Londons musikscen är en scen för alla genrer och smaker. Ingen undgår väl resebyråernas reklam för de många musikalerna. Rockmusiken har sina kända och okända klubbar och lokaler, liksom jazzen. Att staden dessutom är ett eldorado för den som älskar klassisk musik och opera är kanske inte lika känt utanför kretsen av habituéer. Och så finns ju kyrkorna, som ofta endast till priset av en frivillig kollekt bjuder på orgel- eller körmusik av högsta kvalitet. Allt detta borgar för att man kan välja snart sagt vilket veckoslut som helst och garanteras en musikupplevelse, kanske till och med en för livet. Det har hänt mig förr.
Denna gång hade jag förbeställt biljetter till London Coliseum där ENO (English National Opera) huserar. Jag var i valet och kvalet mellan Royal Opera House Covent Garden och ENO, men efter att ha läst de mycket positiva recensionerna av ENO:s uppsättning av Richard Strauss´ "Der Rosenkavalier" valde jag den framför Mozarts "Don Giovanni" på Covent Garden, som enligt recensenterna är en medioker föreställning och, som jag snabbt kunde konstatera, till hutlösa biljettpriser. Man får en bra plats för cirka tusenlappen på ENO men måste punga ut med det dubbla på Covent Garden. Det är med andra ord värre där än på både La Scala och Met, och fråga mig inte varför.
Nog lockar mig annars Mozart mer än Strauss, även om jag mer och mer fått upp öronen för den senares komplexa och skickligt instrumenterade orkestermusik. De kan tyckas representera vitt skilda musikvärldar, men den här gången slogs jag tvärtom av släktskapen i just förmågan att på basis av en libretto skruvad mot fars (av ingen mindre än Hugo von Hofmannsthal) utvinna allt från burleska skämt till sentimentala sanningar om åldrande och kärlekslivets bittra eftersmaker. Allt förpackat i det överdåd av orkestral och vokal sensualism som väl jämte Strauss bara Wagner är mäktig till. Om man ibland får associationer till en riktigt dyrbar ask praliner så måste man samtidigt erkänna att sockerbagaren här förser en med både mörk choklad och stänk av bittermandel, kort sagt med det allra yppersta i den vägen.
Mycket beror förstås på kapaciteten hos sångare, musiker och dirigent, för om detta ska låta bra duger bara de bästa. Det är kvinnostämmorna som dominerar, eftersom även marskalkinnans unge älskare, Octavian, är en så kallad byxroll för mezzosopran. I den förstnämnda rollen Amanda Roocroft och i den andra Sarah Connolly i den här uppsättningen som regisserats av David McVicar. Sophie Bevan kompletterar soprantriangeln, där hon i rollen som Sophie brädar marskalkinnan och vinner Octavian, alias Rosenkavaljerern. Och när det är dags för upplösningen i den smäktande trion i sista akten är det bara att luta sig tillbaka och njuta av operalitteraturens häftigaste väv av sopranslingor. Det finns förstås en betydande mansröst i sammanhanget också, baron Ochs, en Falstaff-figur som basen John Tomlinson gestaltade med bravur. Såväl sångligt som genom ett mycket underhållande skådespeleri dominerade han stundtals scenen fullständigt.
Jag har sett Rosenkavaljeren på dvd och givetvis hört de berömda brottstyckena ur den med flera stora sopraner, men minnet av den här föreställningen kommer att bestå så där som den första levande och övertygande upplevelsen plägar göra. ENO gjorde Richard Strauss en stor tjänst den här kvällen, kan man säga. Balansen mellan sött och syrligt, komik och allvar upprätthölls, och vem faller inte pladask för hejdlöst musikanteri i de groteskt uppdrivna wienervalserna! Orkesterns fina insats under ledning av Edward Gardner vittnade på nytt om hur rikt försett på topporkestrar London är.
PS. En trailer för den aktuella föreställningen finns här, som dock gick för sista gången i måndagskväll. Och här finns en fin version av finaltrion med Nina Stemme i rollen som marskalkinnan.
Silhuettklippet överst föreställer Hugo von Hofmannsthal och Richard Strauss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar