Det är mycket längesen nu (dateringen på titelbladet säger -69) som jag första gången stötte på Max Reger (1873-1916). Det var i en nothandel, jag har glömt vilken, där en smula medfaret häfte i serien "Aus meinem Tagebuch", op. 85, länge legat och väntat på en köpare i ett samlingsfack för mindre kända tonsättare på R. Tydligen var jag den ende som fann notbilden frestande. Minns jag rätt fick jag det till nedsatt pris; butiken var glad att äntligen bli av med det.
Jag skaffade rätt snart samtliga häften i opus 85 (sammanlagt 35 pianostycken) och småningom även flera andra. Det fanns något speciellt i den där musiken som jag genast fastnade för och jag kom att spela den ganska mycket, då på 70-talet. Dessa mindre, men långt ifrån alltid enkla, stycken för piano var komponerade i den för Reger typiska stil som ofta nämns som starkt Brahms-influerad - ett inflytande han för övrigt själv aldrig dolde. I "Fantasiestücke", op. 26 finns till exempel en sorgtyngd hommage med titeln "Resignation", komponerad på Brahms dödsdag 3 april 1897. Samtidigt uppvisar Regers kompositioner generellt en polyfon struktur som avslöjar hans djupa beundran för Johann Sebastian Bach. Lägg till detta senromantikens flytande tonalitet så får vi en säregen blandning vars genialitet borde uppmärksammas mer än vad som är fallet.
Under årens lopp har min Reger-samling växt, senast under London-resan nyligen. Det lär dock dröja innan den är komplett, ty Reger var en industriös yrkesman och verken för klaviatur blev många. I själva verket utgör de en betydande del av hans sammantaget mycket omfattande opuslista, särskilt om man räknar in orgelverken som idag är det han mest är känd för. På förstklassiga Foyles (fortfarande ett bok- och nottempel av den gamla goda sorten), på tredje etaget, i musikavdelningens notrum, låda R, låg nothäftet, just det som jag i minnet antecknat att jag någon gång borde skaffa mig, nämligen "Träume am Kamin", op. 143.
"Drömmar vid brasan" är alltså det hyperromantiska samlingsnamnet på ytterligare tolv fascinerande stycken för piano som därtill hör till det allra sista Reger komponerade. En sån titel leder förstås tankarna till introspektion och dagdrömmeri, kanske också ensamliv och nostalgi, intimitet och kurande i skymning. Vem har inte suttit vid en eld och hypnotiskt försjunkit i pulserande glöd eller flammor under ett själsligt inre flöde som låter allt passera och förbli? Och även om Reger var en tonsättare som stod på kant med samtiden beträffande den nymodiga programmusiken och en ivrig försvarare av absolut musik, var han inte främmande för att karakterisera de stämningslägen som musiken skulle förmedla. I varje fall hesiterade han inte inför den sortens fingervisningar till interpreten. Det hör ju för övrigt till genren ("karaktärsstycken") att åtminstone ange till vilken av de vanligt förekommande grundkategorierna som stycket kan hänföras - elegi, vaggsång, barkaroll, nocturne, valsmelodi, romans, humoresk, etc.
Det handlar som sagt inte bara om Brahms och den polyfona skickligheten, det är i all synnerhet den extrema kromatiken som identifierar Reger som tonsättare. Han har blivit kritiserad för att på så sätt överlasta musiken med för många feta ackord som moduleras i det oändliga och som i praktiken löser upp tonaliteten och överträder vissa av traditionen satta gränser. Det är sant att det ibland kan bli för mycket av det goda och man gör klokt i att inte överdosera sitt intag av Reger. Men det finns en logik och kontrapunktisk stränghet som balanserar all denna harmoniska kryddighet. Melodifragmenten blir alltid skickligt varierade och bearbetade, och de lyriska slingorna i de lugna styckena är ofta sällsamt vackra. De plötsliga kliven in i främmande tonarter är för det mesta spänningsalstrande på ett välgörande sätt. I varje fall i mina öron.
Jag har inte mer än börjat närmandet till brasdrömmarna. Men redan är fyra av de tolv favoriter: 2, 5, 9 11. Dessa är med övning spelbara för en medelgod hemmapianist om man inte har alltför svårt för den ymniga förekomsten av tillfälliga förtecken i noterna. Det andra stycket introducerar redan i andra takten en vågrörelse där vänster och höger hand från extrema utgångspunkter (drygt fyra oktaver!) möts i en ters, en rörelse som återkommer som svallvågor i olika tonlägen och som jag tycker är ett exempel på Regers genialitet också i det lilla formatet.
Över huvud taget är dessa pianostycken små fynd som borde få större spridning än de har. Eller ska jag tolka mitt lådfynd på Foyles som att en efterfrågan finns, att det är fler än jag som upptäckt vad den här musiken har att ge? En pianist vid namn Markus Becker har i alla fall gjort det, vilket framgår av inspelningar som finns att avlyssna både på Youtube och (framför allt) Spotify. Här finns Beckers tolkning av andra stycket vid brasan på Youtube, med fördelen av att man där kan följa med i noterna. Och Spotify bjuder på samtliga, bland annat den ljusa och spröda nummer elva som dynamiskt nästan uteslutande rör sig i p, pp eller ppp. Det sista stycket, nr 12, är en tydlig hälsning till Chopin, en parafras på hans "Berceuse".
Bilden ovan: Max Reger porträtterad av Franz Nölken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar