Kort bloggpaus

"Alla vägar bär till Rom" lär vara ett ordstäv som kan härledas till den engelske medeltidsförfattaren Geoffrey Chaucer. Svårtolkat dock. Allmänt sett kan man väl anta att det betecknar en forntida världs maktcentrum, religiöst och politiskt.

Vad man än kan mena har mina vägar mer än en gång fört till Rom. Så blir det nu ännu en gång. Men vi ses igen om en vecka, om ni vill.

Herta Müller på bussen

Jag hade mina aningar om vem som skulle få årets Nobelpris efter de spekulationer som förekommit i pressen. I måndags började jag läsa i en av Herta Müllers böcker - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - som jag köpte billigt i en realåda för något år sedan och som sedan blev liggande. I morse stoppade jag ned den i väskan tillsammans med pärmen med föreläsningsmaterialet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att i bussen på hemvägen ta fram den och läsa vidare, precis som om jag vore välunderrättad och inte bara hade en intuitiv känsla av hur aktuell hon skulle bli efter klockan 13.00. Jag visste ju också att om jag skulle få rätt så skulle det vara omöjligt att i rikets vanliga bokbutiker, bland högarna av idel läckbergare, uppbringa ett enda exemplar av någon av hennes böcker.

Det slog alltså in. Och jag kan kort och gott meddela att hon är värd priset, även om hon inte tillhörde mina främsta favoriter. En lika säregen som vacker prosa som jag just nu varken kan eller vill karakterisera. Jag nöjer mig med att konstatera att det alltid är lika roligt att bekanta sig med något nytt som överraskar med sin höga karat och utmanar både till ämne och språklig gestaltning.

Nobelprisdags

Peter Englund har som bekant lagt ner sin blogg och sitt skrivande för Akademiarbete på heltid. Synd tycker många med mig som följt hans alltid lika intressanta reflektioner i denna form. På torsdag ska han ffg i egenskap av ständig sekreterare öppna den där välkända dörren och meddela vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Jag undrar om kollegerna på de övriga stolarna resonerat som så att man den här gången, som en välkomnande gest, borde rösta med Englund så att han får göra sin debut med sin egen favorit.

Och vem skulle då hans favorit kunna vara? Ingen aning. Men själv skulle jag förorda Peter Handke, Milan Kundera eller Antonio Tabucchi bland prosaisterna. En essäist som Claudio Magris vore också ett välkommet val. Och bland poeterna två riktiga högoddsare: Tranströmer som är svensk och därför inte får det, och Philippe Jaccottet, som är fransman, född 1925, kommer tyvärr inte heller att få det.

Proveniens

Jag läser i bladen att Ingmar Bergmans bohag gått på auktion till fantastiska priser. En papperskorg (se bilden ovan!) gick till exempel för 11.000, förhoppningsvis till någon som hädanefter kan kasta sitt rivna och skrynklade avfall med en särskild sorts välbehag.

Proveniens är ett ord som jag lärde mig för några år sedan när jag började besöka Uppsala auktionskammare. Det betyder helt enkelt att ett föremåls historia kan beläggas, inte bara till ursprunget utan även med avseende på vilken eller vilka tidigare ägare som funnits. I auktionssammanhang kan det till exempel gälla finare möbler som stått på något slott eller förnämt gods och som på detta sätt får sin historia redovisad och säkerställd. Proveniensen kan också skänka föremålet en speciell aura just genom sin tidigare placering eller sina tidigare ägare.

I vissa fall - som Bergmans - blir proveniensen uppenbarligen huvudsaken, och själva saken en bisak. Berömda personers kontakt med föremålet blir dess enda egentliga värde. Man skulle kunna anta att det är en sorts modern magisk föreställningsvärld som blandar sig med den ekonomiskt spekulativa.

