Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 25 juli 2011

Massmördarens sak

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande, färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

4 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Du skriver klokt och insiktsfullt. Även ensamma galningar lever i ett samhälle och dess klimat.
Om jordmånen för folk som Breivik skriver Ola Larsmo I dagens DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord

Einar J sa...

Tack Lennart!
Ja, klimat och jordmåner kommer alltid att finnas, åt både höger och vänster. Och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det är när en svartvit världsbild med revolutionärt våld som lösningen på samhällsproblemen predikas(ofta med det "hatspråk" som Ola Larsmo talar om) som "galningarna" anmäler sig. Några av dem kommer inte att nöja sig med enbart predikningar.

Förvisso är språk och föreställningar handlingsberedande. Ändå är jag övertygad om att terrorhandlingar av detta slag är kontraproduktiva i våra stabilt demokratiska samhällen, där det i mångfalden av "klimat" inte är de hatiska och extremistiska som kommer att gynnas av fega massmördares vansinnesdåd.

Denne Breivik påminner mig om 70-talets tyska och italienska vänsterterrorister (RAF respektive Brigate Rosso) som också inbillade varandra att de genom terror skulle kunna provocera fram det demokratiska (kapitalistiska) samhällets sönderfall och därmed bereda vägen för ett revolutionärt övertagande. De lyckades under en tid genom ett antal symboliskt väl valda mord och bombmål vinna en del sympatier även hos en del vänstermänniskor som själva inte var aktivister, men som delade världsbilden och samhällsanalysen.
Kanske är jag för optimistisk, men att Breiviks agerande på motsvarande sätt nu skulle vinna sympatier hos högermänniskor, "konservativa", islamkritiska eller ens starkt främlingsfientliga personer håller jag för mindre sannolikt. Därtill är hans agerande, oavsett bekännnelserna i manifestet, alltför vanvettigt.

Det hindrar inte att det finns skäl att stå upp mot ett språkbruk som ligger hetsen nära. Eller med andra ord att så gott man kan bidra till ett demokratiskt klimat.

Klinkmann sa...

Du tar upp något som jag tror är bland det svåraste men också viktigaste när man ska försöka analysera - förstå är kanske för svårt - det som hände i Norge. Alltså detta med dubbelheten i detta, dualismen som finns här: dubbelmotivet (som kan avläsas i termer av borgerlig prydlighet/modemedvetenhet/iskall massmördare/psykopat/narcissist) som kan få en att tänka på fiktiva gestalter som Dr Jekyll & Mr Hyde eller varför inte ur nyare Hollywood-underhållning Harvey Dent/Two Face och The Joker i Batman-filmen The Dark Knight.

I skolskjutningarna liksom i terrordåden i Oslo maskerades tydligen det psykiska illamåendet hos gärningsmännen som fantasier om en allsmäktighet. Slutresultatet tycks handla om en hämndfantasi, i skolskjutningarna också om ett slags utvidgat självmord, en händelsekedja avsedd att åstadkomma maximal massmedial resonans, eller rekyleffekt. I det avseendet påminner dåden inte bara om tidigare både verkliga och fiktiva politiska attentat i USA, men också om 9/11. Begreppet massmedial synlighet blir en nyckel både ur förövarnas synvinkel och när man ska försöka förstå det skedda.

I Oslo var den ”spontana” förförståelsen av händelsen att det handlade om ett jihadistangrepp av något slag, en spekulation som snabbt kom på skam. Förövaren i Oslo har som jag ser det tillämpat en logik som beskivits för mer än 100 år sedan av den franske sociologen Gabriel Tarde. Genom imitation och innovation har förövaren sökt och åstadkommit maximal uppmärksamhet. Det som framstår som utmärkande för dåden är dels den oerhörda grymheten och omfattningen av terrorn, men också målmedvetenheten i planeringen av dåden, den tidsmässigt koordinerade kombinationen av bombdåd och massaker på två platser (den finske terroristforskaren Teemu Sinkkonen har påpekat att Oslodådåden kombinerar en för skolskjutningarna typisk dynamik med terrorism) och hemlighållandet av någonting som vad gäller script har tydliga likheter med Hollywood (filmer som The Dark Knight, A History Of Violence, Dirty Harry, No Country for Old Men). Att terroristen/massmördaren länge levt i ett privat fantasy space framstår som uppenbart. Att förövarens åsikter ingår i en global (västerländsk) pool av populistiskt, antimodernt och invandrarfientligt ressentiment är tydligt. Att som du Einar säger språk och föreställningar är handlingsberedande innebär så vitt jag kan se att också alla de som skapat och skapar en retorik av det här slaget har all orsak att fråga sig hur fördelningen av den moraliska bördan i detta fall egentligen ser ut.

Också media, med sin djupt tudelade attityd vad gäller den här typen av händelsebevakning, får ta sitt ansvar. I samband med skolskjutningarna i Finland konstaterade mediaforskarna Salli Hakala och Johanna Sumiala att det i botten på den mediala logiken låg en rörelse, förflyttning från ett medium till ett annat, något som öppnade för en närmast ändlös repetition och recycling av de journalistiska alstren. Genom att upprepa, recycla och sprida nyhetsmaterial utan avbrott under de första dagarna efter händelserna kom mainstream media att vidarebefordra förövarnas berättelser åt läsarna och tittarna och därmed skapa rädsla på sina egna kanaler och sidor. I den finländska Rundradions huvudnyhetssändning pekade Jokela-förövarens vapen uppepade gånger mot varje tittare, konstaterar Hakala och Sumiala, och tillägger att samma parxis gällde i samband med Kauhajoki-händelserna. De två forskarna skriver att media, genom att lyfta fram förövarna, gjorde dem till obestridda centralfigurer i sina berättelser, men också till samhälleliga aktörer som fick en huvudroll på de nationella mediernas bästa sändningstider och mest synliga platser. Och, kunde man tillägga, för ett kort ögonblick, också i internationella media. Samma fenomen kan man nu studera ännu mycket tydligare i det norska fallet.

Einar J sa...

Tack för kommentaren!
Efter en veckas bortavaro har jag först nu återvänt till bloggen för ännu en kommentar i det här ämnet.
Vi får väl avvakta utredningsresultaten innan analysen kanske kan fullföljas med någon ytterligare begriplighet i detta fall.
Tills vidare förefaller det mig vara ett fall av grav personlighetspatologi som befruktats av en elakartad variant av den fanatism som odlas i samhällets ytterkanter.
Den "ideologi" som Breivik redovisar är uppenbarligen i långa stycken "populistisk" med anknytning till främlingsfientliga strömningar i Europa, men det som skiljer ut honom (och hans sympatisörer) från den stora massan av populistisk reaktion är att han utgör en spegelbild av sin mest extremistiska "fiende".
Det som förenar den revolutionäre contra-jihadisten och den revolutionäre islamisten är just tron på nödvändigheten av terroristiskt våld, en aktivism bortom de demokratiska spelreglerna.
Och massmedia erbjuder som sagt den scen som terroristen medvetet spelar med. Ett vad jag kan förstå olösligt problem i våra öppna samhällen.
Vad gäller det moraliska ansvaret för det som hänt menar jag att det inte kan fördelas på andra än sympatisörer till dessa och andra liknande terrorhandlingar. Det språkbruk som stimulerar sådana handlingar bottnar som regel i ett dehumaniserat sätt att tänka om den andre och en övertygelse om att ändamålet helgar terrormedlet. Den sortens tänkande bör vi förstås alltid vara vaksamma mot.