Uppsala Konserthus, lördag eftermiddag. Uppsala kammarsolister satsar på något av det allra bästa i kammarmusikens värld, bland många tyvärr uppfattad som lite exklusiv och svår. Förstärkta med klarinettisten Emil Jonason bjuder man emellertid med hela famnen på Mozarts och Brahms klarinettkvintetter. Väldigt många med mig har båda dessa verk på kammarmusikens 20-bästalista, ja kanske till och med på 10-bästa.
B-salen är fylld till praktiskt taget sista plats, trots att stora salen samtidigt ger Carmina Burana. Jag gläds och tar det som en bekräftelse på nyss gjorda antagande. Bland dem som väl upptäckt vilka skatter som ryms under beteckningen kammarmusik är aldrig så populära verk i den stora stilen inte alltid ett konkurrenskraftigt alternativ.
Mozart var först, den som satte ribban och som aldrig öveträffats av någon annan. Eller kanske ändå...? Flera har anammat utmaningen, bland andra Carl Maria von Weber, Max Reger, Franz Schmidt och Paul Hindemith. Det är väl i fallet Brahms som det börjar brännas på allvar, mycket tack vare en adagio-sats som jämförelsevis får det mesta i genren att te sig sekunda.
Även musikerna älskade den här musiken, det märktes. Och som Emil Jonason inledningsvis sa att de sagt till varandra: Tänk om man var tvungen att gå genom livet utan att ha bekantat sig med dessa klarinettkvintetter. Ungefär så uttryckte han sig. Denne skicklige musiker bör för övrigt rimligtvis stå inför en lika framgångsrik karriär som den mer namnkunnige kollegan Martin Fröst.
Jag hoppas att kammarsolisterna går vidare i samma spår med förslagsvis Franz Schmidt, som faktiskt komponerat inte mindre än två klarinettkvintetter. Åtminstone den i A-dur, som jag har på skiva, är dock satt för piano, klarinett och stråktrio. Även det ett mycket fint verk, där pianot ger ytterligare en dimension till det som gemensamt brukar kallas klarinettkvintetter.
Bilden: Emil Jonason
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar