Medan jag läser Antonio Tabucchis senaste bok på svenska, nyligen utkommen, når mig det oväntade meddelandet att han igår gick ur tiden i sitt älskade Lissabon. Han blev bara 68 år gammal. All världens kultursidor fylls av nekrologer skrivna av läsare som i likhet med mig nu försöker återge något av det han gav oss, det vi inte räknade med så hastigt skulle sluta med den definitiva punkten.
Boken jag läser nu är en samling berättelser med den för hans författarskap så passande titeln "Tiden åldras fort". Tiden och minnet var hans ständigt återkommande teman och det är beklagansvärt att tiden inte lät honom minnas ännu mera än vad som nu blev fallet. Man kan givetvis säga att dessa teman är centrala för allt skönlitterärt skrivande som det är något med, men i Tabucchis fall behandlades de med en speciell både lätthet och tyngd, med ett sting av smärta och ett stänk av humor i det existentialistiska vemodet, vilket lätt igenkänns av dem som en gång läst honom.
Ett gott exempel från den nya boken är "Moln", som återger mötet på en badort mellan en strålskadad officer som deltagit i kriget på Balkan och en prepubertal flicka av den där obetalbart beskäftiga sorten som man inte kan annat än charmeras av. Ett möte mellan det överkloka barnet och den dumvise vuxne. Deras samtal vindlar kring stort och smått och båda får anledning att tänka till en extra gång om sånt som att bygga hus och att rasera dem, om mediciner och MacDonalds, om nationalsånger och ursprung, om nödvändiga och riskabla ideal, om respekten för olikheterna. Allt under det att officeren knaprar på sin medicin och varsamt krånglar till den lilla flickans logiska resonemang. Det slutar mycket vackert med att de båda spår i molnen tillsammans.
Som läsare skapar man sig ibland en speciell relation till författaren, men bara ibland. Det kan göra att man lockas till ett författarmöte för att se och höra honom eller henne i verkligheten, vilket gudbevars sällan leder till ett utbyte i nivå med det man får av läsningen. Eftersom jag hade läst allt av Tabucchi som finns på svenska var han en av de få som även på så sätt var lockande för mig, då när jag tog mig till Stockholms kulturhus i september 2010. Jag fick ett intryck av en person som stämde väl överens med sina texter, en mild, humoristisk intellektuell med sinne för politiska och moraliska konflikter men som först och främst var intresserad av att estetiskt och filosofiskt komma åt tillvarons gåtfulla sidor. För en gångs skull ställde jag mig i kön för en signatur i den då aktuella boken på svenska ("Beato Angelicos flygande varelser"). Han skrev en vänlig hälsning, och jag noterade att han hade en svaghet som jag delar med honom. Den vackra, dyrbara reservoarpennan!
Tack och farväl, Antonio Tabucchi! Jag får nu gå till hyllan för omläsning. Förhoppningsvis kommer fler verk av din hand att hitta sina svenska förläggare.
Mitt tidigare inlägg om Tabuchi från 2010 kan läsas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar