Florens - konstens paradis

Den snillrike Filippo Brunelleschis märkligaste skapelse, kupolen till Santa Maria del Fiore, är själva signum för ett Florens där osannolikt mycket annat tävlar om att vara det. Även i de trånga gränderna i kvarteren omkring kan man orientera sig med sikte på detta enorma byggnadsverk. Man ser en smal sektor av det ljusa teglet innan den vidare himmelskupan tar vid. Och från en utsiktspunkt på avstånd är det i första hand domens kupol som sticker upp och dominerar stadsbilden.

Inte ens den magnifika Piazza Signoria kan mäta sig med Piazza del Duomo, där förutom domen Giottos kampanil och det oktagonala baptisteriet utgör en marmorns apoteos som fullständigt kan ta andan ur en när man närmar sig och ser helheten, en helhet som aldrig kan fångas på en enda bild.

Till den här platsen hör sedan länge ett museum - Museo dell´Opera del Duomo - som väl inte hör till de mest besökta i denna för sin konst och sina muséer så berömda stad. Alldeles nyrenoverat hade det öppnat bara några dagar innan vi anlände. Det är absolut värt ett besök, och dessutom relativt billigt om man köper en biljett som inkluderar allt sevärt på Piazza del Duomo, där man framför allt inte får missa baptisteriets innertak med de enorma mosaikerna som bland annat skildrar yttersta domen.

Själva museilokalen är i sig mycket attraktiv i sin delvis öppna treplanslösning. Här inne finns bland annat originalen till baptisteriets berömda portar och till de reliefer och skulpturer som pryder kampanilen och domen. Videofilmer och modeller berättar om byggnadernas historia. 

Ett par skulpturer som inte hör till fasaderna är särskilt fascinerande. Den ena är Michelangelos Pietà, men inte den med den ungdomliga Maria som finns i Peterskyrkan, utan den med korsnedtagningen där även Nikodemus och Maria Magdalena finns med. Det är ett sent verk som Michelangelo sägs ha satsat hela sin själ i, till och med så att Nikodemus anses vara ett självporträtt. När han så småningom upptäckte brister i stenen, och kanske också av andra skäl var missnöjd med det nästan färdiga resultatet, högg han i vredesmod sönder delar av skulpturen som senare lagades. 

Det är alltså ett ofullbordat verk, om än inte lika ofullbordat som de så kallade slavarna i Accademia. Ofullbordat men inte mindre fulländat vad gäller komposition och uttryckskraft. Om bland renässansens stora mångsysslare Leonardo är den store ingenjören, det vetenskapliga snillet, är Michelangelo poeten, en kroppens och känslornas utmejslare som får de starka känslorna att strömma ur sten och fresk. 

Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar. 

Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen. 

Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer. 

Till sist. Jag kunde inte motstå frestelsen att den där vackra dagen ta den 463 steg långa och trånga spiraltrappan upp i domens kupol och än en gång äntra lanterninen för att kunna överblicka den vackraste av städer. Jag tillstår att det var mer påfrestande än jag mindes, men belöningen är värd all ansträngning. Medan man tillsammans med sina flåsande medklättrare tar sig uppåt kan man förslagsvis betänka att man trots allt rör sig upprätt i det dubbelskikt av konstruktionen som var en del av Brunelleschis djärva idé om att en sådan gigantisk kupol vore möjlig att realisera.

Foto: EJ (Klickbara bilder)

Hedersdirigenten

Det händer att folk undrar om dirigenten som står där och viftar med armarna framför orkestern verkligen behövs. Är inte musikerna professionella nog att kunna spela det de har övat in utan en vilt gestikulerande ledare? Är hans (och nu allt oftare även hennes) roll ett spel för galleriet?

Frågan innehåller ofta föreställningen att det bara handlar om att kunna spela det som står i noterna och gemensamt hålla takten. Vilket i så fall med lite övning borde kunna klaras utan dirigering vid konserttillfället.

Sant är att dirigentens huvudsakliga arbete med orkestern sker innan konserten, men det avgörande i missuppfattningen om dirigentens betydelse ligger naturligtvis i tanken att musik inte behöver tolkas, att det bara finns ett sätt att hålla takten på, så att säga.

Jag har påmints om detta med tolkning och framförande två gånger de senaste dagarna. Första gången när jag zappade mellan hundratals tv-kanaler på hotellrummet i Florens och hamnade i en intressant repetition av en Mozart-symfoni. Det var Riccardo Muti som för en ungdomlig orkester försökte klargöra hur det skulle låta. Vilken excellent pedagogik! tänkte jag, trots att jag inte hängde med i allt det han uttryckte i ord.

Andra gången var i lördags när Herbert Blomstedt dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester i symfonier av Beethoven och Sibelius. Jag tror att det även för den fåkunnige framgick att en dirigent kan förkroppsliga musiken och på så vis illustrera poängen med uppgiften, ge en gryende insikt om vad som krävs av bakomliggande arbete och visa att det även under konserten behövs någon som inspirerar och ser till att sagt blir gjort, att tolkningen genomförs. 

Till live-upplevelsen hör alltså även synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så naturligt och vackert som Blomstedt. Utan partitur och med väl avpassade rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man faktiskt kan tro att han framkallar själva musiken. Ungefär så formulerade jag mig för sex år sedan efter att ha lyssnat till Blomstedts tolkning av Beethovens Missa Solemnis. Att karln hunnit bli åttioåtta år gammal och oförsvagad nu ger samma intryck, ja, det kan man bara förundras över. 

Ingen av de båda symfonier som spelades den här eftermiddagen hör till mina närmaste bekanta. Beethoven går dock lätt att känna igen redan i hans andra symfoni, även om den sägs höra till arvet från Haydn och Mozart innan det större egensinnet bryter fram i den tredje. Av hans nio symfonier är de båda första samt den fjärde och den åttonde mindre kända och inte så ofta förekommande i konsertsalarna. 

För inte så länge sedan slogs jag av fyrans helt underbara kvaliteter, och även tvåan kommer jag att återvända till i de inspelningar som finns. Inte minst de ljusa klangerna från träblåset i den första satsen tilltalade mig, liksom den pastorala lyriken i larghettot. Sista satsens allegro drog iväg i ett tempo som fick mig att tänka på sjuans hyllning till dansen, en mycket vildare dans än den älvalika i larghettot.

När det gäller Sibelius är det tvärtom nummer två av hans sju symfonier som är den populäraste. Det var länge sedan jag hörde den och kanske var det därför den gjorde mer intryck än väntat. Eller så var det helt enkelt Blomstedts förtjänst. Mycket skickligt höll han det heroiska dramat levande i de stora svepen av mullrande, rullande basmörker med avbrott för tystnad och skira flöjttoner. Finns det förresten någon symfoni där tuban har en större roll än här? 

Och när i sista satsen både kontrabasar och övriga stråkar bildar ett suggestivt barrskogssus som bakgrund till bleckblåsets uppfordrande stötar och allt begynner samla sig, ja då behövs det sannerligen en dirigent för att stegringen ska bli den mäktiga kulmination som vi redan under flera minuter anat. 

SRSO:s hedersdirigent lämnade pulten till ovationer och en touche från orkestern. Berwaldhallen fylld till sista plats tömdes sakta. En konsert att minnas.

Nere i dalen en flod - fiume Elsa

Colle di Val d´Elsa - namnet antyder en kulle ovan en dalsänka. I en dalsänka rinner alltsomoftast en flod, i det här fallet Elsa, som antagligen fått ge namn åt dalen och den bosättning som funnits här ända sedan etruskisk tid.

Vi blev nyfikna på Elsa, som man inte ser men med ledning av vegetationen i landskapet kan ana uppifrån città alta. Nere vid bron på vägen mot Monteriggione och Siena visar kartan att man kan ta sig ner till en vandringsled längs floden. 

Vegetationen är tät, på sina ställen nästan regnskogsaktig, och till att börja med hörs vattnet mer än det syns. Jag hinner tänka att det man kallar flod här nere i södern utifrån min måttstock inte är stort mer än morfarsbäcken om våren. 

Men rätt snart öppnar sig stränderna, som utåt kantas av odlingslotter och inhägnader där gäss spankulerar och höns rusar omkring, och jag får revidera mig. Elsa är i de här trakterna ungefär dubbelt så bred som Sandforsbäcken, någonting mitt emellan den och Kågeälven. En å, eller en mindre älv, alltså. Gissningsvis blir den större och bredare norrut innan den slutligen förenar sig med Arno. 

I det solgenomlysta vattnet såg jag samma slags småfisk, det vi kallade im, simma omkring i strandkanten precis som i min barndoms vattendrag. Helt utan fiskeutrustning kunde jag bara fantisera om öringarna i porlet bakom stenarna. 

Den enda människoliknande figur vi mötte tjänstgjorde på övertid; det mesta av odlingarna var redan skördade och senhösten ett faktum även om solen och fjärilarna i buskarna lätt kunde få en att tro något annat. 

En särskilt inbjudande plats är vadstället där man jumpar på stenblock och håller sig i repen om man känner sig osäker. Vi gick inte längre än så. Vi slog oss ner en stund lite lätt svettiga i middagsvärmen och återvände sedan samma väg. Nyfikenheten stillad, Elsa - un piccolo fiume - tillfinnandes.

Foto: EJ (Klickbara bilder)

Toskana i novembersol (2)

Colle di Val d´Elsa är en stad som är delad i alta och bassa, det vill säga en gammal stad som ligger högt på en bergknalle och en modernare del som breder ut sig nedanför. Med en hiss genom berget tar man sig som fotgängare bekvämt upp till den övre delen.

Jag passerade bassa för ett antal år sedan, tittade upp mot alta och en hotellskylt och tänkte att utsikten borde vara fin, att stan säkert vore värd ett besök. 

Nu har ju Toskana flera liknande, mer berömda städer som lätt blir dem man prioriterar. Men det som på det här sättet en gång satt sig i sinnet blir ofta till en sporre, någonting man förr eller senare måste förverkliga. 

När vi kliver ur hissen ut på den torgliknande terrassen slår ljuset och den hänförande utsikten emot oss. Strax börjar motlutet upp till huvudgatan som nästan kilometerlång - kantad av palats från 1400 till 1600-tal - löper genom hela staden bort till andra änden och Porta Nova, biltrafikanternas inkörsport. 

Väskornas hjul mot den kullriga gatstenen ekar mellan de ålderdomliga husväggarna. Här och var öppnar sig utsiktspunkter mot det omgivande landskapet. Jag tänker nöjt: jag hamnade alltså här till sist. Ungefär halvvägs finns det kanske stiligaste palatset - Palazzo Campana - som samtidigt bildar porten till kastelldelen av staden. 

Colle di Val d´Elsa är inte känt för vin utan för sin kristallglaskonst. Det märks i fönstren till en del affärer och gallerier. Så här under lågsäsong verkar stan lite sömnig, men här finns ett par utmärkta hotell och även en lyxrestaurang (Guide Michelin-märkt med två stjärnor) för den som vill och har råd att spendera. Den mer återhållsamme väljer nog hellre enoteket vid Porta Nova som har öppet till sent och bjuder på vällagade rätter till ett stort urval av det förnämliga toskanska vinbeståndet. Den allra bästa middagen på hela resan åt vi dock på hotellets egen restaurang Sopra le Mura.

Som helhet ger Colle di Val d´Elsa inte samma intryck av turistort som exempelvis San Gimignano. Snarare är det en stad där man åtminstone i november kan känna sig som gäst hos lokalbefolkningen.

Efter ett par dagars strövtåg har vi hyfsad koll på utsiktspunkter och vattenhål och börjar till och med känna igen en och annan stamkund på det mest frekventerade kaféet på Piazza Santa Caterina. 

Uppenbarligen är det dit man går för att läsa tidningen och prata med bekanta - om man nu inte valt ljugarbänken framför domen förstås. Här tydligen inte bara en gubbarnas bänk.

En byst av stadens mest berömde son, Arnolfo di Cambio (1245-ca 1302), arkitekt och skulptör, finns att beskåda framför ett tornhus som bär hans namn. Han var en bland dem som låg bakom fasaderna till Santa Croce och Santa Maria del Fiore (domen) i Florens.

I San Gimignanos dom, Collegiata, blev jag tagen av dess fantastiska inre utsmyckning: det stjärnbeströdda blå taket givetvis, men framför allt freskerna som kläder väggarna runt om och som återberättar centrala delar av både GT och NT.

Ibland väljer jag att gå in i en kyrka utan en aning om vad den kan innehålla, en som inte är omskriven för konstens skull. Dörren stod på glänt till det som jag sedan identifierade som Chiesa di Santa Maria Canonica från 1200-talet. Därinne rådde först mörker, sedan halvdunkel när ögat väl anpassat sig, medan det enda belysta föremålet framme vid altaret, en altartavla, glödde som en förgylld ljuskälla som i sin tur kastade ett matt sken på en stol och en träskulptur en bit ifrån. Så enkelt det också kan vara!

 Foto: EJ (Klicka för större bilder!)

Toskana i novembersol (1)

Toskana lockar med sin skönhet och enastående rikedom av konstskatter. Här finns två av världens vackraste städer - Florens och Siena - men även ett flertal mindre orter som alla i det yttre har stora delar av sin historia från medeltid och renässans bevarad och som man kommer till i ett lika intagande som omväxlande landskap. Att städer som Montalcino, Montepulciano och San Gimignano dessutom framställer ypperliga viner gör ju inte saken sämre.

Nyss hemkommen därifrån efter en vecka i nästan konstant novembersol och med dagstemperaturer upp mot 20 grader, sitter jag nu i gråvädret och försöker hålla kvar intrycken. Med god hjälp av de många foton jag tog.

