Ni som läser det här är givetvis redan införstådda med det märkvärdiga musikprojekt som El Sistema i Venezuelas huvudstad Caracas innebär. Vi har ju Göteborgssymfonikernas eminente dirigent Gustavo Dudamel som en ständig påminnnelse om detta.
Vår lika eminenta altröst i världen, Anna Larsson, har som jag tidigare påpekat en blogg som är intressant att följa. I torsdags skrev hon om Mahler-konserter i just Caracas med Dudamel på hemmaplan. Och hon ger en liten glimt av vad El Sistema betyder i praktiken. Under framförandet av Mahlers tredje symfoni får hon syn på en person i publiken:
I salongen satt en liten rullstolsbunden pojke med någon sorts handikapp, han hade en dirigentpinne i den lilla handen och satt och tittade storögt. Sen plötsligt började han att dirigera. Och herregud, han kunde stycket! Han gav insatser och han fraserade med vänsterhanden. Den lille killen som knappt kan röra kroppen kan dirigera. Då fick jag blinka som bara den för att inte sitta på scen och gråta.
Milda makter! Man blir ju tårögd bara av att läsa om det.
2 kommentarer:
Oh ja! El Sistema skänkte jag mitt hjärta - redan långt innan jag flyttade till Göteborg. Det projektet är något som gör att man fortfarande kan tro på att hoppet och rättvisheten finns för de allra fattigaste. Bland Berlinfilharmonikerna är en pojke som spelar kontrabas. Han började som yngst i orkestern under alla tider - och han kommer från El Sistema. "Om inte musiken hade funnits hade jag blivit kriminell i alla fall... Så är det ju bara i våra kvarter."
Trevlig helg, Einar!
Hjärtliga hälsnigar
Keri
PS: Det finns också en film om El Sistema som jag varmt kan rekommendera.
Tack Keri för din kommentar, och dina länkar!
Tänk att till och med Berlinfilharmonikerna fått dra nytta av detta fantastiska musikprojekt!
Skicka en kommentar