De vilda palmerna

Jag återvänder till William Faulkner. Denna gång till "De vilda palmerna" från 1939 (på svenska 1949 i Mårten Edlunds översättning). Det är en märklig bok också så till vida att den egentligen är en dubbelroman där författaren kapitelvis växlar mellan två berättelser som saknar direkt anknytning till varandra. Faulkner har i en intervju tillstått att arrangemanget var en rent teknisk sak betingad av krav från förläggaren, som ansåg att berättelserna var för sig var för korta.

Djupare sett finns det trots allt förbindelser. Kärlekstemat pekade Faulkner själv på, olika slag av kärlek, kärlek med både puritanska och andra komplikationer. Men även flykten och flykttillvaron är gemensam för både "Vilda palmer" och "Den gamle", som är de återkommande kapitelrubrikerna för respektive berättelse. I den förstnämnda är det en ung nästan färdig läkare som förälskar sig i en gift kvinna och som tillsammans med henne drar runt i både syd och nord på flykt från sig själva och den parrelationens konventionalism som de mest av allt fruktar ska förgöra deras passion. I den andra är det en fånge som under sitt straffarbete i samband med Mississippis stora översvämning 1927 ofrivilligt hamnar i en irrande tillvaro utanför fängelsets stränga reglemente.

"Den gamle" är förstås liktydigt med "Ol´ man river", floden som efter månader av ihållande skyfall svämmar över alla bräddar och fördämningar. Skildringen av de brutala naturkrafterna är formidabel och påminner näranog om det vi numera förknippar med effekterna av en tsunami. Två straffångar i en båt får i uppdrag att undsätta en person, men skiljs åt när båten välter. Den ene lyckas vända upp båten och paddlar vidare utan begrepp om var han befinner sig, dygn efter dygn utan att hitta land. I ett uppstickande träd finner han en höggravid kvinna som han hjälper ner i båten. Under fortsatt färd kastas de runt i strömvirvlar och plötsligt uppdykande monstervågor innan de till sist får landfäste just när kvinnan ska till att föda.

Den faulknerska prosan väller fram ungefär som den malström den själv skildrar, ibland med en närmast hypnotisk verkan. Fången är visserligen redan registrerad som avviken och död, men när han anmäler sig efter osannolika strapatser och oförättat uppdrag (han har räddat "fel" person) blir han av byråkratiska skäl summariskt dömd på nytt till samma brott (det tidigare begångna tågrånet) och accepterar det utan knot. Friheten är ingenting för honom, inte ens tillvaron utan "fruntimmer" ter sig mer skrämmande än den av bitterhet präglade föreställningen om kampen för tillvaron därute.

Den mer lättlästa delen är den om de vilda palmerna, det kringflackande kärleksparet och deras kamp för tillvaron. Eftersom deras förflyttningar också innefattar en sejour i en avlägsen gruvby i Utah, får Faulkner tillfälle att visa att det inte bara är klibbig sydstatshetta han kan beskriva, utan även den bistraste vinterköld i en miljö av slavarbetande polacker som inte behärskar något annat språk än sitt modersmål. Även detta par irrar i cirkel och återkommer till utgångspunkten, till New Orleans, efter det att mannen misslyckats med en abort på sin älskarinna. Hon förblöder när hon alltför sent förs till adekvat sjukhusvård, och mannen ställs till svars och döms för dråp. Här finns en dramatisk nerv som inte minst förstärks av triangeln med den på ytan överseende äkta mannen som tredje part.

Faulkner kan bjuda rejält motstånd, inte bara innehållsligt utan även språkligt och formellt. Mycket förblir outttalat eller endast antytt, eller först efterhand uppenbart för den läsare som förmår upprätthålla den fulla koncentrationen. Parenteserna och de inskjutna satserna kan ibland bli för långa och för många, i synnerhet i "Den gamle". Men om man låter sig berusas av texten, flyter med som fången själv i sitt osäkra flytetyg, finns belöningar i form av avsnitt som suggererar fram miljöer och stämningar på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Ofta lurar ett hot i det antydda, vilket givetvis också alstrar spänning. Någonting ligger under ytan som möjligen avtäcks när vattnet drar sig tillbaka, någonting som ibland når symbolisk mättnad. Det är ett både fysiskt och mänskligt klimat som inpräntas i läsaren och som sitter kvar efter läsningens slut. Vattenmassorna. Snöhelvetet. Oleandergrönskan. Men också utsattheten, hjälplösheten inför yttre och inre drivkrafter, de ödesdigra besluten.

De vilda palmerna i mörkret, den svarta vinden genom cellfönstret, knastret från ostronskalen under bildäcken, lukten från havet. De vilda palmerna - lika luggslitna som de existenser som avlyssnar deras torra rassel.