Jag har en gammal vana, alls inte ovanlig, att vid mina återkommande resor till Florens även besöka någon eller några andra toskanska småstäder. Under årens lopp har det hunnit bli rätt många, och ibland även en del återbesök. Den här gången valde vi Colle di Val d´Elsa (se bilden ovan), där jag tidigare bara bytt buss en gång när målet var Volterra. En dagsutflykt till San Gimignano hann vi också med, vilket för min del innebar ett återseende efter trettio år.

Anländer man mitt på dagen till San Gimignano är man alltid i sällskap med andra dagsturister. Det visade sig gälla även nu i november, även om det var lätt att finna platser där man ensam kunde sitta ner vid en mur och falla i begrundan över den höstliga färgprakten i ett uråldrigt jordbrukslandskap med vin och oliver som huvudnäringar.

Höstens kolorit även där, men inte lika häftigt brinnande som här hemma. Det är som om en blådisig sfumato även under ett högtryck mildrar kontrasten i nyanserna av ockra, sienna, umbra och det mörkare grönt som tillsammans bildar en välbalanserad palett. Ungefär som smakerna i en lagrad och luftad brunello. Vad cypressernas mörka utrop egentligen ska liknas vid vet jag inte, men de är givetvis oumbärliga.

San Gimignano lever på sina vackra omgivningar och sina medeltida torn. Ett medeltida Manhattan har man skämtsamt kallat stan med tanke på dessa skrytbyggen som var till för att försvara och befästa familjernas makt och betydenhet. Så såg det ut i många andra städer också. Varför just den här stan har så unikt många torn bevarade (tretton stycken) har jag inte fått någon förklaring till, men det har onekligen gett stan en säregen anblick.

Uppe vid borgen bland de silvriga olivträden satt en kvinna och spelade harpa i solskenet. Som för att fullborda intrycket av det paradis som nordbor av min sort förväntar sig finna i dessa trakter.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara)

I morgon i en annan stad

Höstresa med bloggpaus för kärt återbesök i en av världens vackraste städer.

Foto: EJ (klickbar bild).

Två reflektioner en begravningsdag

1) Idag - när jag tillsammans med många andra följt en vän till graven, sett kistan sänkas i jorden och kastat ner en ros som en sista uppskattande hälsning, läser jag i DN att stockholmarna i allt högre grad avstår från ceremonier i samband med dödsfall. Ett av skälen är tidsbrist; man har annat viktigare att ägna sig åt än begravningar och dessutom går det att enkelt via nätet anordna en "direktkremering". Det blir dessutom mycket billigare.

När jag för tjugofyra år sedan blev änkeman reagerade jag precis tvärtom. Jag ville följa min hustru till graven och jag ville ha en grav att gå till. Med ens anade jag - intuitivt - ritualernas betydelse för sörjande och överlevnad. Min känsla bjöd mig att välja det som bäst svarade mot mottot "to the bitter end". Vilket innebar att jag ville stirra ner i en nygrävd grop på kyrkogården, ville höra och försöka fatta betydelsen av orden "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Dessutom ville jag naturligtvis hedra henne med de ritualer som tillkommer varje levande människa som gått över gränsen, gått bort, dött ifrån oss. 

Var och en må betänka hur man vill ha det. Valet står en fritt och jag tänker inte här i första hand på jordbegravning eller kremation, utan om respekten för döden i livet. Men som ytterligare ett tecken på den smitning från livets allvar, det undanskaffande, ja rent av förnekande, av döden och livets skörhet som ofta påtalats som ett av det moderna livets kännetecken, finner jag rapporten i dagens tidning både oroväckande och stötande. 

2) I kyrkan och i sorgetåget hade flertalet hunnit till den ålder då håret grånat, vitnat, färgats eller fallit av. Medan "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs undrade jag hur många som i likhet med mig undrade över sig själv, sina vänner och närstående. Undrade över vem som kommer att överleva vem, vem som kommer att uppleva vems begravning, eller om man så vill - vem som kommer att slippa uppleva vems begravning. Också sådana tankar är en begravning till för att väcka.


Foto: EJ

Sokolov

Jag har flera gånger förut prisat pianisten Grigory Sokolov i ordalag som gör att det känns som att jag inte har så mycket mer att tillägga. (Den som vill kan genom sökfunktionen här intill hitta tidigare inlägg). Som tillhörande de trogna entusiaster som samlas vid hans nästan årligen återkommande konserter i Stockholm kan jag i alla fall rapportera att han inte heller denna gång gjorde oss besvikna. Trots de självklart mycket högt ställda förväntningarna.

Schubert och Chopin stod den här gången på programmet, det vill säga högromantiska sonater, nocturner och moment musicaux, Även om Sokolov har en mycket bred repertoar som sträcker sig från Byrd och Couperin till Skrjabin, Prokofiev och Schönberg finner man honom oftast i den klassiska romantiska fållan. 

