Resa i Andalusien (3): Cordoba

Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 

De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 

Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.

Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.

Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.

En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 

Foto: EJ

Wienfilharmonikerna på besök

Wien, Wien, nur du allein... Kommer på mig att jag går omkring och gnolar på den kända melodin som ville jag på så vis harangera inte bara staden utan stadens enastående filharmoniker. Jag hörde dem i Konserthuset i onsdags kväll och en stilla eufori sitter fortfarande i. Mahlers femma stod på programmet jämte Leonard Bernsteins första symfoni, och för första gången i mitt liv hade jag säkrat biljetter ett helt år i förväg. 

Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna. 

Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.

Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.

Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.

Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper. 

Foto:EJ

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?

Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

Resa i Andalusien (2): Flamenco

Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?

Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.

Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.

Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren. 

Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.

Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.

Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.

Foto: EJ

Resa i Andalusien (1): Alhambra

Sent omsider blev den av, resan till Andalusien. Nu har jag trampat runt kilometervis på de berömda platser i Europa där bokens tre stora religioner präglat kulturen genom århundradena, städer där det moriskt-muslimska blandats med kristet och judiskt på ett sätt som lämnat magnifika spår.

Al-Andalus betecknade de områden som låg under muslimskt herravälde och som återtogs av de kristna först i och med Ferdinand och Isabella. Det var deras äktenskap som förenade Aragonien och Kastilien och lade grunden för den definitiva reconquista som i slutet av 1400-talet även fick Nasrid-dynastin i sydliga Granada på fall. I triumf installerade de sig på slottet Alhambra och anbefallde moskéns omvandling till kyrka. 

Granada, den mångbesjungna staden, är idag ett av de riktigt stora turistmålen i Europa och det främst för att Alhambra finns där. Mängder av resenärer med förbeställda biljetter guidas runt bland allt det sköna och gåtfulla i salar, patier och trädgårdar. Det som vårdats väl och står kvar visar historiens växlingar - ett världsarv med vittnesbörd om den kombinerade andliga och världsliga maktens obönhörlighet, men också om perioder av relativ tolerans där olika trosuppfattningar kunnat leva sida vid sida.

För första gången på årtionden har jag rest i grupp, vilket har sina för- och nackdelar. Fördelen med rundresan är bekvämligheten, att man slipper ägna tid och kraft åt att orientera och förflytta sig för egen maskin, att tiden på så vis kan utnyttjas effektivt. Man ges en god överblick över det sevärda, även om informationen och alla intryck samtidigt blir svårare att sortera och smälta om man inte förberett sig ordentligt. Och det var inte utan att jag började känna mig som en kameraförsedd japan, ni vet, en i den där flocken som likt en rännil strömmar genom gränderna och knuffas om utrymmet vid bästa utsikten.

Nåja, mestadels var det trots allt gott om plats, och just Alhambra och Generalife reglerar antalet besökare på ett sätt som förhindrar trängsel. När man står vid tröskeln till patio de los leones kan man tämligen obehindrat beundra de gracila marmorpelarna och bortom dem de tolv lejonen kring fontänen i salens mitt utan skymmande murar av besökare.

Det blir med nödvändighet ett ganska ytligt närmande till alla dessa konstskatter om man betänker all den kunskap som ligger förborgad i både arkitektur och ornamentik och som man först i efterhand får fördjupa sig i med hjälp av illustrerad litteratur. Men blandningen av muslimsk byggnadskonst, högrenässans och andra stilar som passerat genom århundradena är lätt att ta till sig och beundra enbart utifrån dess bländande skönhetsvärden. Den centrala patio vars bassäng kantas av myrtenhäckar är ett gott exempel.

Inskriptioner runt väggar och fontäner bär på korancitat och poesi som undgår en och flyter samman med de utsökt harmoniska mönster i mosaik, cederträ, kakel och stuck som ersätter bilderna, helt i enlighet med den muslimska traditionens bildförbud. 

I ena taket fint utskuret trä som i en praktfull stjärnhimmel, i det andra i stället mocárabe, ett vaxkakeliknande valv eller kupol av stuck som troligen härmar grottors stalaktiter. Och förutom patiernas öppenhet mot himlen de få men förtrollande ljusinsläppen i salarna.

Generalife, kungens sommarresidens med palats och trädgårdar, ligger på ett angenämt gångavstånd kantat av cypresser strax ovanför Alhambra. Även här är det bassänger och fontäner, blomsterrabatter och odlingar som jämte bedårande utsikter mot Alhambra och Granada fångar blicken, vart man än vänder den.

När jag skriver detta och tänker tillbaka på min rundvandring i de här storslagna anläggningarna är min omedelbara reaktion att jag borde återvända. Det finns så mycket ytterligare att hämta, och att återuppleva det som bilderna här vittnar om med fördjupade kunskaper i bagaget vore garanterat mycket berikande.

Foto: EJ (klicka på bilderna för förstoring!)

Andalusien väntar

Vårens resa går till Andalusien. Äntligen ska den resan bli av. Jag har länge nog önskat bese detta kulturhistoriskt så viktiga hörn av Europa, med platser som Sevilla, Granada, Cordoba och Cadiz. Förutom morisk arkitektur, flamenco och försommarvärme bespetsar vi oss på sydspanska delikatesser och inte minst att få utbilda oss i de sherrysorter som hör till regionens specialiteter.

Till den stämningsskapande förberedelsen hör förstås att lyssna till musik. Manuel de Falla, född 1876 i Cadiz, är det givna förstahandsvalet. Med sin starka anknytning till folkliga källor, inte minst flamencon, representerar han Andalusien mer än någon annan. "Nätter i spanska trädgårdar" lär vi inte få uppleva, men förhoppningsvis ändå i dagsljus. 

Första satsen i nyss nämnda verk ska ju återspegla Generalife, den borg- och trädgårdsanläggning som ligger i anslutning till Alhambra i Granada, medan den tredje och sista satsen beskriver trädgårdarna i dalsidorn vid Cordoba. de Falla bodde i Granada på 20-talet, men flydde undan Franco-regimen till Argentina när vännen Federico Garcia Lorca arresterades och avrättades. Här en av Lorcas vackra dikter: 

Gryning

Men som kärleken

är sångerna

blinda

Över den gröna natten

lämnar sångerna

spår efter

glödande lilja

Månens köl

river upp violetta moln

och pilkogren

fylls av dagg

Ack, men som kärleken

är sångerna

blinda

(Tolkning av Ingmar Simonsson/Martin Tegen)

Grammofonmusiken - en tidsresa

Numer hamnar jag allt oftare i tankar på tidens flykt. Bläddringen i minnenas olika album blir vanligare än framåtblickande visioner. Det har naturligtvis med åldern att göra - den tredje, som det med en skonsam omskrivning heter.

Ett sätt att med andra försöka dela ett utvecklings-perspektiv, den där känslan av länge sen men ändå som igår, har väl alltid varit att säga någonting i stil med: "Jag minns ju när Saab hade delad framruta och en utfällbar pil för körriktningen". Eller som de som nu är i yngre medelålder kanske kommer att säga: "Jag minns ju när man ringde telefonsamtal med nummerskiva i en kiosk på stan".

Man vill på ett eller annat sätt markera att mycket har hänt på den korta tid man levat, vilket då samtidigt kan te sig som en mycket lång tid. Jag tänker exempelvis på de olika former för teknisk musikåtergivning som jag själv varit med om. 

Faktum är att min skivlyssning började med den vev- eller resegrammofon (båda benämningarna lika adekvata) som syns på ovanstående foto, där ett par av mina småsyskon staterar som uppmärksamma lyssnare. Det var 50-tal, bilden är från senare delen. Det var stora svarta 78-varvsskivor av schellack, så kallade stenkakor, som man absolut inte fick tappa i golvet. Apparaten var en helt mekanisk sak som vevades upp så att skivtallriken drevs av en fjäder i en inställbar hastighet, vanligtvis 78 varv per minut. Skivorna var mestadels gamla, inspelningarna ofta från 40-talet, och tekniken sjöng verkligen redan på sista versen.

Jag kan än idag känna av rörelsen för att hantera den ledade och lustigt svängbara tonarmen med ljuddosan och stiftet, hur det tarvades finmotorisk skicklighet för att försiktigt landa den i skivans periferi. Stift av stål måste bytas efter ett visst antal spelningar och de oanvända förvarades i en liten metalldosa. Slitna skivor med allt mer bristfällig ljudåtergivning. Jag minns raspet och knastret, men också fantastiska röster som för evigt stannat i minnet.

Vad lyssnar de till, där de sitter på knäna vid den förunderliga maskinen? Jag hör tvärs genom decennierna de gamla 78:orna från Hemmets Härold och Sonata. En ung Einar Waermö sjunger "Såsom hjorten trängtar" och "Sjungen Herranom en ny visa". Einar Ekberg och KFUM-kören sjunger Gustav Nordqvists "Men jag hörde en sång" (texten hämtad ur Dan Anderssons dikt "Gillet på vinden"):

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mig att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

Att redan i tidig barndom få höra dessa förnämliga sångare gjorde ett intryck jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Genom raspet och bruset steg röster som vibrerade av - ja, något absolut hänförande och obeskrivligt som lade själva grunden för min känsla för sång och musik. 

Men visst, det kan lika gärna ha varit något klämmigt som "Bland Ovikens fjällar" med Lapp-Lisa som de lyssnar till. Vad det än var påminner mig fotot om hur det började, också för att man i det övre vänstra hörnet skymtar den tramporgel som jag lärde mig spela på.

Sen kom vinylen, först EP och därefter LP. Skivspelaren blev elektrisk och pickupen något enklare att hantera. Jag började samla EP-skivor redan i slutet av femtiotalet och övergick till LP när det i och med sextiotalet blev det dominerande formatet. LP-skivans epok varade rätt länge och vi är många i min generation som hann fylla många ölbackar eller motsvarande med dessa skivor och deras mer eller mindre konstfulla (eller anskrämliga) konvolut. Jag har ännu inte förmått göra mig av med dem; de finns i hundratal på vinden som om de bidat och fortfarande bidar en ny tid. Märkligt nog är det just vinylen som gör viss comeback i dessa skivdödens dagar.

Så kom åttiotalet och musikspelare för små bandkasetter. Med en Walkman kunde man promenera omkring med musik i örat utomhus och var som helst, en möjlighet som idag blivit till vana, eller till och med beroende, för dem som växt ihop med aggregat för ständig uppkoppling till world wide web.

Högarna av kassetter avlöstes av växande högar av den nya skivan, CD:n, i litet format som man minsann kunde tappa i golvet och till och med trampa på utan att den tog allvarlig skada. Knasterfri, men knappast överlägsen vinylen i ljudkvalitet. Och ändå drogs man med, ovillkorligt. Ny apparatur och ny förvaring. Allt det nya kom ju på CD, och det gamla med. Utvecklingen medförde att man med tiden satt där med CD-dubletter till LP-skivor man redan hade men som man inte längre valde att i första hand spela. 

CD-eran är nu praktiskt taget över, med undantag för klassiskt, märkligt nog. Är det för att klassiskt riktar sig till i huvudsak äldre, konservativa konsumenter? Skivbutikerna försvann samtidigt och nu är det bara nätet som gäller, såväl för handeln som för den streaming av musik av alla kategorier som bolag som Spotify står till tjänst med. 

Och jag måste tillstå att det mest är via datorn jag idag lyssnar till inspelad musik. Det finns för- och nackdelar med det. Även om man förbättrar ljudet via omkoppling till goda högtalare är åtminstone i mitt fall den ordinarie musikanläggningen överlägsen. Å andra sidan: det enorma utbud som till exempel Spotify ger tillgång till gör det möjligt att lyssna till en mängd olika inspelningar av samma verk för jämförelser, och det för en måttlig abonnemangsavgift. 

Den nästintill obegränsade tillgången och tillgängligheten - se där samtidens överlägsna argument. Vilken resa är det inte - från det relativa oberoende som vevgrammofonen med stenkakorna erbjöd (den kunde ju medföras och ställas var som helst) till det fullständiga oberoendet av egna skivor och speciella musikanläggningar. 

Men nog saknar jag känslan i fingertopparna av ett föremål med konvolut och textbilagor, en skiva som åtföljs av ordentlig information i ord och bild. Jag har givetvis kvar mina CD-skivor i hyllor som dock inte längre fylls på i samma takt som tidigare. Och de välhållna och sedan decennier ospelade LP-skivorna de står som sagt på vinden och väntar på en ny vår som deras ägare tvivlar på att den kommer. 

Behövs en litterär kanon?

I samband med DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) årsmöte den 25 mars var författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson inbjuden att tala över ämnet ”Behöver vi en litterär kanon?” Frågan har varit och är kontroversiell men en fortsatt diskussion borde vara möjlig menade han och betonade att en litterär kanon har med minne, läsning och skapande att göra. Kritiken främst från feministiskt och postkolonialt håll (om mansdominans och eurocentrism) har varit viktig men borde inte föranleda ett förnekande av begreppet. 

En kanon är historiskt sett ett starkt normgivande rättesnöre och går tillbaka på urvalet av de "kanoniska böcker” som Bibeln utgör. En modern, profan kanon skulle dock inte präglas av en sakral syn på texterna, utan genomsyras av kritiskt tänkande och vara fullt möjliga att ifrågasätta.

Vad händer om man inte vill kännas vid kanon? Olsson hävdade att det inom skolvärlden finns styrdokument som visar att det under senare tid skett en medveten ”avkanonisering", om än med förhinder. Det finns fortfarande listor på vad som ska läsas, en dold kanon som inte är mindre mansdominerad och dessutom ofta är historielös med tonvikt på ung litteratur.

En kanon är en fastställd norm av erkända och förebildliga texter som representerar en kärna av viss varaktighet. Samtidigt ska den inte vara statisk utan kunna ge rum för omtolkning. Hur läsningen, mottagandet, sker är av stor vikt. Läsningen bör vara kritisk och skapande; det aktiva minne som en kanon utgör möjliggör fördjupning, förändring, vidgning. En kanon ska kunna expanderas.

Olsson menade vidare att det är fullt möjligt att omfatta både varaktighet och föränderlighet, framför allt i det han kallade för ”omläsbarhet” – nya sätt att tillägna sig litteraturen. Tiden får avgöra vad som kvarstår.

Olsson sammanfattade med att ange fyra saker som han menade borde känneteckna en modern kanon:

1. Verken bör äga universalitet, och alla bör kunna tillägna sig dem. Exempel: Homeros, Dante, Shakespeare, Strindberg, Astrid Lindgren.

2. Verken bör äga förmågan att väcka förundran.

3. Verken kännetecknas av varaktighet genom omläsbarhet.

4. En kanon utvidgas ständigt – den består av en kärna plus nytt. Den nationella inriktningen förskjuts mot internationalism.

Förebilder måste finnas och göras tillgängliga. Begreppet kanon ska dock förstås icke-sakralt, syftande till aktivt läsande med ständiga frågor till texten. En litterär kanon utgör det minne som krävs för att vi ska förstå vad ett epos, ett drama, ett poem är.

Min kommentar: 

Med de riktlinjer för en kanon som Olsson drar upp borde förslaget inte vara så kontroversiellt. Den nationalistiska strävan som en del befarat som drivkraft är som synes inte poängen, utan ett säkrande av ett gemensamt minne av litteratur av bestående värde. En öppen och dynamisk kanon vore rimligen att föredra framför en dold och godtycklig som negligerar och i värsta fall förnekar kärnan.

(Referatet av föredraget har även publicerats på DELS hemsida).

Foto: EJ

Att vara sig själv - nog

De stora klassikerna brukar man kunna lita på, också när det gäller teater. Shakespeare, Moliere, Ibsen, Strindberg, Tjechov, Beckett och några till. Om jag står i valet och kvalet mellan konsert och teater och till sist ändå väljer det senare brukar det som regel handla om någon pjäs av nyss nämnda. Visst finns det självsvåldiga uppsättningar som kan göra en besviken, men när ett Ibsendrama får odelat lysande recensioner, som nu Michael Thalheimers iscensättning av "Peer Gynt" på Dramaten, så väljer jag som omväxling gärna teatern.

Jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller läst detta berömda skådespel tidigare (Ibsen själv trodde mer på det som läsdrama). Men Peer och några av de övriga kring honom - Mor Åse, Solveig, Anitra, Dovregubben (Bergakungen) - finns bland mina dunkelt kända mytologiska gestalter, om inte annat så till namnet och på grund av Edvard Grieg. 

Ibsens inspirationskällor var två: dels de folkliga myter och legender som han nyttjade, dels Goethes "Faust" som han ville skapa en nordisk pendang till. Resultatet blev en märklig blandning av nordisk saga och versdrama om en människas livsresa.

Den här uppsättningen är scenografiskt sparsmakad, som så ofta numera. En skog av glimmande stänger upptar större delen av den roterande scenen och ur den lösgör sig de olika bifigurerna och utmanar Peer, som själv oftast befinner sig på en centralt placerad piedestal i mer eller mindre dramatiska positioner. Elektronisk musik pulserar, ibland som svagt bakgrunds-flimmer, ibland så starkt att basljuden känns av rent fysiskt.

Erik Ehn gör en imponerande insats i den krävande huvudrollen, men även ensemblen i övrigt har regisserats till en lidelsefull aktion som ibland blir onödigt uppdriven och högljudd på bekostnad av texten. Efter paus fann jag mig bäst tillrätta; föreställningen växte ju längre den led. 

Vad är det då med denne Peer Gynt som gör honom så anmärkningsvärt modern trots att han sagolikt kommer ridande ur norska fjällskogen på en rentjur i ett fjärran 1800-tal? Jo, han kämpar med frågor om vägval och vem han är och beter sig därvid både lögnaktigt och självbedrägligt - ömsom en ynklig självplågare och ömsom i stället upphöjd kejsare i sin egen megalomana föreställningsvärld. Han är ett egoistiskt troll och samtidigt sårbar människa. 

Här finns bland annat den berömda strofen om löken som metafor för de livsstadier eller lagrade identiteter som Peer försöker komma till rätta med, löken som sönderfaller i enbart skal. Hör här (i Lars Forssells översättning):

Det var mej en ohygglig massa lager!
Kommer aldrig själva kärnan i dagen?
(Plockar sönder hela löken)
Nej fan om den gör! Till det innersta inne
är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre.

Ett drama om otillräcklig självtillräcklighet således, en dikt om oresonligt begär och jakten på tillit, något att hålla sig till. I brist på den varan hänger sig Peer åt drömmar, drabbas av hybris, blåser upp sig, förtvivlar och inser att han förletts till det trollaktiga: att vara sig själv - nog. Det är Dovregubben som till sist avslöjar honom: Peer Gynt har anammat det där lilla ordet som skiljer människornas flock från trollens. En skillnad som handlar om strävan att vara sig själv som hel och sann, hur den nu låter sig realiseras.

Mer relevant än så i identitetsjaktens tid kan väl ett drama knappast bli. Jag skulle gärna se det igen, men försöker i första hand som läsare repetera en del avsnitt i den norska utgåva jag har i min bokhylla.

Omgiven av lagren av sitt avskalade liv tvingas Peer konstatera:

Livet, som det kalles, har en rev bak Øre.
Men griper en til, setter Mikkel på spring,
og en fanger noe annet - eller ingenting.

Peer slutar i Solveigs famn, vaggad som ett barn, i begäret efter det vi känner igen som "das Ewig Weibliche" (i Goethes "Faust"). Ja, Peer gömmer sitt huvud i hennes sköte, som ville han återgå till moderlivet. Och det är inte Thalheimers påhitt, det finns som anvisning hos Ibsen själv: "Han klynger seg fast og skjuler ansiktet i hennes skjØd". Medan Solveig sjunger:

Jeg skal vugge deg, jeg skal våke; - sov och drØm du gutten min!

Foto: Sören Vilks

Långfredag

Påsk. Långfredag igen. Tiden går och den går fort, även om våren segdrar. Vädergudarna gäckar och bedrar genom att låta solen skina mitt på dagen. Dagsmeja där solen kommer åt, i skuggan kallt. Men innan uppståndelsens dag ska väl ändå de grusiga isknölarna i vägkanterna ha sjunkit ner till frasig sörja.

Påsk. Och jag firar enklast hemmavid med Giovanni Battista Pergolesi, hans "Stabat mater". Det finns rätt många som han, flitiga och kompetenta tonsättare vars gärning bara blev allmänt känd genom ett enda verk: ett smärtsamt drama sett från Marias synvinkel vid korsets fot. Svidande vackert för oss som åhörare och betraktare vid sidan om. 

Vidit suum dulcem natum moriendo desolatum dum emisit spiritum För mycket smak av opera tyckte patern, men vi behöver nog den smaken. Sonen ljuv men övergiven såg hon dö och ensam bliven när han gav upp sin anda. När detta sjungs är vi redan i mitten av sörjandet. Och snart ber Maria också om att få bära sonens lidande (Fac ut portem...). Men redan inledningens duett mellan sopran och alt är så smältande vacker att all is kan tänkas bort. Undra på att detta verk fått det mottagande det fått genom århundradena. 

Den tuberkulöse Pergolesi ligger och dör i Neapel 1736. Sina sista veckor i livet ägnar han detta verk. Han hinner sätta de sista tonerna. Och den avslutande duetten är om möjligt ännu vackrare än inledningen.
Quando corpus morietur fac ut animae donetur paradisi gloria. Amen
När jag kroppsligen skall sluta, jungfru, låt min själ få njuta av paradisets värma! Amen.

Givetvis har denne mästare inom den italienska barocken lämnat efter sig mycket annat värt att lyssna till. "Salve Regina", till exempel.

Översättningarna från latin är gjorda av Ulf Swedjemark.

En serenad och en mässa

Daniel Harding hade samlat Berwaldhallens styrkor - SRSO och Radiokören - plus gästande sångsolister i lördagens konsert med Mozarts ofullbordade Grosse Messe i c-moll, K 467 som huvudnummer. Det är Mozarts främsta sakrala verk, ett sannskyldigt kraftprov i barock stil som inte lämnar något övrigt att önska vad gäller konstförfaren kontrapunkt. Men mer än så - skönsång av guds nåde från en kvartett solister och en mångstämmig dubbelkör.

Att Camilla Lundberg i DN hade vissa invändningar mot både den ena sopranen, körens insatser och det "gravitetiska" i Hardings tolkning förbryllar mig, eftersom jag som regel brukar vara rörande överens med henne. Kan vi verkligen ha varit på samma konsert? Samma program gavs första gången redan på fredagen, så möjligen är det en del av förklaringen.

Jag tyckte nämligen att det kraftfullt gravitetiska i körens "Qui tollis peccata mundi" var mer gripande än jag någonsin tidigare hört det. Det ska vara tyngd i de här massiva, fallande tongångarna, för här är vi vittne till Guds Lamm i en grym procession mot avrättningsplatsen. Ljuvliga "Et incarnatus est", som skrevs speciellt för hustrun Konstanze, är motpolen och sjöngs av Elisabeth Breuer med precis den kärleksfulla sirlighet som den graciösa melodin fordrar.

Det stämmer att mässan i det här framförandet tydligt visade att den rymmer både en närmast operamässig dramatik och den tyngdlöshet som vi kanske har lättast att associera Mozart med.

Att programmet dessutom innehöll en sprallig liten symfoni av Mozart, nr 32 i G-dur, K318, samt ett av Benjamin Brittens allra finaste verk var en bonus jag inte visste om när jag bokade biljetten. "Serenad för tenor, horn och stråkar", op. 31 är en samling tonsatta dikter av Tennyson, Blake, Ben Jonson, Keats med flera. Hornet ensamt inleder och avslutar, med toner som ska spelas på instrumentets "naturtoner" utan hjälp av ventiler. Det ger en speciell karaktär åt musiken, som även i övrigt innehåller dissonanser och klangliga spänningar som tenderar att låta lite falskt, men som samtidigt är förunderligt vackra. Jag är visserligen inte insatt i Brittens produktion som helhet, men misstänker ändå att det här hör till det allra bästa han åstadkom.

Låt mig citera ur programbladet som i sin tur citerar Edward Sackville-West, som menade att serenaden "handlar om natten ... den allt längre skuggan, det avlägsna taptot i solnedgången ... sömnens tunga änglar, men också om den dolda ondskan ... ormen i rosens hjärta, aningarna om synd i människans hjärta."

Jag var mer än nöjd med konserten, och beträffande Britten var ju även Camilla Lundberg positiv. Hon var för övrigt den som för många år sedan genom en entusiastisk skivrecension gjorde mig lika entusiastisk för just detta verk. Oftast överens alltså, men ibland inte.

Foto: EJ

En människa en måndag för mycket länge sen...

Ofta när jag läser vetenskapsrapporterande artiklar i dagspressen, (läs: Dagens Nyheter) slås jag av att jag efter läsningen sitter med fler skeptiska frågor än svar om det som artikeln ville förmedla. Jag skulle kunna skylla på min förhållandevis gedigna utbildning i vetenskaplig metod och dito kritiskt tänkande. Men det kan också ha att göra med att jag inte tagit mig tid att närmare undersöka hur paleontologer, geologer och arkeologer går tillväga när de tidsbestämmer fynd - fossil - som sägs tala till oss från ibland hundratusentals år tillbaka i tiden. Särskilt om fynden angår frågeställningen om när, var och hur vi blev människor med självmedvetande blir jag undrande. 

Jag försöker snabbrepetera mina begränsade grundkunskaper: Geologiska skikt kan tidsbestäm-mas, om än grovt. Kol fjorton och numera annat ännu mer sofistikerat: jag läser att det även finns radiometri, vilket möjliggör tidsbestämning genom mätning av elektromagnetisk strålning. 

Med grovt menar jag att vi rimligen tvingas ställa om tidsmåttet från begripliga månader, år, decennier och sekler - till... ja, till en annan tidsskala och andra enheter. Perioder och epoker, säger då någon som vet, och påpekar att vi befinner oss i kvartärperioden och sedan 11 700 år i epoken holocen. Elva tusen sju hundra, inte tolv tusen sjuhundra femtio? Medan andra vill namnge och datera den del som ligger oss närmast, från 1700-talet och framåt, som antropocen. 

Beteckningarna och tidsmåtten gör det hela nästan lika fantasieggande och ofattbart som astronomi. En tidsresa längs en borrkärna kan tydligen vara lika svindlande som en i rymden; allt beror på vad man kan fatta och förstå av det man ser, av vad man kan höra ett fossil berätta. 

Plötsliga klimatförändringar till följd av ett gigantiskt vulkanutbrott eller en meteorits nedslag, vilken betydelse ska de tillmätas för frågan om evolutionära "språng"? Hur länge varade i så fall det där språnget och mer exakt till följd av vad? Det är ju knappast fråga om att därföremänniskan vaknar upp en måndag morgon vadande i aska och plötsligt ser sig själv som i en spegel. 

Ska vi verkligen förvänta oss att gåtan om det mänskliga medvetandets uppkomst ligger förborgad i en borrkärna från jordens inre?

Osökt kommer jag att tänka på den lysande romanen "Människan uppträder under holocen" av Max Frisch. Jag skrev om den för några år sedan (se vidare här). Jag känner mig ibland som gamle herr Geiser i romanen när han nålar upp små lappar med fakta kring geologiskt avlägsna epoker, samtidigt som han praktiskt försöker hantera sin isolering till följd av ett jordskred och existentiellt sin insikt om att han åldras och att han snart ska ingå i naturens stora omedvetenhet.

Bill Evans i h-moll

Det finns en jazzpianist jag dyrkat mer än alla andra tillsammans: Bill Evans. Han har följt mig, eller snarare jag honom, från unga år och genom decennierna, även efter det att han alltför tidigt, 1980 vid endast 51 års ålder, gick under i sviterna av det drogmissbruk som tagit så många jazzmusikers liv. Fortfarande återkommer jag flitigt till hans många inspelningar. Varje gång slås jag av hans briljans och sensibilitet, som om jag inte redan visste.

Ovanstående bild visar konvolutet till den LP som gavs ut ett par år efter hans död och som spelades in 1977 (och med tre bonusspår även finns på cd), med Eddie Gomez på bas och Eliot Zigmund på trummor. 

Här finns kvintessensen av hans enastående musicerande, såväl i egna kompositioner som i några av de populära melodier som han älskade att förädla och göra till sina.  

Just denna förmåga att göra en vacker melodi ännu vackrare genom lyrisk frasering och harmonisk konstfärdighet har alltid väckt min beundran. Lyssna till exempel på hans version av den irländska melodin "Danny boy" ("Londonderry Air"), som finns på en annan inspelning. Det liknar något jag känner igen från min barndom när enkla andliga sånger av begåvade sångare som Einar Ekberg och Göran Stenlund stundom kunde höjas till uttrycksfull konst. Varje genre har sina mästare som kännetecknas av att de utvinner mer än väntat ur ett grundläggande och till synes ganska enkelt material.

Bland spåren på den här skivan finns ett annat tydlig exempel på en sådan förädling och som därtill genom titeln sticker ut från de övriga. Jag syftar på temat ur filmen och tv-serien MASH, ett stycke som Evans ofta spelade och som har den märkliga titeln "Suicide is painless". Jag minns MASH men inte om, och i så fall hur, denna komedi om ett fältsjukhus i Koreakriget kunde motivera ett sådant påstående.

Däremot är just den titeln intressant sett till albumet som helhet, eftersom flera av melodierna är hommager till några av Evans vänner och anhöriga, bland dem två som faktiskt begick självmord. Den ena är brodern Harry ("We will meet again - For Harry")  - en ömsint ballad med både vemod och hågkomster av lyckliga stunder. Eddie Gomez basspel är viktigt här i dialogen med Evans´ kristalliskt blixtrande reflexer i pianots diskantregister.  

Trots molltonarten framstår även minnet av den andra, den tidigare flickvännen, i försonande ljus ("B-minor Waltz - For Elaine"). Stilla klingar en förstämning som skingras med distinkta toner i luftig, avklarnad diskant. För att slutligen landa, ritardando, i några brutna, skimrande ackord.

Nej, för efterlevande är självmordet ingalunda smärtfritt. Men: "You Must Believe In Spring" och mycket kan sägas "Without A Song" om minnena "Sometime Ago". Skönheten hör till det som består och med musikaliskt bistånd går livet vidare. 

Den lyriska impressionismen är genomgående och jag tror inte att jag tar så fel om jag uppfattar detta album som tematiskt. Det är i alla händelser i samtliga nummer fråga om pianomusik av allra högsta karat.

Svårt är att i ord formulera vad som gör att man så starkt berörs av vissa sensibla instrumentalister och sångare. För min del kan jag bara säga att det knappast kan bli vackrare än så här, 

(Inspelningen kan avlyssnas på både Youtube och Spotify).

Listan: de bästa symfonierna (2)

Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

Filosofer med katt

Jag besökte Vårsalongen på Liljevalchs tillsamman med en god vän som de senaste åren gjort mig sällskap dit. Den blå spårvagnen tog oss sista sträckan i ett råkallt och snömoddigt Stockholm ut till Djurgården och det nyligen varsamt renoverade museet.

Vårsalongen brukar uppvisa god kvalitet och roar inte minst med sin stora variation i ämnen och tekniker, samtidigt som den skvallrar om aktuella trender. Där finns alltid något för alla och ännu mer av sådant som de flesta aldrig annars skulle konfronteras med. Den är kanske den enskilda konstutställning som genom sin bredd och popularitet lämnar det största bidraget till konstintresset. 

Den här gången fastnade jag personligen främst för några kolteckningar (det senaste nya?), oljemålningar samt en grupp skulpturer i terracotta. Och visst får den färgglada, stort och grovt virkade "Kanin med morot", gjord av cirka 350 sönderrivna t-tröjor, priset som den tokroligaste.

Simon H Danielssons kolteckning "Slut" är ett exempel på hur man sparsmakat och lakoniskt med enkla medel kan återge ett urgammalt tema: memento mori. Vem har inte sett den där insekten på rygg i fönstersmygen och kanske låtit synen sjunka in lite mer än vanligt innan dammtrasan fått utplåna bilden?

Men filosoferna med var sin katt i famnen tar ändå första priset (se bilden överst!). Så begåvat att på det här sättet stimulera våra funderingar över konstnärens - Gabriel Jonsson, f. 1987 - tankar om de olika hållanden som var och en av dem uppvisar, hur dessa möjligen sammanhänger med deras filosofiska tänkande och relation till kattdjurets värld. Från vänster ser vi: Immanuel Kant, Martin Heidegger, Hanna Arendt, Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Hildegard av Bingen. De är bara cirka 30 cm höga, men välgjorda och lätta att identifiera.

Kant lyfter den stackars katten med ett tag under frambenen så att hela buken exponeras, som ville han att någon så snart som möjligt tog emot och befriade honom från denna börda. Så där håller man inte en katt om den ska känna sig trygg och bekväm, konstaterar min vän i sällskap. Om detta ska ses som en besk kritik av det rena eller det praktiska förnuftet från såväl vännen som konstnären lämnar jag osagt.

De övriga herrarna håller katten sittande i höger eller vänster (Nietzsche) hand intill bröstet. Marx håller ett stadigt grepp om kattens buk som katten förefaller vilja komma ur, medan den hos Nietzsche verkar mer förnöjd med situationen. Mest gåtfull ter sig en småleende Heidegger med huvudet på sned och med vänstra handen bakom kattens nacke. Har Heidegger här upptäckt en tillgång till varat bortom språket, eller bekräftar han bara sin överlägsenhet med en betvingande gest mot det språklösa djurets nacke? 

Mest naturlig i situationen framstår Nietzsche, han som en gång på en gata i Turin förtvivlad kastade sig om halsen på en illa behandlad häst. Han låter den milt omslutna katten vila i nuet, vara vad den är, djurisk, lugn och observant.

Hanna Arendts katt vilar utsträckt på hennes vänstra underarm medan hon själv tycks fullt upptagen av kommunikation med någon annan. Kanske är det så katten vill ha det, fri att lämna när den vill? Hildegard av Bingen däremot uppträder som förväntat i moderlighetens skepnad. Hon har förväxlat katten med sitt nyfödda barn, trosvisst famnat den madonnelikt. 

Eller vad säger ni själva? Här finns rum för associationer och tydningar.

Till sist en urbota nordisk målning utan nationalistisk slagsida. I skogarnas Sverige står den mäktiga granen som ett emblem för glesbygd och tätnande barrskogsmörker. På avstånd en taggig synrand, i omedelbar närhet ett prydligt grenverksmönster i nyanser av grönaste grönt. Leif Engströms "Gran" är en olja/akryl i stort format, i själva verket i skala 1:1 så att barren och grenarna verkligen ska framträda i all påtaglig blandning av skönhet och ruskighet, om vitsen tillåts.

(Klicka för förstoring av bilderna!)