Mahlers liv och verk

Under min Italienresa läste jag ännu en bok av den eminente danske essäisten Karl Aage Rasmussen. Hans nyutkomna "Tilnaermelser till Gustav Mahler" (Gyldendal, 2011) presenteras av honom själv som varken en genomgripande nytolkning eller en detaljerat biografisk grundbok. Men om man stryker de reservationer som ligger i "genomgripande" och "detaljerad" så är det just en sådan bok som blandar tolkning och biografi som författaren skrivit. Och den är inte mindre djuplodande för att den är tillgänglig, inte mindre läsvärd för att den inte innehåller någonting radikalt nytt för den som läst andra liknande berättelser om Mahlers liv och verk.

Rasmussen är liksom jag själv starkt påverkad av Mahlers musik sedan länge. Som musikprofessor och kompositör skriver han inte bara utifrån gedigna fackkunskaper utan även med en kärlek till denne man och hans musik som aldrig förlorar sig i distanslöshet eller panegyrik. Texten andas en vilja till förståelse av hur och varför denna musik kunnat bemäktiga sig en så stor plats i den egna själen såväl som i vårt moderna musikliv i stort. Mahlers symfonier tillhör ju de flitigast spelade av alla sedan några decennier tillbaka.

Två saker vill jag nämna som jag särskilt fäste mig vid under läsningen. Det ena handlar om Rasmussens betoning av den medvetna, modernistiska grunden i Mahlers musikskapande. Mahler ville vara - och är - en modern tonsättare med ett modernt (någon kanske skulle säga postmodernt) tonspråk. Det collageartade i hans komponerande, med de ofta bjärt kontrasterande inslagen av musik från livets alla områden - militärmarscher, koraler, serenader, folksånger, jakthorn och trumpetfanfarer, kletzmermusik, barnvisor, dansmusik - var menade att "slå upp dörrarna för livets hela område, erkänna både de högre och lägre sidorna av livet och ta motsägelserna till sig" (min övers.). Och inte bara motsägelserna och ytterligheterna, utan det i grund och botten tvetydiga, mångtydiga, sammansatta. Mahlers musik skapar en känslomässig tvetydighet, inte minst genom dessa "citat" från livets mångfald som på en gång äger sin triviala innebörd och skruvas till ironiska grimaser, som blir till fars och tragedi på en och samma gång. Ingenting av detta hindrar att musiken väcker känslor som skapar det djupaste allvar inom oss, kanske också någon sorts förlösning.

Det andra jag fäste mig vid handlar om vänskapsrelationen mellan Mahler och Richard Strauss, vars betydelse jag inte tidigare kände till. Genom beskrivningen av denna vänskap får Rasmussen tillfälle att karakterisera två vitt skilda personligheter, som visserligen hade en filosofisk (Nietzsche!) och yrkesmässig intressegemenskap (dirigent och kompositör) men till konstitution och kynne var diametralt olika. En vänskap som trots rivaliteten rymde en varaktig ömsesidig respekt.

Mahler var en orolig själ, sårbar och nervös, tyrannisk och barnsligt oskuldsfull, enligt Rasmussens kärnfulla beskrivning. Både hans barndom och vuxenliv var fyllt av smärtsamma upplevelser av konflikter och dödsfall, och hans liv ändades som bekant långt i förtid på grund av en hjärtåkomma. Strauss, däremot, var en jordbunden, stabil, borgerligt självsäker och balanserad natur som överlevde Mahler med 38 år. Strauss satte en ära i att förhandla sig till stora honorar; Mahler brydde sig bara om pengar om och när han saknade dem. Etc.

Strauss slog igenom med tondikten "Don Juan" redan i unga år och hade sedan enastående framgångar framför allt som operakompositör. Mahler hade det tvärtom trögt i portgången som just kompositör och fick först med sin åttonde symfoni en riktigt stor framgång. Trots att Strauss tonspråk var annorlunda förstod han Mahlers storhet och anade kanske också att kollegan skulle få rätt i sin tanke att han var för tidigt ute, att Gustav Mahlers tid skulle komma. Strauss gjorde uppenbarligen vad han kunde som ambassadör för Mahlers musik, och hävdade själv att han banade vägen till offentligheten för sin vän och kollega.

Mahler var i allmän bemärkelse inte religiös, skriver Rasmussen. "Konsten, inte religionen, var föremålet för hans livslånga sökande efter förlösning från förluster, sorg, skuld och lidande". Medan Strauss citeras med följande ord: "Jag har ingen aning om vad jag ska förlösas ifrån".

Så olika kan inställningen vara till både liv och konst. Båda dessa geniala herrar lever dock fortfarande i allra högsta grad genom sina verk - Strauss främst som operakompositör och Mahler som 1900-talets största symfoniker. Och skälet till att Mahler fick rätt i sin profetia om att hans tid skulle komma ligger alldeles säkert i den moderna livskänsla han gestaltar i sin musik. Pendlingen mellan ytterligheter och mångtydigheten i en tillvaro som berövats all naiv självklarhet tillhör de livsvillkor som varje reflekterande människa känner igen. Hur Mahler kommer in i den bilden blir utomordentligt väl klarlagt i Rasmussens fina essä.