I fjol spelade han Chopins tredje pianosonat, i söndags var det dags för den andra i b-moll, den med den välkända sorgmarschen. Inte minst i den satsen fick musiken nytt liv genom Sokolovs dynamiska variation i spelet, där både tyngden i de marscherande stegen och den stegrade vreden bildade en kontrastfylld ram till mellandelens innerliga vemod. När sedan sista satsens presto startar återstår bara att hålla andan i den halvannan minut som det tar för virtuosen att exekvera denna tonkaskad helt utan paustecken.

Under en konsert med bortemot två timmars pianomusik kan man naturligtvis av och till förlora sig i andra tankar. Det händer mig dock aldrig när Sokolov sitter vid flygeln. Han saknar yviga manér, så det är inte det som håller min koncentration vid liv. Nej, det är hans närvaro i musiken, hans tolkningar som inte lämnar minsta passage obeaktad. Det finns alltid rum för överraskande effekter genom en annorlunda frasering, en accent eller förskjutning av rytmen.

Det sägs ofta att han är egensinnig och till och med excentrisk i dessa sina personliga tolkningar av musiken. Jag kan förstå vad som menas, men tycker nog att det är överdrivet. Skulle man inte förvänta sig av varje pianist att han eller hon vinnlagt sig om en personlig tolkning? 

Det ligger givetvis inget egenvärde i att vara "excentrisk", men jag finner som sagt ingen anledning att välja ett sådant ord i Sokolovs fall. Jag misstänker att man blandar ihop denne store musikers personlighet (vilken i likhet med många andra konstnärers må vara särpräglad) med hans musikutövning. 

Det sista av Schuberts Sex moment musicaux, op. 94 kan tas som ett exempel. En trubadur beklagar sig och det finns i Schuberts noter många möjligheter att nyansera denna klagosång genom att dröja vid ett visst moment i frasen eller genom att markera en tempoförändring när ett nytt melodiskt element tillkommer. Sokolov gav här prov på något av det som åsyftas med talet om hans egensinne. I mina öron helt enkelt ett bevis på musikens rikedom, oavsett vilken tolkning man föredrar. 

Som vanligt var Sokolov generös med extra-nummer, vilket ju blivit ett av hans kännemärken. Det blev Chopin även i fortsättningen, mestadels mazurkor. Men slutligen också en så delikat utförd impressionism att min förhoppning väcktes om att kanske nästa gång få höra mer av Debussy från denne pianots störste nu levande häxmästare.

Så här såg programmet i Konserthuset ut:

Söndag 25 oktober 2015 kl 19:00-ca kl 21:00 
Stora salen

Grigory Sokolov piano

Schubert Sonat a-moll op 143
Schubert Sex moments musicaux op 94
Paus
Chopin Två nocturner op 32
Chopin Sonat nr 2 b-moll
Extranummer:
Chopin Mazurka a-moll op 68:2
Chopin Mazurka ciss-moll op 30:4
Chopin Mazurka ciss-moll op 63:3
Chopin Preludium Dess-dur "Regndroppspreludiet" op 28:15
Chopin Mazurka c-moll op 30:1
Debussy Canope ur Préludes, bok nr 2

För den som vill lyssna till Sokolovs Chopin så finns en inspelning (givetvis direktupptagning från en konsert, något annat finns inte) med bland annat Sonat nr 2 i b-moll på Spotify. 

Musikens ängel

Jag valde mellan två violinkonserter igår. Ett svårt val. Kunde ha gått till Berwaldhallen, där Carl Nielsens violinkonsert spelades. Men nyfikenheten på Anders Eliassons "Einsame Fahrt", hans andra violinkonsert, växte sig allt starkare så det fick bli Konserthuset. 

Anders Eliasson (1947-2013) gick bort för ett par år sedan, alldeles för tidigt. Hans musik är givetvis modern i den meningen att den låter samtida - kärv harmonik, koncentrationskrävande, rytmiskt intensiv och varierad. Men den är oftast inte alls så svårlyssnad som de som hyser misstro mot modern musik brukar anta. Kanske har det att göra med att Eliasson var något av en romantisk solitär som gick sin egen väg.

Det sades om Eliasson att han ogärna ville beskriva eller "förklara" sina verk. Hans tillit till musiken och det han kallade för "musikens ängel" var för stor för att han skulle vilja göra program av sitt komponerande. Det fick i stort sett räcka med hänvisningar till ett eget musikens alfabet och kontakterna med den där "ängeln", som fick stå för det som ingivelserna inom ett musikaliskt ganska strängt ramverk resulterade i.

Också i fallet med den andra violinkonserten fick det räcka med att ge den en suggestiv titel. En sådan är ju i och för sig riktningsgivande för både förväntningarna och upplevelsen. När man lyssnat färdigt står det dock klart att det inte är någon sentimental övergivenhet som den här musiken kommunicerar. Snarare är det musik för vars och ens egen turbulenta resa genom livet, erfarenheter som innefattar mycket mer än bara finstämd melankoli. 

I själva verket är det en mycket livfull och ställvis riktigt eggande musik. Och vacker! Antalet toner per minut är många samtidigt som tonmaterialet är begränsat; ur en melodisk kärna utvecklas och varieras musiken så att den speciella ljudvärld uppstår som ger verket enhet och sammanhållning. 

Det inspirerade spel som kvällens solist, den alltid lika övertygande Janine Jansen, uppvisade vittnade om en omsorgsfull instudering där varje fras måste varit noga övervägd. Dessutom i uppenbart gott samarbete med maken, kvällens dirigent Daniel Blendulf,  

Jag är säker på att Eliassons ängel var lika imponerad och berörd som jag själv. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta så småningom kommer att framstå som en av de riktigt stora violinkonserterna från vår tid, ett ofrånkomligt verk på de främsta violinisternas repertoar. 

Konserten inleddes med Anton Weberns sex stycken för orkester, op. 6. Ett lika underbart som paradoxalt exempel på att även så korta stycken (miniatyrer om man ser till deras längd) kan behöva den fulla symfoniorkesterns resurser. Och efter paus den ständigt aktuelle  Franz Schubert, vars fjärde symfoni i c-moll också den har en beteckning, "den tragiska". Vilket kanske inte ska förleda oss att tro att allt som går i moll också innebär stor sorg och smärta. Ett ungdomligt verk i wienklassicistisk anda där det ännu unga geniet framför allt visar sig i sista satsens fartfyllda allegro. 


Foto: Josef Doukkali (Anders Eliasson)

Doloroso

En dag i mitten av oktober för tjugofyra år sedan, just en sådan solig oktober som i år, inträffade det största dramat i mitt liv. Den person som stod mig allra närmast rycktes hastigt bort efter tjugotre år av gemenskap. I livets mitt döden. Jag stod plötsligt ensam.

Sedan dess har flera andra försvunnit från kretsen av närstående och vänner. Men även om jag i den ålder jag nu uppnått har en annan beredskap för dessa ofta oväntade försvinnanden är det alltid med samma känsla av ofattbarhet jag tar emot beskedet om ett dödsfall och att ännu en begravning förestår. Bestört. Förfärad. Sorgsen.

Jag skriver några kondolerande rader till den som nu befinner sig i den situation jag själv befann mig i, då för nästan på dagen tjugofyra år sedan. Dåförtiden umgicks vi mycket. Jag minns måltiderna, diskussionerna, festerna, utbytet av erfarenheter. 

Fredrik är död. Men minnena finns, i alla fall så länge man själv är kvar.

Händelsevis stöter jag samma dag på en filmad inspelning av Tjajkovskijs populäraste verk för solopiano, "Årstiderna", op. 37, som ju innehåller tolv stycken, ett för vartdera av årets månader. Jag lyssnar, tar fram noterna och bläddrar fram det stycke jag alltid tyckt bäst om, nämligen nummer tio, oktober: "Chant d´automne" - en höstsång med spelanvisningen Andante doloroso e molto cantabile.

Det är kontemplativ musik som gjord för en invärtes minneslund. Tekniskt ett ganska enkelt stycke, men inte mindre uttrycksfullt för det. Kromatiskt dalande trioler, gång på gång bemötta av någons enträgna försök att trotsa tyngdlagen, att upprätthålla, inge mod. Sången hålls vid dialogiskt liv fram till dess att den obönhörligen sjunker ner i tystnad.

Jag lyssnar, sätter mig sedan själv vid klaviaturen. Tänker på tider som varit och på dessa båda vänner, dem som jag nästan aldrig sett annat än tillsammans. Tänker på henne som nu plötsligt står ensam. 

_______________________________

Den i mitt tycke bästa tolkningen av detta stycke som jag funnit på nätet står Mikhail Pletnev för. Finns på Spotify här.

Foto: EJ (Höstblomman prakttidlösa)

Höst. Brahms violinsonater

Hösten är en årstid för musik av Johannes Brahms (1833-1897), särskilt hans kammarmusik. Den går så fint ihop med lönnarnas höstglöd efter de första frostnätterna. Likaså med regnet på fönsterblecket och den pulserande glöden under askan av nedbrunnen ved. 

Den talar till behovet av omslutande värme när morgnarnas kyliga luft låter ana vissnande och förmultning. Den sjunger om passioner som slocknat men som kan flamma upp på nytt i minnet.

Mina lyriska utgjutelser är närmast föranledda av violinsonaterna, men kunde även gällt annat av denne tonsättare. Sonater för violin och piano är ett förhållandevis stort kapitel i musiklitteraturen; de flesta betydande tonsättare har lämnat åtminstone något bidrag, inte sällan flera. Brahms tre bidrag hör till de omistliga.

Den första, op. 78, är i själva verket den fjärde han skrev efter att ha makulerat de tre första försöken. Här har vi den för Brahms karakteristiska blandningen av vemod och sprittande livslust i första och sista satsens regndroppande och i adagiots pendling mellan tillkämpad optimism och resignation. Det var väl för väl att denna sonat till sist fann nåd för hans obarmhärtiga självkritik.

"Hela sonaten är en smekning". Så erotiskt uttryckte sig vännen och tonsättarkollegan Elisabeth von Herzogenbergs om den andra sonaten, op. 100, i A-dur, också den ett tresatsigt verk. Brahms återanvänder musikaliska element från flera av sina sånger och se där, ännu en välkomponerad sonat blir till. Och nog talar de italienska orden till vägledning för musikerna sitt tydliga språk: amabile, tranquillo, grazioso. Den ibland rastlösa oron hos Brahms är här satt på undantag och de melodiska älskvärdheterna får fritt spelrum.

Den tredje och sista violinsonaten i d-moll (op. 108) är ett fyrsatsigt mästerverk som bör räknas till de övriga han åstadkom på sin levnads höst. Första satsen börjar lätt och upplyftande för att snart anta ett mer trevande förlopp som alltmer dämpat är nära att stanna upp och förtona i uppgivenhet. Men som alltid hämtar sig musiken, och just denna växling mellan stillhet och uppbrusande energi är så typiskt för Brahms.

Det adagio som följer vilar i sin egen naturliga progression, en sekulär koral med all den emotiva kraft som Brahms var mäktig i sina långsamma satsers återhållna dramatik. Vem hör inte den mänskliga rösten i violinens parti? En sång så vacker att man kan gråta och samtidigt med ett tröstens ord i ordlös ren musik. 

Den rörlighet som följer i de sista satserna visar Brahms hela register. Clara Schumann tyckte sig höra en flickas munterhet tillsammans med sin älskare i tredje satsens kvittrande tema. Och i den sista satsen - presto agitato - hettar det till när det brahmska temperamentet demonstrerar sin stormande virtuosa sida. Ty en och annan storm hör ju också hösten till, inte sant?

Den som blir lockad att lyssna kan jag rekommendera det fina resultatet av samarbetet mellan Viktoria Mullova och Piotr Anderszewski. Finns på Spotify här.

Foto: EJ

Nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj

Ännu ett bra val av pristagare. Nu får jag en anledning att prioritera en författare jag redan innan dagens tillkännagivande hade tänkt läsa. Jag är den här gången mer än vanligt övertygad om att priset är välförtjänt, trots att jag ännu inte läst henne. När jag hör kännarna av hennes verk beskriva det blir jag förväntansfull, smittad av andras gripenhet.

Allt talar för att Svenska Akademien den här gången stärkt sina kulturpolitiska aktier genom ett val som man nog insåg var förenat med framtida skam om man förbisåg. Litterär dokumentarism eller reportage, vad man än kallar det tycks Aleksijevitjs verk med dess unika omfattning och kvalitet höja sig över de notoriska diskussionsfrågorna om representativitet hit eller dit, geografiskt, könsmässigt eller politiskt.

Skenet och varat

När en författare skapar människor i fiktionens värld, existerar de då? När de framträder ur författarens inre vision från en tid hundra år bakåt, lever de fortfarande då? I vad mån leder detaljer i en personbeskrivning av sig självt till ytterligare detaljer och till miljöer i tid och rum, som en förskjutning realiter av författarens makt till förmån för gestalternas eget inflytande? Kan man se på en person om han beundrar Schopenhauer? Varför behövs det över huvud taget fiktion att lägga till verkligheten?

Att Cees Nooteboom är road av den här sortens modernistiska tankar kring fiktion och verklighet, eller kanske snarare den kreativa konstruktionen i vad vi uppfattar som verklighet, är inte förvånande. Lekfullhet på en botten av existentiellt allvar är ett genomgående drag i denne författares verk. Och i hans senaste till svenska översatta bok - "En sång om sken och vara" (Modernista, 2015) - är det återigen i grunden existentiella frågor om liv och vara och en hotande tomhet som avhandlas. Romanen kom på holländska första gången redan 1981. 

Det är en kortroman, på sätt och vis ett roande divertissement, men med en tyngd och förtätning som ger oss som fascineras av denne författare ännu ett tillfälle att njuta av hans tankfulla prosa (berömvärt översatt av Per Holmer). Det är alls ingen träig metateoretisk essä, utan vi får följa hur en överste och en doktor i 1870-talets Bulgarien successivt tar gestalt och hamnar i självförvållade förvecklingar i samband med doktorns bröllop och överstens sanslösa förälskelse i doktorns eteriska hustru. 

I denna historia finns kapitel instuckna där författaren själv blir en i nutid fiktiv figur som reser i spåren av sina protagonister, redovisar sina tvivelsjuka mödor och bråkar med en annan författare om sitt arbete. "Den natten sov översten lugnt för första gången på år och dagar men det gjorde inte författaren."

Det kanske inte låter så upphetsande men är som sagt ändå en njutbar läsupplevelse, åtminstone för oss som uppskattar ett visst mått av introspektion och de ensamma strövtågens reflektioner. Att en del av handlingen är förlagd till ett Rom som doftar och ljuder av både nutid och 1870-tal är typiskt för Nooteboom, tillika en första rangens reseskildrare.

Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Jag önskar att denne Nobelpriskandidats namn äntligen ropas ut, helst redan nu på torsdag när dörren till Svenska Akademien öppnas på nytt.

Det vore också en välförtjänt eloge till det fina förlaget Modernista, som haft den goda smaken att under de två senaste åren lansera samtliga av hans tidigare utgivna romaner på svenska. 

Klangrikedom i Berwaldhallen

Ännu en Stockholmsdag som slutade i Berwald-hallen. Nielsen, Szymanowski och Schubert stod på programmet igår (och gör så även ikväll). Ett så välkomponerat program är svårt att motstå, även om det väl i första hand var Szymanowskis "Sinfonia concertante", op. 60, med den fine pianisten Piotr Anderszewski som solist som avgjorde att jag stegade Strandvägen fram i det vackra höstvädret.

Polacken Karol Szymanowski (1882-1937) är mest känd för sina fyra symfonier, en opera och ett par violinkonserter. Samt en "Stabat mater", det enskilda verk av honom jag oftast lyssnat till eftersom jag har det på en mycket bra inspelning. Hans kammarmusik är också värd uppmärksamhet, framför allt violinsonaterna och pianomusiken. Lyssnar man till Metopes, op. 29, kan man med fog påstå att pianot i denne tonsättare fick sin polske Debussy.

Just den här konsertanta symfonin, som i själva verket är en pianokonsert, räknas som hans fjärde symfoni. Båda beteckningarna kan ses som lika adekvata. Konserten komponerades i slutet av hans liv och är rätt typisk för hans impressionistiska senromantik där klangrikedomen ges egenvärde.

Mellansatsens Andante molto sostenuto, med pianots tunga, komplexa ackord som sakta och med stigande kraft sjunker genom den brusande orkestersatsen, påminde mig om Debussys pianopreludium "La cathédrale engloutie". Fast här förefaller det inte bara vara en katedral utan ett helt Atlantis som sjunker i det ljusgenomträngda havsdjupet.

De omgivande satserna växlar mellan kraftfull allegro barbaro-rytmik och lugnare partier, där det förra tyvärr ibland hotade döda Anderszewskis lysande pianospel. Dirigenten, David Afkham, lyckades inte riktigt hålla tillbaka orkestern i den delikata balansen mellan orkester och solist när så var påkallat. Men som helhet ändå ett fint framförande.

Carl Nielsens symfoniska dikt "Pan och Syrinx", op. 49 hör inte till dennes mest kända verk, men är i mitt tycke dock ett mycket spännande stycke musik. Det kännetecknas av en originell men för Nielsen ändå rätt karakteristisk instrumentering, där ju ofta extremerna avlöser varandra och ibland även möts: sprött slagverk och råa tromboner, lena stråkar och häftigt uppblossande tutti, det engelska hornets (Pan) utbyte med flöjten (Syrinx). En rik klangvärld också här, men helt annan än Szymanowskis.

Efter paus den stora, geniala C-dursymfoni som Schubert aldrig själv lyckades få uppförd i sin livstid. Musikerna tyckte den var för svår, och vilka andra skäl det fanns kan man verkligen undra över. Schumann och Brahms fattade dock storheten, och symfonin har alltsedan Mendelssohns uruppförande i Leipzig 1839 räknats till de främsta över huvud taget. 

Även här en klangens rikedom, om än i den välkända wienklassiska romantik där Beethoven är kejsaren. Repriseringarnas mästare visar klon när han som vanligt uppfinner en melodisk rytmisk figur och kan turnera och modulera den i det oändliga utan att det blir tråkigt. Det börjar med ett valthornstema och genom valser och ländler slutar det hela, efter bortemot timmen, i en häftig virveldans som drar med sig allt och alla i den hänförelse som bara underbar musik kan åstadkomma.

PS. Sveriges Radio, P2 sänder konserten direkt ikväll.

Bilden: Karol Szymanowski