Londonbilder (II) . Om driften att bygga högt

London har inga skyskrapor att tala om. Visst lär det finnas en del nya hus i Docklands som sticker upp över den övriga bebyggelsen, men till skyarna återstår det en bra bit. - Så tänkte jag innan jag nu fått revidera mig på den punkten. Från caféet högst upp i Tate Modern har man en god utblick över delar av det nya Londons skyline mot nordost och österut. Likadant från gångbron som går över Themsen från muséet mot St. Pauls Cathedral. Kyrkornas spiror och kupoler är dock fortfarande det centrala blickfånget i brons riktning mot norr.

Från gångbron har man fri sikt mot Londons högsta byggnad, vars konstruktion nu är alldeles i slutfasen. The Shard at London Bridge är ritad av den berömde Renzo Piano och här kan man inte tala om annat än en skyskrapa, synlig som den är lång väg och inte bara Londons utan Europeiska Unionens högsta byggnad: 72 våningar och 310 meter. (Motsvarande siffror för Turning Torso i Malmö, Nordens högsta, är 54:190).

En annan jämförelse - om en avstickare över Atlanten tillåts - är den med New Yorks Empire State Building, min barndoms märkvärdighet och världens högsta byggnad ända till början av 70-talet. Där bär det iväg 102 våningar och 381 meter (449 meter med tornspira och radiomast). Fortfarande tycker jag den är enastående vacker, på sätt och vis skyskrapan per se trots att den passerats av många andra i krasst måttbandshänseende. Att se Manhattan från dess observationsdäck var en svindlande upplevelse som gjorde mig till något av barn på nytt, ett barn som storögt undrade över dröm och verklighet.

Nästa gång jag kommer till London ska jag syna Shard lite närmare, gärna också åka upp och titta på utsikten. Så här på håll ser byggnaden lite fantasilös ut - ett torn, en obelisk, men arkitektoniskt kanske inte så spännande i övrigt. Jag ser dock i en beskrivning att den klätts med glas av typen "extra white", vilket reflekterar himlens skiftningar av ljus effektivare än vanligt. Det innebär att tornet kommer att växla framtoning med årstider och väderleksförhållanden. Nog lär det vara värt en bussresa och en tur upp med hissen.

Man kan undra över lockelsen med skyskrapor. Att bygga högt har alltid varit en demonstration av makt och självhävdelse, för att inte säga hybris. En av bibelns intressanta berättelser handlar om Babels torn, begriplig för minsta barn som byggt sitt torn av klossar med entusiasmen hos den som övertygats om att ingenting är omöjligt. Är inte det en typisk amerikansk inställning, förresten?

De medeltida tornen i San Gimignano var den tidens skrytbyggen för uppvisande av makt och rikedom. Och naturligtvis visste terroristerna symbolvärdet i vad de gjorde när de torpederade Twin Towers (World Trade Center) i New York. På samma sätt förstår alla symbolvärdet i att uppföra fyra nya skyskrapor på platsen för de gamla, vilket om några månader ska vara fullbordat faktum. Då kommer One World Trade Center att bli USA:s högsta byggnad med sina 417 meter till taket och med högsta höjd 541 meter (eller symboliska 1776 fot, dvs. lika med årtalet för självständighetsförklaringen).

Den som promenerar över Blackfriar Bridge och vänder blicken västerut slipper extrema byggnader, och ser huvudsakligen det förväntade London, det som man inte trodde brydde sig om skyskrapor.

Och vid brons norra fäste ligger den trivsamma The Blackfriar, en pub som förutom öl och andra drycker serverar mycket vällagade pajer av engelsk typ. Dess inre bjuder inte på någon svindlande utsikt, knappt någon utsikt alls genom de dekorativa fönsterglasen. Men miljön är trivsam och vacker, nästan sakral i sin klosteraktiga framtoning. Den är mer till för stillsamma samtal, tidningsläsning och kanske vila från allt som vill göra storslaget intryck.

Foto: EJ