker utspelar sig berättelsen i hans hemstad Ferrara med omgivningar, inklusive floddeltat kring Po och den adriatiska kustens ferieorter.

I sommar har jag läst allt som finns på svenska av Bassani och intrycket består: detta är en mycket läsvärd författare som med oftast mycket subtila och ytligt sett odramatiska medel beskriver mellanmänskliga komplikationer och existentiell oro, därtill med en omgrumlad blick på sociala och politiska omständigheter. Mestadels är det mellankrigstiden och det fascistiska Italiens borgerliga, för att inte säga högborgerliga, miljöer som skildras med realistisk precision.

I viss mening är Bassani en nostalgiker genom det återblickande perspektivet på ungdomsår då identiteter formeras och grundläggande livsval fattas. Den nödvändiga distansen skapas genom identifikation med den utanförstående, den som genom sin judiskhet, sexuella läggning eller något misslyckande får svårigheter att anpassa sig till konsekvenserna av nystiftade raslagar, till familjära eller sociala motsättningar. Här finns dock inte skymten av sentimentalitet, endast en strävan att så insiktsfullt och förbehållslöst som möjligt skildra hur det var.

"Den förlorade trädgården" (som utgavs 1962; på svenska redan 1964) är Bassanis mest kända verk och översatt till många språk. Familjen Finzi-Continis palats och dess gigantiska muromgärdade trädgård med tennisbanor och promenadstigar är skådeplatsen för ett drama som utspelar sig mellan husets dotter och berättaren, en yngling som försöker nå mer än vänskap med henne, den sköna, gäckande Micòl. Den ibland rent förödmjukande underkastelse som berättaren tillgriper för att försöka komma underfund med relationen är en fascinerande studie i obesvarad kärlek. Det är i sig ett märkvärdigt konststycke att i en text på över 220 sidor, i huvudsak bestående av människors vardagliga umgänge och samtal om både filosofi och politik, låt vara i förtrollande miljöer, kunna ladda berättelsen med en inre spänning som hela tiden för läsningen framåt. I yttre mening är denna roman så långt från en sommardeckare man kan komma, men dess spännande undertext är av ett slag som ingen action-litteratur kommer i närheten av. Romanen är filmad av ingen mindre än Vittorio de Sica, och det vore onekligen intressant att se hur han lyckats med den uppgiften.

"Guldglasögonen" (1977; på svenska 1978) berättar historien om en servil, privatpraktiserande läkare som genom sin homosexuella läggning utnyttjas av en lycksökare och dras in i en förödmjukande social skandal. I likhet med den melankoliske advokaten i "Purpurhägern" väljer han att försvinna i floden Po. Karaktärsskildringen är lysande, och inte bara beträffande huvudpersonen.

"Bakom dörren" (1964; på svenska 1972) skildrar relationerna mellan en grupp gymnasieungdomar där temat är möjligheten till kamratskap och vänskap, och samtidigt risken för att bli utsatt för svek och förtal. Vem kan bli vän med vem? Hur ser man sig själv i relationen till andra? Hur mycket hemligen bevittnad falskhet tål tilliten till en vän? Även denna bok är fascinerande som miljöskildring, och som relationspsykologisk studie är den ett under av stillsamt berättande, om än med hög inre spänning.

"Judiska hödofter"(på svenska 1980) är ett antal noveller, även de med Ferrara som huvudsaklig skådeplats. I ett avsnitt i slutet av boken berättar Bassani något om sitt författarskap, där det också framgår att han började som poet (och visst förtjänar han beteckningen lyriker också som prosaist) samt att skrivandet bereder honom stor möda: "Jag skriver, stryker, skriver om, stryker igen: i det oändliga".

Ur ett annat avsnitt vill jag citera följande, som jag tror är väsentligt för hela Bassanis författarskap: "På sitt sätt bekräftade berättelsens struktur att det förflutna inte har dött, att det aldrig dör. Det avlägsnar sig dock för varje ögonblick. Att återkalla det förflutna är alltså möjligt. Men om man verkligen vill återkalla det måste man ta sig igenom en sorts korridor som för varje ögonblick blir längre. Och där nere, längst bort i fjärran, i den soliga punkt där korridorens svarta väggar löper samman, där finns livet, lika intensivt och pulserande som förr, när det uppenbarade sig första gången. Det är alltså evigt? Javisst. Likväl alltmer avlägset, allt mer undflyende, allt mer ovilligt att låta sig behärskas på nytt." (Ur "Judiska hödofter, övers. Ingrid Börge).

I Emil Hagströms hemtrakter

Emil Hagström-sällskapet (se här) höll i år sitt årsmöte i Emils födelsebygd, i Sollefteå, Ångermanland, där en minnessten också finns uppsatt sedan ett antal år. I samband med mötet gjordes också en rundtur till de platser som förknippas med Emil och hans diktning, som ju till en inte ringa del hämtade inspiration från hembygden och barndomens fattiga livsvillkor.

Emil föddes 1907 i Nylandsån strax utanför Sollefteå och även om huset som syns på bilden förmodligen inte är hans barndomshem så är platsen i alla fall säkerställd. Det var förstås fint att få se denna miljö med ån som rinner i sluttningen en stycke nedanför huset, den miljö som jag genom mormor och mamma bara hört talas om och som också finns på mer än ett ställe i Emils diktning.

I Billsta fäbodar uppehölls sig också Emil om somrarna i tidiga år och de byggnaderna står kvar omgivna bland annat av sådana där barrträd med hängande skägglav som jag minns från barndomens lekar. Bättre mustascher än dessa fanns inte när man ville spöka ut sig.

Vyn över Ångermanälven är från Österåsen. Emil var ju en vagabond som under många år hanlade sig fram med olika tillfälliga jobb (även ett kortvarigt på Österåsens sanatorium) innan han kom till Stockholm och det bohemiska umgänget bland de så kallade Klara-bohemerna. Slutligen slog han sig ned i Österskär utanför Åkersberga och Roslagens natur blev ett annat frekvent motiv i dikterna. Men de norrländska ängarnas och vägrenarnas växtlighet från vandringsåren dominerar. I själva verket finns en stor del av den svenska floran nämnd i Emils diktning, hur stor vore roligt att någon gång kartlägga.

Blåklocka och hundkex/och fibblorna små/kransar den solvita/vägen./Tillsammans med dig/vill jag varsamt gå/lyckligen brydd och förlägen./ Molnen är vita/och vågorna blå/och svalan pilande/trägen.

Blåklocka är du/och hundkex är jag./Så ville vi ty oss nära./Men aldrig jag får/din daggiga kalk,/hur träget jag vill den begära./Blåklocka du och/hundkex jag,/och stenbräckan kan/något oss lära.

Blåklocka är du/och hundkex är jag/på skördanden väntar/vi båda,/då lien skall gå/en högsommardag/och mejarens möda/skall råda./Vajande strå och/famnande kalk,/snart frost skall/hösten bebåda.

(Ur "Gröna kransar och röda band", LT.s förlag, 1951)

Semestertider. Hälsa på.

Jag har vistats en tid i övre Norrland, närmare bestämt i Västerbottens och Ångermanlands sköna dalar. Vädret typiskt sommarsvenskt, det må erkännas, även om många med mig tyckt att det kunnat räcka med hälften av den beskärda delen kyla och regn.

I det ständiga svenska samtalet om semestervädret kan man, om man är en smula optimistiskt lagd, alltid inflika att det ju trots allt blir så grönskande grönt tack vare detta regnande. Och att man blir så välsignat glad när det väl skiner upp och termometern raskt stiger ända upp mot 20-gradersstrecket.

Ett sådant interludium i gråvädret skedde en kväll just den enda dag jag kunde göra sällskap med min bror och brorsdotter till Lillträsket för att fiska. Aborre och gädda bor i stort antal där i vassruggarnas närhet, det är om inte allmänt så i varje fall för initierade välbekant. Sjön ligger ensligt i skogen, tre, fyra hundra meter från farbar väg, och besöks endast av ett fåtal personer, varav de flesta knappt orkar ta sig dit längre.

Ekan östes på veckans regn innan den sköts ut över det stilla vattnet. Förväntningarna en liten kittling i mellangärdet. För min del var det längesen sist.

Solen sjönk och fick den omgivande skogens tallstammar att glöda, himlen molnfritt ljusblå även vid dryga tiosnåret, näckrosor knoppades i det mörka, småningom helt spegelblanka vattnet. Ett svanpar lyfte mödosamt mot en ensligare vik men annars var det så tyst att man hörde myggen sjunga.

Nej, gammelgäddorna var inte på hugget, och om sanningen ska fram inte de yngre heller. Endast småabborrarna var som alltid lättlurade och fick i de flesta fall återgå till mörkret under båten. Men vad gjorde det, när klocktiden under några timmar stannade i ett vaggande nu.

Jag brukar beskriva mig själv som en stadsmänniska, dock med en i grunden obeveklig dragning till naturupplevelser av detta slag. Jag förstår därför den som är beredd att betala stora pengar för en kväll som denna, låt vara att de flesta då vill kunna räkna med ädlare fisk än den vi hoppades på. Jag förstår att nästan gratis tillgång till upplevelser som denna är ett viktigt argument för dem som flyttar "hem" till skog, sjö och fjäll.

Och vi som har kvar någon vän eller släkting att hälsa på i sådana trakter kan bara skatta oss lyckliga över detta.

Willy Kyrklund

Foto: Cato Lein

En av mina favoritförfattare alltsedan tidigt 70-tal har gått bort; en av de allra främsta i den svenska 1900-talslitteraturen finns inte längre ibland oss. Det föranleder inga extrabilagor i tidningarna men hans namn kommer att leva desto längre i våra minnen och i historieböckerna.

Det var i och för sig ganska länge sedan jag såg Willy Kyrklunds tunna, patriarkliknande gestalt i Uppsalas gatuvimmel. Men det var en så vacker bild av den gamle mannen - känd för sin illusionslöshet om människans lika gåtfulla som oblida villkor - att i all enkelhet se honom styra sin hustru i rullstolen till Forumgallerian för matvaruinköp.

"Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar." Det är det citat som man oftast ser i samband med Kyrklunds författarskap och det var också den formulering som jag först stötte på och som omedelbart hakade fast i mig och gjorde mig för evigt förbunden med detta författarskap. Jag blev en samlare av Kyrklundverk och märkte att han stod ganska högt i kurs på antikvariaten, då på 70-talet. Sedan blev han ju aktuell på nytt och hans samlade verk utgavs för dtygt 10 år sedan.

Det nämnda citatet kan i själva verket ses som essensen i hela Kyrklunds författarskap. Det är hämtat från Mästaren Ma, ett tidigt verk, en resonerande tankebok av det slag skulle bli Kyrklunds speciella signum. Han var kortprosans obestridlige mästare, en stilist som koncentrerade sina texter till det yttersta och spetsade dem med ironi och en torr humor som gjorde den desillusionerade livshållningen uthärdlig, ja paradoxalt nog rent av upplyftande. Hans prosa ger i varje fall på mig ett slags ut- och invändeffekt: det som kvarstår när han vridit och vänt på de ofta förfärande livsvillkoren är förundran och förhöjd livskänsla.

I en av hans senare böcker - Elpënor från 1986, skriven på det antika versmåttet elegiskt distikon - ägnar han tankarna åt en bifigur i Odyssén med det namn som titeln anger. I det klassiska verket blir inte mycket sagt om honom, utöver att han vid ett tillfälle söp sig full och bakrusig ramlade ner från taket och dog. Odysseus seglade vidare med sitt manskap utan att begrava honom, vilket gör att han uppträder som vålnad när Odysseus besöker Underjorden. Kyrklund avslutar sin berättelse om denne olycksalige man på följande karakteristiska sätt:

Främling du som färdas på havet och rundar en udde/vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål - /lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor./ Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Det är frestande att citera från flera andra Kyrklund-texter. Men det får räcka med ytterligare ett som avslutar Om godheten (1988), också den med havet och seglingen som tema:

Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert.

Svindel. Känslor

Jag tänker på W G Sebalds första bok Svindel. Känslor (Bonniers, 2009) som i våras kom på svenska i Ulrika Wallenströms fina översättning. Den består av fyra berättelser i den stil som blev hans prisade kännemärke och som blandar essäistik med dokument och lyrisk prosa på ett lika naturligt som förnämligt sätt. Den sista av dessa berättelser - "Ritorno in patria" - är ett litet mästerverk som beskriver författarens återseende av den bayerska hembyn.

Jag funderar över titeln på boken. Och jag förstår särskilt valet av det första ordet - svindel. Det som är så fascinerande med Sebalds prosa är att den lyckas med att i sin vandring i såväl inre som yttre världar förmedla känslan av livets slösande rikedom och förfärande intighet. Annorlunda uttryckt handlar det om förundran och melankoli i sällsam förening.

"Mitt ute på ett grönt fält lade jag märke till några höns som, trots att det inte alls var länge sedan det slutat regna, hade avlägsnat sig ett som det tycktes mig oändligt långt stycke från huset där de hörde hemma. Av någon anledning som jag fortfarande inte kan förstå gjorde åsynen av denna lilla hönsflock som vågade sig så långt ut på öppna fältet mig mycket rörd den gången. Överhuvudtaget vet jag inte vad det är hos vissa ting och varelser som griper mig så ibland." (s. 40).

Sebald skrev några få "romaner". Om denna världs förunderlighet i stort och smått. Om det fantastiska rum som det mänskliga medvetandet är. Om tiden, som kan stå stilla som i det sällan besökta kaféet Alpens ros i hembyn W, men också om tiden som flytt och bara ofullständigt kan återskapas eller göra sig påmind i form av gulnade dokument. Om alltings fåfänglighet i ljuset av livets korthet och svindlande slöseri. Vad lever kvar, och vad är egentligen möjligt och värt att dokumentera?

Sebald hann med att teckna ned mycket tänkvärt i den vägen, det som nu utgör hans efterlämnade dokument. Hans eget medvetande slocknade hastigt i en bilolycka 2001.

Svindel var ordet. "Stjärnorna kvittar det lika" som Nils Ferlin så riktigt skrev.

Semesterplaneringens mer angenäma sidor

När sommarledigheten närmar sig kan tankarna på allt man vill hinna med under några korta veckor ge upphov till viss eftertänksamhet på en slags metanivå, så att säga.

Till ledigheter hör för många av oss planer för avkopplande och bildande läsning. Själv har jag aldrig haft någon dragning till deckare, som ju annars är vad som lockar förvånansvärt många just sommartid. Tvärtom hör jag till dem som tänker att nu får jag äntligen tid att fördjupa mig i någon betydande författares särskilt omfattande verk, eller kanske beta av delar av stapeln böcker som förvärvats under de senaste månaderna.

Ofta hamnar jag i slumpmässighet och tar den bok som till exempel plötsligt dyker upp vid dammtorkningen och som kardborrelikt hakar sig fast efter en förnyad provbläddring. Ibland siktar jag i stället in mig på att läsa ett visst verk, t ex Bröderna Karamasov, och låter därmed allt annat vänta. Förutom dikter förstås, som har fördelen av att kunna läsas i små portioner praktiskt taget när som helst i pauser i övriga aktiviteter, inklusive krävande läsaktiviteter, och som framför allt kanske är någonting att sträcka sig efter i sänglampans sken.

Ja, vad ska man välja bland allt det intressanta som återstår att läsa? Thomas Manns Josefs-serie har jag i hyllan sedan många år, omsorgsfullt hopsamlad men ännu oläst. Montaignes essäer har jag förstås läst i urval, men inte som helhet. Och Gombrowicz´ Dagböcker i tre band har jag också bläddrat i, men inte dykt in i på allvar. Rilkes samlade dikter fann jag i ett vackert band i Berlin härförleden. Inte visste jag att han skrivit så oändligt mycket mer än de mest kända och berömda verken Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus! Eller kanske Nietzsche, vars samlade verk nu är under utgivning på svenska och som jag givetvis också köpt allteftersom de utkommit. Charles Taylor, ja, han måste jag absolut se till att jag får tid med!

Men när jag sedan snabbt scannar bokryggarna ser jag mycket annat som är nästan lika frestande. Och när jag läser kultursidorna så tänker jag att jag också borde ta mig an någon av de nya och omskrutna tegelstenarna, t ex den där av Bolanos eller den där av Murakami. Det är bara det att då måste jag skaffa mig dem - och i stället för att decimera högen med oläst öka den...

Det må bli som det blir med detta. Fortsätter den här förbannade svenska tolvgraderssommaren (ett av mina städse hatobjekt så här års) så kommer det med all säkerhet att resultera i någon läsefrukt så småningom. Tolv grader, förresten. Åtta grader visade termometern i morse! Om inte statistiken som talar för en temperaturökning till klimatets fördärv nu kommer att justeras får det snart lov att hända någonting radikalt.

En komponerande kvinna från förr

Numera är det ju inte alldeles ovanligt med kvinnor som tonsättare, inte ens som dirigenter faktiskt, även om könsfördelningen fortfarande är märkligt mycket mera snedfördelad på musikskapandets än på de flesta andra områden. Historiskt har endast ett fåtal komponerande kvinnor blivit varaktigt uppmärksammade, och man kan inte helt frigöra sig från tanken att det, låt vara orättvist, skett på grund av släktskaps- eller parförhållanden med kanoniserade män. Om vi talar 1800-tal så känner alla till Clara Schumann, kanske också Felix Mendelssohns syster Fanny, som Felix själv lär ha betraktat som ännu mer begåvad än han själv.

Ett okänt namn var för mig tills helt nyligen Elisabeth von Herzogenberg (1847-1892). Som de flesta andra musikaliska kvinnor som inte var sångerskor var hon i första hand en mycket duktig pianist, om man får tro samtida omdömen. Hennes pianolärare hävdade att hon "hade det mjukaste anslaget, den ledigaste tekniken, den snabbaste uppfattningen, det ovanligaste minnet och det själfullaste spelet" och kallade henne ett geni. Hon var gift med Heinrich von Herzogenberg (på bilden ovan syns makarna tillsammans), också han tonsättare och en av dem som gav henne och Ethel Smyth, en fosterdotter från England, lektioner i kontrapunkt.

Under en period var makarna Herzogenberg centralfigurer i Bachverein i Leipzig liksom i kretsen kring Johannes Brahms i samma stad. Clara Schumann i Frankfurt tillhörde också den närmaste vänkretsen, liksom många andra av dåtidens stora musikskapare.

Acht Klavierstücke tillkom några lyckliga sommardagar i släktens sommarhus utanför Graz i Österrike, men varken dessa eller de sånger som Elisabeth också komponerade publicerades under hennes livstid.

Elisabeth var hjärtsjuk och dog endast 45 år gammal några år före maken. Efter Elisabeths död ville Heinrich resa ett äreminne över hustrun genom att ge ut pianostyckena, vart och ett dedicerat till en musikalisk väninna, utom i ett fall (nummer 6) där tre asterisker i stället betecknar honom själv. Sålunda fick Lili Wach (Mendelssohns yngsta dotter) nr 2 och Clara Schumann nr 8 sig tillägnade.

Det här är musik som är både intelligent och lustfylld och därför också rolig att spela. Ibland påminns man om Schumann, ibland Mendelssohn, och i flera fall märks inflytandet från det genom Mendelssohn nyväckta intresset för Bach i de "inventiva" stämkombinationerna i vänster respektive höger hand, i de skilda eller spegelvända figurerna i bas och diskant. Ett par av dem kräver god teknisk förmåga, men flertalet är ganska enkla att spela för en hygglig amatör. Nummer 2, som kunde ingått i Mendelssohns "Lieder ohne Worte", är jämte nummer 7 de som lockar mig allra mest.

Varken herr eller fru von Herzogenberg har gått till eftervärlden som några stora tonsättare. Det ödet delar de med många andra habila konstutövare, även sådana som i samtiden hölls mycket högt. Ibland när jag läser om skilda epokers kulturmiljöer dyker tanken på tidmaskinen upp. Tänk om det vore möjligt att förflytta sig 125 år tillbaka i tiden och i salongen hos von Herzogenbergs iaktta Brahms ansiktsuttryck när Elisabeth spelade något av sina stycken. Han lär ju inte ha varit särskilt frikostig med beröm, den gode Brahms, som dock en gång ett par årtionden senare om den unge Erich Wolfgang Korngold muttrande lär ha tillstått att han var "begåvad".

Esa Pekka, Anton och ett gäng fantastiska engelsmän

I går kväll förlorade Sverige mot Danmark i fotbollskvalet. Jag var förhindrad att följa dramat fram till detta dystra resultat. I stället fick jag uppleva en fantastisk kväll i Stockholms konserthus när ännu en världsberömd orkester - Philharmonia Orchestra - gästspelade med sin nye huvuddirigent: Esa Pekka Salonen.

Visserligen blev vi snuvade på det utannonserade programmet, där jag särskilt hade bespetsat mig på att få höra Alban Bergs violinkonsert med solisten Christian Tetzlaff. Nu var programmet ändå inte på något sätt en besvikelse; Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, stråkorkesterversionen, och Anton Bruckners sjätte symfoni är verk som tål hur många lyssningar som helst.

Bland Bruckners symfonier har jag haft svårt att välja någon favorit, men oftast ändå återvänt till inspelningar och konserter med de tre sista: sjuan, åttan och nian. Den sistnämnda gavs så sent som för tre veckor sedan i Orchestre de Paris´version under Cristoph Eschenbach, en konsert som jag kommenterade här med vissa reservationer för både tolkning och orkesterklang.

Hur annorlunda denna gång med det förstummande skickliga framförande som Esa Pekka Salonen och Philharmonia Orchestra bestod oss med. Sällan har jag känt klyschan om orkestern som ett enda instrument så passande som denna kväll. Detta var spel i full paritet med det allra bästa man kan få höra med t ex berlinfilharmonikerna. Balansen mellan instrumentgrupperna, precisionen, dynamiken och flödet i linjerna - allt hade Salonen i sitt omutliga grepp. Stråkklang av himmelsk natur och blåsare som intonerade utan minsta tvekan.

Och Bruckner, som alltid fick kritik för sitt originella komponerande och aldrig själv fick höra 6:an i sin helhet, fick nu med denna sin ursprungsversion en upprättelse som han väl bara kunde ha drömt om. Själv tvingas jag än en gång ompröva vilken av hans symfonier som är min favorit och nu med hänsyn även till den sjätte.

Efter en Brucknersymfoni brukar inga extranummer ges, sade Salonen och erbjöd sig samtidigt att bryta mot den principen genom att levera Melisandes död av Jean Sibelius. Ett andlöst vackert utförande med stundtals nästan ohörbara pianissimon som till och med fick tyst på de allra snuvigaste i publiken.

En makalös kväll med en makalös orkester som verkar vara helt i samklang med sin dirigent.

Konsertsalen i Sanssouci

I Potsdam en dryg halvtimmes resa utanför centrala Berlin ligger det vackra slottet Sanssouci ("utan bekymmer", eller kanske borde man hellre översätta det till "sorglösa"). Fredrik den store lät bygga det och var dess främste slottsherre. När G och jag steg av tåget i Potsdam vid lunchtid Kristi Himmelsfärdsdag började det regna. Väl framme vid slottet åskade det rejält och i kön till biljettdisken fick vi rusta oss så gott det gick med både regnskydd och tålamod. Insläppta skulle vi bli först om en och en halv timme, upplyste kvinnan vid kassan. Nåväl, eftersom man kunde stilla sin fysiska hunger på ett trevligt ställe alldeles i närheten så var ingen större fara skedd.

I Alte Nationalgalleri i Berlin finns den berömda tavla som föreställer Fredrik den store musicerande i kretsen av sina vänner i konsertsalen på Sanssouci (klicka på bilden för större detaljrikedom). Jag var mest spänd på att få se den salen. Den förvånade genom sin relativa litenhet. Spinetten (eller om det var en cembalo) stod i mitten av rummet, och ovanpå den låg kungens egen flöjt inglasad. Tavlan, som långt senare målades av Adolph Menzel (1815-1905), ger ju ingen exakt uppfattning om rummet eftersom det endast lyses upp av stearinljus i stakar och mäktiga ljuskronor. Det varma ljusdunklet är nätt och jämnt tillräckligt för att lysa upp notbladen för kungen och de ackompanjerande medmusikanterna. Man tycker sig kunna höra en skicklig amatörflöjtist som här får ett tillfälle att briljera med sina egna kompositioner.

Preussen under Fredrik den store var en stormakt som givetvis även ville hävda sig på kulturens område. Sanssouci skapades som ett kulturcentrum där upplysningsfilosofin skulle vara förhärskande. Vid den berömda aftontaffeln med god bespisning förväntades de närvarande delta i dialoger som liknats vid stilfulla florettfäktningar. Att denna anda sedan kunde materialiseras i Voltaires egen gästande person var bara följdriktigt och säkert en triumf för den franskorienterade kungen.

Efter slottsbesöket vandrade vi genom Potsdams stadkärna. En mycket trivsam miljö där en hel del av de kulturella lagren från gångna epoker fortfarande kan anas trots förstörelsen från andra världskriget och DDR-kommunistisk vanvård. En annan gång i ett bättre väder hoppas vi kunna återvända för att se Neues Palais och mycket annat som inte hanns med denna gång.

Dussman - ett kulturnäste

Jag har tidigare prisat Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin, ett paradis för musik-, skiv- och bokälskare. Här finns ett större urval av både cd, DVD, böcker, noter och partitur än vad man finner i motsvarande butiker i andra europeiska storstäder. Dessutom håller man öppet alla veckodagar utom söndag - ända till klockan 24.00!

Jag ägnade ett par timmar framför allt åt avdelningen med noter för piano. Visserligen fanns inte allt det jag satt upp på min lista, men jag föll som vanligt för annat också. Det är alltid lika roligt att upptäcka nya kompositörer eller att kompositörer man inte visste komponerade för piano faktiskt har gjort det.

George Bizet (1838-1875), till exempel. Hans berömmelse vilar egentligen på ett enda verk - operan Carmen - men det är ju å andra sidan världens mest kända och möjligen också mest spelade opera. Vem kunde ana att han komponerade ett antal Lieder ohne Worte under titeln Bilder vom Rhein? Inte jag i alla fall. Mycket passande att detta Mendelssohn-år (han föddes för 200 år sedan) hitta ett sådant häfte, som givetvis var menat som en hommage till den tidigt bortgångne kollegan i Berlin. Mendelssohn dog 1847, endast 38 år gammal, då Bizet alltså endast var 9. Det rör sig verkligen om stycken som mycket väl kunde ha skrivits av Mendelssohn själv; de är till karaktären så lika hans att de faktiskt skulle kunna ses som ett slags musikaliska pastischer. Alls ingen märkvärdig musik, men småtrevliga bekantskaper trots allt. Jag ser nu på nätet att Bizet skrev även annat för piano, så kanske har han skrivit något lite mera upphetsande än detta också.

En fortfarande alltför okänd kompositör är Franz Schmidt (1874-1939), en wienare som också han skrev ett par operor, men som mest gjort sig känd för sina symfonier och sin kammarmusik i senromantisk stil. Han skrev även några få verk för piano, bland annat en pianokonsert, och det han skrev för detta instrument var tillägnat Ludwig Wittgensteins bror Paul, som ju gått till historien som pianisten som förlorade högerarmen i första världskriget och som fick flera olika tonsättare, bland annat Ravel, att skriva vänsterhandsverk åt sig. Den klarinettkvintett som Schmidt skrev mot slutet av sitt liv innehåller en märklig sats där pianisten ensam spelar ett intermezzo i fiss-moll. Detta intermezzo hittade jag nu arrangerat för båda händerna. Det är ett märkligt stycke musik, starkt kromatiskt i tunga, dissonanta ackord som så småningom övergår i läckra trioler, dock hela tiden med bibehållande av den sorgmodiga stämningen. Schmidts musik spelas glädjande nog alltmer, och nyligen har hans första symfoni kommit ut på en Naxos-cd med Malmö symfoniorkester under ledning av Vassily Sinaisky. Rekommenderas varmt. Den fjärde symfonin är ett ännu mer imponerande verk. Jag har en gammal inspelning med Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna som hittills stått sig mycket bra. Ändå väntar jag med spänning på vad Sinaisky och malmöiterna kan tänkas åstadkomma i fortsättningen, och särskilt då med den fjärde symfonin.

En annan senromantiker, samtida med Schmidt, som snart skulle slå följe med Arnold Schönberg och den allra modernaste tonkonsten var Alban Berg (1885-1935). Nu har man grävt fram och utgivit hans tidiga stycken för piano - Frühe Klaviermusik, Heft 1 - som väl bör betraktas som övningsstycken under den tid han var kompositionslärling hos Schönberg. Det är alltså ännu fråga om senromantik i samma anda som den som Schmidt aldrig övergav. Jag blev omedelbart stormförtjust i dessa små stycken, oftast i molltonarter och med i ett par fall mycket fina variationer på ett tema. Berg var ju en obotlig lyriker även när han gav sig tolvtonstekniken i våld. Tänk bara på den vackra violinkonserten, komponerad till "en ängel"!

I övrigt fyndade jag nothäften även av Bela Bartok, Jean Francaix, Benjamin Britten, Erich Wolfgang Korngold, Nikolaj Medtner och några till. Och så gjorde jag en upptäckt av en kvinnlig tonsättare som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag återkommer till henne.

Tysklands vackraste röst och alla de andra

Nyligen hemkommen från Berlin plockar jag bland mina kamerabilder och märker att mycket helt riktigt handlar om musik. Vid spårvagnshållplatsen, i närheten av den av vänner hyrda bostaden i Prenzlauer Berg där vi bodde, stod ovanstående affischpelare med annonsen om Tysklands vackraste röst. Jonas Kaufmann är namnet och han tillhör operavärldens mest firade tenorer för närvarande. För bara ett par år sedan när jag hörde honom på Metropolitan i New York (i rollen som Alfredo i La Traviata) var han en för mig helt okänd sångare, som dock gjorde ett mycket starkt intryck både sångligt och som skådespelare. Karln är ju dessutom bildskön och passade utomordentligt väl i just den rollen.

Nu dök han upp även i verkligheten i samband med Tysklands 60-åriga Geburstag som råkade infalla i lördags och firades som en folkfest i Tiergarten från Brandeburger Tor och längs hela Strasse des 17. Juni fram till Siegesäule. I ena änden sjöngs traditionella tyska låtar i den omisskännliga stil som bland annat förutsätter en käck blåsorkesters käcka arrangemang. Oset från de tillfälligt uppsatta tälten skvallrade om korv på både längden och bredden och solen behagade stråla som om högsommaren redan var ett faktum.

I andra änden - mot Brandeburger Tor - tätnade folkmassan framför ett jättelikt podium där Staatskapelle Berlin under sin chefdirigent Daniel Barenboim framförde Beethovens nionde symfoni, den som genom slutsatsen och Schillers Ode an die Freude, blivit en symbol för det nya Europa och inte minst Tysklands enande i samband med murens fall då ju Leonard Bernstein uppförde samma verk på samma plats. Det har ju för övrigt om endast några månader gått 20 år sedan denna remarkabla händelse inträffade. I solistkvartetten denna gång fanns - ja, just det! - Jonas Kaufmann.

Det finns mer än en vacker röst i detta genommusikaliska Berlin som väl bara har London som tuff utmanare vad gäller rikedom i utbudet av opera och klassisk musik. Det delade Berlin utvecklade på vardera sidan av muren storartade orkestrar och scener som vid återföreningen kvarstått och nu ter sig som en mångfald av imponerande slag.

Biljetterna till Claudio Abbados konserter sålde slut på nolltid, men till en annan konsert med Felix Mendelssohns oratorium Elias - ett stort verk som jag faktiskt inte ens hade hört på skiva tidigare - fanns det biljetter. Även här ingår en solistkvartett och den sonore basbarytonen Thomas Quasthoff sjöng huvudrollen som Elias. Det är förstås i sig gripande att bevittna den mänskliga triumf som det innebär att en gravt neurosedynskadad människa som denne Quasthoff kan göra en sådan lysande kariär som han gjort.

Konserten hölls i Philharmonie, som uppenbarligen är ett väl utnyttjat konserthus. Philharmonisches Chor och Konzerthausorchester Berlin hann nätt och jämnt packa ihop och ge sig av innan Berlinfilharmonikerna och Abbado skulle inta scenen klockan halv åtta.

Ett återbesök på Staatsoper stod också på programmet. Denna gång med Giuseppe Verdis Maskeradbalen, versionen som utspelas i Boston, och alltså inte Stockholm med Gustav III som offer. Staatsoper är hemmadiket för Staatskapelle, som denna gång dirigerades av Philippe Jordan.

Iscensättningen var modern och framflyttad i tiden på det onödiga sätt som är alltför vanligt nu för tiden. En amerikansk nöjeslokal fick bilda bakgrund till samtliga akter, men det märkliga var att man snart utan större möda kunde bortse från detta. Verdi är alltid Verdi, en trollkarl av guds nåde, och med den smått fantastiska orkestern och de lysande solisternas insatser så blev det musikaliskt sett en av de bästa operaföreställningar jag bevistat på länge. I huvudrollerna som Riccardo och Amelia sjöng en ung polsk tenor vid namn Piotr Beczala respektive en amerikanska med det nordiskt klingande namnet Catherine Naglestad. För min del var det även denna gång fråga om idel nya bekantskaper som jag lägger på minnet fullkomligt övertygad om att vi här har med kommande storstjärnor att göra. Jag blir nästan tårögd på nytt när jag i skrivande stund tänker på klangen och intensiteten i dessa unga röster och det artisteri som bjöds denna kväll. Och därtill, som sagt, ett orkesterspel som var enastående bra.

Och i gathörnet nästa morgon spelade ett par andra musikanter...

... till ackompanjemang av försommarens fågelsång i alla lindar, kastanjer och plataner. Och de tyska konditorisparvarna var dubbelt så modiga som dem man ser på Fågelsången i Uppsala.