Ett gastronomiskt återbesök

Restauranger är sällan beständiga över längre tid. Åtminstone på hemmaplan är man van vid att krogar byter ägare innan man hinner med ett återbesök. Inte sällan försvinner de helt eller omvandlas till snabbmatställen och kaffehus av den trista kedjetypen.

Jag vet inte om London är så mycket annorlunda, men visst blir man glatt överraskad av att finna ett minnesvärt ställe intakt efter tjugo år, vilket hände mig förra fredagen. Så lång tid hade gått sen sist jag besökte Royal China (Queensway), en kinesrestaurang som invigde mig i den kantonesiska köksspecialitet som kallas dim sum. Vänner till vänner hade tipsat om att det där och då serverades den bästa dim sum man kunde få i London, så min debut satte av förklarliga skäl vissa spår. Kön av kineser under lunchtid om helgerna borgade dessutom för att ryktet talade sant.

Jag försäkrade mig via nätet om att stället fanns kvar. Min bror och jag gick dit och jag kände omedelbart igen mig, trots att den modert eleganta, alls inte pysmysiga, lokalen begripligt nog genomgått en uppfräschning sen sist. Vad viktigare var: maten höll samma klass. Inga upptinade, klistriga degklumpar som på en del andra ställen gjort mig grymt besviken.

De här smårätterna är egentligen bland kineser en sorts tilltugg till tedrickandet på förmiddagar och luncher. Royal China serverar dem fram till klockan tre. En del, de godaste, är ångkokta knyten med olika fyllnader, annat är stekt eller friterat, och även efterrätter finns. Ett ganska stort urval kan göra det svårt att välja, men personligen föredrar jag dem som innehåller havets frukter. Ett tecken på god kvalitet är genomskinligheten i dessa degknyten som serveras i omgångar i korgar direkt från ångkoket. Det allra läckraste knytet den här lunchen innehöll pilgrimsmusslor och någon finhackad grönsak. En efterrätt som jag kommer att minnas var mangosoppan med grapefruktkött, en himmelsk blandning av lagom sött och syrligt. Inte alldeles olikt musiken i Rosenkavaljeren senare på kvällen.