En port till ett hus i långsamt förfall

Italiensk stadsbebyggelse är numera i stor utsträckning stilenligt upprustad och renoverad, särskilt i de centrala delarna där museala och kommersiella intressen försöker samsas. Ibland dock endast delvis renoverad, så att gatuplanet med dess skyltfönster blandas med byggnadens i övrigt lite härjade utseende på det där sättet som får modemagasinens fotografer att gå i spinn. Ungt och moderiktigt mot en bakgrund av tidlös skönhet i chict förfall.

Går man utanför själva centrum i fortfarande mycket gamla kvarter kan det se lite annorlunda ut. Man stöter på sin höjd på enstaka småbutiker som säljer garner, husgeråd eller frukt och grönt. Och där kan det hända att man får syn på ett hus, eller kanske i första hand en port, som i sitt tillbommade och medfarna tillstånd väcker fantasin till liv. Tevjes sång i Spelman på taket tonar upp inom en: Om jag hade pengar, jaba-daba-daba-daba-dabadi...

Var håller månne ägaren till detta hus hus? Någonting säger mig att han eller hon övergett det, om än kanske inte för evigt. Arvingarna står utan råd? Eller kanske är innandömet upprustat till en så stor kostnad att pengarna inte räckte till fasaden?

Vem valde denna maskaron över sin port, och vem ville säga vad med den ellipsformade medaljongen, där akantusbladen slingrar sig kring en gåtfull gestalt - en hund försedd med visir (?) men som i visirets förlängning samtidigt verkar vara en grip?

Tidens gång i mur, puts och trä, det sakta vittrandet i relativt beständiga material, äger en sällsam skönhet som dock inte är undantagen alltings förgänglighet. Det här huset måste ses över innan förfallet går för långt och gör även den i Italien gedigna sakkunskapen i restauration maktlös.

Om jag hade pengar... Nästan varje resa jag gör brukar jag hitta sådana här objekt för min fantasi om restaurering av ett gammalt hus i sydeuropa, helst Italien. Den här gången var det i Verona, på vägen upp till Giardino Giusti.


Foto: EJ. (De båda övre bilderna är från Mantova, den nedre från Verona).