För mig som höggradigt musikberoende är South Bank praktiskt taget oundvikligt i samband med ett Londonbesök. Detta kulturcentrum med alla sina betongkolosser ger ett lite för tungt intryck för att kunna kvala in bland platser med nämnvärda skönhetsvärden. Inte ens det stora pariserhjulet från millennieskiftet kan rucka på det. Men detta kompenseras av folklivet och massor av aktiviteter i och omkring dessa byggnader. En söndageftermiddag i februari är det fullt marknadsliv med matos och trängsel kring alla möjliga stånd och alldeles under brofästet ett hav av begagnade böcker till försäljning.
På väg till söndagens Even Song i Westminster Abbey passserade vi, min bror och jag, Royal Festival Hall för att se om biljetter fanns till konserten senare på kvällen. Kvällskonserten visade sig dock vara en eftermiddagskonsert, och i valet mellan den och aftonsången valde vi Philharmonia Orchestra och ett program med den unga dirigentstjärnan Vasily Petrenko (lovordad bland annat för sina inspelningar av Sjostakovitj symfonier). En stand by-biljett på parketten kostade endast hundralappen, häpnadsväckande billigt med tanke på de grymma priserna på operan.
Huvudnumret var Jean Sibelius´ violinkonsert, i mitt tycke ett av hans allra bästa verk. Inte mindre än två tidigare utannonserade solister hade fått förhinder, så publiken förbereddes på en andra räddare i nöden. Det visade sig vara en norrman - Henning Kraggerud - som spelade med både den silvriga och robusta folkton som krävs för konsertens extrema tonomfång och den tekniska bravur som möjliggör en total koncentration på det musikaliska uttrycket. Hade han uppträtt naken med krans i håret hade man lätt tagit honom för Näcken själv. Med andra ord fanns inte minsta anledning att betrakta denne eminente musiker som suppleant för någon bättre. Jag förstår av information på nätet att han är en vida berömd violinist som jag borde ha känt till redan innan.
I övrigt briljerade orkestern i "Symfoniska variationer på teman av Weber" av
Paul Hindemith och "Symfoniska danser" av
Sergej Rachmaninov. Det förstnämnda stycket är ett sånt där rikt varierat orkesterverk som automatiskt gör en bländad och förförd när man första gången får höra det i en konsertsal. Philharmonia Orchestra skapades vid andra världskrigets slut och har sedan dess hört till världens främsta. I dagsläget är den synbart föryngrad; knappt en enda grå kalufs kan skönjas på podiet.
Esa Pekka Salonen, den nuvarande chefdirigenten, har uppenbarligen drillat dessa musiker till en ensemble på allra högsta nivå. Jag hade förmånen att lyssna till Wienfilharmonikerna vid deras gästspel i Stockholm för några veckor sedan och inte kan jag påstå att den orkester jag hörde i Royal Festival Hall söndagen den 26 februari på något nämnvärt sätt stod wienarna efter i briljans.
PS. Ett avsnitt ur Hindemiths variationer kan avlyssnas
här.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar