Den botfärdige syndaren

Tarabas bemödade sig att kalla de syner, som dök upp för honom, "minnen" och så beröva dem deras makt. Han ville ge de tankar, som pinade honom, dessa oviktiga beteckningar, som stämplade dem som oskyldiga och ofarliga skuggor ur det förgångna, vilka förflyktigas lika fort som de dyker upp. (Ur Joseph Roth: Nikolaus Tarabas, Tiden, 1958, s 119).

 
Inspirerad av en del bloggar jag följer, och Torgny Lindgrens Sommar-program, plockade jag fram en bok av Joseph Roth (1894 -1939), den österrikiske journalisten och författaren, mest känd som upphovsman till "Radetzkymarschen", som av många (inklusive J M Coetzee) betraktas som hans viktigaste roman. Just den hade jag inte i hyllan, men däremot bland annat "Nikolaus Tarabas. En gäst på denna jord", som fått stå där oläst alltför länge.

Min upplaga - en femtiotalsutgåva från Tidens tyska klassikerserie - innehåller ett förord av Johannes Edfelt, som uppenbarligen värderade just denna bok (samt "Job. Historien om en enkel man") ännu högre än "Radetzkymarschen". Hur som helst råder det stor enighet om att Roth var en enastående skicklig berättare. Och jag intygar: har man väl börjat läsa honom kommer man att söka sig vidare i hans författarskap.

Edfelt talar i det där förordet om en berättelse skriven i legendens "tonart", en roman som med utsökt stilkonst skildrar central- och östeuropeiska erfarenheter under och efter den kejserliga, österrikisk-ungerska epoken. Som östeuropeisk jude och konverterad katolik med nostalgiska känslor för det forna imperiet hade Roth goda förutsättningar att skildra dess dynamiska mångfald. Den etniska mångfalden, krig, revolution och pogromer, blir i hans romaner och noveller belysta genom enskilda människoöden, som till exempel i denna historia om en rysk officers omväxlande liv i Roths egen födelsebygd Galizien, dvs. gränsområdet mellan Ukraina och Polen.

Berättelsen börjar i New York, dit Tarabas förvisats av sin välbärgade familj på grund av komprometterande revolutionär aktivitet. Där blir han spådd ett olyckligt liv av en zigenerska som hävdar att han kommer att bli både mördare och helgon, begå allvarliga synder men även göra bot och bättring. Efter ett krogslagsmål där han redan befarar spådomens uppfyllelse får han höra att krig utbrutit i hemlandet och ser möjligheten att fly hemåt igen för att dra på sig uniformen och visa sin duglighet.

Han tas till nåder som löjtnant och avancerar snabbt till överste i den revolutionära turbulens som landet befinner sig i. Överste Tarabas samlar ihop ett mindre regemente bestående av trogna officerare och soldater jämte en del andra mindre tillförlitliga krigare, och berättelsen stannar upp i en byhåla och ett judiskt värdshus, där judar och kristna, soldater och civila någorlunda välvilligt samsas till dess att allt går överstyr i myteri och en fruktansvärd pogrom. Efter det att Tarabas själv gjort sig skyldig till grymt våld mot en stackars judisk intellektuell når berättelsen sin förutsedda vändpunkt. Tarabas klär på nytt av sig uniformen och all sin auktoritet och värdighet och börjar sin irrande vandring som botgörande syndare. Oigenkännlig i sin fattigdom och förnedring besöker han både föräldrahemmet och till sist även byn där brottet begicks för att söka förlåtelse, försoning.

Det finns i berättelsens mitt en skildring av omständigheterna kring pogromens utlösning som är ett under av magiskt berättande, där en dos fantastik i den lyriska och dramatiska realismen ger händelseförloppet den prägel av legend som Edfelt nämner. Jag förstår om en författare som Torgny Lindgren på sitt sätt känner sig befryndad med Roth. Jag såg också någonstans en notis om att den här romanen ursprungligen gick som följetong, vilket måste ha fungerat alldeles utmärkt. (Jag ska inte säga ett enda jämförande ord om de deckarföljetonger som våra vanligaste morgontidningar sommartid envisas med). Det bör tilläggas att översättaren (Irma Nordvang) av allt att döma gjort en utomordentlig insats för att överföra Roths prosakonst till svenska, till ett språk som verkligen sjunger i alla tonarter hela vägen fram till den olycksalige Nikolaus Tarabas´ försonande livsslut.

Nu väntar mig boken om Job av samme författare.

Samtal på torget

Jag har ofta sett dem, gubbarna på torgen i italienska städer. Ständigt resonerande, kommenterande, rapporterande. Ibland ivrigt, ja, rent av häftigt, disputerande, som t ex på Piazza Maggiore i Bologna eller Piazza Concordia i Mantova. Inget anonymt krypskytte här inte!

Foto: EJ. Från Mantova.

Massmördarens sak

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande, färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

San Zenos berättande portar

Basilikan San Zeno ligger någon kilometer västerut från arenan och Piazza Bra, eller med andra ord lite avsides från allt det andra som nämns som sevärdheter i Verona. Trots flera tidigare besök har jag aldrig tidigare förstått att San Zeno är ett av de mest storartade monumenten i denna stad.

Det är inte bara den stiliga romanska kampanilen eller den berömda altartavlan, en av Mantegnas vackraste målningar, som gör promenaden dit synnerligen berikande. För mig som länge fascinerats av portar av olika slag, gärna gamla portar i gamla kyrkor, borde San Zeno ha varit ett mål för länge sedan.

På dessa portar från 1100-talet finns nämligen ett stort antal bronsreliefer, noga räknat 48 stycken med motiv från Nya och Gamla Testamentet och kyrkohistorien, som kan tävla med de främsta bland liknande portar i Pisa, Florens eller Monreale.

Visst är dessa bilder ovanligt fantasieggande och ibland även roande för dem som fortfarande har de bibliska berättelserna i någorlunda gott minne. De äldsta finns på den vänstra dörren, där man bland annat kan se en Salome dansa inför sin styvfar Herodes på ett sätt som måste betecknas som ytterst utmanande. Och naturligtvis är berättelsen koncentrerad i en enda bild så att betraktaren kan se hur Döparens huvud både bärs in och ut ur festsalen.

Eller se bilden av andeutdrivningen! Ondskan inkarnerad i den djävul som lämnar den besatta kvinnan genom hennes mun. Mer drastiskt än i en modern serieteckning, men nog kan man komma att tänka på den moderna pratbubblans svordomar i form av en streckgubbedjävul. Men vilka har gnuggat kvinnans mage blank och varför? En besvärjelsehandling så god och dubbelbottnad som någon?

Noa och hans ark. Min favorit. Åter en berättelse i effektiv sammanfattning. En ark lika sjöduglig som en säl (?) och vars kropp och skrov i grund och botten är ett med havets vågor. Snickeriet nere till vänster. Kreaturen som manas in genom den öppna porten till höger. Och arkens många boningar som ett ståtligt krön över detta oundgängliga byggnadsverk.

Till sist Bileam och hans åsna. Åsnan, den enda som ser Herrens ängel framför sig, ser oss rakt i ögonen. Den pådrivs bryskt av den intet ont anande Bileam tills den känner sig tvingad att börja tala. I likhet med dessa mäktiga portar möter den vår blick och börjar tala.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

En port till ett hus i långsamt förfall

Italiensk stadsbebyggelse är numera i stor utsträckning stilenligt upprustad och renoverad, särskilt i de centrala delarna där museala och kommersiella intressen försöker samsas. Ibland dock endast delvis renoverad, så att gatuplanet med dess skyltfönster blandas med byggnadens i övrigt lite härjade utseende på det där sättet som får modemagasinens fotografer att gå i spinn. Ungt och moderiktigt mot en bakgrund av tidlös skönhet i chict förfall.

Går man utanför själva centrum i fortfarande mycket gamla kvarter kan det se lite annorlunda ut. Man stöter på sin höjd på enstaka småbutiker som säljer garner, husgeråd eller frukt och grönt. Och där kan det hända att man får syn på ett hus, eller kanske i första hand en port, som i sitt tillbommade och medfarna tillstånd väcker fantasin till liv. Tevjes sång i Spelman på taket tonar upp inom en: Om jag hade pengar, jaba-daba-daba-daba-dabadi...

Var håller månne ägaren till detta hus hus? Någonting säger mig att han eller hon övergett det, om än kanske inte för evigt. Arvingarna står utan råd? Eller kanske är innandömet upprustat till en så stor kostnad att pengarna inte räckte till fasaden?

Vem valde denna maskaron över sin port, och vem ville säga vad med den ellipsformade medaljongen, där akantusbladen slingrar sig kring en gåtfull gestalt - en hund försedd med visir (?) men som i visirets förlängning samtidigt verkar vara en grip?

Tidens gång i mur, puts och trä, det sakta vittrandet i relativt beständiga material, äger en sällsam skönhet som dock inte är undantagen alltings förgänglighet. Det här huset måste ses över innan förfallet går för långt och gör även den i Italien gedigna sakkunskapen i restauration maktlös.

Om jag hade pengar... Nästan varje resa jag gör brukar jag hitta sådana här objekt för min fantasi om restaurering av ett gammalt hus i sydeuropa, helst Italien. Den här gången var det i Verona, på vägen upp till Giardino Giusti.


Foto: EJ. (De båda övre bilderna är från Mantova, den nedre från Verona).

Ikaros´ sentida på Monte Baldo

Malcesine ligger på den östra stranden av den norra delen av Lago di Garda. Där inramas sjön av det allt brantare alplandskapet, och ett vägande skäl att besöka den lilla staden med sin typiska Scaligeri-borg är att man därifrån enkelt kan ta sig upp på Monte Baldo, 1720 meter ö.h. Det enkla består då inte i bekväm klättring utan i en linbana med roterande kabiner som garanterar en svindlande utsikt under den korta resans gång. Tyvärr stjäl köandet under högsäsong en del tid av denna utflykt i det blå.

Väl uppe möts man av svalka, eller låt oss säga svensk sommarvärme, och ett förvånansvärt lugn trots turistmängden. Kor och hästar betar i det fria. Även åsnor och alpackor stöter man på bland ett par restauranger och försäljningsställen. Vill man kan man sedan vandra vidare längs stigar i olika väderstreck och snart bli utan annat sällskap än det man valt.

Eller också har man tagit sig hit upp för att skärmflyga. Jag har aldrig tidigare sett dessa sportutövare i ansiktet, så att säga. Aldrig kommit dem närmare än här. Uppenbarligen erbjuder Monte Baldo ypperliga omständigheter för bergsflygning, och här fanns både tjejer och killar som utan minsta tvekan och som den naturligaste sak i världen förverkligade människans dröm om att kunna flyga. Men så var deras vingar inte heller tillverkade av vax och fjädrar.

Det är bara att konstatera: Var tid måste skaffa sig sin egen definition av förhållandet mellan hybris och uppfinningsrikedom.

Nere vid sjön ligger borgen i den mediterrana växtlighet som för oss nordbor så intimt hör samman med bilden av vår längtans mål.

Foto: EJ (klicka för större detaljrikedom!)

Mahlers liv och verk

Under min Italienresa läste jag ännu en bok av den eminente danske essäisten Karl Aage Rasmussen. Hans nyutkomna "Tilnaermelser till Gustav Mahler" (Gyldendal, 2011) presenteras av honom själv som varken en genomgripande nytolkning eller en detaljerat biografisk grundbok. Men om man stryker de reservationer som ligger i "genomgripande" och "detaljerad" så är det just en sådan bok som blandar tolkning och biografi som författaren skrivit. Och den är inte mindre djuplodande för att den är tillgänglig, inte mindre läsvärd för att den inte innehåller någonting radikalt nytt för den som läst andra liknande berättelser om Mahlers liv och verk.

Rasmussen är liksom jag själv starkt påverkad av Mahlers musik sedan länge. Som musikprofessor och kompositör skriver han inte bara utifrån gedigna fackkunskaper utan även med en kärlek till denne man och hans musik som aldrig förlorar sig i distanslöshet eller panegyrik. Texten andas en vilja till förståelse av hur och varför denna musik kunnat bemäktiga sig en så stor plats i den egna själen såväl som i vårt moderna musikliv i stort. Mahlers symfonier tillhör ju de flitigast spelade av alla sedan några decennier tillbaka.

Två saker vill jag nämna som jag särskilt fäste mig vid under läsningen. Det ena handlar om Rasmussens betoning av den medvetna, modernistiska grunden i Mahlers musikskapande. Mahler ville vara - och är - en modern tonsättare med ett modernt (någon kanske skulle säga postmodernt) tonspråk. Det collageartade i hans komponerande, med de ofta bjärt kontrasterande inslagen av musik från livets alla områden - militärmarscher, koraler, serenader, folksånger, jakthorn och trumpetfanfarer, kletzmermusik, barnvisor, dansmusik - var menade att "slå upp dörrarna för livets hela område, erkänna både de högre och lägre sidorna av livet och ta motsägelserna till sig" (min övers.). Och inte bara motsägelserna och ytterligheterna, utan det i grund och botten tvetydiga, mångtydiga, sammansatta. Mahlers musik skapar en känslomässig tvetydighet, inte minst genom dessa "citat" från livets mångfald som på en gång äger sin triviala innebörd och skruvas till ironiska grimaser, som blir till fars och tragedi på en och samma gång. Ingenting av detta hindrar att musiken väcker känslor som skapar det djupaste allvar inom oss, kanske också någon sorts förlösning.

Det andra jag fäste mig vid handlar om vänskapsrelationen mellan Mahler och Richard Strauss, vars betydelse jag inte tidigare kände till. Genom beskrivningen av denna vänskap får Rasmussen tillfälle att karakterisera två vitt skilda personligheter, som visserligen hade en filosofisk (Nietzsche!) och yrkesmässig intressegemenskap (dirigent och kompositör) men till konstitution och kynne var diametralt olika. En vänskap som trots rivaliteten rymde en varaktig ömsesidig respekt.

Mahler var en orolig själ, sårbar och nervös, tyrannisk och barnsligt oskuldsfull, enligt Rasmussens kärnfulla beskrivning. Både hans barndom och vuxenliv var fyllt av smärtsamma upplevelser av konflikter och dödsfall, och hans liv ändades som bekant långt i förtid på grund av en hjärtåkomma. Strauss, däremot, var en jordbunden, stabil, borgerligt självsäker och balanserad natur som överlevde Mahler med 38 år. Strauss satte en ära i att förhandla sig till stora honorar; Mahler brydde sig bara om pengar om och när han saknade dem. Etc.

Strauss slog igenom med tondikten "Don Juan" redan i unga år och hade sedan enastående framgångar framför allt som operakompositör. Mahler hade det tvärtom trögt i portgången som just kompositör och fick först med sin åttonde symfoni en riktigt stor framgång. Trots att Strauss tonspråk var annorlunda förstod han Mahlers storhet och anade kanske också att kollegan skulle få rätt i sin tanke att han var för tidigt ute, att Gustav Mahlers tid skulle komma. Strauss gjorde uppenbarligen vad han kunde som ambassadör för Mahlers musik, och hävdade själv att han banade vägen till offentligheten för sin vän och kollega.

Mahler var i allmän bemärkelse inte religiös, skriver Rasmussen. "Konsten, inte religionen, var föremålet för hans livslånga sökande efter förlösning från förluster, sorg, skuld och lidande". Medan Strauss citeras med följande ord: "Jag har ingen aning om vad jag ska förlösas ifrån".

Så olika kan inställningen vara till både liv och konst. Båda dessa geniala herrar lever dock fortfarande i allra högsta grad genom sina verk - Strauss främst som operakompositör och Mahler som 1900-talets största symfoniker. Och skälet till att Mahler fick rätt i sin profetia om att hans tid skulle komma ligger alldeles säkert i den moderna livskänsla han gestaltar i sin musik. Pendlingen mellan ytterligheter och mångtydigheten i en tillvaro som berövats all naiv självklarhet tillhör de livsvillkor som varje reflekterande människa känner igen. Hur Mahler kommer in i den bilden blir utomordentligt väl klarlagt i Rasmussens fina essä.

Museo Castelvecchio

Hur många konstmuseer jag besökt under årens lopp har jag ingen räkning på, men med den respektabla ålder jag uppnått har det av naturliga skäl blivit ganska många. Några av dem har jag besökt flera gånger, som regel då i städer som i sig själva är historiska museer och därför alltid lika lockande att återvända till.

Man skaffar sig favoriter, och inte endast bland de största och mest berömda konsttemplen i världens metropoler. Jag tänker nu särskilt på några mindre museer, som inte bara för konstverkens skull utan även som helhet erbjuder ett historiskt och estetiskt mervärde. De liknar varandra i det att man förmått utnyttja byggnadens karaktär på ett sätt som skapar en totalupplevelse. Så är det med San Marco-klostret och  Bargello i Florens liksom med Castelvecchio i Verona.

Castelvecchio tillkom på initiativ av Cangrande II della Scala ("cangrande" betyder storhunden) i mitten av 1300-talet. Cangrande I (1291-1329), som grundlade Scaligeri-dynastins ryktbarhet, var en framgångsrik krigare som utökade sin maktsfär ända till Vicenza, Padova och Treviso. Han var också en gynnare av konst, poesi och lärdom och har sålunda även gått till historien som beskyddare av Dante, som efter förvisningen från det politiskt turbulenta Florens under några år fick en fristad i Verona. Han står mycket riktigt staty på Piazza dei Signori (liksom för övrigt i flera andra italienska städer som han besökte under resten av sitt kringflackande liv i exil).

Dante hyllar Cangrande I i "Den gudomliga komedin":

Hos honom får du möta en som präglats
så vid sin födsel av vår starka stjärna
att vida skall hans gärningar berömmas.
-
Hans ädla handlingar skall bli så kända
att inte heller fiendernas tungor
i längden är i stånd att dem förtiga.
På honom och hans ynnest kan du lita;
han kommer att förändra mångas öde
och låta rik och fattig byta villkor.

(Paradiset XVII; 75-77, 85-90. I Ingvar Björkesons översättning, Natur och Kultur, 1983)

Jag ska inte närmare än så gå in på borgens äldsta historia utan direkt ta språnget till efterkrigstiden och dess förvandling till konstmuseum. Det finns ett namn förknippat med denna omvandling, nämligen  Carlo Scarpa, en arkitekt som specialiserade sig just på ombyggnader och som lyckades särskilt väl med Castelvecchio. Det är en fröjd att återkomma till dessa rum som växlar mellan yttre och inre och som förtjänstfullt demonstrerar byggnadens olika sidor från alla möjliga positioner.

På en liten plattform (ett verk av Scarpa) i en av trapporna står den fascinerande ryttarstatyn av Cangrande I. En leende härskare (leendet framgår tyvärr inte av mina bilder här) som dock inte fick något långt liv som härskare och naturligtvis inte heller kunde förverkliga Dantes revolutionära förhoppningar på honom. Han dog i fält efter att offficiellt ha druckit ur en förorenad källa, förmodligen dock förgiftad av fingerborgsblomma (digitalis).

I ett av skulpturrummen står en ståtlig kvinna med en harmonika i famnen. Det visar sig vara St Cecilia, musikens skyddshelgon. I övrigt finns som vanligt många "Madonna col bambino" av mer eller mindre kända mästare, men också mästerverk av sådana som Mantegna, Pisanello, Jacopo Bellini med söner, Lotto, Veronese och Tintoretto.

Och så finns där också Veronas egen Giovan Francesco Caroto (1480-1555), vars ovanliga motiv på en av tavlorna på ett angenämt sätt bryter den massiva religiösa och mytologiska dominansen. Porträtt av pojke med teckning, heter den och visar grabben som glatt visar upp porträttet av den gubbe som han själv åstadkommit. Vem vet, kanske är det pojkens egen bild av Caroto medan han tvangs sitta modell för honom?

Foto: EJ (utom Carotos målning "Porträtt av pojke med teckning")

Broarna i Verona

I Verona flyter Adige i en krum båge kring den gamla stadskärnan, vilket naturligtvis nödvändiggör ett flertal broar. Ett par av dessa härrör från romartid och medeltid och är skönhetsverk i sig.

Den medeltida Ponte Scaligero utgör tillsammans med Castelvecchio en imponerande befästning som i modern tid pietetsfullt omvandlats till ett intagande museum. (Jag återkommer till museet). Bron var tänkt som en sista säker flyktväg norrut i händelse av att de veronesiska härskarna (familjen Scaligero) inte skulle kunna försvara sig mot angrepp utifrån eller kupper inifrån. Andra Scaligero-borgar finns bland annat i Sirmione och Malcesine vid Gardasjön.

Den andra gamla bron - Ponte Pietra (stenbron) - är av romerskt ursprung och av en helt annan karaktär. Dess nätt spända båge med fem valv har ingenting av militant stränghet över sig utan inger idel behag. Ursprunget dateras till ca 100 f.Kr. men bron har kollapsat ett antal gånger och genomgått om- och tillbyggnader fram till 1500-talet. Man antar att den ursprungliga bron genomgående hade de fönsterliknande öppningar som syns i dess äldst bevarade del (till vänster på bilderna).

Ponte Pietra tycks också vara platsen för bröllopsparens bröllopsbilder. Att bron har en särskild plats i veronabornas hjärta började jag även ana av uppgifter i min guidebok. Den nämner i förbigående en sak som nog förklarar sammanhanget.

När de allierade närmade sig Verona i krigsslutet sprängde tyskarna broarna innan de gav sig av. Varken Ponte Scaligero eller Ponte Pietra skonades. Man kunde kanske säga att nazisterna tog den flyktväg norrut som redan Scaligero tänkte på som en sista utväg. Det som efter kriget sedan sker är att man plockar upp de raserade brodelarna ur floden, sten för sten, och sammanfogar dem på nytt. Ett säkert både tidskrävande och kostsamt arbete.

Jag undrar: Finns det så mycket starkare symbolhandlingar än dessa - att på nytt skapa vardagsliv och framtidshopp genom att återställa de gamla broarna till vad de var innan förödelsen?

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara).

Mantova - i grönt och blått

Mantova är en liten stad som omges av vatten och fridfulla grönområden. Floden Mincio vidgar sig i ett sjösystem - Lago Superiore, Lago di Mezzo och Lago Inferiore - som omger staden i tre väderstreck. Här finns parkliknande områden och grusvägar längs stränderna där cyklister, flanörer, joggare, kärlekspar, parkbänksnötare och en och annan fiskare tillbringar en del av sin lediga tid. En picknick i det gröna lämpar sig väl, om man tillfälligt vill byta ut ravioli con zucca (pumpafylld ravioli), ragú på häst eller åsna eller någon annan mantovesisk specialitet mot en medhavd lättare lunch.



Mantova är ännu en av dessa italienska städer lite vid sidan av de mest berömda allfarvägarna som det är lätt att förälska sig i, och av många olika anledningar.

Foto: EJ

Arena di Verona

Jag har varit där förr och återvänder gärna. Närmare bestämt tre gånger, med många års mellanrum, har jag sett en operaföreställning på Arena di Verona. Och alltid Aida. Mer av slump än medvetet valt, men oavsett vilket är det ett bra "val". Just Aida är särskilt lämpad för ett gigantiskt sceniskt uppbåd i det fria. Den väldiga arenan möjliggör hundratals människor (inklusive några livs levande hästar) på scenen och en mångtusenhövdad publik bänkade på de lite obekväma platserna, som emellertid enkelt görs uthärdliga med de sittdynor som finns att hyra eller kan köpas på torget för en billig penning.

Första gången jag var där avbröts föreställningen på grund av åska och mäktiga skyfall. Den här gången gjorde drickaförsäljarna goda affärer i pauserna i den trettiogradiga värmen under en småningom stjärnklar himmel. Föreställningen började i skymningsljus 21.15 och var över först i mörka natten, kl. 1.00.

Man kan ha farhågor för bristande stillhet under en sådan utomhusföreställning. Det märkliga är att ytterst få ljud från de omgivande gatorna tränger in genom de väldiga murarna. Det enda som kan störa är ett eller annat passerande flygplan och de många onödiga blixtarna från den kameraförsedda del av publiken som av någon obegriplig anledning tror att de kan förbättra bilderna med blixt. De skriande tornseglarna lägger man bara märke till medan folk bänkar sig innan föreställningens början; de verkar respektera orkesterdikets företräde när det väl är dags för ouvertyren. Eller också har de redan stigit till de höga höjder där dessa märkliga vackertvädersfåglar tydligen tillbringar natten seglande i sömnen.

En mycket bra föreställning var det inte bara för den spektakulära uppsättningens skull, utan också för det rent musikaliska, för orkesterspelet och de utomordentliga sångarinsatserna under den energiske dirigenten Daniel Oren. Italienska sopranen Micaela Carosi i titelrollen var en för mig ny och angenäm bekantskap, liksom för övrigt motspelaren i rollen som Radames, Marco Berti. Båda är tydligen redan stora sångare på världens stora scener om man får tro nätets presentationer av dem. Båda har vackra röster, kraftfulla när det behövs men framför allt med den där bel canto-lystern och den italienska glöd som ska till för att Verdi ska komma till sin fulla rätt.

Och när Oren slår av det sista ackordet, alldeles innan applådåskorna bryter ut, prövar en man någonstans högt upp i raderna den utmärkta akustiken:

- Viva Verdi!

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

Palazzo Ducale, Mantova

Mantovas Palazzo Ducale är som jag tidigare nämnt ett omfattande byggnadsverk, i själva verket ett konglomerat av palatsbyggnader med flera borggårdar och trädgårdar och ett kastell (Castello di San Giorgio) med vallgrav och allt. Det rör sig om fem hundra rum med en sammanlagd yta på 32 000 kvadratmeter. I ett av tornrummen i kastellet finns det berömda Camera degli Sposi med Mantegnas mästerliga fresker av hovets härskare Ludovico II Gonzaga med familj. Ätten Gonzaga regerade för övrigt Mantova oavbrutet från 1328 ända fram till 1707.

Palatset rymmer en mängd konstskatter utöver Mantegnas fresker, bland annat en berömd målning av Rubens och underbara gobelänger designade av Rafael.

Här följer några av de foton jag tog av exteriörens många fantasieggande sidor.

Foto: EJ