Detta är inte detsamma som när föremål får affektionsvärde genom släktskapsband och egna minnen av både föremålet och dess ägare. Här gäller det i stället antingen spekulation i framtida vinster eller att nå en magisk kontakt med en (av många) känd och beundrad person genom att lägga beslag på dennes ägodelar. Om vi ett ögonblick bortser från det eventuella penningbegäret, vad är det egentligen för tillfredsställelse vi känner när vi kan peka på vår papperskorg och säga att den en gång fyllts av Ingmar Bergmans skräp?

Jag prövar tanken på mig själv med lite annorlunda utgångspunkter. Säg att jag blev erbjuden en papperskorg som man genom proveniens hävdar att den en gång stått under Gustav Mahlers skrivbord i Wien i början av 1900-talet. Skulle jag betala 11.000 kronor för den? Nej, definitivt inte.

Om det i stället handlade om den taktpinne han höll i vid ett av gästspelen i Concertgebouw i Amsterdam när han dirigerade sin andra symfoni? Nej, knappast den heller.

Om det handlade om en namnteckning i original? Nja, jag samlar ju inte längre (som i tonåren) på autografer, men visst skulle jag tycka det vore roligt att rama in Mahlers namnteckning och placera den på väggen ovanför skivsamlingen - om den inte bleve alltför dyr.

Och om det handlade om ett par sidor av ett första utkast till slutet av den nionde symfonin, ett antikvariskt fynd som kan härledas till ett par personer som genom ett långt liv vårdat sig om dessa en gång ur en papperskorg tillvaratagna och numera gulnade blad? De skulle med all säkerhet i dagens läge betinga ett alltför högt pris sett till min plånbok, men hade jag mycket god råd skulle jag förstås hellre rama in dessa än autografen.

Jag skulle då kunna se mig som ägare till ett unikt dokument, en sak med nimbus från en av mig beundrad och högt skattad mästares hand som jag dessutom ensam skulle stå som ägare till. Skulle jag själv känna mig betydelsefullare på grund av detta? Definitivt inte. Men lyckligare? Mer berikad?

Jag är inte alldeles säker på det. Jag är rädd för att magin trots allt skulle förflyktigas och det hela i huvudsak framstå som en prestigefylld ekonomisk investering. Hellre skulle jag då göra en resa till Toblach i det sydtyrolska Pusterthal och se miljön kring en av de skrivarstugor (se bilden nedan!) där Mahler vistades när han om somrarna komponerade på sin lediga tid. Platsens ande, eller vad det brukar heta. Där om någonstans skulle för övrigt ett sådant dokument kunna förvaras i sitt rätta sammanhang.

Ett besök på Bergmans Fårö skulle på samma sätt med all säkerhet ge betydligt mera i utbyte än hans papperskorg eller nedklottrade nattduksbord.

Italienska färger

På en eftermiddagspromenad i Pisa tyckte jag mig i färger och former se något av det som ganska väl sammanfattar den italienska kulturen, speciellt renässanskulturen. Varför jag så starkt tilltalas av en bild som denna kan jag dock inte riktigt redogöra för.

Jag föreställer mig att jag bakom det nedre fönstret sitter till bords med några vänner, bland dem den sköna markisinnan, som inte är av den strama, högfärdiga sorten utan som varmt inbjudande lyfter kristallglaset med det mörkröda vinet. Hon är påfallande lik Fanny Ardant. Men den som sitter mitt emot mig och som jag känner igen på den oändligt milda och vemodiga blicken är otvivelaktigt Baldassare Castiglione, nyss anländ från Urbino och en helt annan tid.

Vad vi talar om? Förmodligen om resan och det i livet mest nödvändiga och berikande.

Bonannus av Pisa

Det finns många märkvärdiga portar och inte bara i Florens. Ghibertis storartade verk - "paradisets port" - till baptisteriet i Florens har jag tidigare skrivit om i min förra blogg (här).

Nästan alla turister i Pisa står och tittar upp mot det lutande tornet med ryggen mot en av de vackraste bronsportar jag någonsin sett. Det gäller den av domens portar som vetter mot tornet och vars upphovsman är arkitekten Bonnanus, han som också gjorde ritningen till tornet. Vi talar nu om 1180-tal. Man kan se portarnas placering till vänster i bilden här:

Den nedersta bilden visar en detalj, en scen som skildrar födelsen i Betlehem. Kan tyckas vara skulptur av ett väl grovt och enkelt utförande jämfört med den mer sofistikerade renässans som Ghiberti representerar. Men titta en gång till! Är inte detta en mästerlig, nästan modernt stiliserad framställning som starkt och enkelt lyckas förmedla något både naturligt och drastiskt om den legendariska situationen. Bonnanus som en bättre sorts Bror Hjort, ungefär.

Grottan med barnet i krubban och vakande oxe och åsna. Maria trött och vilande. Josef tankfull med huvudet i vänster hand. Ett par baderskor som stjälper vatten i ett kar. Och därovan fåren med de musicerande herdarna i sina toppluvor och änglarna med sina välsignande gester.


Bonannus av Pisa var namnet. Han borde bli berömd för mer än tornet.

(Bilderna är klickbara för detaljgranskning)

Tornet i Pisa

Det torn som sedan hundratals år gjort Pisa världsberömt är nu ett minne blott. Som lutande torn, vill säga. Tornet finns kvar, men som framgår av nedanstående bild är lutningen inte längre mycket att skryta med. Det finns ett före och ett efter, här som i många andra sammanhang.

För övrigt är det inte bara detta torn som lutar i Pisa. Även kampanilen som hör till kyrkan San Nicola lutar. Detta har man dock sedan länge åtgärdat genom ett mycket radikalt grepp; man har helt enkelt byggt in klocktornet i den omgivande bebyggelsen. Även denna lutning är efter den åtgärden knappt märkbar.


Det finns uppenbarligen flera sätt att åtgärda problemet med de leriga och instabila grundförhållanden som Pisas bebyggelse vilar på, ett problem som Pisa för övrigt delar med Uppsala. Jag påstår dock inte att min metod för tornupprättande är den enda eller ens den bästa.

Om man vill kontrollera det berömda tornets lutning genom ett eget besök rekommenderas ett nattligt sådant. Min inledande rekognocering skedde tillsammans med ett par kongresskolleger en kväll mot midnatt då vi kunde fritt spankulera omkring på det så kallade mirakelfältet med endast cikadorna i sällskap. Tornet, domen och dopkapellet svagt belyst, eller om det nu var det i marmorn lagrade solljuset som strålade från de fantastiskt vackra byggnaderna.

Liten bloggpaus

Det lutar åt Pisa.

Eftersom jag är bortrest nästa vecka är jag frånvarande även här under dessa dagar.

Jag ska till Pisa och bland annat göra ett djärvt försök att räta upp det där bedrövliga tornet som lutat så illa alltsedan det började byggas på 1100-talet. Hittills har ju italienarna bara försökt förstärka grunden på olika sätt så att det inte ska falla omkull. Förmodligen nöjer man sig med detta därför att man annars är rädd för att hela intresset för detta torn dramatiskt skulle minska.

Jag gör i alla fall ett försök och återkommer med en rapport.

Noter med posten

Ett så oerhört välkommet avbrott! Att mitt i en vecka som är överlastad med undervisning och annat arbete komma hem och finna en efterlängtad avi på hallgolvet. Noterna från Allegro Music finns att hämta på ett av postens utlämningsställen, och glad och förväntansfull känner jag hur all trötthet blåser bort som ett kolapapper i höstvinden.

Jag vänder alltså i dörren och hämtar det tunna paketet, vars innehåll är delvis obekant. Visserligen kan jag erinra mig vilka tonsättare jag satsade på, men jag har "köpt grisen i säcken", dvs. beställt dessa noter utan att veta hur de ser ut och kan tänkas låta.

Allegro Music, som finns i England, har ett mycket rikt utbud på nätet, en lång lista som naturligtvis är oerhört frestande för den som i likhet med mig tycker det är spännande att hitta ny musik av mindre kända tonsättare. Sådant är ju nästan omöjligt att komma över på annat sätt numera.

Jag fann till exempel att den schweiziske tonsättaren Othmar Shoeck (1886-1957) komponerat Zwei Klavierstücke, op. 29, i ett häfte som jag omedelbart kryssade för. Det ena stycket visar sig ha titeln Consolation, det andra Toccata. Det förstnämnda är precis av den karaktär som jag hoppades på - ett klangfullt, mycket kromatiskt, mycket senromantiskt stycke i lugnt tempo som verkligen förmedlar något av det som titeln anger. Toccatan får jag ta itu med senare; den kräver teknisk instudering av ett mer tidskrävande slag.

Så fanns i paketet även tretton små pianostycken, op. 68, av Vincent d´Indy (1851-1931), den franske sekelskiftes-kompositören som jag skrivit lite om tidigare (här). Här finns pärlor som jag redan ser att återkommande putsning kommer att ge en oemotståndlig lyster. Till exempel det för årstiden passande stycke som heter En Automne. Men även Chant triste.

I CD-revyn i radions P2 i söndags nämnde pianisten Bengt Forsberg i samband med Gabriel Faurés pianokvintetter att denne skrev musik som hade en alldeles egenartad harmonik. Detsamma kan faktiskt sägas om d´Indy, som också tar mycket djärva och säregna kliv i harmoniken. Det gäller för både Fauré och d´Indy att man får se upp med vilken tonart man befinner sig i så att man inte går bort sig bland alla # och b, för då går skönheten snabbt förlorad. Även rytmiskt älskar d´Indy förskjutningar som hela tiden gör musiken originell och spännande. Fransk kammarmusik är sällsynt spännande. Och d´Indy är verkligen värd att uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Sist men inte minst även en tjeck i försändelsen, nämligen Vítezslav Novák (1870-1949) med Serenader, op. 9. Strofer ur kärleksdikter bildar motto för var och en av de fyra serenaderna. Dess dur (5 b) har varit en favorit-dur alltsedan jag började spela som ung, men här finns även ett stycke som går i ass-moll, dvs sju b, vilket man mycket sällan stöter på. Men när jag väl konstaterat detta finner jag plötsligt att även d´Indy har ett avsnitt i ett av sina småstycken i samma exklusiva tonart, och - lustigt nog - gäller detta även för Schoecks Toccata. Det vilar onekligen en speciell stämning över de tonartssvävande klangvärldar som man vid förra sekelskiftet och en tid framöver experimenterade med. Och inte bara i Frankrike.

Haiku

Varsel

Ett guldmättat ljus
över rönnbärens klasar
Äpplen i gräset

Libera me

Den enda av årets Östersjöfestivalkonserter som jag åhörde på plats var Giuseppe Verdis Requiem, som satte punkt för festivalen denna gång. Jag råkade befinna mig i Stockholm i andra ärenden och kunde avsluta dagen med en promenad i riktning mot Berwaldhallen. Jag gjorde det i den glada förvissningen om att den musikupplevelse som väntade knappast kunde bli någonting annat än ryslig - förskräcklig och helt underbart ryslig. En dödsmässa är ju vad det är fråga om, och när Verdi på allvar tar itu med ämnet som en hyllning till den beundrade författaren Alessandro Manzoni så sparar han inte på krutet. Mässan blev ett drama som inte för inte har liknats vid ett operaverk med tanke på det väldiga uppbådet med stor orkester, stor kör och fyra solister. Någon lustigkurre har till och med betecknat detta som hans allra bästa opera, vilket nog ändå måste betecknas som en något missvisande överdrift.

Det finns i musikhistorien ett antal mycket olikartade tonsättningar av denna katolska gudstjänstritual för den bortgångna själens eviga frid. Johannes Ockeghem var tidigt ute i sitt 1400-tal, och hans version hör till en av den tidiga musikens allra ljuvligaste skatter. Mozarts Requiem är väl jämte Verdis och Gabriel Faurés de som är mest kända, och dessa tre verk hör märkligt nog också till de mest kända och älskade klassiska musikverken över huvud taget. Den meditativa lyriken hos Fauré, som ju utelämnar Dies Irae (vredens dag), utgör ena polen i en spännvidd som i den andra har Verdi och Hector Berlioz, den som i både styrkeuppbåd och kraftfulla effekter möjligen kan tävla med Verdi. Brahms´ underbara Ein deutsches requiem placerar sig väl någonstans däremellan. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt att dessa dödsmässor blivit så kända och älskade; flera tonsättare har visat något av sin bästa förmåga i just ett sådant verk.

Den våldsamt stegrade fruktan som Verdi i Dies Irae-avsnittet låter orkestern tillsammans med kören välla fram är förvisso operamässig (morrande fagotter, rytande basuner, smattrande trumpeter och vinande stråkar skjuter ut tonkaskader som från en fyrverkeriramp!), och det har också frestat filmmakare till sound tracks ungefär på samma sätt som delar av Carl Orffs Carmina Burana också har missbrukats. Men verket är rikt på kontraster och kören har även flera partier av innerlig skönsång som uppgift. Det sägs att sista satsen, Libera me, var den katolska bön som berörde Verdi mest, och det var den han först komponerade i samband med tonsättarkollegan Rossinis bortgång. Den satsen innehåller embryot till verket som helhet, och när Verdi slutligen låter allt utmynna i sopranens lågmält dramatiska bön på samma ton om frälsning från den eviga döden, kommer till sist kören in med sitt instämmande i stilla pianissimo: Libera me, libera me!

Jag hörde detta verk live senast för några år sedan på samma plats, med samma orkester och samma kör. Den gången var det Manfred Honeck som dirigerade med andra solister, och samtliga gjorde sedan en formidabel succé under en turne i USA med samma program. Jag minns den konserten som kanske den bästa jag hörde med Honeck, den förre chefdirigenten för Radiosymfonikerna.

Även nu under Daniel Hardings ledning blev det en bra konsert, men i minnet framstår ändå den förra konserten som en starkare upplevelse. Kanske för att den katolske Honeck förlänade verket en starkare sakral prägel utan att för ett ögonblick mildra dramatiken, medan Harding mera litade till det mäktiga operamässiga fyrverkeriet. Under alla omständigheter är det ett verk som man, om så krävs, gärna tar en lång promenad, en besvärlig omväg eller gör en resa enkom för att lyssna till.

Minnets bryggor

Om några veckor är det dags för Akademien att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur, denna gång genom den nye ständige sekreteraren Peter Englund. Jag har efter semestern ägnat några sensommar-veckor åt förra årets pristagare, J M G Le Clezio, närmare bestämt åt hans största verk på senare år, ja, kanske hans största verk över huvud taget. "Allt är vind" heter boken, som även om det vore den enda han skrivit är värd ett sådant pris.

Det här är en bok som hela tiden har något väsentligt att berätta om livets skiften och obönhörliga gång, historier som genom flera generationer bildar en rik väv av stora och små händelser som tillsammans ger en bakgrund till författarens egen livsväg och livshållning.

Den börjar som en skildring av huvudpersonens, den unge Jeans, liv i Nice och interfolieras av skildringar från förfädernas efterrevolutionära Frankrike och senare emigration och koloniala liv på Maurititus, det senare speglat genom de gnistrande klara minnen som gammelfastern Catherine återger och som Jean fascinerat tillägnar sig. Men boken följer även sin huvudpersons egna förflyttningar i världen, och här finns mycket träffande beskrivningar av såväl pubertetens pockande driftsliv som de äldres uppgivenhet och kroppsliga förfall, av såväl kärlek som hat, av både frejdighet och stukat livsmod. Krigets vanvett skildras, men också livsbejakelse och de förlorade paradisiska undantagstillstånd som till sist ändå är möjliga att återskapa och förmedla som minnen. De sinnliga iakttagelserna, liksom mångfalden av de mer eller mindre grymma och tragiska livsöden som passerar revy, återges med en precision som ända in i uppräkningen av ortsnamn och egennamn bevarar ett i grunden sinnligt förhållningssätt till världen. Det utesluter inte känslomässiga laddningar, även om de på sätt och vis filtreras genom den förflutenhetens melankoli som kanske kan sägas vara ett signum för denna prosa.

När den unge Jean invigs i de försokratiska filosofernas fragmentariska tänkespråk av en filosofiskt lagd vän som sedan blir ett offer i Algerietkriget, blir det något som kommer att följa honom genom livet. Allt är vind - och via sina återskapade minnen, och minnen av minnen, ger Le Clezio denna suggestiva metafor ett påtagligt och inte bara filosofiskt innehåll. Han har skrivit en bok om minnena som bryggor till det förflutna och bland de förstrykningar jag gjort vill jag till sist citera följande (ett citat som jag nu plötsligt märker även finns på bokens baksida):

Minnet är inte abstrakt, tänkte Jean. Det är ett stoff, en lång fiber som rullas kring verkligheten, fäster den vid avlägsna bilder, förlänger vibrationerna och fortplantar dem till kroppens nervsystem. Då var Catherines röst inte kylig, ironisk eller bitter längre. När Jean lyssnade kände han igen Charles Marros tonfall och ännu längre tillbaka Jean Eudes, den man som hade kämpat för revolutionen och haft mod att resa till andra änden av världen för att börja ett nytt liv med kvinnan han älskade. ("Allt är vind", Grate, 2007, sid 87)

Oh yeah!

Det är sant att det jag kallar min musik numera huvudsakligen återfinns inom det "klassiska" området. Det är den sorten jag mestadels köper, lyssnar på och även efter ringa förmåga själv utövar i form av pianospel. Det har emellertid inte alltid varit så. I yngre dar köpte jag mycket jazz, visor och folkmusik också. Och visst, fortfarande kan jag bli begeistrad i någon ny jazzpianist, en ny fado- eller tangosångerska, eller en visartist som vågar sjunga utan att waila sönder var och varannan helnot. Den enda genre som jag är rejält bortkommen i är rockmusiken, och det säger jag inte av snobberi utan bara för att det är så det är. Jag tror säkert att jag skulle kunna uppskatta ett och annat av den sorten också, men som ung gick jag från uppväxtens kyrkomusik av alla sorter, inklusive gospel (Mahalia Jackson, vilken fenomenal sångerska var inte hon!), till jazz och blues, hela tiden med den klassiska musiken som en alltmer efterhängsen följeslagare som successivt kom att ta över. Jag tror tyvärr inte att utbytet skulle vara så stort att det är värt besväret att bredda mig på nytt nu på äldre dar. Det finns ju så oändliga rikedomar kvar att hämta i den musik som jag kallar min.

Men, men... det händer att jag bläddrar bland jazzskivorna i de få skivbutiker som ännu korsar mitt spår. Och då dyker det ibland upp gamla klassiska inspelningar som jag inte kan motstå att köpa, trots att jag redan har dem som LP däruppe på vinden. Jag har en hel skattkammare med 100-tals välvårdade LP däruppe som snart kan vara värda en hel del pengar, om man ska tro på ryktena om vinylens återkomst eller åtminstone samlarvärde.

Igår dök Charles Mingus (1922-1979) upp på nytt. Han var en var mina favoriter inom jazzen från och med skiftet 60-70-tal. Mingus var en mångsidigt begåvad kompositör och bandledare, tillika basist, pianist och vokalist. Han var rabulistisk och avantgarde men hade samtidigt ett mycket gott och alltid hörbart förhållande till traditionen. Bluessvänget och gospelgunget blandades med jazzens alla stilar från Satchmo och framåt, och med ett särskilt gott öra vänt mot Ellington kunde det aldrig bli fel. The Duke är ju och förblir en av jazzens, för att inte säga den amerikanska musikens, största genier, vilket Mingus gång på gång hävdade i både ord och ton.

Jag blev glad åt återhörandet, inte bara av nostalgiska skäl. Allra först gladde mig återseendet av det fina omslaget, med fyndiga illustrationer till de roliga titlarna. "Wham bam thank you ma´am" är en sorts utbrott som tillskrivs musikerkollegan Max Roach när "things weren´t going his way". "Ecclusiastics" är förstås en fyndig sammanställning av ecclesiastics (dvs. prästerskap) och den "enthusiasm" som lätt kan förknippas med gamla svarta predikanter inom metodistkyrkan eller Pentecostal Holiness Church, den bakgrund som var Mingus egen. Eller se bara den obetalbara illustrationen till bönen om att slippa få atombomben i skallen, musikaliskt även den utförd i bästa predikantstil.

Jag påminns också om en annan av Mingus´inspelningar, den som jag kanske tyckte bäst om och som visar honom från den allra vackraste sidan. Ett verk i Ellingtons anda med titeln "Black saint and the sinner lady", fullt i nivå med Ellingtons många sviter. Blues, gospel och jazz i skön förening. Även den i högsta grad värd en förnyad bekanskap.

Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.

Nielsen om Mozart

Jag nämnde i förra veckan om Carl Nielsens hänförelse inför Mozarts musik. Jag kan inte låta bli att återge ett par avsnitt ur essän Mozart och vår tid:

Av Beethoven lär han sig (den unge blivande tonsättaren, min anm.) att bygga en allegrosats med dess två temata och modulationsdel. Men det är märkvärdigt, hur denne mästare - musikens störste lyriker - är formbunden, ja, ofta direkt träaktig och oböjlig i sin form. Man söker sig till Mozart, och det är förunderligt, vad han kan tillåta sig. Han löser alla band och säger allt som faller honom in på det mest övertygande och självklara sätt. Infall, som man i första ögonblicket inte tycker hör dit, visar sig vara absolut nödvändiga. Det ena leende motivet dyker upp vid sidan av det andra allvarliga, en tanke är knappt uttalad, förrän nästa tränger sig fram, och dock fortskrider det hela med en sådan säkerhet och ordning, att man inte ett ögonblick blir förvirrad eller tappar tråden.

Det är som vore han dubbelbottnad (både subjektiv och objektiv, min anm.). Hans stämningar växlar hastigt, korsas och bryts som färgerna i prismor, än belysande, än förmörkande varandra. När han ler, är det ofta med tårar i ögonen och hans glädje är av ett rätt egendomligt slag. Han är egentligen aldrig riktigt munter, fastän han har skrivit de ypperligaste komiska operor som existerar. Skönheten var för honom det främsta. Hans musik är alltid skön; men sköhet väcker eftertanke, och så upphör leenden och skratt. - Det underbara skönhetstrolleri som vilar över t ex Figaros bröllop är av en oändligt bedårande art, därför att man får tårar i ögonen, när man har lust att le, och måste småle, när musiken är som mest rörande. Det finns något i hans natur som erinrar om Lionardo; man vet varken ut eller in, man låter sig fängslas av dess trollkraft, utan att förstå varför.

(Ur Carl Nielsen:Levande musik, W&W, 1963)

Man behöver inte godta Nielsens kontrasterande jämförelser med Beethoven, där denne även i det fortsatta resonemanget hela tiden står sig slätt, för att tycka att han här finner några träffande formuleringar i försöket att göra det egentligen ogörliga: att förstå gåtan Mozart.

PS. Ovanstående bild har ganska nyligen identifierats som det förmodligen mest autentiska porträtt av Mozart som existerar.